Bekämpning av svampsjukdomar, insekter och andra biotiska skadegörare

Tallens knopp- och grentorka är en svampsjukdom vars A-typ angriper tall och gran i alla storlekar och åldrar och dödar unga skott, först i nedre delen av kronan och sedan i hela kronan. Den dödar också tallplantor på plantskolor i hela landet och orsakar lyror i stammen och på grenarna. B-typen förekommer närmast i norra Finland och angriper plantor eller lägre grenar av större träd som är täckta av snö under vintern. Klimatförändringen kommer troligen att medföra mer gynnsamma förhållanden för tallens knopp- och grentorka, bland annat milda vintrar. Under sommaren kan däremot torra perioder minska risken för spridning. Vid förnyelse bör man bedöma risken för tallens knopp- och grentorka genom att undersöka ståndortsfaktorerna. På låglänta områden lönar det sig att odla andra trädslag än tall. Vid odling av tall ska man inte använda härkomster som kommer från ett område som har mer än 100 d.d. högre värmesumma än det aktuella området. Det här betyder i praktiken en förflyttning på under 100 km. En förflyttning i höjdled på 100 m motsvarar en 100 kilometers flyttning norrut. Gallring minskar spridningen av sjukdomen eftersom de lägre sittande grenarna då får mer ljus och luftväxlingen i beståndet förbättras.

Diplodia pinea är en svampsjukdom som år 2021 konstaterades ha medverkat till skador på tallskott. Särskilt tallar som led av torka drabbades då, och träd som drabbas av både den här sjukdomen, tallens rotticka och skarptandad barkborre kan lätt dö. Diplodia pinea har påträffats på syd- och sydvästkusten och i skärgården, men man utreder som bäst dess egentliga spridningsområde i Finland.[Lähdeviite1]

Svampen gynnas av torra och varma somrar. Sjukdomen känns igen på att barren blir bruna med början från barrbasen och att det uppkommer svarta sporgömmen på döda barr och överåriga kottar. Vid kraftiga angrepp blir tallkronorna helt bruna. Diplodia pinea angriper också andra barrträd och gynnas av klimatförändringen.

Knäckesjukan dödar terminalknoppen hos tallplantor vilket gör att stammen förgrenar sig. Sjukdomen är allmän i hela landet och gynnas av regniga försomrar.  En tallplantskog som drabbas av knäckesjuka förlorar i längdtillväxt, vilket gör att lövträden får en konkurrensfördel eftersom de då växer ännu snabbare än tallen. Om epidemin sträcker sig över flera år kan den därför leda till att en annars lovande plantskog blir undertryckt.

Eftersom knäckesjukan sprids via asp, kan man förhindra dess spridning genom att se till att det inte uppkommer aspsly på förnyelseytor. Det billigaste och effektivaste sättet att göra det är att ficka eller ringbarka asparna två-tre år före förnyelseavverkningen så att de dör och inte bildar rotskott. Asparnas döda ved bidrar till biodiversiteten.

Snöskytte drabbar tallplantor både i plantskogar och plantskolor. Sjukdomen dödar de barr som blivit under snötäcket. Den förekommer i hela landet, men är mer allmän på områden med tjockt snötäcke i östra och norra Finland.

Det går att undvika skador genom att låta bli att förnya sådana områden med tall där snötäcket dröjer speciellt länge kvar under förvåren. Hyggesrester ökar risken för skador eftersom färska tallbarr som legat under snön sedan hösten fungerar som förökningsplatser för sjukdomen. I plantskolor kan också gran drabbas. Klimatförändringen medför att snötäcket blir tunnare, vilket troligen också kommer att minska förekomsten av snöskytte.

Törskate är en rostsvamp som hör till de vanligaste svampsjukdomarna på tall i Finland. Sjukdomen orsakar kådmättade lyror på tallens stam eller grenar vilket kan minska stockandelen och sänka stockens kvalitet och till och med döda trädet. De värst drabbade områdena ligger i norra Finland.

Mottagligheten mot sjukdomen är nedärvd, vilket innebär att man inte bör använda törskatedrabbade tallar som moderträd i samband med förnyelse. Om man upptäcker törskatedrabbade tallar vid röjning, bör de avlägsnas. Träd som insjuknat kan sprida sjukdomen vidare, och därför bör man vid gallringsavverkningar helst gallra bort dem. Om gallringsavverkningen skjuts upp, ökar spridningsrisken. Risken för törskateangrepp ökar om man odlar tall på bördiga ståndorter, särskilt om det finns gott om skogskovall i närheten, eftersom den fungerar som mellanvärd för törskatesvampen.

