Naturvårdsavverkningar i ekonomiskog

Huvuddelen, ca 90 procent, av lundarealen finns i ekonomiskog. Genom att sköta de här lundarna så att naturvärdena och landskapet gynnas kan man påverka naturens mångfald i en mycket positiv riktning. Det är bäst att utföra avverkningarna utanför fåglarnas häckningstid, som inträffar i maj–juni. Lundar är ofta lämpliga som METSO-objekt.

• Vid plantskogsvården lämnas lövträd, helst ädla lövträd och hassel, i grupper av varierande storlek. 
• Bevara trädslagsvariationen och den existerande skiktningen i träd- och buskskikten i samband med gallring. Efter en gallring ska det finnas lika många trädslag kvar som före gallringen. Vid gallringen eftersträvas inte ett jämnt bestånd, utan det får gärna förekomma både glesare och tätare partier. 
• Se till att granen inte börjar dominera. 
• Spara unga trädgrupper och gör förhandsröjningen så att bara den undervegetation som hindrar avverkningen röjs bort. Var speciellt noga med att lämna ädla lövträd och sådana buskar som är typiska för lund, såsom hassel, try och tibast.  
• Gör förnyelser etappvis och eller gör plock- eller luckhuggningar för att upprätthålla eller åstadkomma ett flerskiktat bestånd. Det här gäller speciellt lundar med flera trädslag och där variationen i storlek och ålder är stor, samt i fuktiga lundar där det kan förekomma källor. 
• Odlade granbestånd på lundmark kan förnyas genom kalavverkning. I sådana fall rekommenderas plantering av lövträd – gärna ädla lövträd – antingen på naturlig väg eller genom skogsodling.  
• Lämna fler naturvårdsträd än vanligt, och gärna av olika trädslag såsom ädla lövträd, asp, sälg och al, men också gran.  
• Bevara den existerande döda veden och utöka mängden systematiskt.  
• Markberedning rekommenderas inte på lundmark. Om markberedning ändå görs, används en så mild metod som möjligt. På fuktig lundmark bibehålls den naturliga vattenhushållningen, sådana områden ska alltså inte dikas. 
• Ekonomiskog på lundmark kan lämpa sig för skogsbete, eller så kan den med lämpliga avverkningsmetoder formas till ett bryn mot en åker eller äng.

Enligt skogslagen klassificeras torvmarker som lågproduktiva då den årliga stamvolymtillväxten är lägre än en kubikmeter per hektar. Sådana objekt berörs inte av kravet på förnyelse, men vid en eventuell avverkning ska minst 20 träd per hektar lämnas kvar med tanke på mångfalden. Det kan vara motiverat att avlägsna trädbeståndet för att torvmarksnaturen ska kunna återhämta sig och för att t.ex. hönsfåglar, närmast dalripa, ska få en bättre livsmiljö.

Förutom de ovannämnda finns det också ursprungligen öppna eller trädfattiga torvmarker som är bördiga och där trädbeståndet vuxit bra efter dikningen. Ofta handlar det då om bördiga brunmossar eller karga mossar. De näringsrika torvmarkerna är särskilt värdefulla med tanke på mångfalden, och de kan restaureras om markägaren så vill. Det finns inga krav på att förnya dem, så länge restaureringen sker enligt en plan som fastställts av skogsmyndigheterna.  

• Vid restaureringen avlägsnas det bestånd som uppkommit efter dikningen, då återställs grundvattennivån snabbare till den ursprungliga. De träd som fanns på torvmarken innan dikningen lämnas emellertid kvar. Vid restaureringsarbetet beaktas den öppna torvmarkens ursprungliga mosaikartade struktur med omväxlande strängar med glesa träd och vattenfyllda flarkar. 
• Det är vanligen nödvändigt med fördämningar för att vattenhushållningen ska återgå till den ursprungliga. Det bästa resultatet uppnås om hela diket fylls igen, och inte bara vissa avsnitt. Det blir ändå betydligt dyrare att fylla dikena helt, så man bör från fall till fall överväga vad som är ändamålsenligt. 
• Ytvallar kan byggas för att säkerställa att vattnet sprids ut tillräckligt mycket.  
• Man kan också gräva ut våtmarker på en torvmark som restaureras. Det här förbättrar livsmiljön för fåglar. 

Restaurering av dikade kärr kräver noggrann förhandsplanering. Mad tanke på fågelfaunan är det bäst att undvika avverkningar under maj–juni. Kärr är ofta lämpliga som METSO-objekt.  

