Vattenvårdsåtgärder i skogsbruket

Mineraljordarna delas in i tre klasser baserat på kornstorleken: grova, medelgrova och fina. Kornstorleken inverkar på markens luftkapacitet, tjälning, vattenledningsförmåga och förmåga att binda näringsämnen, samt på markens bärighet. Finkorniga jordarter binder både vatten och näringsämnen effektivt. Å andra sidan är vattenledningsförmågan sämre, ju mer lera de innehåller, desto sämre.  

Man kan bestämma kornstorleken genom att försöka rulla ett lagom fuktat jordprov till en tråd i handflatan. De finkorniga jordarterna går att forma genom rullning på det här sättet, ju finkornigare jordart, desto tunnare tråd. Grövre jordarter bryts lätt sönder innan man får en tråd formad. Indelningen har betydelse då man väljer markberednings- och vattenvårdsmetod i samband med skogsförnyelse. 

Torvmarker består av torvjord av olika förmultningsgrad (humifieringsgrad), och förmultningsgraden avgör valet av markberedningsmetod. Torvjordarna delas in i tre klasser baserat på förmultningsgraden: oförmultnad, medelförmultnad och högförmultnad. Torvens förmultningsgrad bedöms genom att krama ett torvprov som tagits från rotskiktet. Bedömningen görs utgående från utseendet på torvprovet, hur elastisk torven känns och vattnet som rinner ut mellan fingrarna. 

Skyddszoner kring sjöar och småvatten har inte betydelse bara med tanke på vattenvården, utan också för mångfalden, viltet och landskapet. Beståndsbehandling nära ett vattendrag påverkar ofta landskapet, men den här effekten kan mildras genom att avgränsa området enligt landskapets former och låta bredden på skyddszonerna variera.

Hur bred en skyddszon behöver vara med tanke på vattenvården beror av typen av vattendrag eller småvatten, dess naturtillstånd, ytvattenflödet, markens lutning och jordarten. Förnyelseytor som sluttar brant mot vattendrag och på finkorniga jordarter (sand, mo, mjäla, lera och motsvarande moräner) kräver bredare skyddszoner än om marken är mer plan eller jordarten mer grovkornig, särskilt på de platser där ytvatten flödar ut. Då bredden på skyddszonen mot ett vattendrag bestäms, måste översvämningsbenägenheten beaktas för att fasta partiklar och näringsämnen inte ska komma ut i vattendraget vid en översvämning. Svämområdet räknas inte med i skyddszonens bredd. 

Man bör undvika att röra sig med maskin på skyddszoner mot vattendrag och småvatten. I annat fall kan körspåren fungera som genvägar för vattnet och därmed kraftigt försämra effekten av skyddszonen.   

Man skapar grävavbrott genom att inte gräva upp hela dikeslinjen, utan lämna korta partier orörda. Avbrotten fungerar då som översilningsområden i miniatyr.  

Hur långt grävavbrottet behöver vara är beroende av vattenvolymerna och jordarten. I praktiken kan längden variera från några meter till några tiotals meter. Det är möjligt att använda ännu kortare grävavbrott, men då måste man vara säker på att den tröskel som grävavbrottet bildar är stabil också vid stora vattenflöden och inte spolas bort.  

Vid rensning av gamla diken kan man lämna rensningsavbrott, dvs. några meter långa avsnitt som lämnas orensade. Vitmossa och annan vegetation på dikesbottnen bromsar då upp vattnet och filtrerar bort orenheter. 

En annan metod är att leda vattnet till sidan av det ursprungliga diket så att det rinner igenom markvegetationen för att sedan rinna ned i det ursprungliga diket igen. Lutningen behöver då vara tillräckligt stor för att den här metoden ska fungera. Vid behov kan man gräva ett gaffeldike nedanför rensningsavbrottet för att fånga upp vattnet igen. Gräv- och rensningsavbrott är vattenvårdsmetoder som i första hand lämpar sig för enskilda tegdiken. 

Slamgropar av fördjupningar som grävs i nya och gamla diken med ca 100 meters mellanrum, främst för att fånga upp grova, fasta partiklar som lösgörs i samband med grävningsarbetet. Målet är att en slamgrop vid grävningstidpunkten ska ha en volym på 1–2 kubikmeter. Volymen avser slamkapaciteten, dvs. volymen under dikesbottnen. En slamgrop fungerar betydligt bättre ur vattenvårdssynpunkt om man lämnar ett grävningsavbrott strax nedanför. Slamgropar fungerar också bra i övre delen av ett översilningsområde. Slamgroparnas huvudfunktion är att samla upp partiklar under själva grävningsarbetet och i allmänhet töms de inte då de har fyllts upp.

