Viltfrämjande åtgärder vid skogsvård och avverkning

En skog med en optimal mängd viltbuskagen kan karaktäriseras som ett ordnat kaos. Detta kan åstadkommas genom att man i samband med skogsvården lämnar vissa små partier oröjda. Viltbuskagen lämnas helt eller delvis orörda. Viltbuskagen lämnas systematiskt, men alla buskagen blir inte nödvändigtvis permanenta. 

Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar. Ett buskage kan utöver huvudträdslaget bestå av undertryckta granar, lövträd av olika arter och buskar. Träd och buskar som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden sparas vid röjningar och avverkningar.

Naturliga ställen att lämna viltbuskage är bland annat: 

• skyddszoner längs vattendrag och småvatten 
• dikeskanter 
• fuktiga sänkor och deras randområden samt små försumpningar 
• övergångszonen mellan torvmark och fastmark, särskilt när det gäller kärr 
• skogsbryn mot åkrar 
• grupper med naturvårdsträd och kanten kring dem 
• grupper av al och asp 
• ställen där de nedersta grenarna av växande granar når ner till marken 
• bergknallar och kanterna kring dem 
• ställen som är steniga eller annars svåra att röja och avverka 

Man kan också lämna buskage på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd. 

Blåbärsriset, som är viktigt för viltet och många andra arter, försvinner inte i samma omfattning från omarkberedda terrängpartier som från sådana som blivit markberedda. Om markberedningen utförs på våren, före midsommar, är det bra att försöka lokalisera skogshönsfåglarnas bon och se till att de inte skadas.

I samband med iståndsättningsdikning av rätlinjiga dikesnätverk lämnar man på vissa ställen träden att växa ända fram till dikeskanten. De här smala passagerna behövs för att skära av den långa siktlinje som annars uppstår längs diket. Rovfåglarna får då svårare att upptäcka skogshönskycklingar som tar sig över diket.

Man ska också sträva till att göra slänterna kring diken, sedimentationsbassänger, slamgropar och andra vattenvårdskonstruktioner svagt sluttande. Det här hindrar kycklingarna från att drunkna.

Buskage som sparas i skötta skogar bildar ett viktigt skydd för viltet och speciellt för skogshönsfåglar. Buskagen påverkar mikroklimatet genom att erbjuda skugga och bromsa upp vinden. Buskagen gör nytta också med tanke på landskapet.

Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar. Ett buskage kan utöver huvudträdslaget bestå av undertryckta granar, lövträd av olika arter och buskar. Träd och buskar som är viktiga med tanke på den biologiska mångfalden sparas vid röjningar och avverkningar. Naturliga platser för viltbuskage är i anslutning till små försumpade områden och berg i dagen, i övergångszonen mellan öppen mosse och fastmark, samt i skogsbryn.

Man kan också lämna buskage på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som  träd som hotar förnyelsen. 

Vid en ljushuggning bibehåller man skogstäcket, men skogen öppnas upp så pass mycket att det blir möjligt för underväxten att utvecklas tack vare ljuset och det frigjorda växtutrymmet. Det kan vara utmanande och ta tid att övergå från skötsel av en likåldrig skog till kontinuerlig beståndsvård. De platser där kontinuerlig beståndsvård troligen lämpar sig bäst är de platser där den naturliga plantsättningen fungerar bra.

Det är dags att förnya ett bestånd då skogsägaren har större nytta av att förnya skogsbeståndet än att låta det växa vidare. I det här sammanhanget bör man beakta både materiella och icke materiella nyttigheter av skogen, såsom virkesförsäljningsintäkter, landskapet, möjligheter till friluftsliv och en rik natur.  

Förnyelseavverkningen och därtill hörande arbeten för att åstadkomma en ny skog bildar en kedja av åtgärder som tillsammans avgör hur bra nästa trädgeneration klarar sig och vilken avkastning den ger. Investeringarna i en ny trädgeneration är en investering i framtiden. De förnyelsemetoder som står till buds är kalavverkning, avverkning i fröträdsställning, teghuggning och avverkning i skärmställning. 

