En skogsägare kan idka en lönsam virkesproduktion och samtidigt bevara och utveckla lämpliga livsmiljöer för viltet. Med hjälp av lämpliga skogs- och naturvårdsmetoder går det att skapa en viltrik skog där viltet hittar föda, skydd och bo- och spelplatser. Målet för ett viltvårdsinriktat skogsbruk är att stärka stammarna för de viktigaste viltarterna genom att producera sådana livsmiljöer som viltet behöver, med metoder som är ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbara.
Skogshönsfåglarna i fokus för det viltvårdsinriktade skogsbruket
Eftersom de flesta av våra viltarter i huvudsak lever i ekonomiskogarna, påverkar skogsbruket kvaliteten på deras livsmiljö. Med dagens skogsvårdsmetoder gynnas uppkomsten av sådan föda som älgen behöver. Därför finns det ingen anledning att ytterligare främja födotillgången för älg. Däremot behövs åtgärder som minskar de skador på plantskogarna som älgen förorsakar.
De skogsvårdsmetoder som länge har dominerat har inte stärkt utvecklingen av stammarna för skogshöns och skogshare, vilket har lett till att jaktmöjligheterna har minskat. Huvudorsaken till att stammarna har minskat anses vara att skogarnas struktur har ändrat, vilket har haft både direkta och indirekta konsekvenser. Nu har utvecklingsriktningen svängt åt det positiva hållet i takt med att naturvården och rekreationsvärdena lyfts fram. Sedan 1990-talet har man kunnat märka att skogsägarna satsat på ett mer mångsidigt skogsbruk.
Skogsägarens målsättningar och betoningar kan variera mellan olika skogsfastigheter och beståndsfigurer. På en del av områdena kan virkesproduktionen stå i förgrunden, medan andra värden är viktigare på andra områden. Skogsfunktionärens uppdrag är att erbjuda alternativ som stöder de målsättningar skogsägaren har. Dessutom kan jaktvårdsföreningar och jaktklubbar erbjuda råd och fungera som samarbetspartners.
Försäljningsintäkterna för virke är den viktigaste inkomstkällan inom skogsbruket. Genom att följa de här rekommendationerna kan man främja livsbetingelserna för viltet utan att inkomsterna från skogen för den skull minskar i någon större grad. En viltrik skog ger ägaren andra fördelar vid sidan av virkesproduktionen, till exempel bättre förutsättningar för jakt. Det finns ungefär 120 000 skogsägare som sysslar med jakt i Finland, vilket innebär att intresset för ett viltinriktat skogsbruk är betydande.
De förändringar som gjordes i 2014 års skogslag gör det möjligt att upprätthålla och skapa goda livsbetingelser för skogshönsen på stora arealer. Förändringen innebar att skogsägaren fick fler alternativa skötselmodeller för sin skog, vilket i sin tur gör det lättare att beakta de målsättningar skogsägaren ha satt för sitt skogsinnehav. Det här drar också viltvården nytta av.
Vid förnyelsen av ett bestånd kan man skapa grunden för en viltrik skog genom att göra lämpliga trädslagsval och utföra röjningen på rätt sätt. Senare kan man med olika skogsvårdsåtgärder ytterligare stöda viltet genom att välja rätt metod och tidpunkt för beståndsbehandlingen. De livsmiljöer som lämpar sig för skogshönsen stärker också livskraften hos andra viltarter och ökar mångfalden rent generellt.
Det är i första hand antalet lämpliga livsmiljöer och kvaliteten på dem som påverkar viltstammarnas storlek. Förändringar i skogsstrukturen ses t.ex. som huvudorsak till nedgången i skogshönsstammarna under de senaste 50 åren. Skogshönsens livsmiljöer har fragmenterats och kvaliteten på dem har sjunkit. Förändringarna i skogslandskapet har också påverkat skogshönsen indirekt i och med att predationstrycket blivit starkare. Skogsdikningen har sänkt överlevnadsprognosen för kycklingar och minskat de lämpliga livsmiljöerna för dalripa i södra och mellersta Finland.