Inom skogsbrukets vattenvård avses med översilningsområde ett område som är placerat mellan ett behandlingsområde och ett vattendrag och dit man leder det vatten som rinner ut från behandlingsområdet, vanligen via en sedimentationsbassäng. Vattnet leds in bland markvegetationen på översilningsområdet. Orenheter som är upplösta i eller transporteras med vattnet binds då effektivt av växterna och ytjorden. Översilning rekommenderas som vattenvårdsmetod i samband med grävning eller rensning av diken alltid då förhållandena tillåter. 

På områden med varierande topografi uppstår det lätt rännilar där det samlas vatten som snabbt rinner igenom området. I branta sluttningar kan det under vissa förhållanden också uppstå ett snabbt ytvattenflöde. De här båda typerna av oavsedda flöden försämrar filtreringseffekten. Mängden vatten som flödar in på ett översilningsområde kan begränsas och riktas med hjälp av åtgärder, bla. gaffeldiken.  På torvmarker binds näringsämnena i översilningsområdets mest ytliga, vattengenomsläppliga torvlager. Det bästa resultatet uppnås om man planerar översilningsområdet så att vattnet som passerar kommer i så nära kontakt med torven som möjligt. 

För att uppnå ett bra reningsresultat är det viktigt att markytan och vegetationen inte störs i samband med anläggningen av översilningsområdet. Man bör sträva till att det vatten som styrs in över området fördelas så jämnt som möjligt över hela översilningsområdet. Därför är det ofta nödvändigt att gräva ett kamliknande gaffeldike i områdets övre del. Ovanför gaffeldiket kan man vid behov också gräva en sedimentationsbassäng som samlar upp de grövsta partiklarna.  

Översilningsområdet kan planeras så att vattnet leds in i gamla diken nedanför området, då behöver man inte rensa uppsamlingsdiket. Ett sätt att förhindra rännilsbildning är att trycka ned skivor av vattenfanér på de ställen där rännilar tenderar att bildas. I de fall då man använder en odikad torvmark som översilningsområde och det inte finns någon risk för att närmiljön tar skada på grund av den större mängden vatten, behöver man inte gräva några diken som leder vattnet ut från området.  

Reningsresultatet påverkas av storleken på översilningsområdet, dess nyttoareal, mängden vatten som passerar, eventuell rännilsbildning, lutningsförhllanden, vegetationen och torvtäckets tjocklek. Ett översilningsområde bör vara så stort att det bromsar upp vattenflödet effektivt och vattnet hinner filtreras genom markens ytskikt och vegetation. Minimistorleken som rekommenderas är en procent av arealen på avrinningsområdet uppströms. Om det här inte är möjligt lönar det sig ändå att anlägga ett översilningsområde även om effekten då inte blir lika stor.  

Inom ramen för ett enskilt dikningsprojekt kan det vara lättare att hitta små områden som lämpar sig som översilningsområden än stora. Man kan också anlägga flera mindre översilningsområden efter varandra och i anslutning till andra vattenvårdskonstruktioner, till exempel nedströms från sedimentationsbassänger och flödesreglerande konstruktioner. Om det är möjligt att kombinera översilning med flödesreglering går det att uppnå en måttlig filtreringsnivå för fasta partiklar redan vid en översilningsområdesareal på 0,15 % av avrinningsområdet. 

Man bör sträva till att grävningstekniskt avgränsa avrinningsområdet för ett översilningsområde så att avrinningsområdet är högst 50 ha stort. Samtidigt bör man se till att det inte på översilningsområdet uppstår ställen där vattnet däms upp eller blir att stå istället för att rinna vidare. Då ett översilningsområde anläggs genom att man täpper igen gamla diken kan vattenytan stiga i dikena uppströms. Därför bör vattennivån för det vatten som rinner in i översilningsområdet ligga lägre än den fastställda vattennivån på dikningsområdet för att inte trädbeståndet ska ta skada.  

Ekonomiskt mindre värdefulla träd och buskar ska helst lämnas kvar på översilningsområdet. Det övriga trädbeståndet kan avlägsnas, främst av ekonomiska skäl men också på grund av att den högre vattennivån kan skada beståndet. För att undvika näringsläckage samlas eventuellt hyggesavfall in från översilningsområdet. 

• området har dimensionerats rätt i förhållande till avrinningsområdet
• vattnet sprids ut jämnt över hela området
• det inte uppstår rännilar med snabba flöden
• översvämningar nedströms inte når ända upp till området
• den höjda vattennivån gör inte områden uppströms alltför vattensjuka

Sedimentationsbassänger fångar effektivt upp fasta partiklar och näringsämnen som är bundna till dem. De fungerar bra som vattenvårdskonstruktioner på sådana dikningsområden där den underliggande mineraljorden är mellangrov eller grovkornig.

