Mångbruk
Vi har många möjligheter att utnyttja och använda skogen. För en skogsägare är det bra att känna till vilka andra nyttigheter den egna skogen kan producera förutom virke för försäljning. På vissa ställen kan det vara en bra lösning att pruta på virkesproduktionen och i stället satsa på att öka skogens rekreationsvärde.
Samordning av nyttjandeformer
Skogsägaren beslutar om hur olika bruksformer - virkesproduktion, tryggandet av mångfalden och övriga bruksformer - ska betonas och jämkas samman på den egna skogsfastigheten Skogen kan skötas på många olika sätt inom ramen för hållbart skogsbruk, och olika mål kan betonas utgående från ägarens synpunkter och värderingar. Mångbruket förutsätter samordning mellan olika målsättningar.
Allemansrätten
Finländarna är vana vid att röra sig i skogen och att utnyttja allemansrätten. Allemansrätten innebär att alla som bor eller vistas i Finland har rätt att nyttja naturen utan att be markägaren om tillstånd. Den som utnyttjar allemansrätten svarar själv för att ingen skada uppstår eller att inte markägarens nyttjande av sin mark försvåras. Om man håller sig inom ramen för allemansrätten kan man alltså nyttja naturen utan tillstånd av markägaren och utan att betala någon ersättning. Lagstiftningen ställer ändå vissa gränser för nyttjandet.
Rekreation och friluftsliv
Rekreationsbruket av skogen innebär all slags vistelse i skogen under fritiden. En skogsägare kan sköta sin skog så att den lämpar sig för både den egna rekreationen, men samtidigt också för andras rekreation.
För många skogsägare erbjuder arbete i den egna skogen rekreation och omväxling till vardagen och arbetslivets stress. Då är inte produktiviteten i skogsarbetet det viktigaste, utan möjligheten till naturupplevelser och hälsofrämjande motion.
Skogar som lämpar sig för friluftsliv är mångsidiga, det är tryggt att vistas i dem, de bjuder på upplevelser och är lätta att nå. Genom olika skogsvårdsåtgärder kan man förstärka de här egenskaperna, t.ex. genom att öppna upp landskapet, gynna olika slags trädslag och använda olika skogsvårdsmetoder. Skogar med varierande struktur är intressanta och rika på upplevelser för besökaren.
Efterfrågan på friluftsliv och rekreation kan ge nya affärsmöjligheter för skogsägaren. Skogsägaren kan producera rekreations- och välfärdstjänster affärsmässigt i sin skog genom avtal med t.ex. naturföretagare. Det innebär att en naturföretagare eller någon annan som vill utnyttja ett skogsområde för en viss tid ingår ett skriftligt avtal med skogsägaren om hur området ska skötas och användas, till exempel i fråga om att bygga konstruktioner och att ta hand om avfallshanteringen.
Bär, svamp och andra naturprodukter
Bär- och svampplockning och insamling av lav och andra naturprodukter utgör en viktig del av skogarnas mångbruk. Produktionsförutsättningarna för dem är bäst i skogar som är mångsidiga till sin struktur och trädslagssammansättning. De inkomster som naturprodukterna inbringar kan vara betydande både privatekonomiskt och lokalt sett.
Skogsägarens val av skogsvårdsmetoder påverkar vilka och hur mycket naturprodukter som finns att tillgå i skogen. Olika arter kräver olika slags miljö; en åtgärd som gynnar en art kan vara ogynnsam för en annan.
Av skogsbären är det lingon och blåbär som står för de största volymerna. Båda gynnas av gallringar som ger mer ljus och värme i fältskiktet. Lingon drar nytta av förnyelseavverkningar då tillgången på ljus och värme tillfälligt ökar. Blåbär tar ofta skada av förnyelseavverkningar då solgasset blir för starkt och ståndorten för torr för blåbär. Skogsförnyelse och markberedning och den ökade konkurrensen från gräs och örter efter förnyelsen minskar vanligtvis blåbärs- och lingonskörden.
Hallon gynnas av förnyelseavverkningar. Bördiga ståndorter får rikliga hallonsnår när tillgången på ljus och kväve ökar. Hallonsnåren på förnyelseytor och i plantskogar går snabbt tillbaka när plantskogen blir äldre.
