Hållbart skogsbruk

”Ett hållbart skogsbruk innebär att skog och skogsmark vårdas och används så att den biologiska mångfalden, produktiviteten, förnyelseförmågan och livskraften bevaras och att skogarna både nu och i framtiden kan uppfylla betydande ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner både lokalt, nationellt och globalt samtidigt som inga skador uppstår i andra ekosystem.”[Lähdeviite1]

Hållbarhetsprincipen innebär att vi ska se till att kommande generationer får lika goda eller bättre levnadsförhållanden jämfört med dem som de nu levande generationerna har. I det hållbara skogsbruket ser man det som centralt att trygga skogsresurserna och den biologiska mångfalden samt att bromsa klimatförändringen samtidigt som skogsbruket anpassas till klimatförändringen. Ett klimatsmart skogsbruk utgör med andra ord en del av det hållbara skogsbruket.[Lähdeviite2][Lähdeviite3][Lähdeviite4]

Ett övergripande hållbart skogsbruk ser till att bibehålla alla de ekosystemtjänster som skogen erbjuder. Med ekosystemtjänster avses sådana tjänster, produkter och funktioner som stöder den mänskliga tillvaron och välmåendet. En förutsättning för alla ekosystemtjänster är att mångfalden tryggas (tabell 1)[Lähdeviite5].  

Det finns ännu inte någon allmänt accepterad måttstock för att mäta skogsbrukets övergripande hållbarhet. Det är ändå viktigt att samla in information om i vilka avseenden skogens tillstånd går mot det bättre och i vilka avseenden tillståndet försämras. Då blir det lättare att vidta rätta åtgärder när det gäller vården och skyddet av skogen. [Lähdeviite6]. 

Det finns ännu inte någon allmänt accepterad måttstock för att mäta skogsbrukets övergripande hållbarhet. Det är ändå viktigt att samla in information om i vilka avseenden skogens tillstånd går mot det bättre och i vilka avseenden tillståndet försämras. Då blir det lättare att vidta rätta åtgärder i vården och skyddet av skogen. 

Övergripande hållbarhet ur skogsägarens synvinkel

Skogsägaren beslutar om hur olika bruksformer - virkesproduktion, tryggandet av mångfalden och övriga bruksformer - ska betonas och jämkas samman på den egna skogsfastigheten. Skogsägaren kan betona olika mål på olika skogsfastigheter eller delar av fastigheten så länge lagstiftningen följs och de krav som den frivilliga skogscertifieringen (PEFC™ och FSC®) ställer, uppfylls. Statens och kommunernas beslut beträffande markanvändningen kan medföra begränsningar för skogsbruket. 
Vilka möjligheterna skogsägaren har att idka ett övergripande hållbart skogsbruk är beroende av skogsinnehavets storlek och struktur. På lägenhetsnivå kan det krävas kompromisser då olika mål ska sammanjämkas.

Hållbarhetens delområden

1. Ekonomisk hållbarhet

Ekonomisk hållbarhet innebär att skogen sköts och brukas så att dess livskraft, förnyelseförmåga, och produktivitet upprätthålls på lång sikt och att skogsbrukets lönsamhet bibehålls. På det sättet kan man se till att också kommande generationer kan använda skogen som en källa till välstånd. Det finns andra möjligheter att få avkastning av skogen förutom genom virkesproduktion: bland annat naturprodukter, jakt och turism kan utgöra kompletterande inkomstkällor.

En skogsvårdsåtgärd påverkar alltid den följande. Lönsamheten i skogsbruket kan förbättras om man ser till att utföra rätt åtgärder på ett effektivt och kostnadsmedvetet sätt. Kostnaderna för skogsvården kan hållas nere genom att alltid välja den mest ändamålsenliga åtgärden i varje bestånd, att utföra plantskogsvården omsorgsfullt och i tid samt genom att förstora behandlingsområdets areal. Om man vill få ned kostnaderna är det också viktigt att se till att drivningsförhållandena är så goda som möjligt och att skogsbilvägarna hålls i skick. De faktorer som påverkar drivningskostnaderna mest är mängden virke som drivs ut på en gång, uttaget per hektar och de avverkade stammarnas volym. 

2. Ekologisk hållbarhet

Skogsbrukets ekologiska hållbarhet kan tryggas genom att bevara mångfalden i skog och på torvmark och genom att se till att vattnet i vattendragen håller en god kvalitet. I ekonomiskog är det viktigt att upprätthålla en sådan beståndsstruktur som skapar förutsättningar för en rikedom av livskraftiga arter. En mångsidig natur med naturtyper av olika slag och egenskaper erbjuder ekologiska nischer för många olika arter.

Naturvården i ekonomiskogarna inriktar sig på att skapa förutsättningar för en mångsidig artsammansättning och för rent vatten och andra ekosystemtjänster. Det är bäst att planera och utföra åtgärderna så att sådana objekt och strukturdrag som är viktiga för mångfalden, t.ex. grov, död ved, bevaras eller stärks. Ett ekologiskt hållbart skogsbruk ser till att inga naturtyper eller arter som är knutna till skogen hotas.