Sedimentationsbassänger kompletterar övriga vattenvårdsmetoder och ska inte användas som primär metod, särskilt inte på dikningsområden där dikesbottnen består av finkornig jord eller där dikena grävts i väl nedbruten torv. I första hand ska sådana metoder användas som förhindrar att erosion uppstår, till exempel grävavbrott och andra metoder som minskar vattnets strömningshastighet. Vid planeringen av vattenvården är det bra att kartlägga alla de områden som lämpar sig för översilning. 

Avrinningsområdet uppströms från en sedimentationsbassäng bör vara maximalt 40–50 hektar. Sedimentationsbassänger bör inte anläggas på områden som regelbundet översvämmas. Då kan både de fasta partiklar som redan fångats upp och grävmassorna sköljas bort under översvämningsperioderna.  

Sedimentationsbassängens funktion påverkas i hög grad av hur full bassängen är. De fina partiklarna börjar nämligen strömma vidare långt innan bassängen är full. Om bassängen blivit full har den redan börjat belasta vattendragen i stället för att rena dem. Därför måste man regelbundet följa med hur snabbt bassängen fylls upp så att tömningen kan ordnas i tid. Om en sedimenteringsbassäng vuxit igen eller den inte längre behövs på grund av att belastningen upphört kan den lämnas utan åtgärd om ingen plötslig belastningstopp är att vänta där den skulle kunna ha en funktion.  

Vid planering av sedimentationsbassänger på finkorniga marker är det viktigt att beakta att den uppfrysning som kan ske på slänterna kan göra att de rasar och att bassängen fylls snabbare än planerat. Därför är det bra att planera in sedimentationsbassänger på ställen med tjockt torvtäcke. Den rekommenderade släntlutningen beror av såväl grävdjupet som jordartens egenskaper. På finkorniga jordar och uppfrysningsjordar får släntlutningen vara högst 45 grader. Om bassängen i sin helhet grävs i ett tjockt torvtäcke med låghumifierad torv kan lutningen göras större. Man bör avsätta ett tillräckligt stort område för grävmassorna och placera dem så långt från bassängens kant att risken för att minska risken att kanten kollapsar och massorna rasar in i bassängen igen. I praktiken ska man reservera ett område som är 2-3 gånger större än bassängens yta för grävmassorna. Massorna placeras sedan där och planas ut på ett sätt som gör att de smälter in i omgivningen. Slänterna ska göras så svagt sluttande att ett djur som fallit i bassängen kan ta sig upp. 

Sedimentationsbassängernas effekt ur vattenvårdssynpunkt kan ytterligare förbättras genom att kombinera dem med ett översilningsområde eller en skyddszon. Man ska gärna lämna en tröskel vid sedimentationsbassängens utlopp eller åtminstone se till att avloppsdiket grävs djupare än inloppsdiket. Effekten av en sedimentationsbassäng kan också förbättras genom att komplettera den med en flödesreglerande konstruktion. En flödesreglerande konstruktion gör det möjligt att tillfälligt höja vattennivån i bassängen under höga flöden vilket leder till att bassängens effektiva yta blir större då belastningen är som störst. Om man väljer en rördamm som flödesreglerande konstruktion blir också framkomligheten bättre samtidigt som tömningen av bassängen underlättas. 

Det att ett bestånd ligger på ett grundvattenområde begränsar inte i sig behandling av beståndet. I samband med avverkningar och andra skogsbruksåtgärder bör man ändå följa de rekommendationer som finns om tryggande av grundvattnets kvantitet och kvalitet. Då undgår man att bryta mot förbudet att ändra grundvattenförekomster i vattenlagen (587/2011) och mot förbudet att förorena grundvatten i miljöskyddslagen (527/2014). [Lähdeviite1]

På grundvattenområden rekommenderas också att man inte utför hyggesbränning eller stubbrytning och inte heller använder bekämpningsmedel. Inte heller gödsling är i allmänhet att rekommendera, men vitaliseringsgödsling kan utföras. 

Grundvattenområdena indelas i tre klasser på basis av deras skyddsbehov och lämplighet för vattenförsörjning.  

Klass I, sådana grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning, där mer än i genomsnitt 10 kubikmeter vatten per dygn eller vatten för fler än femtio personers behov används eller är avsett att användas för samhällets vattenförsörjning eller som hushållsvatten. 

Klass II, sådana övriga grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning, vilka har en så riklig grundvattenförekomst och sådana övriga karakteristika att de lämpar sig för användning som avses i punkt 1. 

Det samma gäller på grundvattenområden av klass E av vars grundvatten ytvattenekosystem och markekosystem är direkt beroende. 

