Skog som förmögenhet

En investering i skogsvård höjer värdet på det virke som skogen producerar. Med hjälp av beståndsvårdande avverkningar kan man reglera både mängden kapital som är bundet i trädbeståndet och värdet av trädbeståndets tillväxt. Vid en slutavverkning frigörs sedan hela det kapital som varit bundet till trädbeståndet och samtidigt görs en nyinvestering i det nya trädbeståndet. Den valda strategin avgör när och med vilken intensitet åtgärderna utförs. 

Maximering av nettonuvärdet är en naturlig strategi för all ekonomisk verksamhet. Inom skogsbruket innebär den här strategin att man strävar till att hitta sådana åtgärdskedjor och investeringar som ger ett möjligast högt nettonuvärde för det framtida kassaflödet, utgående från skogsägarens avkastningskrav. 

Nettonuvärdet beskriver skillnaden mellan de intäkter och kostnader som verksamheten ger upphov till i framtiden, då värdena diskonteras till nuvärdet. Genom att följa den här strategin blir skogsägarens tillgångar och konsumtionsmöjligheter allra störst. 

Då man uppskattar vilka kassaflöden som kan komma att uppstå vid olika slags beståndsbehandling, bör man komma ihåg att beakta hela skogsegendomen. Om flera bestånd blir behandlade på samma sätt minskar kostnaderna ofta. När det gäller bedömning av framtida intäkter och kostnader finns det alltid ett osäkerhetsmoment. 

Det är också viktigt att komma ihåg att de antaganden man baserar beslutsfattandet på gäller det framtida kassaflödet. En tidigare investering utgör inte en grund för en fortsatt investering för samma sak. Grunden för investeringen bör alltid vara det mervärde som investeringen bedöms ge. Investeringen är lönsam om dess nettonuvärde är positivt och olönsam om dess nettonuvärde är negativt. 

Skogsbruket är mycket kapitalintensivt, vilket gör att det är befogat att se till att avkastningsnivån för kapitalet är hög. En följd av att man maximerar kapitalavkastningsgraden är att varje beståndsfigur behandlas så att den ger en maximal avkastning på det bundna kapitalet. 

Grundtanken i den här strategin är att skogsägaren ser skogen som vilken tillgång som helst och strävar till att placera sitt kapital i sådana investeringsobjekt som ger den bästa avkastningen. Det spelar knappast någon roll för den egna totalekonomin om skogsägaren får pengar genom virkesförsäljning, genom att sälja aktier eller genom att lyfta pengar från ett sparkonto. 

Då man gör upp lönsamhetskalkyler bör man komma ihåg att också beakta de kostnader som alltid uppstår då man flyttar kapital. Kostnaderna och kapitalskatten måste till exempel dras av från intäkterna för virkesförsäljning innan man kan placera om kapitalet. 

En alltför rätlinjig maximering av kapitalavkastningsgraden för skogsbruket ger ändå inte det bästa ekonomiska resultatet. Genom att minska det kapital som är bundet till skogsbruket (i praktiken virkeskapitalet) får man en hög avkastningsprocent eftersom ett trädbestånd av rent biologiska skäl ger den högsta relativa avkastningen om kapitalet är litet. Ett litet kapital leder ändå inte till att skogsägarens skogstillgångar växer bäst.

Inom skogsbruket har man av tradition ansett att ett möjligast jämnt kassaflöde är ett viktigt mål. Det här har bland annat visat sig i hur skogsbruksplanerna har gjorts upp: man har jämfört utvecklingsklassfördelningen på den aktuella fastigheten med den s.k. normalskogens utvecklingsklassfördelning. Utvecklingsklassfördelningen i en normalskog möjliggör en jämn avverkningstakt. 

Om utvecklingsklassfördelningen för skogsegendomen avviker från normalskogens, uppnår man en jämn fördelning mellan utvecklingsklasserna endast genom att antingen skjuta på eller tidigarelägga behandlingen av olika bestånd. Då kan man inte behandla bestånden så att resultatet blir optimalt ur helhetsekonomisk synvinkel, vilket har som följd att lönsamheten i skogsbruksföretaget sjunker. 

