Bekämpning av granbarkborre

Granbarkborren är en insektskadegörare som föredrar försvagade granar och vindfällen eller lagrat granvirke. Om populationstätheten är stor kan arten också angripa friska granar [Lähdeviite1]. Granbarkborren utnyttjar granar med en brösthöjdsdiameter på över 15 cm som värdträd [Lähdeviite2]. Om granbarkborrpopulationen är stor och förhållandena gynnsamma kan angripna granar dö under sommarens lopp.

Granbarkborren gör moder- och larvgångar i trädets bastlager och barkens inre del, vilket försämrar näringstransporten i trädet vilket gör att trädet småningom torkar och dör. På samma gång introducerar insekten flera olika arter av blånadssvampar som bidrar till att döda trädet och som missfärgar virket och därigenom snabbt sänker dess ekonomiska värde.[Lähdeviite3]  

De granbarkborrar som har övervintrat börjar svärma då dygnets maximitemperatur överskrider +16.5°C – +20°C [Lähdeviite4], vilket kan inträffa redan i april. Den första generationen är i allmänhet färdigt utvecklad i juli, eller om försommaren är varm, redan i slutet av juni. Under sommaren utvecklas ytterligare en eller två syskonkullar. Under mycket varma somrar kan också en helt ny, andra generation utvecklas [Lähdeviite5], men hur individerna i den generationen överlever vintern i Finland är ännu inte klarlagt [Lähdeviite6].

Massförekomster av granbarkborre uppkommer ofta som en samverkan av stormskador, en tidig vår och en varm och torr sommar [Lähdeviite7][Lähdeviite8].

Granbarkborren kan också dra nytta av andra skogsskador som försämrar granarnas livskraft, bland annat rotröta och torka. Under gynnsamma förhållanden kan populationen öka femtonfalt under en växtperiod.

I Sverige och Norge har man kunnat konstatera att skadenivån i områden som drabbats av mer omfattande skador av granbarkborre under gynnsamma förhållanden kan hållas hög i minst tio år [Lähdeviite9].   I Finland har massförekomsterna tidigare pågått i cirka två år [Lähdeviite9], men nuförtiden kan de vara i tre till fem år [Lähdeviite10][Lähdeviite11][Lähdeviite12][Lähdeviite13].

Risken för att ett granbestånd ska angripas av granbarkborre är störst på objekt där det finns riklig tillgång på färskt förökningsmaterial Granbarkborren föredrar försvagade granar och granvirke som lagrats vid väg. Färska vindfällen är idealiska yngelplatser och kan fungera som sådana i upp till två år.

Gamla granar som lämnats att stå i ett soligt läge vid kanten av förnyelseytor är särskilt utsatta för angrepp av granbarkborre, och det samma gäller skog som växer på sluttningar [Lähdeviite10].

Risken för granbarkborreskador är högre på ståndorter där granen är utsatt för andra skador. Sådana är

• karga ståndorter där brist på vatten och näringsämnen begränsar tillväxten och motståndskraften hos träden

• områden utsatta för vindskador

• syd- och sydostsluttningar där den starka solstrålningen utgör en risk.

Stående eller liggande träd där barken har börjat falla av utgör inte någon risk eftersom de inte längre fungerar som yngelplatser för granbarkborre. De kan bra lämnas kvar i skogen eftersom de inte längre medverkar till spridningen av granbarkborre. Död ved ökar mångfalden i naturen och medverkar till att upprätthålla en population av naturliga fiender för granbarkborre.

[Lähdeviite14] Dessutom fungerar de som kollager en lång tid framöver.

Granbarkborren är allmän i hela Finland, men populationerna är små i norra Finland.

Risken för skogsskador orsakade av granbarkborre beräknas öka betydligt i Finland fram till mitten av seklet. Detta gäller i synnerhet om också den andra generationen klarar övervintringen. Redan en högre sannolikhet för att det uppstår en syskonkull på grund av varmare försomrar ökar skaderisken. Under de närmaste decennierna kan risken för granbarkborreskador öka måttligt i södra Finland medan risken fram till 2070-talet beräknas öka markant i södra och mellersta Finland. [Lähdeviite15]