Det finns ungefär 3 800 grundvattenområden i Finland som är viktiga eller lämpar sig för vattenförsörjning. Större delen av dem har en god vattenkvalitet. Avgränsningen och klassificeringen av grundvattenområdena granskas vid behov av NTM-centralen eller geodatatjänsten vid miljöförvaltningen. Vid åtgärder på grundvattenområden som är viktiga eller annars lämpar sig för vattentäkt, bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att inte förorena grundvattnet eller dränera grundvattenförrådet.

Dikning kan äventyra grundvattenkvaliteten särskilt på områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i kantzonen av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle sträcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt.  

På torvtäckta grundvattenområden som tidigare dikats, kan iståndsättningsdikning ofta utföras utan att grundvattnet påverkas negativt, så länge grävningen inte sträcker sig längre än till den ursprungliga dikesbottnen. På det här sättet kan man försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har förorsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Bland annat NTM-centralerna har den expertis som behövs för det här. 

Avverkning kan leda till att nitrathalterna i grundvattnet ökar om nitratet läcker ned i djupare jordlager. I vilket fall som helst hålls nitrathalterna ändå på en minimal nivå som inte i praktiken har betydelse för kvaliteten på hushållsvattnet. Om ett bestånd förnyas på naturlig väg har man kunnat konstatera att nitrathalterna i grundvattnet hålls på en lägre nivå än vid kalavverkning.  

På grundvattenområden av klass I och II rekommenderas bara lätt markberedning, som t.ex. fläckmarkberedning eller harvning. Om det behövs kraftigare markberedning på grundvattenområden av klass E, är det bäst att kontakta NTM-centralen. Om grundvattenförrådet täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. Högläggning med fåror kan utföras på torvmarksbeklädda grundvattenområden, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden. Inversmarkberedning lämpar sig också för torvmarker på grundvattenområden. 

Ett tillräckligt tjockt jordlager bör lämnas ovanför grundvattenytan på grundvattenområden i samband med marktäkt för vägbyggnad. Yt- och grundvatten från torvmarker får inte rinna in på grundvattenområden och förändringar i vattenflödet på torvmarker bör undvikas. Vägdragningen ska göras tillräckligt långt från källor och gölar så att det inte finns risk för att grundvattnet förorenas och att grundvattennivån sänks. 

Vid användning av maskiner på grundvattenområden är det särskilt viktigt förhindra att olja och bränsle läcker ut i grundvattnet. En liter olja kan förorena ett stort markområde och tusen liter grundvatten, och ge en bismak åt en miljon liter grundvatten, och också små oljeläckage bör därför förhindras. Därför ska man sträva till att förhindra att också små mängder olja rinner ned i marken. Miljörisken kan minskas om man använder olja som är biologiskt nedbrytbar. Maskinerna ska dessutom alltid ha med sig oljeuppsugningsmaterial. Maskinservice och lagring av bränsle bör helst ske utanför grundvattenområdet. 

Skyddszoner har en central funktion i vattenvården. Med skyddszon avses en remsa av mark längs vattendrag, småvatten och diken där markytan inte bryts upp. Skyddszoner kring sjöar och småvatten har inte betydelse bara med tanke på vattenskyddet, utan också för mångfalden, viltet och landskapet. [Lähdeviite2]

Erosionen och belastningen på vattendragen blir mindre om man inte bryter upp markytan, om man sparar träd- och buskskiktet och undviker att använda växtskyddsmedel. Träden hjälper till att fånga upp näringsämnen och deras rotsystem hindrar erosion. Inom en skyddszon bevaras också områdets ursprungliga vegetation, och strandskogen har en stor ekologisk betydelse, bl.a. genom att den skuggar småvattnen så att vattnet hålls kallt och syrerikt. Av de här anledningarna lönar det sig att lämna skyddszonen oröjd och lämna kvar åtminstone en del av också de större träden i samband med en avverkning.  

Det gäller att fokusera på vattenvården särskilt då 

• man utför skogsvårdsåtgärder i omedelbar närhet till vattendrag eller småvatten 
• åtgärder utförs på ett grundvattenområde 
• det finns fungerande gamla diken på behandlingsområdet som leder till småvatten eller vattendrag  
• avrinningsområdet uppströms från ett avverkningsområde är stort, vilket gör att mycket vatten passerar avverkningsytan 

behovet av vattenskydd är speciellt stort på objekt där 

• marken är bördig (frisk mo eller bördigare ståndort) 
• jordarten består av sorterad mineraljord (lera, mjäla, finmo) eller långt förmultnad torv 
• marken sluttar kraftigt mot ett vattendrag 
• man utför iståndsättningsdikning eller gräver enskilda diken 
• man utför stubbtäkt 
• åtgärder utförs under menföre eller andra fuktiga perioder då risken för spårbildning är stor 
• åtgärder utförs på torvmark 
• det nedströms finns ett Natura- eller annat naturskyddsområde.