En skogsägare som vill prioritera viltvård kan behöva ta ställning till hur mycket en förlängning av omloppstiden för viltets skull påverkar den ekonomiska avkastningen av skogen. Genom att förlänga omloppstiden förlänger man också den tid då marken är risbevuxen och trädbeklädd. Med tanke på riset är det då också viktigt att gallringarna utförs i tid så att riset får tillräckligt med ljus. På spelplatser för tjäder kan det bli aktuellt att förlänga omloppstiden om skogsägaren vill att skogen ska vara tillräckligt tät för att tjädern ska trivas. 

På lövträdsdominerade friska och bördigare moar, i bördiga kärr och i bördiga strandskogar rekommenderas att man undviker avverkningar under den viktigaste häckningstiden för fåglar, maj–juni.

Viltet hittar lättare skydd om avverkningsområdet kan avgränsas så att träden i grannbestånden tillsammans med naturvårdsträden förhindrar att det uppstår alltför långa, öppna siktlinjer. Förnyelseytan bör avgränsas så att den följer ståndorterna och terrängen och man ska undvika räta linjer. Om avverkningsområdet befinner sig på dikad torvmark, kan man lämna dikeskanterna utanför avverkningen för att undvika att det uppstår långa, öppna siktlinjer. I sådana fall kan avverkningen av det täta trädbeståndet längs dikena utföras senare, t.ex. i samband med första gallringen eller i samband med gallringsavverkning i ett närliggande bestånd. 

Vid hyggesrensningen av förnyelseytan kan man bra lämna små, högst fem ar stora viltbuskagen av underväxt med tanke på skogshönsfåglar och mindre djur. Förnyelseytan ska inte heller annars snyggas upp i onödan. Genom att gynna en, rönn och andra bärande trädarter kan man skapa näring och skydd åt viltet. Om skogsägaren prioriterar viltvård ska hyggesrensningen vara mycket försiktig. Grupper med naturvårdsträd, bergskanter, kantzoner som är viktiga för viltet och strandzoner ska huvudsakligen lämnas utanför hyggesrensningen.

På en kalyta rekommenderas att lämna kvar grupper med naturvårdsträd i enlighet med skogsägarens målsättningar. Grupper med naturvårdsträd, högstubbar, lågor, torra rotstående träd, död ved och buskage för viltet skapar variation och ger livsrum och skydd åt många arter - djur, växter, svampar och mossor.  

Om man vill gynna viltet kan man lämna fler naturvårdsträd än vanligt. I sådana fall är det särskilt lämpligt att lämna små surdråg, våtmarker och trädbestånd på tvinmarker orörda. På lövträdsdominerade friska och bördigare moar, i bördiga kärr och i bördiga strandskogar rekommenderas det att man undviker avverkningar under den viktigaste häckningstiden för fåglar, maj–juni.

Då man ställer naturvårdsträd har det ett antal gynnsamma effekter med tanke på viltet

• en del av blåbärsriset bevaras
• levnadsförutsättningarna för vilt och fågelliv förbättras
• förekomsten av arter knutna till asp, sälg och ädla lövträd tryggas
• förekomsten av arter som behöver hålträd, brandlyror och träd bevuxna av tickor tryggas
• beståndsstrukturen blir mer mångsidig. 

En skogsägare som vill betona viltvården i sitt skogsbruk försöker redan vid avverkningsplaneringen att hitta lämpliga platser för grupper av naturvårdsträd där det finns rikligt med blåbärsris. Om en det finns underväst i en grupp med naturvårdsträd kan viltet utnyttja det som skydd. Vid avverkningen kan man gärna lämna flera grupper av naturvårdsträd där det finns gott om blåbärsris.

De trädslag som i första hand ska gynnas då man ställer naturvårdsträd är asp, sälg, al, rönn och ädla lövträd. Man ska alltid sträva till att placera träden i grupper. Asp, ädla lövträd och sälg samt representanter för en tidigare trädgeneration kan också lämnas en och en.

Tjädern utnyttjar grova tallar och aspar i trädgrupperna som föda. Tjädertupparna äter gärna aspblad på sommaren. På vintern betar grupper av orrar i björkgrupper där det finns gott om hängen medan järpen håller sig till alar där det växer gran i närheten som kan användas som skydd. En välplanerad och välplacerad grupp av naturvårdsträd kan på det här sättet fungera både som skydd och föda.

Naturvårdsträd som lämpar sig särskilt bra för viltet är:

• ädla lövträd samt trädartade videarter, sälg, hägg, rönn och al,
• stora aspar,
• stora björkar,
• samt tjädertallar. 