Hjortron kan i viss mån tåla dikning av torvmarker och kan ge bär ännu i torvmarkens dikningsfas och förändringsfas. Avverkningar minskar däremot hjortronskörden. När träden tas bort blir mikroklimatet mera extremt och frost, hårda regn och hård vind kan lättare orsaka skador under blomningen. Tranbär tål inte dikning utan försvinner snabbt när vattennivån sjunker. De bästa tranbärsställena är trädlösa mossar som lämnats odikade. Att återställa torvmarker med låg virkesproduktion kan vara motiverat med tanke på större bärskördar.
I Finland finns många ätbara svampar. Matsvamparna har varierande krav på växtplatsen, och vilken inverkan skogsbruket har varierar mellan olika svamparter. I plantskogar finns lite matsvamp, men redan vid tidpunkten för första gallringen brukar det finnas matsvampar att plocka. På körstråk och stigar hittar man ofta kantareller. Av handelssvamparna har framförallt stensoppen (karljohansvamp) blivit en ekonomiskt sett viktig produkt från skogen.
Att marknadsföra ätbara naturväxter som ekologiskt producerade förutsätter att såväl insamlingsområdet som den företagare som plockar produkterna och den som marknadsför dem är registrerade i kontrollsystemet för ekologisk produktion. På ekologiska områden får varken konstgödsel, växtskyddsmedel eller hjortdjursrepellenter användas och inte heller urea för bekämpning av rotticka. Tillåtna ämnen är bland annat träaska för markförbättring, polyedervirus för att bekämpa tallstekel och pergamentsvamp för att bekämpa rotticka. [Lähdeviite1]
Fönsterlav är det värdefullaste dekorationsmaterialet i våra skogar. Fönsterlav plockas framförallt i Ule älvdal, Kajanaland och längs Bottenvikens kust. Den trivs i sandiga, virkesrika skogar. Den plockas för hand och den vackraste fönsterlaven väljs ut som dekorationsmaterial. Omdrevet för plockning på ett område är cirka sju år. Den som plockar lav ska först avtala med markägaren om pris och mängder.
Smultron, duntrav (mjölkört), hallon, älggräs och harsyra hör till de vilda örter som trivs i våra skogar. Deras blad, barr, blommor, frön, bär, rötter eller hela växten kan användas som mat, krydda, i drycker, medicin och i kosmetika.
I Finland är vi vana att använda björksav som dryck. I andra delar av världen används saven också i hårvårdsprodukter och i kosmetika. Sav är en vätska som i början av växtsäsongen strömmar i lövträdens kärlvävnader. Saven innehåller olika sockerarter, proteiner, aminosyror, enzymer samt mineralämnen och spårämnen. Savningsperioden är mycket kort. När björkens löv spricker ut slutar saven stiga och savningsperioden är över.
Kåda fås från barrträd och är en blandning av eteriska oljor och hartsämnen som skyddar trädet mot bakterier och andra skadegörare. Kåda har visat sig vara ett effektivt läkemedel vid vård av sår, brännskador och infektioner. Man kan också använda kåda som tuggummi för god munhygien.
Sprängticka är svamp som bryter ner lövträdens ved, framförallt hos björk. Svampen förekommer allmänt i hela landet. Sprängtickan ger i levande träd upphov till en svart knöl med oregelbunden form. Användningen av sprängticka har ökat både i enskilda hushåll och som kommersiell produkt som en följd av de hälsoverkningar den förmodas ha. Sprängticka får endast plockas med tillstånd av markägaren.
Mångbruksformer
Om man främjar mångbruket av skogen ökar man samtidigt också acceptabiliteten för andra skogsbruksåtgärder bland allmänheten. Mångbruk kan också ingå som en del i ekonomiskogsbruket, man kan till exempel arrendera ut ett landskap genom ett avtal om köp av rekreationsvärde.[Lähdeviite2]
Skogarnas mångbruk består i Finland främst av friluftsliv och rekreation och av bär- och svampplockning med stöd av allemansrätten. Av finländarna sysslar 58 % med bär- och 40 % med svampplockning.[Lähdeviite3] Skogen är också ofta en miljö där man får vardagsmotion och bedriver motionsidrott. Finländaren utnyttjar naturen för rekreation i medeltal 170 gånger om året. Också jakten är en viktig del av skogarnas mångbruk, i Finland finns 212 000 aktiva jägare. [Lähdeviite4]
Nationalparkerna ger den grundläggande infrastrukturen för naturturismen, men de privata skogarnas betydelse för turismen ökar hela tiden. Inom vårdsektorn kan skogen utnyttjas för rehabilitering. Då produktifieringen av skogens ekosystemtjänster fortsätter att utvecklas, kommer inkomsterna från mångbruket att få allt större betydelse. Nya produkter, t.ex. så kallade kompensationsskogar och tystnads- eller upplevelseturism, är beroende av att man i ekonomiskogsbruket beaktar de här nya produkternas krav på skogens struktur.