Det har varit naturligt att eftersträva ett jämnt kassaflöde, särskilt hos större skogsägare som Forststyrelsen och stora samfällda skogar. Om avverkningarna utförs i jämnt takt blir det lättare att resursera arbetskraften och att planera virkesförsäljningen och olika anskaffningar. På jord- och skogsbruksfastigheter har skogarna gett sysselsättning under de tider då arbetskraften inte har behövts på åkern. 

En traditionell strategi inom skogsbruket är att utöka det kapital som är bundet i skogen. Motiveringen till det här är ofta att förmögenheten bevaras väl om den är bunden i trädbeståndet, eller att man vill bygga upp en virkesreserv som nästa generation kan utnyttja. Ett resultat av den här strategin är att allt mer kapital binds i skogen, vilket leder till att den relativa avkastningen minskar. Därför kan den här strategin inte rekommenderas i sådana fall där syftet med skogsinnehavet i första hand är att maximera det ekonomiska resultatet.

Dessutom leder strategin till en större risk för skogsskador och till att trädbeståndets värde sjunker, särskilt om gallringsbestånden blir övertäta på grund av eftersatt gallring eller om det är fråga om äldre bestånd där det förekommer rotröta.   

I de flesta fall ägs en skogslägenhet av en ägare eller två makar tillsammans. Makarna kan också äga sina egna skogslägenheter. Även om makarna skulle ha sina egna skogslägenheter kan de av beskattaren ses som ett enda skogsföretag och då lämnar de bara in en skogsskattedeklaration. Det här är vanligt om skogslägenheterna ligger i samma kommun. 

En sammanslutning är en ägandeform där två eller flera personer som inte är makar äger en skogslägenhet tillsammans. Andelarna anges som bråktal. Bråktalet utgör också grunden för hur skogsbrukets resultat ska fördelas. Typiska exempel på sammanslutningar är skogslägenheter som ägs av föräldrar och barn tillsammans eller av flera syskon. 

Beslut som berör förvaltningen av lägenheten förutsätter att medlemmarna är överens. Man kan underlätta beslutsfattandet genom att göra upp ett förvaltningsavtal där en av sammanslutningens medlemmar får fullmakt att sköta sammanslutningens ärenden. Köp av en andel i en sammanslutning utgör handel med fast egendom och ger rätt till skogsavdrag. 

Då en person avlider träder dödsboet in i dennes ställe. Dödsboet består av dem som har rätt att delta i samförvaltningen av den avlidne personens egendom. I vanliga fall handlar det om en änka eller änkling och arvingarna (barnen). Ett oskiftat dödsbo är en juridisk person som kan bedriva skogsbruk ända tills dödsboet skiftas. Precis som i sammanslutningar förutsätter förvaltningen av ett dödsbo att delägarna är överens. 

Ett dödsbo är inte en lämplig ägarform på längre sikt. Det är klokast att upplösa dödsboet då man har utrett dödsboets förmögenhet och arvingarna har kommit överens om delningen av arvet. Man bör sträva till att undvika att splittra upp skogslägenheten. Lägenheten kan behållas som en helhet antingen genom att den övertas av en arvinge eller genom att bilda en skogssammanslutning. I en del fall kan det fungera att ansluta skogslägenheten till en samfälld skog eller att grunda en ny samfälld skog. 

I ett dödsbo kan skogsbrukets förluster under skatteåret senare dras av då det ekonomiska resultatet igen är positivt. Om det inte heller blir något positivt resultat under de kommande tio åren, kan man inte längre dra av förlusterna. Däremot dras möjliga förluster för en skogssammanslutning av redan under skatteåret i delägarnas personliga beskattning, vilket innebär att skogsbrukets förluster kan utnyttjas som avdrag i beskattningen av delägarnas andra kapitalinkomster eller arbetsinkomster.

