Gå direkt till innehållet
  • Suomeksi
  • På svenska
Alfabetiskt indexSkogsvårdens åtgärderSkötsel av en skogsfastighet
Bläddra

Ståndortsklassificering

  • Suomeksi
Be­skrivning
Ut­förande
Tilläggs­uppgifter

Ståndortsklassificering har utvecklats för att beskriva skogsmarkens egenskaper. Med ståndort avses alla de miljöfaktorer som påverkar tillväxten hos träd och annan vegetation. De viktigaste ståndortsfaktorerna är mark och klimat.

Allmänt om ståndortsklasser

Virkesproduktionsförmågan hos en ståndort påverkas av näringstillståndet, vattentillgången och värmeförhållandena i marken. Markens egenskaper, och särskilt bördigheten, påverkar bland annat trädslagsvalet. 

Finlands klimat är kallt och fuktigt. Större delen av skogarna i Finland ligger i den norra barrskogsregionen. Bara kustområdet längst i sydväst hör till ekskogsregionen. Förutsättningarna för virkesproduktion varierar kraftigt i landets olika delar. Den effektiva värmesumman under vegetationsperioden är ett sätt att beskriva värmeförhållandena i en region. 

För att bestämma ståndortsklassen, som avspeglar virkesproduktionsförmågan för ett skogs- eller torvmarksområde, används en indirekt metod som baseras på markvegetationen. Det har visat sig att den här metoden fungerar bra i praktiken. 

Ståndortsklasserna på mineraljordar - momark - är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen klass. 

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de ståndortsklasser som används för momarkerna. Lundartad mo motsvaras av örttorvmo, frisk mo av blåbärstorvmo, torr mo av lingontorvmo, karg mo av ristorvmo och lavmo av lavtorvmo. Då man bedömer virkesproduktionsförmågan på dikade torvmarker bör man ta i beaktande att vatten- och näringshushållningen på sådana här marker kan förändras.

Klassificering av skogsmark

Skogsbruksmark kan delas upp i följande klasser på basis av ståndortens markegenskaper:

Mineraljordar (kallas också mo eller momark) är mark med podsoljordmån som täcks av ett mårlager. Skogslagen definierar sådan mark som mineraljord där mineraljord hittas på ett djup av högst 30 cm under markytan. 

Preciseringar: 

  • Försumpad mineraljord är mineraljord där över 25 procent av markvegetationen består av torvmarksväxter på grund av ett överskott av vatten i marken. 

Lundar är näringsrika, ofta kalkhaltiga marker med mulljord (mullagret 10-30 cm). Jordmånen är här brunjord. Nära markytan har mullen en aggregatstruktur, dvs. den bildar korn som består av både mineraljord och organiskt material. 

Torvmarkerna består av ståndorter där torvmarksväxter dominerar och där växtsamhället ackumulerar torv. I skogslagen definieras torvmarker som områden där mineraljorden ligger på minst 30 centimeters djup från markytan. 

Preciseringar: 

  • En torvmo är en dikad torvmark. 
  • En dikad torvmark anses vara en torvmo med tunt torvtäcke om torvtäcket efter att det satt sig är högst 30 cm tjockt. Enligt skogslagen klassas dessa objekt som mineraljordar fastän de ursprungligen varit torvmarker. 

Bestämning av ståndortstyper på mineraljordar och lundmark

Ståndortsklasserna på mineraljordar - momark - är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen ståndortstyp. 

 

Ståndortsanpassning

Det är viktigt att beakta ståndorten i samband med nästan alla skogliga åtgärder. Särskilt viktigt är det att beakta ståndorten i samband med förnyelse och trädslagsval och då man slår fast avverkningstidpunkten.

Noggrannare anvisningar för hur man bestämmer ståndort finns på  Naturresursinstitutets webbplats (extern länk)(extern länk).