Avverkning i fröträdsställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av tall och vårtbjörk. Förutom fröträden kan man gärna lämna kvar naturvårdsträd i stora grupper som tydligt framträder på ytan. Det är bra om man också lämnar några små områden med tätt buskage orörda. Viltet hittar då skydd och det ökar också mångfalden på förnyelseytan.

Det bästa och fördelaktigaste sättet att förbättra de naturvårdsmässiga och viltvårdsmässiga förhållandena på en öppnad teg är att utföra endast en lätt hyggesrensning efter avverkningen eller lämna den helt ogjord. Teghuggning är en förnyelsemetod på objekt där det uppstår mycket plantor på naturlig väg och innebär att skogen kalhuggs i långsmala tegar. Den kalavverkade tegen beskogas med hjälp av frö från kantskogen.

Avverkning i skärmställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av gran. Om man vill betona natur- och viltvården kan man lämna kvar naturvårdsträd i stora grupper som tydligt framträder på ytan. Många viltarter trivs i skärmställningar med blandskog där det har uppkommit en tätare granunderväxt. Blåbärsriset klarar sig vanligen bra även efter en avverkning i skärmställning och speciellt skogshönsfåglarna gynnas av detta. 

Ett enhetligt skogstäcke eller att åtminstone en del av reviret är trädbeklätt har stor betydelse för många viltarter. I en olikåldrig skog upprätthålls en varierande beskuggningsgrad vilket innebär att bland annat blåbäret - en viktig födokälla för många viltarter - klarar sig bra vid kontinuerlig beståndsvård. Större delen av de vanligt förekommande, skogslevande fågelarterna gynnas av ett permanent skogstäcke [Lähdeviite1],[Lähdeviite2],[Lähdeviite3].  Risvegetationen, som är viktig för många arter, klarar sig vanligen bra, i synnerhet vid plockhuggning där man inte utför markberedning. Skyddszoner mot vattendrag och övergångszoner mellan momark och torvmark har stor betydelse för viltet [Lähdeviite4]. Ofta lämpar sig kontinuerlig beståndsvård bra som skötselmetod för de här zonerna. 

På frisk mo utnyttjar man all granunderväxt, vilket gör att livsbetingelserna för viltet i hög grad kan upprätthållas. Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper. En skogsägare som vill betona viltvården kan lämna granunderväxten oröjd på en förnyelseyta också på ståndorter som är kargare än frisk mo. De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan.

Vid plockhuggningen måste man vara särskilt aktsam om att de 5-15 meter höga träden i de lägsta kronskikten inte blir skadade. Det är de här yngre träden som står för avverkningsmöjligheterna under de kommande decennierna. Underväxten bildar viltbuskage som främjar djurlivet i form av skydd och boplatser. Viltbuskagen är särskilt viktiga för skogshönsen, så det är särskilt viktigt att spara dem om man vill betona viltvården. För många arter är det också viktigt att risen, särskilt blåbärsriset, bevaras. 

Också viltbuskagen kan plockhuggas, så länge det blir tillräckligt med småträd och buskar kvar som skydd för viltet. Plockhuggning är en lämplig behandlingsmetod för övergångszoner. Plockhuggning kan också användas på skyddszoner mot vattendrag så länge man lämnar kvar tillräckligt mycket undervegetation för viltet och med tanke på vattenskyddet. 

På objekt som plockhuggs bör man lämna kvar också stora träd, särskilt lövträd i form av naturvårdsträd eller grupper med naturvårdsträd. Om det förekommer grov, död ved ska man se till att stammarna inte söndras i samband med drivningen. Om man vill betona naturvården, lämnas fler naturvårdsträd än vanligt. 

Vid planeringen och avgränsningen av luckorna vid luckhuggning bör man se till att skogstäcket på hela fastigheten hålls tillräckligt tätt med tanke på viltet. Om luckorna är för nära varandra och luckhuggningar görs ofta, kan skogen bli en sämre livsmiljö med tanke på viltet. På granbevuxna kärr kommer det upp plantor redan vid en luckstorlek på 10-20 meter. Om luckorna är större kommer det också in lövträd.

Till järpens krav på livsmiljö hör luckor med en storlek med några ar. I små luckor i skogen förekommer sådan växtlighet som järpen använder som föda, och närheten till träd ger skydd för predatorer.