Däremot har älgen dragit stor nytta av det moderna skogsbruket. Älgen hittar rikligt med föda på kalhyggen och i plantskogar. För många viltarter, och speciellt för skogshönsen är det närmast brister i fält- och buskskiktets omfattning och kvalitet som förorsakar problem. Skogshönsens krav på sin livsmiljö uppfylls bäst i en blandskog med varierande struktur.
Det snabbaste sättet att åstadkomma resultat när det gäller att uppfylla skogshönsens behov är att göra det i samband med skogsvårdsåtgärder som plantskogsvård och gallringsavverkning. Vid gallringsavverkningar har det varit brukligt att röja underväxten onödigt hårt. Alla skogshönsarter, många andra viltarter och till och med hjortdjuren behöver det skydd och den föda underväxten erbjuder. Den andra ytterligheten representeras av oskötta, övertäta ungskogar som bara järpen kan dra nytta av. Gallringsavverkningar som utförs i rätt tid är här till gagn också för skogshönsen.
I Finland är rätten att jaga starkt knuten till markägandet. Markägaren har rätt att besluta om vem som har rätt att jaga på de marker som han eller hon äger eller förvaltar, och om att arrendera ut eller överlåta jakträtten till t.ex. en lokal jaktvårdsförening. Det är viktigt att man alltid gör upp ett skriftligt avtal om arrende av jakträtten. I Finland finns det 34 däggdjursarter och 26 fågelarter som räknas som vilt och som finns uppräknade i § 5 i jaktlagen. Alla andra djur är antingen icke fridlysta eller fridlysta enligt naturvårdslagen.
Vid röjning och avverkning rekommenderas att man lämnar en del buskage som består av underväxtgranar och andra träd som skyddsplats för skogshöns och annat vilt. Buskage som sparas i skötta skogar bildar ett viktigt skydd för viltet och speciellt för skogshöns. Buskagen påverkar mikroklimatet genom att erbjuda skugga och bromsa upp vinden. Buskagen gör nytta också med tanke på landskapet.
En skog med en optimal mängd viltbuskagen kan karaktäriseras som ett ordnat kaos. Detta kan åstadkommas genom att man i samband med skogsvården lämnar vissa små partier oröjda. Viltbuskagen lämnas helt eller delvis orörda. Viltbuskagen lämnas systematiskt, men alla buskagen blir inte nödvändigtvis permanenta.
Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar. Ett buskage kan utöver huvudträdslaget bestå av undertryckta granar, lövträd av olika arter och buskar. Träd och buskar som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden sparas vid röjningar och avverkningar.
Naturliga ställen att lämna viltbuskage är bland annat:
skyddszoner längs vattendrag och småvatten
dikeskanter
fuktiga sänkor och deras randområden samt små försumpningar
övergångszonen mellan torvmark och fastmark, särskilt när det gäller kärr
skogsbryn mot åkrar
grupper med naturvårdsträd och kanten kring dem
grupper av al och asp
ställen där de nedersta grenarna av växande granar når ner till marken
bergknallar och kanterna kring dem
ställen som är steniga eller annars svåra att röja och avverka
Man kan också lämna buskage på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd.
Vid hyggesrensningen kan man gärna lämna kvar täta buskage för viltet. Snygga inte upp förnyelseytan i onödan. Genom att gynna en, rönn och andra bärande buskarter lämnas näring och skydd åt viltet. Den som prioriterar viltvård bör utföra en mycket svag hyggesrensning.
En skogsägare som vill betona viltvården ser till att markberedningsmetoderna som används är anpassade till ståndorten och så lätta som möjligt så att de inte förstör risvegetationen i onödan.
Blåbärsriset, som är viktigt för viltet och många andra arter, försvinner inte i samma omfattning från omarkberedda terrängpartier som från sådana som blivit markberedda. Om markberedningen utförs på våren, före midsommar, är det bra att försöka lokalisera skogshönsfåglarnas bon och se till att de inte skadas.
