Död ved
Med död ved avses en trädstam eller en del av stammen som kan ha dött nyligen eller redan för länge sedan och vars virke kan vara färskt eller mer eller mindre murket. En fjärdedel av arterna i finländska skogar är beroende av död ved i något skede av sin utveckling. Det är bristen på grov, död ved i ekonomiskogarna som är den främsta hotfaktorn för våra skogslevande arter. För att upprätthålla populationerna av de arter som lever av död ved måste det finnas en kontinuitet i uppkomsten av död ved, eftersom ett enstaka träd fungerar som livsmiljö för en viss art bara under den tid då trädet är i ett lämpligt nedbrytningsskede med tanke på artens behov.
Mångfalden gynnas av död ved
I Finland förekommer 4000-5000 arter som är beroende av död ved[Lähdeviite1]. För en femtedel av de hotade skogsarterna är minskningen av död ved den viktigaste orsaken till utrotningshotet, och en av hotfaktorerna för en tredjedel av dem[Lähdeviite2]. Murknande ved utgör en viktig näringskälla i skogsekosystemet. De organismer som bryter ned ett träd återför de näringsämnen som trädet tidigare bundit till kretsloppet. Många arter är beroende av död ved, bl.a. tickor, insekter, mossor och lavar. Både fåglar och däggdjur bygger bon i hålträd. En del arter är beroende av död ved av ett visst trädslag. Organismsamhället i den döda veden förändras i takt med att nedbrytningen framskrider. Organismsamhället i död ved är mycket mångsidigt, vilket hjälper till att begränsa populationsstorleken för arter som kan orsaka skogsskador.
Egenskaperna hos den döda veden påverkar mångfalden
Ju mer död ved det finns i ett bestånd, desto flera krävande och hotade arter förekommer där, men de olika arterna ställer också olika krav på slaget av död ved. Vissa skalbaggar som är knutna till död ved förekommer till exempel huvudsakligen på objekt där mängden död ved är minst 10–30 m³/ha[Lähdeviite3], [Lähdeviite4]. För att vissa hotade tickor ska förekomma på ett objekt måste det finnas minst 20–30 m³/ha av död ved på objektet [Lähdeviite5],[Lähdeviite6],[Lähdeviite7]. Där det finns mycket död ved hittar man ofta också många slag av död ved, den döda veden representerar olika trädslag, grovlekar och rötklasser i förekommer i olika slags livsmiljöer.
Trädslaget, grovleken och rötklassen avgör vilka slags hotade arter som förekommer i död ved. Vissa arter, t.ex. skalbaggar, föredrar stående träd medan tickorna helst växer på lågor[Lähdeviite5],[Lähdeviite8]. I takt med att nedbrytningsprocessen framskrider förändras också artsammansättningen, eftersom olika arter kan dra nytta av olika skeden i den här processen[Lähdeviite9]. Artsammansättningen påverkas också av vilka andra artgrupper som förekommer i den döda veden. Svampar påverkar t.ex. nedbrytningshastigheten, och därför indirekt också hur länge ett dött träd fungerar som livsmiljö för någon viss skalbaggsart[Lähdeviite10],[Lähdeviite11].
En stor del av de arter som lever i död ved kräver minst 10 cm grova stammar för att trivas, men en del arter har specialiserat sig på att leva i mycket grova, över 20 eller 30 cm grova stammar[Lähdeviite12]. Artantalet hos tickor kan därför fördubblas då stamgrovleken överskrider 20 cm[Lähdeviite13]. Grova, döda stammar utgör en stabilare livsmiljö och de bryts ned långsammare än klenare stammar, vilket gör dem mer långlivade som livsmiljöer för olika arter.
Klassificering av nedbrytningsgraden
Nedbrytningsprocessen delas vanligen in i fyra klasser. Till den första rötklassen hör färska träd som nyligen dött och till den fjärde sådana stammar som är långt nedbrutna och mjuka. Vid bestämningen av rötklass bedöms stammens volymavvägda, genomsnittliga rötklass. För bedömningen används en kniv som trycks in på olika ställen i stammen med relativt stor kraft. Dessutom kan andra, kompletterande bedömningsmetoder, som okulär bedömning, behövas då det är fråga om stående träd.
Rötklass | Kännetecken | Kompletterande kännetecken |
1 | Hård ved. Knivbladet sjunker bara några millimeter in i stammen. | I allmänhet har barken ännu inte lossnat i någon större utsträckning och kvistarna är kvar. Hit hör också hårda torrakor vars virke inte ännu börjat brytas ned. |
2 | Ytlig röta. Knivbladet sjunker in 1-2 cm i stammen. | Kvistarna har börjat falla av, barken har börjat lossna på barrträden. På lövträden förekommer ofta rikligt med fruktkroppar av tickor i stammens övre del. |
3 | Relativt mjuk. Knivbladet sjunker in 3-5 cm i stammen. | Barrträden har förlorat braken förutom nere vid stambasen. Hos lövträd är barken vanligen kvar, men själva veden har börjat brytas ned. De flesta kvistarna har fallit av och det finns bara stumpar kvar av de grövre kvistarna. En del av toppen har ofta fallit av. |
4 | Stammen är mjuk. Knivbladet sjunker lätt in i stammen, ända till skaftet. | Stammen hålls ihop endast av barken. Hos lövträd har vanligen alla kvistar fallit av. Trädet har för det mesta brutits av bara en högstubbe står kvar. |
Rötklassificeringen kan utnyttjas för att bedöma dödvedskontinuiteten på följande sätt:
1 = svag dödvedskontinuitet; huvuddelen av de döda träden på figuren är antingen stående eller så lågor med hård ved. Enstaka äldre lågor kan förekomma.