Ståndorter på mineraljordar och skogstyper som hänförts till dem enligt vegetationszon.
Lundtypsgrupper och lundtyper som hör till dem enligt vegetationszoner. De torra lundarna i Österbotten-Kajanaland, i Nordbotten och i Skogs-Lappland har inte beskrivits tillräckligt noggrant för att man ska kunna fastställa näringsförhållandet.

Bestämning av torvmotyp

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. Vid ståndortsklassificeringen används termen torvmo oberoende av i vilket skede torrläggningen av torvmarken är. 

 

Klassificering av torvmoar

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. En dikad torvmark klassificeras i allmänhet som hörande till den torvmotyp som den sannolikt kommer att tillhöra, redan innan den utvecklats till en egentlig torvmo.  

Torvmotyperna indelas i två undergrupper utgående från vilken torvmarkstyp de utvecklats från. Torvmoar av typ I har uppstått ur äkta trädbevuxna torvmarker och typ II ur öppna mossar eller blandtyper.    

Den ursprungliga torvmarkstypen återspeglas i torvmons egenskaper, och särskilt tydligt syns det i strukturen hos den första trädgenerationen och i markens näringstillstånd. Detta påverkar sedan valet av skogsvårdsmetod och om det lönar sig att gödsla eller inte. Därför är det viktigt att man kan identifiera torvmoar av typ I och II så att man kan fatta rätt beslut med tanke på virkesproduktionen och ekonomin.  

I tabellen nedan beskrivs de olika torvmarkstyperna mer ingående och ytterligare information finns att hämta på Naturresursinstitutets webbtjänst (extern länk)(extern länk).

Örttorvmo I (Ötm I). Trädbestånd: huvudträdslag vanligen välväxande gran, som blandträd allmänt glasbjörk och andra lövträd. På de bördigaste ståndorterna i södra Finland också ädla lövträd. Markvegetation: Olika ormbunksarter och i södra Finland harsyra. Bild: © Hannu Nousiainen.
Örttorvmo II (Ötm II). Trädbestånd: huvudträdslag glasbjörk eller gran som växer på tuvor, som blandträd tall och olika lövträd. Trädbeståndet vanligen glest eller luckigt och träden samlade i grupper. Markvegetation: som på Ötm I, men p.g.a. att ståndorten är ljus är ört- och gräsvegetationen kraftigare. Bild: © Hannu Nousiainen.
Blåbärstorvmo I (Bltm I) Trädbestånd: grandominerat, glasbjörk som blandträd, gran i det härskande trädskiktet, enstaka tallar. Markvegetation: blåbärs- och lingonris nästan heltäckande, dessutom skogsstjärna, skogsbräken samt ofta björkpyrola och linnea. Förekomsten av örtartade växter är typisk för Bltm, på Ltm är de mycket färre. Bild: © Markku Saarinen.
Blåbärstorvmo II Trädbestånd: tall-glasbjörk-granblandskog, granen har ofta startat från underväxt, glasbjörk kan också vara huvudträdslag. Markvegetationen utgörs av samma ledväxter som på Bltm I, bottenskiktet är luckigt. Bild: © Markku Saarinen.
Lingontorvmo I (Litm I). Trädbestånd: vanligen talldominerat, gran ett vanligt blandträd som når upp till det härskande skiktet. Markvegetation: domineras av lingonris och blåbärsris, myrris förekommer fläckvis, säskilt i luckor, inga av de örter som kännetecknar Bltm. Bild: © Hannu Nousiainen.
Lingontorvmo II (Litm II) Trädbestånd: tall-glasbjörksblandskog, glasbjörken kan också utgöra huvudträdslag. Markvegetation: myrris (dvärgbjörk, getpors, odon) dominerar på yngre dikningsområden, senare blåbärs- och lingonris, inga av de örter som kännetecknar Bltm. Bild: © Markku Saarinen.
Ristorvmo I (Rtm I). Trädbestånd: nästan rent tallbestånd, glasbjörken växer dåligt, enstaka tvinvuxna granar. Markvegetation: domineras av myrris (getpors, odon), på objekt som uppstått ur mossartade torvmarker förekommer ofta rikligt med tuvdun. Bild: © Markku Saarinen.
Ristorvmo II (Rtm II). Trädbestånd: talldominerat, fler dåligt växande glasbjörkar än på Rtm I. Markvegetation: som på typ I, men ofta mosaikartad med myrris, tuvull, mossor och lavar. Bild: © Markku Saarinen.
Lavtorvmo I och II (Lavtm I och II). Trädbestånd: tvinvuxen tallskog. Markvegetation: lågvuxet myrris (ljung, kråkris), tuvull, rostvitmossa och renlavar dominerar i bottenskiktet. Bild: © Markku Saarinen.

