Bekämpning av rotticka

I allmänhet upptäcks angrepp av rotticka först i samband med att ett granbestånd avverkas. Rottickan bryter i första hand ned den döda kärnveden, vilket gör att en gran kan växa vidare och se helt frisk ut i decennier efter att den har infekterats. Tecknen på sjukdom uppenbarar sig först då angreppet sprider sig vidare till splintveden. Typiska symtom är:

• längdtillväxten stannar av

• kronan blir glesare och barren blir blekare

• kådflöde på stammen kan förekomma

• stambasen blir tjockare

Alla de här symtomen kan emellertid också ha andra orsaker än angrepp av rotticka.

Ofta märker man att ett bestånd angripits av rotticka först då man hittar omkullfallna granar med rötskadade rötter där man ibland kan hitta fruktkroppar av rotticka. Spår av rotticka kan också lätt hittas i gamla stubbar i form av rotröta och ibland också i form av fruktkroppar. Fruktkropparna utvecklas på ställen med tillräckligt hög fuktighet, så de kan vara undangömda under växtlighet eller förna. Fruktkropparna - tickorna - är kanelbruna på ovansidan medan rörlagret på undersidan är skinande vitt.

Också honungsskivlingen är en vanlig rötsvamp på gran vilket gör att angrepp av den kan förväxlas med angrepp av rotticka. Den röta som rottickan orsakar är emellertid ljusbrun medan honungsskivlingen orsakar mörkbrun röta. Angrepp av honungsskivling leder ofta till att stambasen blir ihålig, men rötan sprider sig inte längre upp i stammen. Gränszonen mellan angripen och frisk ved är skarp vid ett angrepp av honungsskivling vilket skiljer den från rottickan. Båda svamparna kan förekomma samtidigt i ett träd.

Tallens rotticka orsakar rotröta hos tall. Den kan förekomma hos till i alla storlekar och åldrar. Sjukdomsförloppet inleds med att en enstaka tall drabbas och förlorar sin livskraft. Sjukdomen sprids sedan vidare genom rotkontakter till andra träd i närheten. I trädgrupper som drabbats kan man se träd med olika grad av barrutglesning tillsammans med brunfärgade och döda träd, eftersom träden har insjuknat vid olika tidpunkter. Tallen försöker hindra svamphyferna att spridas längre upp i trädet genom att bilda rikligt med kåda. Äldre träd kan kämpa mot sjukdomen i tiotals år, vilket sänker tillväxten i beståndet. Yngre tallar kan dö redan några månader efter att ha infekterats av rotticka.

Mer information om rotticka hittar du på Naturresursinstitutets Metsäinfo-sidor(extern länk, på finska)(extern länk).

• Vid avverkning utförs stubbehandling av barrträd med växtskyddsmedel i enlighet med lagen om bekämpning av skogsskador. Bekämpning ska helst utföras också i gränsområdena för rottickans utbredning.
• Det är viktigt att utföra stubbehandlingen noggrant, särskilt i friska tallbestånd. För att stubbehandlingen ska ha effekt behöver behandlingen ske på stubbens hela snittyta inom 3 timmar efter stammen kapats av. Målet är att hela ytan ska bli behandlad, men minimikravet är en täckning på 85 %.
• Välj i första hand lövträdsdominerade bestånd som sommarstämplingar. 
• Vid gallring är det viktigt att undvika skador på beståndet eftersom risken att beståndet blir infekterat då ökar.
• Skador kan undvikas genom att 
  • vid behov utföra en förröjning i beståndet 
  • undvika drivning under våren då barken lossnar lätt och träden är känsliga för skador[Lähdeviite9]

• göra körstråken tillräckligt breda och sprida ris på dem för att skydda trädens rötter. 

• Det är riskfyllt att utföra plantskogsröjning och förröjning under barmarksperioden om man är tvungen att avlägsna större mängder barrträd i samband med röjningen. Redan en 2 cm grov barrträdsstubbe kan sprida rotticka till de kvarstående träden[Lähdeviite10]. Risken ökar också om det från tidigare förekommer rotticka på området. [Lähdeviite11]. Tartuntariskiin vaikuttaa myös juurikäävän esiintyminen alueella.  
• Försök med stubbehandling av röjda stammar har utförts, men de har ännu inte börjat tillämpas i praktiken.

I Finland finns två olika alternativ vid behandling av färska stubbar. Det kemiska alternativet utgörs av en stark urealösning medan det biologiska alternativet bygger på att sprida en lösning med sporer av en antagonistsvamp - pergamentsvamp - som konkurrerar ut rottickan [Lähdeviite12].

Urealösning gör att stubbens yta otjänlig för rottickan. Effekten av urea baserar sig på att pH-värdet på stubbens snittyta blir så hög att sporerna inte kan gro. Vid spridning av urea måste man lämna ett skyddsområde på minst 10 m till närmaste vattendrag eller småvatten. 

