Lundar
Lundarna hör till de artrikaste livsmiljöerna i Finland. De är vanligast på bördiga områden med en berggrund som domineras av basiska bergarter, så kallade lundcentra. Små lundområden kan också hittas utanför lundcentra. En lund är inte det samma som lövskog - en stor del av våra lundar är grandominerade.
Lundförekomster
Bara 1-2 % av skogsmarken i Finland består av lund. Lundarna är typiska för lövskogsregionen och förekommer hos oss främst i den hemiboreala zonen i sydvästra Finland. I resten av landet hittar man lundar närmast i så kallade lundcentra där de förekommer kalksten eller andra basiska bergarter.
Ett lundcentrum är ett större område där andelen lundmark är ovanligt stor. Lundar kan också utvecklas på bördig lermark, särskilt vid de stora insjöarna, nedanför branta berg och i djupa bäckdalar.
Identifiering av lundar
Inom skogsbruket klassificeras lundarna oftast som en och samma ståndort. Trädbeståndet och artsammansättningen kan emellertid variera mycket beroende på hurudan näringsnivå och vattenhushållning de har och var i landet de ligger.
Lundarna är inte alltid lövskogar och huvudträdslaget kan bestå av i stort sett vilket finländskt trädslag som helst. Den viktigaste skillnaden jämfört med momarker är att jordmånen består av brunjord med ett mullager längst upp. I mullagret bryter mikroorganismer och maskar ned förnan och blandar organiskt material med mineraljord. Buskskiktet är ofta mångsidigt och gräs och örter dominerar fältskiktet tack vare den bördiga jordmånen. I lundar förekommer lav och ris mycket sparsamt.
Bördiga mindre lundområden som kännetecknas av mull, krävande vegetation samt trädbestånd och buskvegetation i naturtillstånd eller nära naturtillstånd är särskilt viktiga livsmiljöer som omfattas av skogslagens 10 §.
Lundarnas betydelse för mångfalden
Det har aldrig funnits särskilt mycket lundar i våra skogar. Mängden har ytterligare minskat på grund av att många lundar har röjts till åker. Även om lundarna omfattar bara 1-2 % av skogsmarkens areal har den en stor betydelse med tanke på naturens mångfald. Nästan en tredjedel (45 %) av de hotade arterna i Finlands skogar lever i första hand i lundar och större delen (77 %) av lundnaturtyperna klassificeras som hotade. De främsta orsakerna till att många lundarter är hotade är att trädslagssammansättningen har förändrats och mängden död ved och gamla träd har minskat[Lähdeviite1].
Lundskogen är den artrikaste av våra skogstyper. Den skiktning i vegetationen som förekommer i lundar i naturtillstånd skapar en varierande livsmiljö för en mångsidig flora och fauna. Alla trädslag i Finland kan påträffas i lundar. Eftersom där förekommer många trädslag, förekommer också deras följearter, på både levande och döda träd. Det bördiga och relativt basiska mullagret som är typiskt för lundar gör att där förekommer krävande växt- och svamparter och många olika slags nedbrytare[Lähdeviite2].
Även om en stor del av lundarna förekommer i ekonomiskog, finns där en stor mängd strukturdrag som är värdefulla för många arter. Därför ska man, vid sidan av det ekonomiska skogsbruket, sträva till att upprätthålla de befintliga naturvärdena och arterna och sträva till att stärka de livsmiljöer och strukturdrag som där förekommer. De mest värdefulla lundobjekten är det emellertid skäl att lämna utanför virkesproduktionen.