Kontinuerlig beståndsvård och rekreationen
För att upprätthålla landskapets värden lämpar sig kontinuerlig beståndsvård väl på områden där man vill ha ett skogbevuxet och varierande landskap. Skogarnas mångbruk kan ofta gynnas av kontinuerlig beståndsvård.
Man bör ändå komma ihåg att en olikåldrig skog ska stå mycket gles om man vill försäkra sig om en tillräcklig förnyelse. Också efter en avverkning i fröträdsställning med sikte på stegvis avveckling av överståndare finns endast ett mindre antal stora träd kvar i skogen.
Inverkan på landskapet
Olika kombinationer av plock- och luckhuggning har visat sig fungera bra i rekreationsskogar, tätortsnära skogar och olika landskapsvårdsområden.
En satsning på landskapsvården kan till exempel innebära att man öppnar upp landskapet eller att utnyttjar skogen som insynsskydd. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man skapa variation i landskapet genom att variera styrkan i avverkningen och genom att gynna en mångsidig blandskog.
Anpassa avverkningen till landskapet
Vill man betona landskapsaspekterna i skogsbruket kan man låta en del av träden växa sig grövre än om man bara skulle se till ekonomin. Skogen kan också gärna lämnas litet tätare än normalt, men inte så tät att underväxten lider och förnyelsen äventyras. I många fall kan det vara lämpligt att lämna fler naturvårdsträd, och då gärna ståtliga träd som har betydelse för lanskapet.
Luckhuggning leder till att mer ljuskrävande trädslag kan etablera sig, vilket tillför variation i landskapet. Vilken betydelse de får för landskapsbilden beror mycket på var luckorna placeras och hur många de är. För att undvika att landskapet splittras för mycket är det viktigt att inte placera luckorna för nära varandra. Man bör också vänta tills träden vuxit till sig ordentligt i luckorna innan nya luckor tas upp i närheten. Luckorna ska avgränsas så att de följer terrängformerna eller andra naturliga gränser.
Om en teghuggning görs rätt har den bara en måttlig inverkan på landskapsbilden. Då tegarna är smala och läggs längs höjdkurvorna, smälter de in i landskapet och kronorna hos de kvarlämnade träden skymmer den öppna ytan.
Stegvis avveckling av överståndare påverkar landskapet mindre än vad en kalavverkning gör, men mer än plock- eller luckhuggning. Skogen upplevs som trädklädd om träden avlägsnas stegvis. Ur landskapssynvinkel är det motiverat att lämna kvar en del av fröträden.
Inverkan på bär- och svampskördar och vilt
Ljusförhållanden och mikroklimat påverkar floran. Efter en kalavverkning minskar de arter som trivs i skugga eller halvskugga, en del arter kan till och med försvinna. Istället gynnas de arter som trivs i ljus av de nya förhållandena. I olikåldriga skogar varierar ljusförhållandena och det finns fler lämpliga växtplatser för arter som trivs i skugga eller halvskugga. Dessutom bibehålls stabilare förhållanden för arter som gynnas av varierande ljusförhållanden.
Behandlingen av skogen påverkar bär- och svampskörden[Lähdeviite5]. Hur stor påverkan är beror på hur kraftig avverkningen är. Plock- och luckhuggning vid kontinuerlig beståndsvård orsakar inga kraftiga förändringar i skördarna. Däremot förändrar kalavverkningar sammansättningen av växt- och svamparter märkbart. Förekomsten av blåbär och lingon minskar radikalt efter en kalavverkning, men lingonriset kan återhämta sig redan i plantskogsstadiet. Hallon förekommer rikligast några år efter kalavverkning.