3. Social och kulturell hållbarhet

Social hållbarhet i skogsbruket innebär att trygga det välbefinnande och välmåga som medborgare och olika aktörer kan finna i skogen också för framtiden och att uppmärksamma de många värden som är knutna till skogsägandet. Skogsbruket och skogsindustrin har medverkat till att skapa en grund för Finlands ekonomiska och sociala utveckling. Skogen och alla dess produkter ger fortfarande utkomst för tiotusentals skogsägare, företagare och arbetare samtidigt som den upprätthåller livskraften på landsbygden och i regionerna. Skogsbruket bidrar på så vis till att hålla hela Finland bebott.
Mångbruket av skogen utgör en del av den sociala hållbarheten. Mångbruk innebär att skogens olika bruksformer samordnas. Skogen ger möjligheter till rekreation och välbefinnande för oss alla. Tack vare allemansrätten kan vi röra oss fritt i skogen och plocka bär och svamp. Skogen bjuder också på vilt och möjligheter till jakt. I norra Finland är renskötseln en viktig näringsgren. Också naturturismen baserar sig huvudsakligen på skogen.

Det är viktigt att man som skogsägare också beaktar grannarna i samband med olika skogsbruksåtgärder. En bra kommunikation kan minska eventuella konflikter.

Kulturell hållbarhet innebär att förstå och beakta interaktionen mellan människa och natur. Den kulturella hållbarheten förutsätter bland annat att vi tryggar ett mångsidigt och hållbart nyttjande av skogen också i framtiden.

En skogsägare fattar beslut om användningen av sin skog på ett sätt som ger skogsinnehavet mening och som har följdverkningar på både kortare och längre sikt. Beslutsfattandet kan gälla hela skogsinnehavet, en enskild skogsfastighet, ett bestånd eller ett terrängobjekt. Beslutsfattandet styrs av skogsägarens värderingar och mål samt av dennes personliga situation och av marknadsläget.

De mål som en skogsägare har satt för sitt skogsinnehav hinner förändras under en omloppstid. Orsaken kan vara t.ex. ett ägarskifte, en förändring i ägarens livssituation eller förändringar på virkesmarknaden eller i omvärlden i övrigt. De mål man har idag kan därför avvika från de mål man hade då de olika bestånden i tiden etablerades och sköttes

[Lähdeviite7]. 

Skogsvårdens huvudmålsättningar och relationerna emellan dem

Skogens materiella och immateriella produkter och nyttigheter - ekosystemtjänsterna - presenteras i form av fyra huvudmål i rekommendationerna för skogsvård. De olika målen är inriktade på ekonomin, naturen, friluftslivet och bromsandet av klimatförändringen. De här målen kan stöda varandra, men de kan också stå i ett konkurrensförhållande. I det senare fallet måste skogsägaren göra avvägningar mellan olika mål så att helheten blir bra. Resultatet av avvägningen beror på vilken tyngd som ges åt de olika alternativen.

Några exempel:

• Målen stöder varandra: En prioritering av kolbindningen genom ökad tillväxt ger också större virkesmängder som resultat, vilket stöder ekonomin.
• Målen konkurrerar med varandra: En prioritering av naturen genom att öka antalet objekt som lämnas utanför virkesproduktion försämrar det ekonomiska resultatet. 

Skogsägaren fattar beslut som gäller både tid och plats

Väl planerad skogsvård är god skogsvård och det är skogsägarens mål för skogsinnehavet som utgör utgångspunkten för ett långsiktigt skogsbruk. Rekommendationerna för skogsvård hjälper skogsägaren att ställa upp mål på både kort och lång sikt. Det är viktigt att skogsägaren får en tydlig helhetsbild av sin skog och en vision för den framtida skogen. Det är också viktigt att skogsägaren kan identifiera de risker som skogsägandet innebär.

En väl planerad skogsvård utgår från skogsägarens mål, men förutsätter dessutom tillgång till information om trädbeståndet, ståndorterna, naturobjekten och om de olika möjligheter och begränsningar som är förknippade med olika bruksformer. Genom val av skogsvårdsmetod kan skogsägaren påverka skogens struktur i enlighet med  målsättningarna. Skogens struktur och ståndortsegenskaper kan dock sätta gränser för vilka metoder som går att använda.

[Lähdeviite7]

Med hjälp av datorprogram för skogsbruksplanering kan man få fram prognoser för skogens utveckling och välja mellan olika scenarier, vilket fungerar som beslutsstöd för skogsägaren.

Ett klimatsmart skogsbruk hjälper till att bromsa upp klimatförändringen samtidigt som skogen anpassas till klimatförändringen. Målet är att upprätthålla och förbättra skogsekosystemets funktion. I det klimatsmarta skogsbruket fokuserar vi särskilt på skogens hälsa och livskraft samt på skogens kolbalans och balansen för övriga växthusgaser. Det finns en klar koppling mellan klimatsmart skogsbruk och det hållbara skogsbrukets övriga delområden.