Man bör undvika att gräva diken med mycket branta slänter eftersom de är farliga för skogshönsens kycklingar: Kycklingarna kan hamna i vattnet utan möjlighet att ta sig därifrån.
Att notera vid upphuggning av dikeslinjerAtt notera vid upphuggning av dikeslinjerAtt notera vid upphuggning av dikeslinjerAtt notera vid upphuggning av dikeslinjerAtt notera vid upphuggning av dikeslinjer
I samband med iståndsättningsdikning av rätlinjiga dikesnätverk lämnar man på vissa ställen träden att växa ända fram till dikeskanten. De här smala passagerna behövs för att skära av den långa siktlinje som annars uppstår längs diket. Rovfåglarna får då svårare att upptäcka skogshönskycklingar som tar sig över diket.
Man ska också sträva till att göra slänterna kring diken, sedimentationsbassänger, slamgropar och andra vattenvårdskonstruktioner svagt sluttande. Det här hindrar kycklingarna från att drunkna.
Vid röjning och avverkning rekommenderas att man lämnar en del buskage som består av underväxtgranar och andra träd som skydd för skogshönsfåglar och annat vilt.
Buskage som sparas i skötta skogar bildar ett viktigt skydd för viltet och speciellt för skogshönsfåglar. Buskagen påverkar mikroklimatet genom att erbjuda skugga och bromsa upp vinden. Buskagen gör nytta också med tanke på landskapet.
Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar. Ett buskage kan utöver huvudträdslaget bestå av undertryckta granar, lövträd av olika arter och buskar. Träd och buskar som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden sparas vid röjningar och avverkningar. Naturliga platser för viltbuskage är i anslutning till små försumpade områden och berg i dagen, i övergångszonen mellan öppen mosse och fastmark, samt i skogsbryn.
Man kan också lämna buskage på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som träd som hotar förnyelsen.
Vid en ljushuggning bibehåller man skogstäcket, men skogen öppnas upp så pass mycket att det blir möjligt för underväxten att utvecklas tack vare ljuset och det frigjorda växtutrymmet. Det kan vara utmanande och ta tid att övergå från skötsel av en likåldrig skog till kontinuerlig beståndsvård. De platser där kontinuerlig beståndsvård troligen lämpar sig bäst är de platser där den naturliga plantsättningen fungerar bra.
Vid skötsel av likåldrig skog bedriver man en skogsvård där beståndet genomgår olika utvecklingsskeden, såsom förnyelsefasen, plantskogsstadiet samt två gallringsskogsstadier. I en likåldrig skog är det viktigt att, oberoende av utvecklingsskede, bibehålla sådana strukturer och strukturvariationer som är viktiga för viltet. Det här gäller t.ex. viltbuskage, objekt med varierande struktur och fläckar av blåbärsris. Med tanke på viltet är det viktigt att välja rätt tidpunkt för förnyelsen, att avgränsa ytan och utföra de förberedande arbetena på rätt sätt och att se till att det finns tillräckligt med naturvårdsträd.
Det är dags att förnya ett bestånd då skogsägaren har större nytta av att förnya skogsbeståndet än att låta det växa vidare. I det här sammanhanget bör man beakta både materiella och icke materiella nyttigheter av skogen, såsom virkesförsäljningsintäkter, landskapet, möjligheter till friluftsliv och en rik natur.
Förnyelseavverkningen och därtill hörande arbeten för att åstadkomma en ny skog bildar en kedja av åtgärder som tillsammans avgör hur bra nästa trädgeneration klarar sig och vilken avkastning den ger. Investeringarna i en ny trädgeneration är en investering i framtiden. De förnyelsemetoder som står till buds är kalavverkning, avverkning i fröträdsställning, teghuggning och avverkning i skärmställning.
En skogsägare som vill prioritera viltvård kan behöva ta ställning till hur mycket en förlängning av omloppstiden för viltets skull påverkar den ekonomiska avkastningen av skogen. Genom att förlänga omloppstiden förlänger man också den tid då marken är risbevuxen och trädbeklädd. Med tanke på riset är det då också viktigt att gallringarna utförs i tid så att riset får tillräckligt med ljus. På spelplatser för tjäder kan det bli aktuellt att förlänga omloppstiden om skogsägaren vill att skogen ska vara tillräckligt tät för att tjädern ska trivas.