Sorkar kan i värsta fall innebära ett problem som medför extra arbete och kostnader för skogsägaren. De arter som orsakar mest skada är åkersork och skogssork. Den förstnämnda gnager bort barken runt stambasen hos trädplantor medan den sistnämnda livnär sig på terminalknopparna på barrträd - också stora sådana - och toppskottens bark. Sorkår, då sorkstammen är mycket stor, inträffar med 3-4 års mellanrum. Under ett sorkår uppstår omfattande skador, särskilt i björk- och tallplantskog men ibland också i granplantskog. Sorken är särskilt förtjust i aspplantor.

Ju bördigare och mer gräsbevuxen ståndorten är, desto större är risken att en nyligen etablerad plantskog drabbas av sorkskador. På planterade åkrar är risken så stor att gräsbekämpning och applicering av plantskydd är nödvändig, särskilt om det är fråga om lövträd.

Varje år ges prognoser för sorkstammens utveckling i olika delar av landet. Genom att följa med dem kan man dra slutsatser om när det lönar sig att förnya ett bestånd med tanke på risken för sorkskador. Man kan begränsa gräsuppslaget på en förnyelseyta genom att hålla beståndet slutet fram till förnyelseavverkningen. Rätt val av markberedningsmetod är ett annat sätt att minska risken för sorkskador.

Klimatförändringen kan inverka på hur ofta vi får sorkår i framtiden. Mer information hittar du på Naturresursinstitutets webbsida Metsäinfo(extern länk).

Snytbaggen är den skadegörare som orsakar de största skadorna på små barrträdsplantor på planterade ytor. Snytbaggen lockas till en förnyelseyta av färska hyggesrester och stubbar av barrträd. Stubbarna fungerar som förökningsmaterial för snytbaggen. Vuxna snytbaggar livnär sig på barken av tall- och granplantor. Om skadan är tillräckligt allvarlig dör plantan. Om den lokala populationen av snytbaggar är mycket stor kan det leda till att hela plantskogen förstörs. Skaderisken är störst efter hyggesbränning.

Två metoder för att förebygga skador är att behandla plantorna med ett växtskyddsmedel och att använda en markberedningsmetod som resulterar i en blottad mineraljords- eller torvyta[Lähdeviite2]. Högläggning har visat sig vara en särskilt effektiv metod. Snytbaggen undviker blottad jord. Vid plantering bör man sträva till att plantan ska ha minst 15 cm av enhetlig mineraljord kring sig. En blottad torvyta skyddar plantan från snytbaggeangrepp nästan lika effektivt som blottad mineraljord.

Då klimatet blir varmare kan man förvänta sig att snytbaggens utveckling från ägg till vuxen insekt går snabbare eftersom utvecklingen är beroende av temperaturen. Detta kommer då också att leda till större skador.

Mer information hittar du på Naturresursinstitutets webbsida Metsäinfo(extern länk).

Bland barkborrarna finns arter som kan skada och döda fullvuxna träd, bland annat större och mindre märgborre och granbarkborre. De utgör ett allvarligt hot mot skogens hälsa och orsakar betydande skador. Märgborrarna orsakar skada i tallbestånd och granbarkborren(extern länk) i granbestånd.

Lagen om bekämpning av skogsskador förpliktar till att förebygga insektsskador. Det bästa sättet att minska märgborre- och granbarkborreskador är att följa skogsskadelagen, vilket innebär att om mer än 10 m³ kubikmeter granvirke eller 20 m³ tallvirke per hektar har skadats av t.ex. storm eller snö, ska det färska virket transporteras ut ur skogen och vidare från avlägget inom en viss tid, eller behandlas på annat sätt. Eftersom sommartemperaturerna kan variera från år till år, är det viktigt att förebygga skadorna tidigare än lagen föreskriver om försommaren har varit varmare än normalt. I södra Finland måste virket i vilket fall som helst transporteras bort senast 15.7. Barkborrarna kan också bekämpas genom att man barkar virket eller behandlar det med växtskyddsmedel.  Skogsägaren är emellertid inte skyldig att vidta de här åtgärderna om de är ekonomiskt oskäliga eller det finns oöverstigliga hinder eller om det råder särskilt exceptionella drivnings- eller transportförhållanden. Om mängden skadat virke är liten fungerar virket som död ved, vilket främjar mångfalden. Döda granar som tappat barken helt och hållet ska helst också lämnas som död ved i skogen eftersom de inte kan utnyttjas av barkborrarna utan de fungerar i stället som yngelplatser fär barkborrarnas fiender.