I det klimatsmarta skogsbruket  bedriver vi skogsbruket så att skogen är anpassad för det kommande klimatet, så att de risker som är förknippade med klimatförändringen kan minskas och att vi kan utnyttja den ökade tillväxt som klimatförändringen medför.  

1.    Metoderna för anpassning stärker skogarna i ett föränderligt klimat och gör dem motståndskraftiga mot extrema väderfenomen och olika skador. I praktiken handlar det om att förbättra skogarnas genetiska, strukturella och funktionella förmåga att klara av stressfaktorer samt att skapa en mångsidig skog, både på beståndsnivå och i det vidare landskapet.

2.    Vi bromsar klimatförändringen genom att upprätthålla och öka kolbindningen i skogen, binda kol i trädbestånden och marken, hindra kraftfulla växthusgaser att bildas i skogsekosystemet och genom att producera förnybar råvara. Trä är en råvara som kan ersätta icke förnybara råvaror. Träbaserade produkter fungerar också som kolförråd.

I det klimatsmarta skogsbruket är det viktigt att stärka mångfalden i skogen. Ju livskraftigare och mångsidigare skogar vi har, desto bättre klarar de av att anpassa sig till klimatförändringar. 

Anpassning till och bromsning av klimatförändringen hjälper oss att uppnå målen inom hållbarhetens olika delområden. Ett klimatsmart skogsbruk kan på samma sätt som ett övergripande hållbart skogsbruk kräva att skogsägaren gör vissa avvägningar mellan sina olika mål.

Naturvård i ekonomiskog

Naturvården är en integrerad del av skogsvården. I naturvården ingår alla de åtgärder man utför för att nå de mål som man strävar till vid sidan av virkesproduktion. Naturvården hjälper oss att värna om mångfalden och vattenvården, vårda det skogliga landskapet, trygga kulturarv och främja möjligheterna för mångbruk. 

Lagstiftningen sätter en miniminivå för naturvården i skogsbruket. Den här nivån förutsätter att särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som omnämns i skogslagen tryggas. Ofta utför skogsägare naturvårdsåtgärder utöver den miniminivå som lagstiftningen kräver, till exempel genom att spara naturvårdsträd. En skogsägare som vill prioritrera naturvården kan göra det i större omfattning än vad lagstiftningen kräver. 

Naturvårdens betydelse förstärks på specialobjekt. Alla skogsägare har något speciellt i sin skog. Specialobjekten kan vara naturobjekt, kulturarv, landskapsobjekt eller platser som av någon annan orsak är viktiga för skogsägaren. På en del specialobjekt är behandlingen av skogen begränsad genom lagstiftning, men på merparten av objekten kan skogsägaren själv besluta om att beakta dem. En del av naturobjekten och naturvårdsmetoderna är av sådan art att det är möjligt att få ekonomisk ersättning för dem. 

Hur stor inverkan olika naturvårdsåtgärder har på virkesproduktionen är beroende av hur mycket skogsägaren själv är villig att satsa på naturvården och mångbruket av skogen. För det mesta kan man bland naturvårdsmetoderna hitta sådana som både är billiga och lätta att utföra. En enda naturvårdsåtgärd kan ofta stöda uppnåendet av flera olika mål.

Många sätt att vårda naturen

De val skogsägaren gör har stor betydelse för hurdan skog kommande generationer får ta över. Naturvården i ekonomiskogarna inriktar sig på att skapa förutsättningar för en mångsidig artsammansättning och för rent vatten och andra ekosystemtjänster. 

På områden där man bedriver aktiv skogsvård främjas den biologiska mångfalden genom att bevara eller öka förekomsten av strukturdrag som är viktiga för mångfalden. Sådana är t.ex. gamla och stora träd, grova stående, döda träd och sådana lövträd som inte har någon större betydelse för skogsbruket. Det här sker i praktiken ofta genom att lämna grupper av naturvårdsträd och bevara befintlig död ved, samt genom att se till att det finns tillräckligt med lövträd och viltbuskage med tanke på bl.a. viltet.

Träd lever länge och de bryts ned långsamt. Inom skogsbruket ska vi ha beredskap att bevara sådana strukturer i den vardagliga skogsmiljön som har effekt under flera skogsägargenerationer.  

Inom skogsbruket är vi vana att göra långsiktiga investeringar. Det här gäller också naturvården, där det kan ta länge innan målen med en enskild naturvårdsåtgärd uppnås. En del av målen uppnås som ett resultat av mycket långsamma naturliga utvecklingsprocesser. Ett träd bidrar genom sin blotta existens till att trygga mångfalden i flera hundra år.  

Många av de arter som nu är hotade är beroende av de strukturer som uppkommer som ett resultat av sådana här långsamma processer. Då vi skapar de här strukturerna som en del av ekonomiskogens naturvård, syns många av effekterna av dem först under kommande generationer. 