• Skogsbruksåtgärder på kärr ska enligt rekommendationerna sträva till att återställa en vattenhushållning och ett mikroklimat som är typiska för kärr. Det här kan göras bl.a. genom att eftersträva en olikåldrig skog, först med plockhuggning och småningom med luckhuggning, för att åstadkomma förnyelse av beståndet.
• Likåldriga kärrskogar kan förnyas genom avverkning i skärmställning eller genom att utnyttja den existerande underväxten. I det senare fallet friställs underväxten steg för steg.  
• Avverkningar bör enligt rekommendationerna utföras då marken är frusen.  
• Förutsättningarna för naturlig förnyelse på kärrmark är goda, eftersom plantsättningen för det mesta är god på ytan av den fuktiga vitmossan. Så länge volymen efter avverkning uppgår till minst 125 m³/ha i södra Finland, behövs tack vare trädens transpiration ingen iståndsättningsdikning. I norra Finland bör motsvarande volym uppgå till 150 m³/ha. Också mindre virkesmängder än det här kan fungera, men då ökar risken för tillväxtförluster. Det finns ännu inte någon detaljerad forskning kring detta. 
• Ju mera lövträd som lämnas kvar vid en avverkning, desto större är avdunstningseffekten, och samtidigt förbättras plantsättningen och kvaliteten på underväxten.  
• Vid förnyelse av kärrskogar bör man undvika att göra kalavverkningar. En kalavverkning förändrar mikroklimatet kraftigt och leder också till en kraftig försumpning och därigenom uppstår ett behov av dränering i samband med förnyelsen. Dikning rekommenderas inte på kärr, och inte heller dikningshögläggning, eftersom åtgärderna kan leda till permanent torrläggning av kärret.  

En skogsägare som vill främja mångfalden eller viltvården kan sköta laggskogen på följande sätt:

• Bevara laggskogen, den är särskilt viktig med tanke på skogshönsfåglarna och deras ungar.  
• Laggskog som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd kan lämnas helt utan skötsel. Det samma gäller mindre fastmarksuddar som sträcker sig ut i torvmarken.  
• Laggskog som har skötts tidigare, kan skötas genom plockhuggning så att bara de ekonomiskt sett värdefullaste träden tas tillvara. Inget trädslag bör ändå tas bort helt och hållet. Målsättningen är att träden blir mindre längre ut mot torvmarken. 
• Om plockhuggningen förutsätter röjning, spara då underväxt och buskar i så stor utsträckning som möjligt.
• Undvik att söndra markytan i laggskogen. Spara risvegetationen; speciellt blåbärs-, men också lingon- och kråkrisbestånd.  
• Återställ om möjligt den naturliga vattenhushållningen i laggen.

Vid skötseln av skogsbryn mot åker ska man beakta följande:

• Sträva till att åstadkomma en varierande, halvöppen miljö med en mångsidig flora som både skogs- och åkerlevande organismer kan utnyttja som födoväxter.
• Gynna lågväxande buskar och träd närmast åkerkanten. Speciellt viktigt är att gynna s.k. bärande arter som rönn, hägg, brakved, ek och hassel. 
• Gör en kraftig gallring bland kantträden och avlägsna träd som skuggar åkern, speciellt barrträd.  
• Spara gamla, grova träd och döda träd. Friställ enstaka ståtliga träd som har betydelse för landskapet och mångfalden. 
• Upprätthåll skydd för viltet genom att spara buskar, enar och underväxt.  
• Röj bort träd och buskar från stenrösen och stengärdsgårdar.  

Vid skötsel av strandskog behöver man beakta följande: 

• Koncentrera naturvårdsträden till stränderna av vattendrag och småvatten, eller lämna strandskogen orörd vid avverkning. 
• Skyddszonens bredd kan variera beroende på markytans lutning, jordart, typ av vattendrag och strandskogens natur- och landskapsvärde.  
• Röj inte i skyddszonen.  
• Man kan utföra gallringar i skyddszonen och använda plockhuggning för att ta vara på de ekonomiskt sett mest värdefulla träden. Däremot ska man helst lämna lövträd, mindre barrträd, strandträd, buskar och underväxt.  
• Gamla träd, granar med skägglav, hålträd och död ved är särskilt viktiga att lämna kvar. Gran- och algrupper samt blommande och bärande träd och buskar passar också bra som naturvårdsträd.  
• Undvik att köra med maskin på skyddszonen så att undervegetationen och buskskiktet inte tar skada.  
• Bryt inte upp markytan på skyddszonen och sprid varken gödsel eller bekämpningsmedel. 
• Om man vid tidigare slutavverkningar lämnat bara en smal skyddszon längs stranden, kan man bredda den genom att gynna lövträd i samband med plantskogsvården och låta beståndet bli flerskiktat. 
• Kring rännilar, bäckar, åar och källor är det viktigt att strandskogens skuggande effekt bevaras. Skötselåtgärderna inriktar sig främst på att gynna lövträd, bevara en tillräcklig skuggeffekt och ett flerskiktat bestånd och förekomsten av gamla, grova träd och grov död ved. Träd som fallit i vattenfåran utgör en viktig del av mångfalden.  
• Skogsvårdsprinciper som baserar sig på att skogstäcket och beskuggningen i huvudsak bibehålls och yngre träd ersätter äldre, lämpar sig utmärkt också för skötsel av strandskogar.