På lövträdsdominerade friska och bördigare moar, i bördiga kärr och i bördiga strandskogar rekommenderas att man undviker avverkningar under den viktigaste häckningstiden för fåglar, maj–juni.
Viltet hittar lättare skydd om avverkningsområdet kan avgränsas så att träden i grannbestånden tillsammans med naturvårdsträden förhindrar att det uppstår alltför långa, öppna siktlinjer. Förnyelseytan bör avgränsas så att den följer ståndorterna och terrängen och man ska undvika räta linjer. Om avverkningsområdet befinner sig på dikad torvmark, kan man lämna dikeskanterna utanför avverkningen för att undvika att det uppstår långa, öppna siktlinjer. I sådana fall kan avverkningen av det täta trädbeståndet längs dikena utföras senare, t.ex. i samband med första gallringen eller i samband med gallringsavverkning i ett närliggande bestånd.
Vid hyggesrensningen av förnyelseytan kan man bra lämna små, högst fem ar stora viltbuskagen av underväxt med tanke på skogshönsfåglar och mindre djur. Förnyelseytan ska inte heller annars snyggas upp i onödan. Genom att gynna en, rönn och andra bärande trädarter kan man skapa näring och skydd åt viltet. Om skogsägaren prioriterar viltvård ska hyggesrensningen vara mycket försiktig. Grupper med naturvårdsträd, bergskanter, kantzoner som är viktiga för viltet och strandzoner ska huvudsakligen lämnas utanför hyggesrensningen.
Exempel på skötsel av en övergångszon mellan skog och åker som är viktig för viltet. Bild: Forest KIT-appen.
På en kalyta rekommenderas att lämna kvar grupper med naturvårdsträd i enlighet med skogsägarens målsättningar. Grupper med naturvårdsträd, högstubbar, lågor, torra rotstående träd, död ved och buskage för viltet skapar variation och ger livsrum och skydd åt många arter - djur, växter, svampar och mossor.
Om man vill gynna viltet kan man lämna fler naturvårdsträd än vanligt. I sådana fall är det särskilt lämpligt att lämna små surdråg, våtmarker och trädbestånd på tvinmarker orörda. På lövträdsdominerade friska och bördigare moar, i bördiga kärr och i bördiga strandskogar rekommenderas det att man undviker avverkningar under den viktigaste häckningstiden för fåglar, maj–juni.
Beaktande av viltet vid ställandet av naturvårdsträd
De olika metoderna för naturvård i ekonomiskogarna främjar inte bara mångfalden i allmänhet, utan också viltets livsmiljöer. Till de viktigaste åtgärderna inom ramen för naturvården i ekonomiskog är att man ställer naturvårdsträd, enskilt och i grupper, och att man beaktar värdefulla livsmiljöer.
En skogsägare som vill betona viltvården i sitt skogsbruk försöker redan vid avverkningsplaneringen att hitta lämpliga platser för grupper av naturvårdsträd där det finns rikligt med blåbärsris. Om en det finns underväst i en grupp med naturvårdsträd kan viltet utnyttja det som skydd. Vid avverkningen kan man gärna lämna flera grupper av naturvårdsträd där det finns gott om blåbärsris.
De trädslag som i första hand ska gynnas då man ställer naturvårdsträd är asp, sälg, al, rönn och ädla lövträd. Man ska alltid sträva till att placera träden i grupper. Asp, ädla lövträd och sälg samt representanter för en tidigare trädgeneration kan också lämnas en och en.
Tjädern utnyttjar grova tallar och aspar i trädgrupperna som föda. Tjädertupparna äter gärna aspblad på sommaren. På vintern betar grupper av orrar i björkgrupper där det finns gott om hängen medan järpen håller sig till alar där det växer gran i närheten som kan användas som skydd. En välplanerad och välplacerad grupp av naturvårdsträd kan på det här sättet fungera både som skydd och föda.