Eftersom skogsmarken ständigt är trädklädd vid kontinuerlig beståndsvård, hittar viltet skydd och dessutom varierande föda. Blåbär, som är den viktigaste näringsväxten för växtätande insekter, klarar sig bra i områden som har ett kontinuerligt skogstäcke. [Lähdeviite6] Växtätande insekter är viktig näringskälla för bland annat tjäderkycklingar. Viltet gynnas av en varierad beståndsstruktur[Lähdeviite7].
Inverkan på renskötseln
Täta plantskogar innehåller väldigt lite näring för renar. Med tanke på renarnas levnadsvillkor är det därför till fördel att använda kontinuerlig beståndsvård eller naturlig förnyelse. [Lähdeviite8]
Beaktande av kulturarvet: fornlämningar
Betydande kulturminnesmärken är skyddade enligt fornminneslagen (295/1963) och kallas då fornlämningar. Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt.
Fornminnesregistret
Registret gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Om det finns ett registrerat fornminne på ett område som man t.ex. planerar att avverka, bör den person som ansvarar för arbetet kontakta Museiverket eller landskapsmuseet i god tid före arbetet inleds för att klargöra hur objektet ska avgränsas. För större fornminnesområden görs en särskild plan. Om ett kulturminnesmärke inte fyller fordringarna för ett fornminne, kan skogsägaren själv besluta i vilken utsträckning objekten ska bevaras i samband med skogsbruksåtgärder.
Mer information finns på Kulturmiljöns tjänsteportal(extern länk)(extern länk) som upprätthålls av Museiverket.
Åtgärdsplan för arbetsområden inom vilket det finns en fast fornlämning
Om det på ditt arbetsområde finns en mindre, fast fornlämning av den typ som nämns i fornminneslagen ska du agera på nedannämnda sätt. Samma rutin kan också användas för kulturminnesmärken som inte omfattas av fornminneslagen. I sådana fall är det markägaren som avgör i vilken utsträckning objekten ska bevaras.
- Fornlämningar som noteras i samband med skogsbruksplanering inkluderas i planen.
- Kontrollera att skogsägaren och alla aktörer på arbetsområdet är informerade om objektet.
- Märk ut objektet tydligt i terrängen t.ex. med fiberband innan arbetet inleds. Justera avgränsningen vid behov när arbetet framskrider.
- Avlägsna alla levande träd och buskar som växer på fornlämningen i samband med avverkning, röjning och plantskogsvård. Trädrötterna skadar fornminnet.
- Lämna om möjligt högstubbar kring fornlämningen. De signalerar i decennier framöver var fornlämningen finns.
- Avgränsa markberednings- och stubbrytningsområdet så att fornlämningen faller utanför.
- Om det uppstår frågetecken kring hur fornlämningen ska beaktas i praktiken, ta kontakt med Museiverket.
- Lämna inte naturvårdsträd på fornminnesområden. Då träden växer och faller omkull kan rötterna skada fornlämningen.
- Utför inte sådd eller plantering på ett fornminnesområde.
- Fäll inte träd över fornminnet.
- Kör aldrig över ett fornminne med skogsmaskiner.
- Lagra inte hyggesrester eller virke på ett fornminne.
Identifiering av kulturminnesmärken
Gravröse. Ett gravröse är en kulle av stenar av varierande storlek. Rösena kan vara allt från små stenhögar med en diameter på ett par meter till 30 m långa och flera meter höga stenkonstruktioner. Rösena kan förekomma enskilt eller som grupper på upp till tiotals gravar.
Odlingsröse. Svedjerösen och åkerrösen har uppstått då man samlat ihop sten i samband med röjning av skog för odling. Det kan var svårt att skilja odlingsrösen från gravrösen. Svedjerösen förekommer främst i östra Finland, där svedjebrukets historia ännu syns i landskapet i form av björkdominerade skogar och borbrist i unga trädbestånd.
Fångstgrop. Fångstgropar för älg och skogsren grävdes vanligen längs sjöstränder och torvmarkskanter, näs och åsar, ofta flera i rad. Groparna doldes med kvistar och bottnen förseddes ofta med vassa störar. Det var också vanligt i hela landet att gräva varggropar, ofta längs de vägar som ledde in till byarna. Man använde fångstgropar från förhistorisk tid ända fram till 1800-talet. Under århundradenas lopp har groparnas kanter eroderats och nuförtiden ser de närmast ut som grunda fördjupningar i terrängen.