Köp av en andel i ett dödsbo betraktas som handel med lösöre vilket innebär att man inte kan få avdrag för det i skogsbeskattningen. Av samma anledning kan man behöva betala skatt på överlåtelsevinsten om man säljer sin andel i ett dödsbo och det uppstår en överlåtelsevinst. Detta är fallet även om handeln med skogslägenheter mellan nära släktingar i övrigt skulle vara fri från beskattning av överlåtelsevinst. Det här är en anledning till att dödsbon ur beskattningssynpunkt är en ofördelaktig ägarform.

• En sammanslutning bildas och
  • a. man fortsätter idka skogsbruk i form av en sammanslutning
  • b. någon av delägarna i sammanslutningen köper upp de andra delägarnas andelar och fortsätter med skogsbruket på lägenheten, nu som enda ägare
  • c. man grundar en samfälld skog eller ansluter sig till en existerande samfälld skog
  • d. säljer skogsegendomen till en utomstående om det inte bland arvingarna finns någon som är intresserad av att fortsätta med skogsbruket.
• Dödsboets egendom skiftas så att en får skogen och de andra får annan egendom.
• Skogen som ingår i dödsboet delas upp i olika fastigheter.
  • Nackdelen är att lägenheten blir uppsplittrad i mindre delar.
• Om arvingarna säljer skogen eller sin egen andel inom ett år efter ägarens död, kan man vid beräkning av överlåtelsevinsten använda skogens försäljningspris som anskaffningskostnad. I det här fallet blir det inga skattemässiga påföljder relaterade till överlåtelsevinst.

En samfälld skog är ett enhetlig skogsområde som ägs av delägarna. Antalet fastigheter som ingår i den samfällda skogen och antalet andelar kan variera. Ägarna av de enskilda skogsfastigheterna bildar ett delägarlag vars uppgift är att förvalta den samfällda skogen. 

Delägarlaget för den samfällda skogen beslutar om stadgar som beskriver verksamhetsprinciperna och godkänner också skogsbruksplanen som fungerar styrmedel för skogsbruket. Den praktiska verksamheten handhas av ett ombud eller en förvaltningsnämnd som utsetts av delägarlaget. 

Eftersom bokföring är obligatoriskt för en samfälld skog är det lätt att följa upp dess ekonomi och lönsamhet. Samfällda skogar är alltså bokföringsskyldiga. Samfällda skogar med en årlig omsättning på över 200 000 euro bör också genomgå revision. 

Kapitalskattesatsen för samfällda skogar är lägre än för andra ägandeformer. Om den samfällda skogen är stor uppstår skalfördelar som bland annat innebär att det är möjligt att få regelbundna inkomster. Med tanke på arvsskifte är andelar i samfällda skogar lätta att hantera. 

Ett aktiebolag är ett traditionellt sätt att organisera företagsverksamhet. Där svarar delägarna för aktiebolagets verksamhet med det kapital de investerat. Aktiebolag beskattas som samfund och de dividender som aktiebolaget betalar utgör i allmänhet skattepliktig kapitalinkomst för aktieägarna. Beskattningen av dividender från olistade bolag (bolag som inte är börsnoterade) beror av bolagets nettoförmögenhet. Dividender från solida bolag beskattas lättare, medan ett skuldsatt bolags dividender beskattas hårdare och delvis som ägarens förvärvsinkomst. 

Då man grundar ett aktiebolag måste man betala överlåtelseskatt och eventuellt skatt på överlåtelsevinsten för de skogar som utgör apport (en investering i ett aktiebolag som utgör annan egendom än pengar). Ett aktiebolag har inte heller rätt att göra utgifts- och skadereserveringar eller få skogsavdrag, vilket gör aktiebolaget som ägandeform mindre förmånligt än andra ägarformer. 

Ett aktiebolag har rätt till statsstöd för skogsbruk förutsatt att ägarna är fysiska personer och deras huvudsakliga näringsgren är jord- och skogsbruk.