Markberedning

Vid harvning blottas mineraljorden i ett markberedningsspår som är 60–80 centimeter brett. Markberedningsspårets djup beror av om skogen ska förnyas på naturlig väg, genom sådd eller plantering. Omkring två meter är ett lämpligt avstånd mellan markberedningsspåren.

Vid häftiga regn börjar vatten rinna i markberedningsspåren. För att minska risken för erosion är rekommendationen att man låter markberedningsspåren följa höjdkurvorna. Det är också bra om maskinföraren i sluttningar lyfter aggregatet med jämna mellanrum så att markberedningsspåren bryts. Det bromsar upp vattenflödet.

Vid fläckupptagning inför sådd och naturlig förnyelse blottas mineraljorden fläckvis genom att humuslagret flås av. Fläckarna ska till längden och bredden vara 50–70 cm. Det ska finnas 4 000–5 000 fläckar per hektar för att det ska finnas tillräckligt med grobäddar och plantor.

På torvjordar flås det levande mosstäcket och mårlagret av. I fläckarna blottas torven som hålls fuktig även på sommaren. Fläckarna gör att plantsättningen är god. Man kan utföra fläckupptagning på torvjordar med svagt eller medelmåttligt förmultnad vitmosstorv eller torv som innehåller trädrester.

På ytor som ska planteras fungerar fläckupptagning lika bra som harvning. Fläckupptagning med grävmaskin lämpar sig bättre än harvning på stenig mark, i sluttningar och på objekt med varierande jordarter. Metoden lämpar sig inte på torvmarker som ska planteras.

Vid fläckupptagning flås humuslagret av så att mineraljorden blottas. Mineraljorden som blottas ska vara ren och inte innehålla humus. Fläckarna ska till längden och bredden vara 50–70 cm. Plantan ska planteras i mitten av fläcken. Antalet fläckar ska motsvara minst det antal plantor som planteringstätheten förutsätter.

Högen görs av fläckens jord på omvänd torva. Under högen blir ett dubbelvikt humuslager och ovanpå humusen kommer ett 5–10 cm tjockt lager med mineraljord. På torvjord görs högen på motsvarande sätt. Under högen blir det ett dubbelt mårlager med torv ovanpå. Högen bör vara omkring 50 cm x 60 cm.

Vid inversmarkberedning vänds jorden till en hög i samma grop som jorden tagits ifrån. I botten på gropen blir ett skikt med humus. Det ska inte bli någon jord längs gropens kanter. På mineraljordar kan man också ta upp jord under humuslagret och lägga tillbaka jorden i samma grop ovanpå humusen. Högen bör vara omkring 50 cm x 60 cm stor.

Fårorna ska leda bort ytvattnet och ge den jord som behövs för att göra högarna. Meningen är inte att leda bort vatten från ytan i torrläggningssyfte och inte heller att sänka grundvattennivån. Högläggning med fåror används ofta som en kompletterande markberedningsmetod exempelvis på förnyelseytor där bara en del av ytan är vattensjuk eller där det samtidigt utförs iståndsättningsdikning. Metoden lämpar sig också på steniga, bördiga mineraljordsmarker, där fläckhögläggning inte ger ett bra resultat.

För att minska risken för erosion ska fårorna inte göras i samma riktning som sluttningen. Vattenskyddet beaktas genom att man gör avbrott vid grävningen av fårorna så att de inte blir långa och sammanhängande och genom att vid behov gräva slamgropar. Med tanke på vattenvården är det viktigt att gräva fåror bara på de områden på förnyelseytan där det är nödvändigt.

Torrläggningsdiken är nödvändiga på objekt där grundvattennivån efter avverkningen oavbrutet är nära markytan, dvs. grundvattnet är på 30 cm djup eller närmare markytan. En hög grundvattennivå hindrar plantornas rötter från att ta upp syre. Om det på mineraljordar under mårskiktet finns en tydlig podsolprofil med blekjord och rostjord, behövs det sällan någon dikning. Torrläggningsbehovet bestämmer dikesdjupet.

Högarna görs av det översta jordlagret som grävs upp från dikena. De ska vara platta, 10–20 cm höga och 60–80 cm breda. Högarna behöver inte packas samman. Den näringsfattiga jord som tas upp från dikesbottnarna breds ut. Undvik att plantera plantor i den här jorden.

Dikningshögläggning är jämförbar med iståndsättningsdikning och därför är rekommenderas samma vattenvårdsmetoder som vid iståndsättningsdikning

Vid anpassad plogning kan man reglera markberedningsspårets djup och bredd och göra avbrott vid plogningen. Vid plogning på mineraljordar ska fårans medeldjup vara högst 25 cm.