Tjärdal. En tjärdal syns i terrängen som en trattartad fördjupning som är omgiven av en jordvall. Vallen är ofta genomskuren av en tjärtappningskanal. Diametern är vanligen 10–15 meter, de allra största är upp till 30 meter i diameter. Tjärdalar förekommer i hela Finland, men mest i Kajanaland och Österbotten. Ofta ser man täta gråalssnår där tjärdalen finns, men ibland hittar man dem också på karga tallmoar.
Kolmila. Kolbränning var en vanlig källa till biinkomster bland bönder från 1600-talet fram till 1900- talet. Milorna etablerades i allmänhet i torr moskog, och eftersom det behövdes mycket vatten för att släcka dem, finns det vanligen ett vattendrag eller en våtmark nära intill. Kolmilor kan, precis som tjärdalar, vara mycket allmänna i vissa trakter och ligga tätt intill varandra. Det är lättast att känna igen en gammal kolbotten på den stora mängd kol som man hittar genast under humuslagret. Det förekom två typer av milor, liggmilor där virket radades horisontellt i en grop och resmilor där virket radades stående. Liggmilorna kan urskiljas i terrängen som runda eller rektangulära gropar med en diameter på 1,5–3 meter. En typisk lämning av en resmila utgörs av en ca halvmeter hög kulle som omges av ett mer eller mindre enhetligt dike via vilket luft har letts in i milan. Kolbottnar av resmilor har vanligen en diameter på 5–20 meter, ibland t.o.m. 30 meter.
Forntida boplats. Man har hittat förhistoriska boplatser runt om i Finland. De ligger vanligen nära fornstränder och är ofta mycket svåra att identifiera i terrängen. Boplatsen består i regel av en fördjupning i marken där en kåtaliknande byggnad, delvis med jordväggar, har förts upp. Ibland är fördjupningen ännu synlig. Ofta hittar man själva boplatsen först efter att man hittat lösa fornlämningar. Fornlämningarna består i huvudsak av keramik och vassa flint- och stenavslag, stenföremål, brända stenar och sot inne i marken. Jorden kan också skilja sig från omgivningen genom att den skiftar i rött.
Befästningsanläggningar. Löpgravar och skyttegravar hör till de vanligaste befästningsanläggningarna som man kan stöta på i skogen. De liknar i det närmaste diken, men är i allmänhet uppförda på åsar och andra upphöjda punkter i terrängen med torr mark. I södra och mellersta Finland finns det en stor mängd befästningsanläggningar av det här slaget från första världskriget. Fornminneslagen tillämpas delvis också på befästningsanläggningar från andra världskriget. Kontakta vid behov Museiverket beträffande objekt vars status är oklar.
Stengärdsgård. Syftet med stengärdsgårdar var i allmänhet att hålla borta de skogsbetande husdjuren från odlingsmarkerna. Stenmurar byggdes också längs fastighetsgränser, vägar och stigar. De hade vanligen en övre del av trä, som numera har förmultnat. De flesta stengärdsgårdarna är byggda på 1800-talet.
Skogscertifieringens krav beträffande mångbruket
Skogscertifieringen (FSC och PEFC) främjar skogarnas mångbruk. Skogscertifieringen ställer bl.a. krav på framkomligheten längs friluftsleder, möjligheten till jakt och viltvård samt insamling av naturprodukter.
FSC-certifieringen
Enligt FSC-certifieringen bör skogsägaren skapa förutsättningar för mångbruk i sin skog genom att gynna sådana åtgärder som på lång sikt beaktar t.ex. svamp- och bärplockning och viltvård.
Skogsägaren förutsätts beakta sådana leder och konstruktioner som är viktiga för naturturismen och rekreationsbruket:
- Genom att bevara friluftsleder, markerade stigar och konstruktioner på områden med rekreationsområdesbeteckning på markdispositionsplanerade områden.
- Genom att genomföra skogsförnyelser på ett småskaligt sätt då de görs i närheten av friluftsleder som är utmärkta i landskapsplanen.
- Skogsägaren kan inte heller begränsa användningen av skogsbilvägar utan giltiga grunder.