Skyddszoner 

Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.[Lähdeviite3]

• Bredden på skyddszonen är beroende av typen av vattendrag eller småvatten, graden av naturtillstånd, mängden vatten och dess rörelser samt på lutningen och jordarten.  
• Det är viktigt att komma ihåg att markytan i allmänhets bryts sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. 
• Om drivningsobjektet för energived befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd: 

PEFC™-certifiering 

• Minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten. 

FSC®-certifiering 

• minst 10 m vid alla skogstjärnar och sjöar 
• minst 15 m vid bäckar, åar och havsstränder 
• minst 30 m vid flador och glosjöar 
• Längs diken lämnas en minst 1 meter bred, intakt dikesren.  
• På finkornig och sluttande mark behöver man lämna bredare skyddszoner eftersom erosionsrisken där är större. Det samma gäller platser där avrinningsområdet varifrån vattnet flödar in på förnyelseytan är stort.  
• Svämområden räknas inte in i skyddszonens bredd; man bör alltså utgå från den normala högvattennivån när skyddszonen planeras. 
• En skogsägare som prioriterar vattenskyddet kan satsa på ännu bredare skyddszoner än det här, och också lämna ett tätare trädbestånd på dem för att de ska kunna fånga upp så mycket näringsämnen och fasta partiklar som möjligt.  

Beakta dessutom följande 

• Vid stubbtäkt rekommenderas i första hand områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet. Det är särskilt viktigt att beakta vattenvården på torvmarker[Lähdeviite4] eftersom avrinningen från dem påverkar vattendragen mer än avrinningen från mineraljordar.  
• På erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbtäkt alls, eller så gör man avbrott i stubbtäkten som följer höjdkurvorna. Erosionskänsliga mineraljordarter är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar. 
• Platser för överfarter över diken och småvatten väljs ut med omsorg och skyddas vid behov med ris eller en lätt brokonstruktion. Dikena lämnas i funktionsdugligt skick efter drivningen. 
• Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.  
• Undvik också att lagra grot och stubbar ovanpå diken. 

I närheten av vattendrag (sjöar, tjärnar, åar och bäckar) och småvatten (rännilar och källor) rekommenderas att man lämnar en enhetlig, minst 5 meter bred skyddszon där man undviker att söndra markytan. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen. Bredden på skyddszonen kan variera beroende på ytvattenflödet. Hyggesrester ska inte lämnas i skyddszonen. 

Det lönar sig att lämna buskar och ekonomiskt mindre värdefulla träd i skyddszonen, de fungerar då som också grupper av naturvårdsträd. Man kan fälla träd som växer i skyddszonen mot vattendrag och småvatten om avverkningen kan ske utan att ha sönder markytan och ytvegetationen. Om skyddszonen är så bred att maskinerna måste köra in i den vid avverkningen är rekommendationen att man utför avverkningen när marken har så god bärighet som möjligt för att undvika spårbildning i skyddszonen. Träd bör inte fällas ut i vattendrag.

Förnyelseavverkningar ökar utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av kväve och fosfor i vattendragen. Utsköljningen av fasta partiklar beror till största delen på att markytan söndras i samband med markberedningen och på de körspår som uppstår i närheten av vattendragen. Urlakningen och utsköljningen av fasta partiklar ökar under några år efter att förnyelseavverkningen utförts, eftersom det ännu inte har uppstått markvegetation som skulle binda den näring som frigörs från hyggesresterna. Om hyggesresterna - groten - tas tillvara som energived, minskar mängden frigjord näring och därmed också urlakningen i vattendragen. 

Förnyelseavverkningar på torvmarker ökar surhetsgraden i det utflödande vattnet, liksom också urlakningen av humus och kalium. Vattenlöslig fosfor urlakas från hyggesrester i vitmossdominerade torvmarksskogar. På bördiga torvmarker urlakas särskilt ammonium- och nitratkväve. Om avverkningen görs under tjälfria perioder, ökar mängden utsköljda fasta partiklar.  

Gallring har en rätt liten inverkan på utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Det här gäller både på torvmarker och mineraljordar.

Man bör undvika att köra över bäckar, rännilar och större diken i samband med virkesdrivning. Om det inte är möjligt att köra runt dem, bör överfarten göras på så bärande mark som möjligt. Vid behov skyddas överfarten med hjälp av toppar, virke eller temporära broar tills drivningen har slutförts. Efter drivningen avlägsnas skyddet.  

Den avgränsning av stämplingsposten som man gör i anslutning till värdefulla livsmiljöer fungerar i allmänhet också väl ur vattenvårdssynpunkt. Man bör särskilt undvika att köra med maskiner i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer för att livsmiljöns vattenhushållning ska bibehållas.