Trots detta så har man i samband med hotklassificeringen kunnat konstatera att kvarlämnandet av grova aspar redan nu haft en positiv effekt på hotade arter. Man har konstaterat en positiv utveckling för 109 arter, varav 21 är skalbaggar. Det är just skogsmiljön som kan uppvisa de flesta positiva förändringarna, jämfört med alla andra livsmiljöer.

För att stoppa den negativa utvecklingstrenden för naturtyper och arter, introducerade skogsbruket på 1990-talet en uppsättning åtgärder som numera utgör en viktig del av arbetsrutinerna inom ekonomiskogsbruket. Enkelt uttryckt kan mångfalden tryggas om man i samband med skogsvården

1. identifierar och avgränsar områden där skogsvården skulle innebära en betydande försvagning av naturvärdena samt
2. använder sådana metoder på behandlingsområdena som tryggar och ökar mångfalden.  

Det är helt möjligt att samtidigt trygga virkesproduktionen, mångsidiga ekosystemtjänster och mångfalden genom en väl vald kombination av skogsvårds- och naturvårdsmetoder. Det här ökar acceptansen för skogsbruket och hjälper aktörerna inom virkesanskaffningen att erbjuda tjänster till markägare med olika målsättningar för sitt skogsbruk. Dessutom ökar det intresset för slutprodukterna på den internationella marknaden. 

Det är inte bara strävan att undvika negativa miljökonsekvenser, utan också skogsägarnas allt mer olikartade mål för sitt skogsinnehav som ställer större krav på mångsidiga skogsvårdsmetoder. Skogsägarna är vana vid att genomföra olika slags naturvårdsåtgärder som en del av den frivilliga skogscertifieringen. De första PEFC-certifikaten beviljades redan i slutet av 1990-talet och vid det här laget är huvuddelen av de finländska ekonomiskogarna certifierade med PEFC- eller FSC-certifikat. Certifieringen har medfört att vissa naturvårdsåtgärder, som t.ex. att lämna naturvårdsträd, nu utgör normal rutin på stora arealer.  

Scenarier för klimatförändringen

Klimatförändringen påverkas av många delfaktorer. I centrum står växthusgasernas och särskilt koldioxidens temperaturhöjande effekt och dess följdverkningar. Klimatförändringarna kan modelleras med hjälp av olika scenarier, dvs. prognoser baserade på vissa antaganden.

RCP (Representative Concentration Pathways) är scenarier som blev godkända av IPCC (Förenta nationernas klimatpanel) år 2014 och är avsedda för forskning och modellering av klimatet. RCP-värdet beräknas baserat på hur stor differensen är mellan den solstrålning som fångas in i klimatsystemet och den långvågiga strålning som strålar ut från jorden år 2100 jämfört med den förindustriella nivån (förändring: +2,6, +4,5, ja +8,5 W/m²)  

• I RCP2.6-scenariet antas koldioxidutsläppen världen över minska snabbt på 2020-talet och upphöra ungefär år 2080. Detta verkar osannolikt i ljuset av den senaste utvecklingen. 
• I RCP4.5-scenariet ökar utsläppen till en början ännu något, men börjar minska i mitten av seklet, och atmosfärens koldioxidhalt stabiliseras kring år 2100. 
• RCP8.5-scenariet beskriver en situation där alla försök att minska utsläppen misslyckas. Om detta inträffar betyder det att utsläppen av koldioxid ökar snabbt och tredubblas till år 2100. 

Rekommendationerna för skogsvård baseras huvudsakligen på scenarierna RCP4.5 och 8.5 då klimatets inverkan på skogen beskrivs.

Klimatförändringen i Finland

Enligt de färskaste klimatmodellerna ökar årsmedeltemperaturen i Finland med 2-6 grader och årsnederbörden med 6-18 procent fram till år 2100. Prognosen baserar sig på antagandet att koldioxidhalten i atmosfären ökar från 350 ppm (under perioden 1981-1990) till 430-940 ppm. Under den förindustriella perioden var koldioxidhalten i atmosfären ungefär 280 ppm. 

Under åren 2040-2069 antas medeltemperaturen vara 2-3 grader högre och årsnederbörden 6-11 procent högre än idag. De här prognoserna baserar sig på Meteorologiska institutets beräkningar där man räknat ut medeltalet av 28 olika klimatmodeller.

Så här antas klimatet förändras i Finland:

• Temperaturen och nederbörden förväntas öka betydligt mer under vintern än under sommaren.
• Antalet heta dagar kan komma att öka, och torra perioder blir vanligare både på våren och sommaren.
• Det blir allt vanligare med kraftig nederbörd. 
• Det blir allt ovanligare med kalla vintrar. 
• Då klimatet blir varmare blir tjälperioden kortare och i södra Finland blir det vanligare med tjälfria perioder på vintern.
• Vindförhållandena förväntas inte förändras så mycket i Finland, men särskilt längs kusterna kan stormar bli vanligare.  