Märgborrar

Märgborrarna (större och mindre märgborren) är barkborrar som orsakar skador i såväl yngre som äldre tallbestånd. Insekterna börjar föröka sig i april, i första hand i tallvirke som fällts under vintern, men också i hyggesrester, vindfällen och i träd som drabbats av snöbrott eller annars är försvagade. I juli flyger sedan de vuxna insekterna upp i tallkronorna och gnager sig in i tallskotten och gör dem ihåliga, vilket leder till att träden förlorar i tillväxt och kvalitet. Märgborrararna för med sig en blånadssvamp som orsakar en kraftig virkesblånad.

Större märgborren är allmän i hela landet. Det är sannolikt att skador av större märgborre blir mer allmänna då klimatet blir varmare. I extrema fall kan arten under vissa förhållanden döda försvagade träd som förlorat mycket barr och också orsaka betydande tillväxtförluster hos friska träd.[Lähdeviite3]

Efter näringsgnaget i talltopparna förflyttar sig de vuxna individerna för att övervintra i förnan eller under den grova skorpbarken i nedre delen av tallstammarna.  

Mindre märgborren trivs bäst i kvarlämnade trädtoppar och i kronan av döende tallar, men mer sällan i virkestravar. Ur skadesynpunkt påminner mindre märgborren om större märgborren, men den är inte lika vanlig.

Övriga barkborrar som orsakar skador

Skarptandad barkborre lever under barken på vindfällen, hyggesrester och i försvagade, levande träd. Om populationen är tät kan mindre den skarptandade barkborren också angripa friska träd. Den bär på en blånadssvamp som den odlar och livnär sig på, samtidigt som svampen orsakar blånadsskador i virket. Under 2000-talet har  skador av skarptandad barkborre blivit vanligare i landets södra och östliga delar.

Sextandad barkborre är den vanligaste av våra barkborrar och lever under barken på unga granar eller i övre delen av stammen på större granar. Ibland kan den också angripa tall. I allmänhet angriper insekterna försvagade granar eller hyggesrester av gran. Först brukar övre delen av trädet dö, sedan resten av trädet. Granar kan försvagas av torka eller, mer tillfälligt, av en nyligen utförd gallring.

Större dubbelögad bastborre förekommer på gran, sällan på tall. Populationen växer ofta i samband med granbarkborreangrepp. Den här skalbaggen trivs i försvagade, stående träd och i vindfällen i hela landet. Omfattande angrepp på ett träd gör att det torkar och dör, men skadorna har tillsvidare varit begränsade.

Randig vedborre är allmän i hela landet. Den kan utnyttja både tall och gran i form av virke, vindfällen och stubbar. På våren gräver randiga vedborren arttypiska gångar under barken i stockar av barrträd och introducerar samtidigt blånadssvamp i splintveden, vilket gör att virket inte längre duger som sågvirke.

Bastborrarna livnär sig på basten (sillagret) hos barrträdsplantor, både under och ovanför markytan. Gnagspåren påminner om snytbaggens, men går djupare. Bastborrarna dödar en del plantor och sänker tillväxten hos andra under några år efter planteringen.

Tallsteklarna och tallmätaren äter båda tallbarr i larvstadiet. Det finns flera arter av tallstekel, men hos oss är det närmast röd tallstekel och vanlig tallstekel som orsakar större skador.

Tallsteklar

Den röda tallstekelns larver äter tallbarr i början av sommaren, med undantag av den yngsta barrårgången. Träden hämtar sig i allmänhet bra efter angreppet eftersom bara en del av barren är uppätna. Angreppen leder sällan till att träden dör, men tillväxtförlusterna kan bli stora. Mer omfattande massförekomster varar vanligen 2-3 år och inträffar med 10-20 års mellanrum.  Skador av röd tallstekel kan bekämpas biologiskt med hjälp av ett kärnpolyedervirussubstrat.

Vanlig tallstekel är betydligt farligare än röd tallstekel eftersom dess larver kan äta alla barrårgångar av tall. I allmänhet är det något äldre tallar som drabbas, men vid massförekomster kan också yngre tallar förlora sina barr. Massförekomst av vanlig tallstekel kan medföra en stor dödlighet och kraftiga tillväxtförluster i ett tallbestånd, särskilt om angreppet pågår två år i följd. Efter ett angrepp är det vanligt med sekundärskador orsakade av märgborre. Medan ett angrepp pågår rekommenderas inte gallring eftersom det kan leda till att angreppet sprids och förlängs.