Fårorna ska inte dras ända ut till vattendrag eller diken. Lämna också skyddszoner mot vattendrag och diken och använd översilning. I sluttningar bör man göra avbrott vid plogningen och fårorna ska dras snett i förhållande till lutningsriktningen.

FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.

PEFC-kriterierna förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klass I) utförs ingen stubbrytning eller gödsling, kemiska växtskyddsmedel används inte heller. På torvmarker är gödsling med aska tillåten. På grundvattenområden som är lämpliga för vattentäkt (klass II) används inte kemiska växtskyddsmedel. Som kemiska växtskyddsmedel räknas här inte plantor som behandlats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter. 

Kriterierna för PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Kriterierna förutsätter att man längs vattendrag och källor lämnar en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning. Vegetationens naturliga skiktning och lägre trädbestånd ska bevaras. Bredden ska vara minst 5–10 m, och anpassad efter strandvegetationen och terrängen. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa. Det är tillåtet att avverka andra slags träd än sådana naturvårdsträd och död ved som nämns i kriterierna, så länge buskar och mindre träd lämnas som viltbuskage.

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.

Sulfatjordar är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur GTK:s karttjänst.(extern länk) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
Svartskiffer förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.

På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential[Lähdeviite16].

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.

Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen. 

Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla.  Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att

• undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
• planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
• bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen

Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

• vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att  bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
• anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.

Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är: 

• grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
• anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena 

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar [Lähdeviite17].

Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

Det är viktigt att beakta terrängens form vid valet av markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma både torra och grova jordarter och finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Om markberedningsutrustningen är det rätta och maskinföraren vet när det är lämpligt att byta från en markberedningsmetod till en annan, kan slutresultatet bli gynnsamt ur vattenvårdssynpunkt. Terrängens lutning avgör hur bred skyddszon som bör lämnas längs vattendrag.

Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. 

Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.

Om avverkningsytan befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd:

PEFC-certifieringen:

- minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten.

FSC®-certifieringen:

- minst 10 m invid tjärnar och sjöar

- minst 15 m längs bäckar, åar och havsstränder

- minst 30 m invid flador och glosjöar

Finkorniga marker och branta områden kan kräva bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Det samma gäller stora avverkningsområden. Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Erosionskänsliga områden bör markberedas under torra perioder. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och övergången placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning.

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas nedanstående innehåll:

• En karta över området
• Anvisningar beträffande behovet av iståndsättningsdikning
• Eventuell förekomst av grundvattenområde på arbetsområdet
• Jordartens erosionskänslighet
• Dimensioneringen av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimenteringsbassänger, översilningsområden mm.)
• Småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som finns på eller i närheten av arbetsområdet och är känsliga för belastning av näringsämnen eller fasta partiklar

Vid harvning görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.   

Vid fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenskyddet. 

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning.  

En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vid iståndsättningsdikning. 

En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika. 

I fårorna och dikena

• grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum
• lämnas stenar eller andra objekt för att bromsa upp vattenflödet
• i fårorna lämnas grävavbrott
• fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag
• tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt.

På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

• där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
• anlägga sedimentationsbassänger antingen skilt för sig eller i kombination med översilning
• bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick.

På grundvattenområden på torvmark kan  man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. På sulfatjordar bör man också vara speciellt försiktig.

Dikningshögläggning kan i de flesta fall jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälning behöver göras till NTM-centralen.

Anpassad plogning lämpar sig för försumpade, täta jordar med tjockt mårlager i norra Finland. Vattnet från områden där anpassad plogning har utförts ska i första hand ledas via ett översilningsfält till närmaste vattendrag eller dikessystem. Sedimentatationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsfält.  

Vatten från ett markberett område får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. Om den naturliga strömningsrikningen för vattnet är mot en särskilt viktig livsmiljö som definieras i skogslagen, måste man använda sig av översilningsfält för att undvika att fasta partiklar flödar med vattnet från det markberedda området in i livsmiljön. Markberedningen får inte heller leda till att särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen blir torrlagda. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas.  

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket. 

De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humus, ökar. Om man utför en iståndsättningsdikning i samband med skogsförnyelsen sjunker pH-värdet i vattnet och den mängd fosfor som urlakas något.  

Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling förorsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, så som skyddszoner och översilningsområde. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga. 

Blåbärsriset, som är viktigt för viltet och många andra arter, försvinner inte i samma omfattning från omarkberedda terrängpartier som från sådana som blivit markberedda. Om markberedningen utförs på våren, före midsommar, är det bra att försöka lokalisera skogshönsfåglarnas bon och se till att de inte skadas.