2 = måttlig dödvedskontinuitet; på figuren förekommer förutom torrakor och lågor med hård ved också halvnedbrutna och långt nedbrutna lågor vars volym uppgår till minst en tredjedel av dödvedsvolymen.
3 = god dödvedskontinuitet; på figuren är åtminstone en tredjedel av lågorna långt nedbrutna, minst en tredjedel halvnedbrutna och högst en tredjedel hårda, relativt nyligen döda.
Bevarande av död ved
Det effektivaste sättet att öka mängden död ved i ekonomiskogarna och därigenom hjälpa de arter som är beroende av död ved är att bevara befintlig död ved vid alla skogsbruksåtgärder. Man bör undvika att utnyttja död ved som energived och sträva till att döda träd inte söndras i samband med virkesdrivning och markberedning. Man bör undvika att köra över döda trädstammar och i stället runda dem eller flytta på dem där de inte är i vägen för maskinerna. Viktigast är att inte köra över grova, långt nedbrutna stammar eftersom de är sällsynta och det har tagit länge för dem att uppnå sitt nuvarande nedbrytningsstadium.
Många faktorer avgör hur mycket och vilket slags död ved som förekommer i ekonomiskogarna, bland annat skogsvårdsmetoderna och omloppstiderna, hur virkesdrivningen utförts samt eventuella skogsskador som inträffat. Mängden död ved är klart större i förnyelsemogna skogar än i yngre åldersklasser[Lähdeviite14]. I gammal ekonomiskog har det hunnit utvecklas död ved då enstaka träd eller trädgrupper har dött på grund av naturliga störningar. Mängden död ved minskar vid förnyelseavverkning som ett resultat av virkesdrivning och markberedning, även om minskningen är oavsiktlig. Om död ved dessutom tas tillvara som energi- eller husbehovsved minskar mängden ytterligare.
En stor del av den döda veden i ekonomiskogarna består av stubbar och klenved i form av hyggesrester och nedröjda stammar. Det uppstår stora mängder död ved av klena dimensioner i ekonomiskogarna, vilket har som följd att de arter som lever av den sällan hör till de hotade arterna. Trots det rekommenderas att lämna kvar en del stubbar och hyggesrester vid energivedsdrivning.
Flyttning av död ved
Om det finns en risk att en död trädstam blir överkörd kan den flyttas med hjälp av gripen på avverkningsmaskinen eller skotaren, eller med grävmaskin om markberedningen utförs med en sådan. Träd som relativt nyligen dött och fallit omkull tål förflyttning bra. Samma gäller stormfällen där stammen fortfarande bärs upp av kvistarna. Barrträd i ett längre framskridet nedbrytningsskede tål inte flyttning och bör därför om möjligt rundas. Det samma gäller fallna lövträd. På förnyelseytor kan man flytta döda stammar till en grupp av naturvårdsträd eller en skyddszon för att undvika att de döda stammarna är i vägen vid framtida skogsvårdsåtgärder.
Metoder att öka mängden död ved
Det finns också andra metoder att öka mängden död ved i våra skogar än att endast bevara befintlig död ved. Att ställa naturvårdsträd, bevara naturobjekt, skapa konstgjorda högstubbar av levande träd och förlänga omloppstiden leder alla till att det uppstår mer död ved.
Levande naturvårdsträd dör förr eller senare och blir torrakor eller lågor och bidrar därefter till dödvedskontinuiteten. Naturobjekt som lämnas utan åtgärder ökar mängden död ved genom självgallring och naturliga störningar. Ett snabbt sätt att öka mängden död ved är att tillverka högstubbar i samband med avverkningen. Också en förlängning av omloppstiden (överhållning) ökar mängden död ved via självgallring och genom att en del träd dör[Lähdeviite15],[Lähdeviite16].
Död ved kan medföra risker
Då man strävar till att öka mängden död ved bör man ta i beaktande möjligheten att de döda träden ökar risken för insekts- eller svampskador. Om mängderna skadat virke och färsk död ved är stor kan risken öka. Det är emellertid bara en liten del av insekts- och rötsvampsarterna som är utgör ett hot för skogsbruket genom att angripa levande barrträd.
Skogsskadelagen förutsätter att färska vindfällen eller skadade, levande barrträd transporteras bort ur skogen om mängden överstiger ett visst tröskelvärde. Om en skogsskada inträffat är det ändå bra med tanke på mångfalden att lämna kvar den mängd skadade träd som lagen tillåter och driva ut den överstigande delen. Sett ur ett ekonomiskt perspektiv kan det ändå vara motiverat att driva ut en större andel av de skadade stammarna. Skadade lövträd och träd som dött redan tidigare omfattas inte av lagen och ska därför helst lämnas kvar i skogen.
Granbarkborrar och andra skadegörare kan inte livnära sig eller föröka sig på barrträdsstammar där barken redan flagar av och därför kan sådana stammar tryggt lämnas kvar. Död ved av det här slaget kan tvärtom utgöra boplatser för rovdjur och parasiter som utgör naturliga fiender till granbarkborren och kan bromsa deras spridning. Då granbarkborrarna lämnat ett träd fungerar det döda trädet som boplats för många andra insekter, rötsvampar och fåglar. [Lähdeviite17]