Biologisk kontroll baserar sig på konkurrens mellan olika svamparter, där pergamentsvampen som etablerar sig först på kapytan har möjlighet att breda ut sig och hindra rottickan att få fäste i stubben, samtidigt som den dödar rottickans cellvävnader. Pergamentsvampen växer också djupare in i stubben än vad urean förmår tränga in, vilket gör att rottickans spridning i rotsystemet bromsas upp. En begränsning med att utnyttja biologiska bekämpningsmedel är att de fryser vid minusgrader.

Båda växtskyddsmedlen sprids med hjälp av ett stubbehandlingsaggregat som är monterat på skördarens fällhuvud, eller så manuellt genast efter avverkningen. Lagen kräver att alla över 10 cm grova stubbar behandlas, men det är bra att behandla också stubbar som är klenare än det här [Lähdeviite10].

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. 

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa bruksanvisningens rekommendation gällande skyddsavståndet till vattendrag. Dessutom är det viktigt att följa skogscertifieringens krav.

Alternativ för behandling av bestånd drabbade av rotticka

• Byte av trädslag, om det är möjligt med tanke på ståndorten. Vid förnyelsen kan man också byta trädslag på bara en del av figuren.

• Underväxten utnyttjas inte vid förnyelsen eftersom infektionen sprids via rotsystemet.

• Tidigareläggning av förnyelseavverkningen.

• I ung tallplantskog kan man begränsa spridningen av rotticka genom att avverka två-tre rader av friska tallar runt träd eller trädgrupper som är infekterade, och sedan stubbehandla stubbarna med pergamentsvamp (inte med urea). Hos tall växer pergamentsvampen ända ut i rotsystemet och bryter på det sättet av spridningsvägarna för rottickan.

Stubbrytning är ett sätt att i viss mån minska rottickans spridning, men den skyddar inte följande trädgeneration från infektioner. Rottickan håller sig segt kvar i marken eftersom en del av stubbarna och de rötskadade rötterna inte tas tillvara. Rottickan kan leva vidare och sprida sig i över sex år också i mycket små rotbitar, under 15 mm i diameter.

I samband med stubbrytning och transport av stubbarna sprider sig delar av rotsystemen lätt över ett större område, vilket kan ge upphov till fler nya infektioner än om stubbarna skulle ha lämnats kvar i marken [Lähdeviite13].

Lagring av ruttna granstubbar ökar risken att rottickan sprids om stubbarna inte transporteras bort i tid. Vid lagringen av stubbar är det de marknära, fuktiga lagren som erbjuder de mest gynnsamma förhållandena för rottickans fruktkroppar att utvecklas. [Lähdeviite14]

Rottickan måste bekämpas på riskområdet:

1. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på mineraljord före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av tall eller gran eller av vardera sammanlagt
2. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på torvmark före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av gran
3. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på torvmark i södra Finland före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av tall.

Förpliktelsen gäller avverkaren. Med avverkare avses enligt skogslagen markägaren eller då avverkningsrätten överlåtits till någon annan part, innehavaren av avverkningsrätten.

Godtagbara metoder för bekämpning av rotticka är stubbehandling med godkänt växtskyddsmedel, byte av trädslag till lövträd efter förnyelseavverkning eller någon annan åtgärd med motsvarande effekt. Stubbrytning och hyggesbränning är inte godtagbara bekämpningsmetoder.

Enligt bestämmelserna måste alla barrträdsstubbar med en diameter över 10 cm behandlas. Växtskyddsmedlet ska täcka minst 85 procent av den behandlade stubbens yta.

Bekämpning behöver ändå inte utföras om något av följande gäller:

• den termiska växtperioden har ine ännu börjat,

• den lägsta temperaturen på avverkningsområdet under ett avverkningsdygn är under 0 °C,

• hela marken är snötäckt

• den lägsta temperaturen i den kommun där den skog där avverkningen sker har varit under -10 °C i tre veckor före avverkningen.

• Rötskadat trä avlägsnas så noggrant som möjligt från förnyelseytan. Ju noggrannare ruttna stubbar och stubbdelar samlas in och förs bort från området, desto färre infektioner av rotticka förekommer i nästa trädgeneration.

• Om avverkningen utförs mellan början av maj och slutet av november måste barrträdsstubbarna behandlas med pergamentsvamp- eller urealösning, om det inte råder en köldperiod under den här tiden (se karta).

• Om det inte hittas rotticka på området lämnas en del stubbar kvar med tanke på naturens mångfald och markens produktionsförmåga. De barrträdsstubbar som lämnas kvar utgör en risk om de inte behandlas med växtskyddsmedel. 

• Stubbarna bör lagras på en solig och torr plats och de friska stubbarna läggs underst i stockvältan.

• Alla stubbar bör transporteras bort från avlägget inom högst två år.

I samband med transporten är det viktigt att se till att också de underst liggande stubbarna avlägsnas.