Skogsägaren tar i beaktande följande viltvårdssynpunkter:
- I samband med skogsvårdsåtgärder bevarar skogsägaren sådana våtmarker och försumpade sänkor som är viktiga för viltet.
- I barrträdsdominerade skogar bevarar skogsägaren sådana arter som är viktiga för viltet (en, asp, al, rönn och sälg).
- Skogsägaren bevarar sådana torvmarker som viltmiljöer där dikning inte har lett till ökad virkesproduktion och som det inte är förnuftigt att iståndsättningsdika.
Kända spelplatser för tjäder markeras i skogsbruksplanen och beaktas på följande sätt i samband med skogsvårdsåtgärder:
- I samband med skogsförnyelse görs högst 0,5 ha stora förnyelseytor eller, om de är smala, högst 1 hektar stora, för att upprätthålla ett tillräckligt skogstäcke och variation i skogslandskapet.
- Viltbuskagen och ristäcket bevaras i alla skeden av skogsvården.
PEFC-certifieringen
Enligt PEFC ska man säkerställa rättigheterna enligt allemansrätten och framkomligheten längs friluftsleder.
Att röra sig och vistas i skogen samt att plocka naturprodukter i skogarna är möjligt med stöd av allemansrätten.
Framkomligheten längs med friluftsleder upprätthålls för att främja skogarnas mångbruk. På friluftsleder utförs varken markberedning eller stubbrytning och inga kvistar och toppar lämnas kvar på dem. Fasta konstruktioner för friluftslivet får inte röras vid skogsvårdsåtgärder.
Skogs- och jaktorganisationerna samarbetar för att förhindra viltskador. Viltets levnadsförutsättningar tryggas också genom att lämna snår och trädslagsblandning i alla åtgärder i skogen.
PEFC främjar också spridning av information om insamling av ekologiska naturprodukter.
Beakta mångbruket: friluftsleder
Friluftsleder, stigar och konstruktioner såsom informationsskyltar och rastplatser ökar rekreationsvärdet hos en skog. De avtal som eventuellt har ingåtts beträffande den här infrastrukturen bör beaktas i samband med förnyelseavverkning, markberedning och andra skogsbruksåtgärder. Också i övrigt är det att rekommendera att man ser till att inga stigar skadas eller blir svårframkomliga.
Avtal om skogsvård och avverkningar
Avtal om skogsvård och avverkningar, som är ingående och tydliga, gör det lättare både för skogsägaren och för den som bjuder ut tjänster, oberoende av om det gäller en beställning av skogsvårdsarbeten eller avtal om virkesförsäljning. Ett avtal ger en trygghet när både skogsägaren och den som erbjuder tjänster känner till vilka mål vardera parten har. Den som erbjuder tjänster ska se till att de saker som ni har kommit överens om också framförs till den som utför arbetet.
Avtal och planering
Avtal ingås i enlighet med god praxis. Vid planering av arbetet ska utgångspunkten vara skogsägarens mål och hens uppfattning om vilket slutresultat som eftersträvas. Vid planeringen ska dessutom skogsvårdsrekommendationerna och behandlingsytan och dess egenskaper beaktas. Det är bra att också vara medveten om vilka önskemål andra som använder skogen kan ha. Planeringen ska resultera i tillräckligt noggranna arbetsinstruktioner åt den som utför arbetet.
Oberoende av vilket skogsvårdsarbete det gäller bör skogsägaren och den som erbjuder tjänsten alltid avtala om följande:
- kommunikation (kontaktpersoner, deras kontaktuppgifter och kontaktform)
- avgränsning av behandlingsytan enligt arbetsslag och arbetsmetoder
- vision av hur skogen ser ut efter att åtgärden är utförd
- intäkter och kostnader för skogsägaren
- tidpunkten för när arbetet utförs med en uppskattning om när det börjar och slutar
- kvalitetskriterier och förfaringssätt om kvalitetskraven inte uppfylls
- eventuella andra önskemål som skogsägaren har.
Utförande
I arbetet ska arbetstagaren följa givna direktiv och arbetskvaliteten följas upp under arbetets gång. I oklara situationer fastställer planeraren och skogsägaren det rätta tillvägagångssättet.
Det är viktigt att den som utför arbetet får tillräckligt noggranna anvisningar och att man gemensamt kommer överens om arbetskvaliteten innan arbetet påbörjas.