Klimatförändringens inverkan på skogen och skogsbruket

Trädens tillväxt ökar som ett resultat av ett varmare klimat och den högre koldioxidhalten, men eftersom den ljusa tiden av dygnet eller året inte blir längre, minskar den nytta det varmare klimatet för med sig. Tillväxten börjar tidigare under året och avslutas senare, men detta ökar samtidigt risken för frostskador. 

Snötäcket blir tunnare eller försvinner helt vilket förändrar markens värme- och fuktförhållanden. Det här påverkar trädens tillväxt. Sannolikheten för att marken fryser och tinar upp upprepade gånger ökar, vilket kan skada rötterna och störa plantornas övervintring. Trädens ämnesomsättning under vintern ökar vilket tär på deras energilager. Det här gör dem mer känsliga för köldskador. 

Perioder av torka beräknas bli vanligare vilket kan drabba träd med ett ytligt rotsystem, till exempel gran, på torra ståndorter. Långvarig torka kan försvaga träden och sänka tillväxten samt göra dem känsliga för sekundära skador. Perioder av torka ökar brandrisken, men skogsbränderna har tillsvidare varit sällsynta och rätt små i de finländska skogarna. 

Klimatförändringen ökar risken för att träden drabbas av insekts- och svampskador. De största riskerna för skogsbruket i Finland är förknippade med rotticka och granbarkborre samt den ökade sannolikheten för stormskador i och med att den tjälfria perioden förlängs.

Trädens tillväxt i ett föränderligt klimat

Klimatförändringen gör att växtsäsongen blir längre och tillväxtförhållandena för träden - bland annat värmeförhållandena - blir gynnsammare med tanke på deras förmåga att binda kol och därmed växa. Det här sker särskilt i norra Finland där den korta växtsäsongen och de relativt låga sommartemperaturerna jämfört med södra Finland har bromsat både skogarnas utbredning och tillväxt. Man väntar sig därför att den ökade tillväxten hos träden ska märkas tydligare i norra Finland än längre söderut. 

Två tredjedelar av tillväxtökningen i de finländska skogarna under de senaste decennierna bedöms vara orsakad direkt av skogsvårdsrelaterade beslut. Hit hör bland annat dikningsverksamheten och det ökade virkeskapitalet. Också skogsgödslingen har bidragit till den ökade tillväxten. En tredjedel är orsakad av miljöförändringar, bl.a. högre temperaturer och koldioxidhalt i atmosfären. Kvävenedfall kan öka trädens tillväxt, men särskilt i norra Finland är nedfallet minimalt.

I södra Finland kan särskilt granens tillväxt bli lidande då klimatet blir varmare, i synnerhet på torrare ståndorter där det kan uppstå vattenbrist. En kraftig uppvärmning kan minska tillväxten också hos tall. Skogarnas struktur, tillväxt och kollager påverkas inte bara av klimatförändringen utan också av intensiteten i skogsvården och avverkningarna.

Klimatförändringen leder sannolikt till att tallen ökar sin tillväxt, särskilt i norra Finland, och lövträden i hela landet. Ju längre klimatförändringen framskrider, desto mer kommer granens tillväxt att minska, särskilt i södra Finland. Förändringen kan också höja redan existerande risker och skapa nya riskfaktorer. Risken för vindskador ökar på grund av de kortare tjälperioderna, snöskadorna ökar i norra Finland och perioder av torka påverkar särskilt granens tillväxt i södra Finland. 

Klimatförändringen förutspås också öka risken för skogsbränder eftersom temperaturen stiger och perioderna av torka blir vanligare under sommaren. I takt med att klimatet blir varmare förbättras också levnadsvillkoren för skadeinsekter och sannolikheten för biotiska (orsakade av sjukdomar och skadegörare) skogsskador ökar, särskilt i södra och mellersta Finland.

Risken för skogsskador ökar på grund av klimatförändringen

Skadegörarna i skogen utgör tillsammans med rötsvamparna en del av naturens kretslopp och mångfald. Man bedömer emellertid att klimatförändringen kan medföra att skaderiskerna ökar, vilket kan leda till stora problem för skogsbruket. Därför är det viktigt att satsa på att anpassa skogen och skogsbruket till klimatförändringen och att bekämpa skogsskador. 

Det allt varmare klimatet gör att vi kan komma att ha att göra med sådana sjukdomar och skadegörare som inte tidigare funnits i Finland på grund av det kalla klimatet. Skadegörarna kan komma till Finland bland annat via luftströmmar, men också med plantor, trävaror eller förpackningsmaterial av trä som kommer från utlandet.

Klimatförändringen kan öka risken för skador förorsakade av torka, vind eller snö samt sekundära skador orsakade av t.ex. barkborre. Det allt varmare klimatet gynnar också rottickan, vilket i sin tur ytterligare ökar risken för vind- och snöskador. 