Vid naturvårdsavverkningar i solexponerade åsmiljöer rekommenderas följande metoder:

• Vid avverkning är målet att öka variationen mellan sol och skugga på marken genom att dels skapa luckor och dels lämna trädgrupper. Karga ståndorter erbjuder de bästa förutsättningarna för att lyckas med skötselåtgärderna, eftersom bördigare marker lätt blir igenvuxna med gräs. För att minska beskuggningen fungerar det bäst att ta bort träd genast nedanför livsmiljön, snarare än längre upp på sluttningen. 
• Efter avverkningen bör man se till att gräsvegetation och uppväxande plantor inte konkurrerar ut den befintliga åsvegetationen. Plantskogsvård och gallringar ska skötas i god tid och vara tillräckligt kraftiga så att fältskiktet får tillräckligt med direkt solljus.  
• Arterna i de solexponerade åsmiljöerna får bättre levnadsförutsättningar om hyggesresterna och annat organiskt material förs bort eller samlas ihop och bränns.  
• Det är viktigt att mineraljorden blottas i samband med avverkningen. På karga marker räcker det ofta med att avverkningsmaskinen rör sig på området. 
• Avverkning i fröträdsställning kombinerad med hyggesbränning gynnar åsbundna arter.

En speciellt värdefull trädbevuxen vårdbiotop innehåller gamla, grova lövträd, fläckar med ängsvegetation, livskraftiga populationer av hotade arter, eller utgör en del av en regional koncentration av vårdbiotoper. Alla betade skogar är inte lika värdefulla med tanke på den biologiska mångfalden. Betade skogar där både trädbeståndet och undervegetationen är ensidig kan skötas som vanlig ekonomiskog.  

• Målet med skötseln är att värna om artrikedomen och landskapet som boskapen format, men också att återställa och bevara ett stycke traditionsrik landsbygd.  
• Restaureringen och vården av trädbevuxna vårdbiotoper inriktar sig på både trädbeståndet och undervegetationen. Det första skedet i restaureringen består av röjning av sly och buskar och avverkning av träd. I det skedet ska man bevara sådana strukturdrag som är viktiga för mångfalden. Gamla, levande, rötskadade eller döda löv- och barrträd är viktiga livsmiljöer för tickor, insekter och fåglar.  
• Efter restaureringen sköts vårdbiotopen genom betning och slåtter.  
• Trädbevuxna vårdbiotoper förekommer ofta på lundmark eller så kan de gränsa till en lund.

Hyggesbränning och den lätta markberedning som ofta utförs efteråt är en kombination som fungerar både som markvård, markbehandling och naturvård. Hyggesbränning lämpar sig som metod på grandominerade moränmarker på frisk och torr mo. Det brända området markbereds genom harvning eller fläckupptagning, och skogsodlas vanligen med tall genom sådd. Vid hyggesbränningen frigörs näring som plantorna kan använda och pH-värdet i marken stiger. För att bränningen ska lyckas, behöver det finnas gott om torra hyggesrester på förnyelseytan. 

Hyggesbränning kräver grundliga förberedelser och en effektiv organisation, vilket gör att det sällan lönar sig att bränna små områden. Hyggesbränningen ökar lokalt mängden av brandskadad och förkolnad ved. Vid en hyggesbränning ska man gärna lämna grupper av naturvårdsträd eller så mycket död ved och stående träd som möjligt för att öka objektets värde ur naturvårdssynvinkel.  

Så här kan man gå till väga då man avverkar en skog inför en hyggesbränning: 