Naturvårdsträd som lämpar sig särskilt bra för viltet är:
ädla lövträd samt trädartade videarter, sälg, hägg, rönn och al,
Viltvården vid avverkning i fröträdsställning, teghuggning och avverkning i skärmställning
Vid avverkning i fröträdsställning, teghuggning och avverkning i skärmställning kan man se till att upprätthålla levnadsförhållandena för viltet bl.a. genom att lämna viltbuskage.
Avverkning i fröträdsställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av tall och vårtbjörk. Förutom fröträden kan man gärna lämna kvar naturvårdsträd i stora grupper som tydligt framträder på ytan. Det är bra om man också lämnar några små områden med tätt buskage orörda. Viltet hittar då skydd och det ökar också mångfalden på förnyelseytan.
Det bästa och fördelaktigaste sättet att förbättra de naturvårdsmässiga och viltvårdsmässiga förhållandena på en öppnad teg är att utföra endast en lätt hyggesrensning efter avverkningen eller lämna den helt ogjord. Teghuggning är en förnyelsemetod på objekt där det uppstår mycket plantor på naturlig väg och innebär att skogen kalhuggs i långsmala tegar. Den kalavverkade tegen beskogas med hjälp av frö från kantskogen.
Avverkning i skärmställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av gran. Om man vill betona natur- och viltvården kan man lämna kvar naturvårdsträd i stora grupper som tydligt framträder på ytan. Många viltarter trivs i skärmställningar med blandskog där det har uppkommit en tätare granunderväxt. Blåbärsriset klarar sig vanligen bra även efter en avverkning i skärmställning och speciellt skogshönsfåglarna gynnas av detta.
I en olikåldrig skog upprätthåller man aktivt en blandning av träd i alla utvecklingsskeden: små plantor, unga, medelålders och äldre träd. Man strävar till att skapa trädgrupper och sparar också naturvårdsträd, enskilt eller i grupper. Variationen i olikåldriga skogar gynnar viltet, men den garanterar inte i sig att sådana strukturella särdrag som är viktiga mångfalden tryggas eller skapas. Ur skogshönsens synvinkel är det mest betydelsefulla med kontinuerlig beståndsvård att man i allmänhet inte utför markberedning, vilket innebär att risvegetationen bibehålls mer eller mindre intakt. Om trädbestånden huggs alltför glesa finns emellertid en risk att gräsvegetationen börjar konkurrera ut risvegetationen.
Ett enhetligt skogstäcke eller att åtminstone en del av reviret är trädbeklätt har stor betydelse för många viltarter. I en olikåldrig skog upprätthålls en varierande beskuggningsgrad vilket innebär att bland annat blåbäret - en viktig födokälla för många viltarter - klarar sig bra vid kontinuerlig beståndsvård. Större delen av de vanligt förekommande, skogslevande fågelarterna gynnas av ett permanent skogstäcke [Lähdeviite1],[Lähdeviite2],[Lähdeviite3]. Risvegetationen, som är viktig för många arter, klarar sig vanligen bra, i synnerhet vid plockhuggning där man inte utför markberedning. Skyddszoner mot vattendrag och övergångszoner mellan momark och torvmark har stor betydelse för viltet [Lähdeviite4]. Ofta lämpar sig kontinuerlig beståndsvård bra som skötselmetod för de här zonerna.
Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare
Stegvis avveckling av överståndare är en metod för förnyelse av tall inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Till metoden hör avverkning i fröträdsställning, där man lämnar kvar 50-150 stora träd per hektar.
Vid avverkningen bevaras underväxten och grupper av naturvårdsträd
På frisk mo utnyttjar man all granunderväxt, vilket gör att livsbetingelserna för viltet i hög grad kan upprätthållas. Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper. En skogsägare som vill betona viltvården kan lämna granunderväxten oröjd på en förnyelseyta också på ståndorter som är kargare än frisk mo. De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan.