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp.  

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Vid beståndsvård trädskiktsvis leder förnyelsen och markberedningen till att näringsämnen frigörs vilket kan få utlakning av näringsämnen och utsköljning av fasta partiklar i vattendragen som följd [Lähdeviite5]. Belastningen på vattendragen är allra störst på dikade områden.  

Ett trädbestånd har alltid en avdunstningseffekt som håller grundvattnet på en lägre nivå, särskilt på torvmark och försumpad momark. Ofta kan en väl fungerande avdunstning vara tillräcklig för att hålla grundvattenytan på en sådan nivå att det går att undvika iståndsättningsdikning. Vid en kalavverkning upphör avdunstningen och dikena måste rensas för att plantskogen inte ska skadas av den höga grundvattennivån. På dikade torvmarker kan kontinuerlig beståndsvård med andra ord minska behovet av iståndsättningsdikning och den belastning på vattendragen som den medför.

Regleringen av vattenhushållningen har stor betydelse också för att förhindra utsläpp av växthusgaser från torvmarker. Vi har ännu knappt om forskningsresultat om vid vilka beståndsvolymer man kan säkerställa en tillräcklig avdunstning på olika ståndorter, men forskning om saken pågår [Lähdeviite6]. Genom att reglera vattennivån kan man minska utsläppen av växthusgaser från torvmarker.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. 
• Grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjningen (klass I) och grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning (klass II). Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarkstid, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

För att minska effekterna på vattendragen bör man lämna en minst fem meter bred skyddszon längs vattendrag och småvatten där man varken utför röjning, markberedning eller hyggesbränning. Skyddszonen minskar mängden näringsämnen som har frigjorts vid hyggesbränningen, närmast fosfor och kväve, från att nå vattendraget. 

Brandgatan runt området som ska brännas och de brandbrunnar som ställs i ordning för att få släckningsvatten placeras så att de inte står i direkt förbindelse med vattendrag eller småvatten. 

På grundvattenområden där det produceras eller kan komma att produceras råvatten  rekommenderas att hyggesbränningar inte utförs alls i skogsvårdssyfte, men i undantagsfall kan naturvårdsbränningar komma ifråga. I sådana fall är det bäst att kontakta en sakkunnig på NTM-centralen. 

Om vägen har en kraftig lutning och det finns gott om vatten i vägdikena så kan finkorniga jordarter lätt dras med av vattnet. Vägar som byggs över vattendrag eller bäckar har en inverkan både på landskapet och vattenflödet. En väg som byggs över en torvmark eller svacka ändrar ytvattenflödet och har ofta en dränerande verkan på närområdet.  

Vid vägbyggnad ska man undvika strändernas närområden, smala uddar och torvmarker i naturtillstånd. I södra Finland hör brunmossarna och bördiga kärr till de mest skyddsvärda torvmarkstyperna. Vid planering och byggande av skogsbilvägar bör man i närheten av vattendrag ta i beaktande skyddsområden och värdefulla naturobjekt, dit bland annat hör de särskilt värdefulla livsmiljöer som nämns i skogslagen, de småvattenbiotoper som nämns i 2 momentet i vattenlagens § 11, grundvattenområden samt andra värdefulla vattenmiljöer och områden. Om det av tekniska skäl inte är möjligt att bygga en skogsbilväg utan att den berör en särskilt värdefull livsmiljö eller om det inte går att undvika till rimliga kostnader, kan man ansöka om undantagstillstånd av Skogscentralen med stöd av § 11 i skogslagen. 

I samband med planering av projekt för byggande eller grundförbättring av skogsbilväg bör man göra en miljöutredning och be om ett utlåtande om den av NTM-centralen. 

De vanligaste situationerna då man behöver ett tillstånd av miljömyndigheterna är vid byggande av broar, trummor eller en vägbank. Om man behöver vidta åtgärder som påverkar naturtillståndet hos sådana småvatten som nämns i vattenlagen, t.ex. rännilar, behövs ett undantagslov. Att bygga en skogsbilväg över en rännil är däremot tillåtet också utan undantagslov om objektets naturtillstånd bevaras.

Vid åtgärder på grundvattenområden som är viktiga eller annars lämpar sig för vattentäkt, bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att inte förorena grundvattnet eller dränera grundvattenförrådet. Ett tillräckligt tjockt jordlager bör lämnas ovanför grundvattenytan i samband med marktäkt för vägbyggnad.  

Yt- och grundvatten från torvmarker får inte tillåtas rinna in på grundvattenområden. Vattenregleringen kan sänka grundvattenytan i närheten av torvmarken och orsaka förändringar i vattenflödet. Det är möjligt att undvika förändringar i vattenflödet på en torvmark till exempel genom att bygga en vägbank. Det är särskilt viktigt att se till att både förebygga och bekämpa oljeskador som kan orsakas av arbetsmaskiner på grundvattenområden. Maskinservice och lagring av bränsle bör helst ske utanför grundvattenområdet.  