Torvmotypernas undergrupper

  • Torvmoar av typ I har uppkommit ur äkta, trädbevuxna torvmarker och torvmoar av typ II ur öppna mossar och blandtyper. Med blandtyper avses olika kombinationer av öppna mossar och trädbevuxna torvmarker.
  • På objekt av typ II kan man ofta urskilja den typiska ytstrukturen hos den ursprungliga torvmarken: träden har uppstått på tuvor och mellan tuvorna finns en lägre, jämn yta. Andelen glasbjörk är i allmänhet klart större på torvmoar av typ II än på typ I.
Ståndortstyper för dikade torvmarker (1) * torvmoar av typ I: ursprungliga torvmarkstyper äkta, trädbevuxa torvmarker, torvmoar av typ II: ursprungliga torvmarkstyper öppna mossar och blandtyper ** Ur bördighetssynpunkt motsvarande ståndortstyper på mineraljordar.

Bestämning av jordarter

En ståndorts egenskaper bestäms i hög grad av jordarten, vilket innebär att det är viktigt att kunna identifiera jordarten i samband med planering och utförande av olika åtgärder inom skogsbruket. Jordarterna delas in i mineraljordarter och torvjordar. Mineraljordarterna klassificeras enligt kornstorleken och torvjordarna enligt hur långt nedbruten torven är.

Kornstorleken i en mineraljord kan bedömas genom ett rullningsprov. Bild: © Timo Makkonen.

Mineraljordar

Mineraljordarna delas in i tre klasser baserat på kornstorleken: grova, medelgrova och fina. Kornstorleken inverkar på markens luftkapacitet, tjälning, vattenledningsförmåga och förmåga att binda näringsämnen, samt på markens bärighet. Finkorniga jordarter binder både vatten och näringsämnen effektivt. Å andra sidan är vattenledningsförmågan sämre, ju mer lera de innehåller, desto sämre.  

Man kan bestämma kornstorleken genom att försöka rulla ett lagom fuktat jordprov till en tråd i handflatan. De finkorniga jordarterna går att forma genom rullning på det här sättet, ju finkornigare jordart, desto tunnare tråd. Grövre jordarter bryts lätt sönder innan man får en tråd formad. Indelningen har betydelse då man väljer markberednings- och vattenvårdsmetod i samband med skogsförnyelse. 

Bestämning av mineraljordart baserat på kornstorlek och egenskaper.

Torvjordar

Torvmarker består av torvjord av olika förmultningsgrad (humifieringsgrad), och förmultningsgraden avgör valet av markberedningsmetod. Torvjordarna delas in i tre klasser baserat på förmultningsgraden: oförmultnad, medelförmultnad och högförmultnad. Torvens förmultningsgrad bedöms genom att krama ett torvprov som tagits från rotskiktet. Bedömningen görs utgående från utseendet på torvprovet, hur elastisk torven känns och vattnet som rinner ut mellan fingrarna. 

Bedömning av torvens förmultningsgrad
Torvens förmultningsgrad bedöms genom att krama ett torvprov i handen. Bild: © Timo Makkonen.

Sökning och meny

  • Suomeksi
  • På svenska

Alfabetiskt index

Skogsvårdens åtgärder

Skötsel av en skogsfastighet

  • Rekommendationer för skogsvård
  • Tillgänglighetspolicy
  • Användarvillkor
  • Cookiepolicy
  • Integritetspolicy
  • För programutvecklare (på finska)