De ökade skaderiskerna orsakade av klimatförändringen varierar beroende på trädslag och ståndort, men också regionalt. Det är viktigt att beakta de ökade riskerna i samband med skogsvård och avverkningar. Det är också skäl att vara allt mer uppmärksam på trädens livskraft. 

Kartorna här nedan (Bild 11 och 12) visar vilken inverkan klimatförändringen sannolikt kommer att ha på skogen. Värdena är riktgivande  och de baserar sig huvudsakligen på forskning kring effekterna av scenarierna RCP4.5 och RCP8.5. Värdena visar situationen i medeltal i olika delar av landet (södra, mellersta och norra Finland).

Klimatförändringens inverkan på mångfalden

Klimatförändringen har en både direkt och indirekt inverkan på mångfalden i naturen. Utbredningen av enstaka arter och hela vegetationszoner kan förskjutas norrut som en följd av klimatförändringen. De indirekta följderna kan emellertid bli ännu mer omfattande. Skogsvården styr, tillsammans med klimatförändringen, skogens ålders- och trädslagsförhållanden. 

Det är viktigt att också beakta effekterna på mångfalden då man överväger åtgärder för att bromsa eller anpassa skogen till klimatförändringen. Risken finns att man genom att endast fokusera på att bromsa eller anpassa skogen till klimatförändringen försämrar mångfalden och därigenom ekosystemets förmåga att anpassa sig på lång sikt.

Om vi t.ex. ökar tillvaratagandet av gagnvirke och skogsbiomassa för att bromsa klimatförändringen måste vi samtidigt se till att inte mängden död ved minskar. Det här skulle få allvarliga konsekvenser för mångfalden i skogen eftersom många arter är beroende av just grov död ved.

Naturlig förnyelse i ett föränderligt klimat

Man kan tänka sig att ett varmare klimat skulle förbättra trädens fröproduktion, men klimatförändringen behöver inte nödvändigtvis få den konsekvensen. I norra Finland där de låga sommartemperaturerna tidigare har begränsat frömognaden kan det dock bli bättre förutsättningar för naturlig förnyelse.

Det finns anledning att bereda sig på att vindskador blir mer allmänna i fröträds- och skärmställningar. Risken för vindskador kan minskas genom att fästa speciell uppmärksamhet vid vindförhållandena på förnyelseytan eller att lämna kvar fler fröträd än normalt. En annan metod är att utföra den sista gallringen i form av en ljushuggning i bestånd som ska förnyas på naturlig väg. På det sättet förbättras trädens hållfasthet mot vind samtidigt som kronan förbereds för fröproduktion. På samma sätt bör man se till att det finns ett tillräckligt antal livskraftiga, fröproducerande träd i skogar där man tillämpar kontinuerlig beståndsvård. Då kan  förutsättningarna för naturlig förnyelse förbättras.

I södra Finland kommer den bästa groningsperioden för skogsfrö att bli kortare i och med att snötäcket minskar. Då perioder av torka och uppehållsväder blir vanligare och räcker längre stiger dödligheten för groddplantorna, även om plantor som grott redan tidigt på våren klarar av förvånansvärt långa perioder utan nederbörd. Den största plantavgången inträffar då en längre regnfri period inträffar genast efter att fröna grott. Ett minskat snötäcke ökar risken för angrepp av rostsvamp. En tät fröträdsställning minskar rostsvampsangreppen.

De allt oftare förekommande störtregnen ökar erosionsrisken, vilket skadar groende frön och groddplantor. Erosionsrisken kan minskas genom att utföra markberedningen på rätt sätt (tillräckligt lätt).

Skogsodling i ett föränderligt klimat 

Vid skogsodling är det viktigt att beakta frönas och plantornas klimat- och ståndortskrav. Om härkomsten är den rätta blir odlingsresultatet bättre. Om frö med sydlig härkomst flyttas alltför långt norrut, kommer trädet att fortsätta sin tillväxt senare under växtperioden än de lokala träden. Det här leder till att cellerna inte hinner invintra i tid och kan skadas när frosten kommer, vilket gör trädet mottagligt också för andra typer av skador. Med tanke på trädens hälsa är det med andra ord viktigt att undvika alltför långa flyttningar. 

Med hjälp av skogsträdsförädling kan man försnabba trädens anpassning till ändrade förhållande och trygga skogarnas produktion också i framtiden. I förädlingsprogrammen ingår att testa olika härkomster i olika miljöer. För produktionen av skogsodlingsmaterial väljer man sedan ut de individer som är så väl anpassade som möjligt för det framtida klimatet och som är odlingssäkra och genetiskt stabila. 

Ett minskat snötäcke ökar risken för angrepp av rostsvamp. Skadorna kan ha stor betydelse på områden där man utfört sådd i och med att rostvamp redan nu ofta är den viktigaste skadefaktorn med tanke på såddresultatet. Skador av rostsvamp kan förhindras genom att utföra en ytlig och lätt markberedning där humus lämnas kvar i markberedningsspåret. 
Ett minskat snötäcke leder till att det förekommer mindre eftergroning, dvs. att en del frön gror först i början av nästa växtsäsong. I södra Finland har eftergroningen nog också tidigare varit en marginell företeelse. Längre norrut kan den däremot ha en större betydelse eftersom fröåren kommer mer sällan och eftergroningen har kunnat vara så hög som 30 %.