Eventuella källor bör tas i beaktande redan i samband med vägplaneringen. Vägdragningen ska göras tillräckligt långt från källor och gölar så att det inte finns risk för att grundvattnet förorenas och att grundvattennivån sänks. 

Avloppsdiken får inte grävas ända ut till ett vattendrag. Vattnet leds ut i vattendrag genom översilning alltid då det är möjligt. Vid grävning av vägkroppen och dikena på finkorniga marker är det viktigt att se till att vattnet inte orsakar erosion. Utflöde av sediment i vattendragen bör förhindras. Metoderna för detta är de samma som vid iståndsättningsdikning. Man kan till exempel bygga slamgropar vid vägtrummornas utlopp och sedimentationsbassänger i anslutning till avloppsdikena. Vid dimensioneringen av dem kan man att tillämpa samma riktvärden som vid iståndsättningsdikning. Om det är fråga om en lång sluttning går det att minska sedimentationen genom att anlägga bottendammar i vägdikena för att minska strömningshastigheten.  

Vid konstruktionen av broar och trummor bör man förhindra erosion och sedimentation till exempel med temporära dammar, en tillfällig förflyttning av dikesfåran eller genom att förlägga grävningen till en period med torr väderlek. 

• noggrann bedömning av behovet av ståndsättning
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• bra planering av dikningen
• val av dikningsobjekt
• uppdelning av dikningsprojekt på flera år vid behov
• reglering av grävdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävningsavbrott
• avledning av vatten till uttorkad torvmark (återvätning)
• botten-, rör- och reglerbara dammar
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger

Läs mer: Metoder, planering och utförande av vattenvård

Vattenvårdsåtgärderna kan delas in i två kategorier, dikesinriktade och projektinriktade.  

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder som slamgropar och grävavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. De här åtgärderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite7].

Dessutom rekommenderas projektinriktade åtgärder i samband med iståndsättningsdikning och dikningshögläggning. Det är bara med hjälp av projektinriktade åtgärder såsom översilningområden och våtmarker som man effektivt kan förhindra att små mineraljords- och humuspartiklar fångas upp innan de förs vidare till vattendragen [Lähdeviite8]. Belastningen av fasta partiklar kan också begränsas effektivt med hjälp av olika dammkonstruktioner. Sedimentationsbassänger och tvåstegsdiken är inte lika effektiva och det lönar sig att noggrant överväga var de kan göra nytta. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. Det är viktigt att se till att de vattenvårdsåtgärder som ingår planen för iståndsättningsdikning är så kostnadseffektiva som möjligt.

Vid planering av vattenvårdsåtgärder i terrängen bör följande faktorer granskas: 

• kornstorlek hos mineraljorden och torvens egenskaper 
• terrängens lutning och avledningen av vattnet till närmaste vattendrag 
• vattenmängd och vattnets strömningshastighet i avloppsdiken och uppsamlingsdiken 
• förekomst av sura sulfatjordar och på vilket djup de förekommer 
• behov och placering av vattenvårdskonstruktioner, särskilt för de projektinriktade åtgärderna 
• åtgärder som krävs med tanke på skyddet av småvatten, vattendrag och yt- och grundvatten.

Vid planering av sedimentationsbassänger är en tumregel att det fria området invid bassängen bör vara tre gånger så stort som bassängens areal. Då ryms grävmassorna och senare också tömningsmassorna i öppningen och kan bredas ut på ett lämpligt sätt. Man behöver också komma åt bassängerna för att tömma dem. Sedimentationsbassänger är en relativt ineffektiv vattenvårdsmetod och rekommenderas därför inte som enda metod. Man ska inte heller anlägga bassänger på områden som är känsliga för erosion, till exempel på områden med tunt torvtäcke.

Det är viktigt att beakta terrängens form vid valet av markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma både torra och grova jordarter och finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Om markberedningsutrustningen är det rätta och maskinföraren vet när det är lämpligt att byta från en markberedningsmetod till en annan, kan slutresultatet bli gynnsamt ur vattenvårdssynpunkt. Terrängens lutning avgör hur bred skyddszon som bör lämnas längs vattendrag.

Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. 

Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.

Om avverkningsytan befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd:

PEFC-certifieringen:

- minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten.

FSC®-certifieringen:

- minst 10 m invid tjärnar och sjöar

- minst 15 m längs bäckar, åar och havsstränder

- minst 30 m invid flador och glosjöar

Finkorniga marker och branta områden kan kräva bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Det samma gäller stora avverkningsområden. Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Erosionskänsliga områden bör markberedas under torra perioder. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och övergången placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning.