Genom plockhuggning kan man skapa förutsättningar för en flerskiktad, olikåldrig skog som är gynnsam för viltet. Populationstätheten för järpe kan vara klart större i en skog där man utfört plock- och luckhuggning jämfört med en likåldrig skog.
Vid plockhuggningen måste man vara särskilt aktsam om att de 5-15 meter höga träden i de lägsta kronskikten inte blir skadade. Det är de här yngre träden som står för avverkningsmöjligheterna under de kommande decennierna. Underväxten bildar viltbuskage som främjar djurlivet i form av skydd och boplatser. Viltbuskagen är särskilt viktiga för skogshönsen, så det är särskilt viktigt att spara dem om man vill betona viltvården. För många arter är det också viktigt att risen, särskilt blåbärsriset, bevaras.
Också viltbuskagen kan plockhuggas, så länge det blir tillräckligt med småträd och buskar kvar som skydd för viltet. Plockhuggning är en lämplig behandlingsmetod för övergångszoner. Plockhuggning kan också användas på skyddszoner mot vattendrag så länge man lämnar kvar tillräckligt mycket undervegetation för viltet och med tanke på vattenskyddet.
På objekt som plockhuggs bör man lämna kvar också stora träd, särskilt lövträd i form av naturvårdsträd eller grupper med naturvårdsträd. Om det förekommer grov, död ved ska man se till att stammarna inte söndras i samband med drivningen. Om man vill betona naturvården, lämnas fler naturvårdsträd än vanligt.
Olikåldriga skogar kan ha strukturdrag som är gynnsamma med tanke på viltet. Ett av de här strukturdragen är de luckor som förekommer i beståndet. Om man vill gynna viltet är det särskilt viktigt att bevara och utveckla blåbärsriset och viltbuskage. Utvecklingsduglig underväxt röjs inte bort i samband med luckhuggning. Den kvarlämnade underväxten fungerar samtidigt som viltbuskage.
Vid planeringen och avgränsningen av luckorna vid luckhuggning bör man se till att skogstäcket på hela fastigheten hålls tillräckligt tätt med tanke på viltet. Om luckorna är för nära varandra och luckhuggningar görs ofta, kan skogen bli en sämre livsmiljö med tanke på viltet. På granbevuxna kärr kommer det upp plantor redan vid en luckstorlek på 10-20 meter. Om luckorna är större kommer det också in lövträd.
Till järpens krav på livsmiljö hör luckor med en storlek med några ar. I små luckor i skogen förekommer sådan växtlighet som järpen använder som föda, och närheten till träd ger skydd för predatorer.
Våtmark är ett samlingsnamn för en naturtyp som under en stor del av året är täckt av vatten. En våtmark är alltid fuktig även om den inte alltid är täckt av vatten, och där förekommer både vatten- och våtmarksvegetation. Anläggning av våtmarker använd som en vattenvårdsåtgärd. Våtmarker gynnar både den biologiska mångfalden, vattenvården och friluftslivet.
Plockhuggning är en av avverkningsmetoderna inom kontinuerlig beståndsvård och den utförs för att främja naturlig skogsförnyelse. Vid plockhuggning avlägsnas de grövsta träden i beståndet vilket ger utrymme för mindre, livskraftiga träd och för plantsättning.
Hyggesrensning innebär röjning av störande underväxt, sly och annat restbestånd på en förnyelseyta innan förnyelseåtgärder inleds. Endast sådan underväxt som stör plantsättningen och skogsodlingen röjs bort. Man kan också utföra hyggesrensningen några år innan själva förnyelseavverkningen. Om hyggesrensningen görs på förhand minskar det avsevärt uppslaget av lövsly på förnyelseytan och underlättar plantskogsvården under de kommande åren.
Avverkning i skärmställning är en form av förnyelseavverkning som är avsedd för frostkänsliga ståndorter med målet att åstadkomma naturlig förnyelse av gran. Skärmen består av kvarlämnade tallar eller lövträd som ska skydda granplantorna från frost.