I södra Finland kommer den bästa groningsperioden för skogsfrö att bli kortare i och med att snötäcket minskar. Då perioder av torka och uppehållsväder blir vanligare och räcker längre, stiger dödligheten för groddplantorna, även om plantor som grott redan tidigt på våren klarar av förvånansvärt långa perioder utan nederbörd. Den största plantavgången inträffar då en längre regnfri period inträffar genast efter att fröna grott. Om man ser till att fröna blir täckta efter sådden kan groddplantornas dödlighet fås ned. Vid maskinell sådd har man utvecklat olika metoder för att täcka fröna.

Forskningen visar att plantor som härstammar från förädlat frö som kommer från fröplantager växer bättre än de som härstammar från så kallat beståndsfrö. Hos tall har man beräknat att förädlingsvinsten utgör 10-25 procent av volymtillväxten. Genom skogsträdsförädling kan man dessutom samtidigt höja kvaliteten på virket. På motsvarande sätt har man för gran lyckats få en förädlingsvinst på 20 % med den första generationens plantagefrö och upp till 37 % med plantagefrö av generation 1,5. 

Den tillväxtökning som förädlingen ger gör det möjligt att förkorta omloppstiden och samtidigt öka mängden grovt virke som fås ur ett bestånd. Detta möjliggör en effektivare kolbindning.

Skogsodling i ett föränderligt klimat  

Klimatförändringen kräver nya verksamhetsmodeller inom hela skogsbruket, både på kortare och längre sikt. De varmare vintrarna och den besvärligare menförestiden utgör redan nu en utmaning med tanke på att virkesförsörjningen, och skogsindustrin förväntas fungera året runt.

Då klimatet blir varmare och perioderna med tjäle allt kortare, måste virket i framtiden oftare drivas ut på mark med dålig bärighet och under barmarksperioden. Belastningen på skogsbilvägarna blir också större i takt med att klimatförändringen framskrider. 

Mark- och stamskador bör undvikas med tanke på risken för spridning av rotticka. Dessutom bör stubbehandling utföras ännu mer aktivt än tidigare också i gränszonen för rottickans utbredning.

Bromsa klimatförändringen - betydelsen för skogsbruket 

Skogsvården kan påverka riktningen för hur kolsänkorna och kolförråden i skogen utvecklas och hur snabb den här utvecklingen är. Med tanke på skogens totala kolbalans kan virkesproduktionen, avverkningsintensiteten, nedbrytningen av biomassa, olika slags störningar och substitueringseffekten för fossilråvaror ha en större effekt än valet av beståndsbehandlingsmetod.  

Förnan från växterna bygger upp kolförrådet i marken tills det har uppstått en balans mellan kolbindning och kolutsläpp. Ett trädbestånd kan binda kol bara upp till en viss gräns. Ju äldre skogen blir, desto större är risken för skador. Skogsskadorna har en betydande inverkan på skogens kolbindningskapacitet, och den här inverkan förutspås öka ytterligare då klimatet blir varmare.

Den finländska skogen fungerar som en kolsänka, det lagras alltså mer kol i träden och marken än vad som som frigörs i atmosfären. Avverkningar påverkar kolförrådet och de kan medföra stora variationer i skogens årliga kolbalans. Beroende på vilken i skala vi väljer att betrakta kolbalansen (nationell, enskild skogsfastighet, bestånd) så kan den här variationen se olika ut.   

En målinriktad skogsvård hjälper till att upprätthålla trädbeståndens tillväxt och kolbindningsförmåga. Det är viktigt att inte glömma kollagret i marken och behovet att minimera utsläppen av växhusgaser, särskilt på torvmarker där kollagret är stort. Förutom koldioxiden bör vi beakta också de andra, kraftigare växthusgaserna som metan och kväveoxidul (dikväveoxid) som kan bildas i skogekosystemet. Vi kan bromsa klimatförändringen bland annat genom gödsling, beskogning och genom att undvika en alltför kraftig dränering av torvmarksskogarna.

Kolförrådet i träprodukter och träprodukternas substitutionseffekter

Skogarna i Finland och de träprodukter som tillverkas av virke från de här skogarna binder årligen koldioxid som uppgår till närmare hälften av landets utsläpp av växthusgaser. Även om en del kol transporteras bort ur skogen i form av virke eller hyggesrester, så kommer en del av det här kolet att lagras i olika träprodukter. Andelen kol som lagras i träprodukter har under de senaste åren utgjort ca 13 % av den kolbindning som trädbestånden, skogsmarken och träprodukterna tillsammans står för.
Hur länge kolet lagras i träprodukterna är beroende av hur lång användningstiden är för produkterna och hur lätt de går att återanvända.  Enligt den metod som används vid den s.k. inventeringen av växthusgaser, halveras den mängd kol som är bundet vid sågvaror på 35 år, träskivor 25 år och cellulosa två år. 