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas nedanstående innehåll:

• En karta över området
• Anvisningar beträffande behovet av iståndsättningsdikning
• Eventuell förekomst av grundvattenområde på arbetsområdet
• Jordartens erosionskänslighet
• Dimensioneringen av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimenteringsbassänger, översilningsområden mm.)
• Småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som finns på eller i närheten av arbetsområdet och är känsliga för belastning av näringsämnen eller fasta partiklar

Vid harvning görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.   

Vid fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenskyddet. 

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning.  

En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vid iståndsättningsdikning. 

En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika. 

I fårorna och dikena

• grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum
• lämnas stenar eller andra objekt för att bromsa upp vattenflödet
• i fårorna lämnas grävavbrott
• fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag
• tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt.

På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

• där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
• anlägga sedimentationsbassänger antingen skilt för sig eller i kombination med översilning
• bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick.

På grundvattenområden på torvmark kan  man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. På sulfatjordar bör man också vara speciellt försiktig.

Dikningshögläggning kan i de flesta fall jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälning behöver göras till NTM-centralen.

Anpassad plogning lämpar sig för försumpade, täta jordar med tjockt mårlager i norra Finland. Vattnet från områden där anpassad plogning har utförts ska i första hand ledas via ett översilningsfält till närmaste vattendrag eller dikessystem. Sedimentatationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsfält.  

Vatten från ett markberett område får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. Om den naturliga strömningsrikningen för vattnet är mot en särskilt viktig livsmiljö som definieras i skogslagen, måste man använda sig av översilningsfält för att undvika att fasta partiklar flödar med vattnet från det markberedda området in i livsmiljön. Markberedningen får inte heller leda till att särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen blir torrlagda. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas.  

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket. 

De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humus, ökar. Om man utför en iståndsättningsdikning i samband med skogsförnyelsen sjunker pH-värdet i vattnet och den mängd fosfor som urlakas något.  

Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling förorsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, så som skyddszoner och översilningsområde. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga. 

På grundvattenområden av klass I och II som är viktiga för vattenförsörjning rekommenderas endast lätt markberedning, t.ex. lätt fläckupptagning eller harvning som blottar mineraljorden. Det samma gäller på grundvattenområden av klass E av vars grundvatten ytvattenekosystem eller markekosystem är direkt beroende.
Om grundvattenförrådet täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. Högläggning med fåror kan utföras på torvmarksbeklädda grundvattenområden, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden. Inversmarkberedning lämpar sig också för torvmarker på grundvattenområden. 

Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror medföra en risk för att grundvattnet bryter fram. Av den här anledningen rekommenderas inte dikningshögläggning eller högläggning med fåror på grundvattenområden.  

I undantagsfall kan det vara nödvändigt att använda dikningshögläggning på täta, vattensjuka marker för att kunna etablera ett nytt bestånd. I sådana fall är det viktigt att kontrollera att åtgärden inte förorsakar sådana följder som är förbjudna i vattenlagen. Om man planerar att utföra dikning på ett grundvattenområde måste man alltid meddela NTM-centralen om detta 60 dagar på förhand, även om åtgärden är ringa. 

På markberedda områden är risken för att grundvattnet förorenas större än normalt om det inträffar ett olyckstillbud. Mineralolja är ett exempel på ett ämne som lättare tränger ned i markberedd mark. Därför måste maskinerna alltid vara utrustade med oljebekämpningsutrustning med vars hjälp skadorna kan minimeras. Maskinservice ska också helst utföras utanför grundvattenområden för att det inte ska uppstå oljeskador.   

 Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen[Lähdeviite9]. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.

Om drivningsobjektet för energived befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd:

PEFC™-certifiering

• Minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten.

FSC®-certifiering

• minst 10 m vid alla skogstjärnar och sjöar
• minst 15 m vid bäckar, åar och havsstränder
• minst 30 m vid flador och glosjöar

----

• På finkornig och sluttande mark behöver man lämna bredare skyddszoner eftersom erosionsrisken där är större. Det samma gäller platser där avrinningsområdet varifrån vattnet flödar in på förnyelseytan är stort. 
• Svämområden räknas inte in i skyddszonens bredd; man bör alltså utgå från den normala högvattennivån när skyddszonen planeras.
• Platser för överfarter över diken och småvatten väljs ut med omsorg och skyddas vid behov med ris eller en lätt brokonstruktion. Dikena lämnas i funktionsdugligt skick efter drivningen.
• En skogsägare som prioriterar vattenvården kan satsa på ännu bredare skyddszoner än det här, och också lämna ett tätare trädbestånd på dem för att de ska kunna fånga upp så mycket näringsämnen och fasta partiklar som möjligt.