Kommunikation
I alla skeden ska kontakten mellan skogsägaren, planeraren och arbetstagaren vara garanterad. Detta minskar märkbart eventuella problemsituationer.
Till god kommunikation hör att den som erbjuder tjänsten meddelar skogsägaren när arbetet påbörjas och när det är slutfört, samt hur arbetet framskrider. Dessutom bör skogsägaren få en beskrivning av hur väl arbetet har utfallit. Responsen från skogsägaren främjar utvecklingen av kvaliteten inom skogsvården. Det är också bra att ge positiv respons och säga tack för väl utfört arbete.
Behandling av skogar på renskötselområdet
Renskötsel är en viktig näring i norra Finland både för den regionala ekonomin och för områdets livskraft och kultur. Fastän de krav som renskötseln och skogsbruket ställer på markanvändningen till en del avviker från varandra, kan både renskötsel och skogsbruk utövas på samma områden. Det centrala är att de som brukar skogarna känner till vilka behov olika näringar har.
Beakta renskötseln i skogsbruket
Rekommendationen är att man vid behandling av områden som är viktiga för renskötseln diskuterar med det lokala renbeteslaget och att man beaktar renskötseln i skogsbruket. I § 53 renskötsellagen (848/1990) är det stadgat att statens myndigheter på statens marker ska förhandla med företrädare för det berörda renbeteslaget vid planering av åtgärder som väsentligt inverkar på renskötseln. Från 2002 har det funnits ett avtal om hur renskötseln och Forststyrelsens verksamhet ska sammanjämkas på statens marker. Det nuvarande avtalet är från år 2013.
Nästan alla skogsbruksåtgärder påverkar renskötseln, renarna och speciellt deras tillgång på föda. Exempelvis avverkningar minskar tillgången på renarnas viktigaste föda, hänglavar. Därför är rekommendationen att granbestånd med hänglavar ska avverkas på vårvintern. Då blir de hänglavar som växer på kvistarna föda åt renarna just under den period som är viktig med tanke på tillgången på föda.
Speciellt på följande områden har skogsvårdsmetoderna stor betydelse för rennäringen:
- vinteruppehållsområden, speciellt områden med marklavar och hänglavar
- kalvningslanden, lugna fjäll- och åssluttningar där snön smälter tidigt på våren samt myrar
- renarnas flyttleder både mellan betesområden och till renskiljningsstängsel
- miljöer nära renstängsel och renskiljningsplatser
Ordlista
- Skogens hälsa
Ett skogsekosystem är friskt om dess ekologiska processer fungerar inom gränserna för den naturliga variationen och skogen kan återhämta sig efter en störning. Också en frisk skog förändras hela tiden.
Litteratur
- Luonnonmukaisen tuotannon ohjeet 5. Keruutuotanto. 2009. Eviran ohje 18221/1
- Matila, A. & Lindén, M. 2012. Talousmetsät sulautuvat maisemaan. Metsätalouden kehittämiskeskus Tapio.
- Ulkoilutilastot 2010. Luonnonvarakeskuksen MetINFO -Metsätietopalvelut.
http://www.metla.fi/metinfo/monikaytto/(extern länk) - Metsästystilastot 2013. Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitoksen tilastoja.
- Miina, J., Turtiainen, M.; Salo, K., Hotanen, J-P &, Pukkala, T. 2015. Mustikka- ja puolukkasatojen mallitus ja huomioiminen metsien käsittelyssä. Julkaisussa: Metsä : monikäyttö ja ekosysteemipalvelut (toim. Salo, K.). Luonnonvarakeskus.
http://jukuri.luke.fi/handle/10024/520558(extern länk) - Kvasnes, M. A. J. & Storaas, T. 2007. Effects of harvest regime on food availability and cover from predators in capercaillie (Tetrao urogallus) habitats. Scandinavian Journal of Forest Research 22: 241-247.
- Helle, P., Helle, T. & Lindén, H. 1994. Capercaillie (Tetrao urogallus) lekking sites in fragmented Finnish forest landscapes. Scandinavian Journal of Forest Research 9: 386–396.
- Järvenpää, U. 2019. Poro ja poronhoito talousmetsissä. Katsaus metsätalouden ja porotalouden yhteensovittamisesta Suomessa. Suomen metsäkeskus.
https://www.metsakeskus.fi/julkaisut(extern länk)