Substitutionseffekten uppstår då förnybara, träbaserade produkter ersätter produkter som baserar sig på icke förnybara råvaror eller produkter vars framställning kräver mycket energi. Användning av energived räknas till exempel som substitution eftersom den ersätter icke förnybara bränslen som stenkol, olja eller naturgas. Även om kolet i energiveden frigörs genast då den bränns, skapar den ändå klimatnytta eftersom den ersätter fossil energi och minskar användningen av den. 

I Finland är substitutionseffekten klart större än den mängd kol som årligen binds i träprodukter.

Den totala effekten av skogarna och virkesanvändningen på halterna av växthusgaser är beroende av hur skogarna sköts och brukas och hur råvaran som kommer från dem används.

Avverkningsstopp kan leda till kolläckage

Ett avverkningsstopp är det effektivaste sättet att öka kollagret i skogen på kort (under 25 års) sikt under förutsättningen att skaderisken är liten. Effekten av ett avverkningsstopp på bromsandet av klimatförändringen försämras emellertid av det så kallade kolläckaget. 

Den fria marknaden innebär att utbud och efterfrågan på trävaror hela tiden söker en balans. Det här leder till att ett minskat utbud av trävaror på ett ställe kan öka efterfrågan på ett annat ställe. I praktiken kan det här alltså få den effekten att minskad avverkning i ett land leder till ökad avverkning i ett annat land. Om utbudet av virke sjunker kan det också leda till att tillverkarna av vissa produkter övergår från att använda trä till något annat material. 

De viktigaste metoderna att bromsa klimatförändringen på en skogslägenhet 

Skogsägarens beslut påverkar i vilken mån den egna skogen hjälper till att bromsa klimatförändringen. Ett skogsbruk som strävar till en balans mellan olika huvudmål ser till att kolbalansen hålls positiv på både kortare och längre sikt. Härvid beaktas då både trädbeståndet, marken och produkterna. 

En skogsägare som vill bidra till att bromsa klimatförändringen kan vidta åtminstone följande åtgärder:   

Endast på kort sikt (25 år): 

• Senarelägg förnyelse- och gallringsavverkningar. Detta förutsätter bl.a. att trädbeståndet är friskt och inte utsatt för några betydande hot. Om det inträffar en skogsskada kan skogen till och med övergå till att bli en utsläppskälla för kol. 
• Senarelägg eller undvik iståndsättningsdikning av dikad torvmarksskog.

På kortare eller längre sikt: 

• Använd omloppstider och gallringsmallar som maximerar virkesproduktionen. En tätare skog bromsar emellertid upp diameterutvecklingen vilket försämrar virkesproduktionens lönsamhet. 
• Förnya skogen genast efter en slutavverkning. Det här förkortar den tid under vilken förnyelseytan fungerar som en utsläppskälla, och ökar kolbindningen i beståndet. 
• Använd förädlat skogsodlingsmaterial. På så vis är det möjligt att öka virkesproduktionen och kolbindningen med upp till 30 % jämfört med icke förädlat skogsodlingsmaterial.
• Undvik onödigt effektiv dränering i torvmarksskogar och tillämpa kontinuerlig beståndsvård där den metoden har förutsättningar att fungera.
• Stärk skogens motståndskraft mot skador genom rätt skogsvård. Skogsskador minskar ett bestånds kolbindningsförmåga och kan göra att området övergår till en utsläppskälla.
• Se till att lämna död ved i skogen. Det leder till att det binds mer kol i marken.
• Öka trädbeståndens tillväxt och kolbindning genom att gödsla. 
• Beskoga trädlösa eller trädfattiga områden som inte utnyttjas för annat. Beskogning leder på längre sikt till att den kolbindande skogsarealen ökar.  

På lång sikt ger också restaurering av torvmarker klimatnytta. Restaurering av torvmarker gör att torvens kolförråd bevaras, men under de första decennierna kan torvmarken ändå utgöra en utsläppskälla på grund av metanutsläpp och döende träd.    

Det går också att satsa på att lagra kol i trädbeståndet och marken som tillägg till eller i stället för att fokusera på effektivare virkesproduktion och kolbindning. I sådana fall handlar det om att sköta skogen så att kolförrådet ökar. Bland annat följande metoder kan användas:

• Förläng omloppstiden i beståndet, skjut alltså upp slutavverkningen (överhållning)
• Driv upp skogen med ett tätare förband
• Undvik på kort sikt markberedning
• Undvik eller skjut upp iståndsättningsdikning
• Gödsla för att öka trädens tillväxt och därmed kolbindning 
• Skydda skogen och utför bara sådana avverkningar som upprätthåller skogens hälsa
• Beskoga outnyttjad mark

Noggrannare beskrivningar av hur man kan gå tillväga för att bromsa klimatförändringen ges i metodbeskrivningarna för skogsvård.