Temperaturen vid vilken äggen börjar dö under vintern är -35 - -37 grader, blir det kallare än så ökar dödligheten snabbt. Då vintrarna blir varmare kar skaderisken, speciellt i östra och norra Finland. Om också UV-strålningen ökar kan detta skada kärnpolyedervirusen som begränsar tallstekelpopulationen.

I Centraleuropa orsakar vanlig tallstekel mer skada än röd tallstekel, men också i Finland har vi redan upplevt anmärkningsvärda skador. Skador orsakade av vanlig tallstekel blir vanligare då klimatet blir varmare, närmast på grund av att perioder med torka samtidigt blir vanligare.[Lähdeviite4] 

Tidigare användes flygbesprutning med polyedervirus för biologisk bekämpning av röd tallstekel, men den här metoden är numera i praktiken omöjlig att tillämpa. Polyederviruset har ingen effekt på vanlig tallstekel.

Tallmätare

Tallmätaren förekommer allmänt i nästan hela Finland, men massförekomsterna är vanligen begränsade till torra momarker i östra Finland. Under sensommaren äter tallmätarens larver av barren med början i toppen av träden. Barren äts bara delvis, vilket leder till att tallen får en brunaktig krona. De allt torrare somrarna gynnar tallmätaren.

Nedannämnda mätarfjärilar som lever på lövträd orsakar sporadiska, små massförekomster i södra och mellersta Finland. Larverna av de olika arterna äter av lövträdens lövverk under försommaren.

Odlade tallbestånd som drabbats av tallstekel och tallmätare bör inte gallras förrän skadefasen är över. Blandbestånd kan minska skaderisken.  

Frostfjärilen kan livnära sig på blad av olika trädslag, bl.a. ek och lind. Massförekomster av björkfrostmätare har varit typiska för sydvästra och västra Finland, men också i sydöstra Finland har man hittat björkbestånd som ätits kala. Både frostfjäril och björkfrostmätare har blivit vanligare i norra Finland under senare år som ett resultat av klimatförändringen.

Allmän höstmätare orsakar mycket utbredda och omfattande skador under de massförekomster som inträffar med 9-10 års intervaller. I norra Finland har fjällbjörkar dött och skadats på stora områden. Arten är vanlig också i södra Finland, men orsakar där inga egentliga massförekomster i björkbestånden. Den har ingen betydelse för skogsbruket, men påverkar den ekologiska balansen i fjällbjörkzonen.

Övriga fjärilsarter som förekommer på träd

Barrskogsnunna har orsakar mycket stora skador i Centraleuropa, men arten breder nu ut sig norrut och förekommer ända upp till mellersta Finland.[Lähdeviite5]Barrskogsnunnan äter främst granbarr, men larverna kan också äta barr av andra trädslag och till och med blad av lövträd och ris. Då klimatet blir varmare kommer barrskogsnunnan troligen att utvidga sitt utbredningsområde ytterligare och bli mer allmän. Om populationerna blir tätare kan det leda till märkbara skador på våra gran- och tallbestånd.[Lähdeviite6]

Det går att förebygga skador av barrskogsnunna bl.a. genom att undvika att odla gran på alltför torra ståndorter. Ett annat sätt att minska risken är att upprätthålla ett tillräckligt stort inslag av lövträd i barrträdsbestånd och att gallra bestånden i tid. Om träden står alltför tätt leder det ofta till att skadorna orsakade av barr- och bladätande fjärilar och steklar blir värre.

Det blir lättare för nya skadeinsekter att sprida sig till Finland på grund av allt varmare vintrar och längre växtsäsonger.

Växtskyddslagstiftningen klassificerar vissa arter som särskilt farliga, till exempel den smaragdgröna asksmalpraktbaggen som skadar ask och alm, tallnematoden som kan leva på alla barrträdsarter och den asiatiska långhorningen som skadar lövträd. 

Den viktigaste bekämpningsmetoden är att se till att importerat växtmaterial och trävaror inte innehåller de här farliga skadegörarna.

Mer information om främmande arter och deras förekomst: https://vieraslajit.fi/(extern länk)(extern länk). Livsmedelsverket är ansvarig myndighet när det gäller bekämpningen av främmande arter.