• Planeringen av hyggesbränningen bör inledas senast i samband med avverkningsplaneringen. Då avgränsar man området så att dess storlek, form och yttre gränser är ändamålsenliga med tanke på hyggesbränningen. Området som ska brännas behöver inte vara exakt det samma som själva avverkningsområdet. Man ska gärna utnyttja naturliga gränser där det är möjligt. Om området som ska hyggesbrännas görs mindre än avverkningsområdet, kan man utnyttja den del som inte bränns som en brandgata mot den omkringliggande skogen. Vid planeringen bör man om möjligt beakta vilken hyggesbränningsmetod som används, den sannolika antändningsplatsen och vindriktningen, så att man anlägger brandgator där risken för att elden sprider sig är störst. 
• Det är viktigt att redan i planeringsskedet också beakta topografin, eftersom sluttningar gör att branden blir kraftigare. Därför är det allra säkrast att hyggesbränna kullar. I planeringen ingår också att säkra tillgången till släckningsvatten. 
• Vid avverkningen strävar man till att hyggesresterna sprids ut jämnt på området. 
• I närheten av kanterna strävar man till att fälla träden in på området som ska brännas, och att hyggesresterna placeras så långt från kanterna som möjligt; på det sättet blir brandgatan bredare.  
• Stubbar och hyggesrester tas inte tillvara på området som ska brännas.  
• Det är meningen att de träd som lämnas kvar ska få brandskador. Därför kan det löna sig att göra avverkningen så att det under grupperna med naturvårdsträd finns gott om hyggesrester. Det är ändå redan av säkerhetsskäl anledning att undvika alltför hårda brandskador på träden, särskilt så att de inte förkolnar helt på ena sidan.  
• Sektionsvis medvindsbränning är en relativt säker hyggesbränningsmetod som rekommenderas att användas särskilt på stora bränningsområden och när hyggesbränningen vid sidan av att främja mångfalden också har ett uttalat skogsvårdsmässigt mål och görs för att främja skogsförnyelse.  
• När grupper av naturvårdsträd bränns förs tändningselden snabbt i en cirkel runt trädgruppen. Ju mindre trädgruppen är, desto mer påminner det om bränning av enskilda punkter. En snabbare tändning gör det möjligt att bränna flera trädgrupper samtidigt eller genast efter varandra. Detta är ofta målet om trädgrupperna finns på samma förnyelseyta eller om de annars ligger nära varandra.  
• I karga skogar kan man göra en så kallad utarmningsbränning. En sådan bränning ger ingen skogsbruksmässig nytta, det primära målet är att trygga den biologiska mångfalden. Igenväxning av karga ståndorter är ett hot mot flera hotade arter. Före en utarmningsbränning utförs kan en del av träden tas till vara. Torrakor och lågor lämnas kvar på bränningsområdet. 

Så här betonar man natur- och viltvården i samband med gallring  

• I stället för att göra en likformig gallring varierar man gallringsstyrkan. Vissa avsnitt lämnas helt ogallrade och oröjda. Genom att avlägsna grupper av träd kan man friställa underväxt och undertryckta träd som är värdefulla med tanke på mångfalden. 
• Eftersträva en blandskog i gallringen. Beroende på växtplatsen kan ett lövträdsinslag på 20–30 procent ofta vara lämpligt.  
• Skapa utrymme för sådana trädslag som är värdefulla med tanke på natur- och viltvården såsom ädla lövträd, rönn, asp, sälg, björk, algrupper och tjädertallar. 
• Om det är ont om död ved i beståndet kan man öka mängden död ved genom att skapa högstubbar. Man kan använda samma principer vid de påföljande gallringarna och sedan göra en normal slutavverkning då beståndet är förnyelsemoget. Samma principer fungerar också om man vill skapa ett mer olikåldrigt bestånd.

Sträva till att åstadkomma en varierande, halvöppen miljö med en mångsidig flora som både skogs- och åkerlevande organismer kan utnyttja som födoväxter. Skapa skydd genom att i samband med skogsskötseln bevara buskar, enar och olika slags lövträd. Röj bort träd och buskar från stenrösen och stengärdsgårdar. 

I samband med skogsvården gallras kantskogen mot åkern kraftigt och träd som skuggar åkern, särskilt barrträd, avlägsnas. Gynna lågvuxna arter vid åkerkanten. Speciellt viktigt är att gynna s.k. bärande arter som rönn, hägg, brakved, ek och hassel. Spara gamla, grova träd och döda träd. Friställ enstaka ståtliga träd som har betydelse för landskapet och mångfalden. 

Det lönar det sig att återställa dikade torvmarker med låg virkesproduktion till ursprungligt skick genom restaurering. Ofta räcker det med att bara täppa igen dikena. Vid en restaurering avverkas det trädbestånd som uppstått efter dikningen, medan martallar som troligen hörde till den ursprungliga vegetationen sparas. Dikena kan täppas igen med material från dikeskanterna och på dikesbottnen kan man placera avverkade trädstammar. Man måste ändå se till att trädstammarna inte får en dränerande effekt när de placeras i dikets längdriktning. 

I samband med iståndsättningsdikning och stubbrytning är det viktigt att om möjligt lämna övergångszonen mellan fastmark och torvmark orörd. Då bevaras risvegetationen bäst. 

Vid iståndsättningsdikning lönar det sig att lämna nackdiket på fastmarkssidan orensat. Ett dike som ligger inne i övergångszonen kan lämnas orensat om man bedömer att det går att gräva ett nytt dike litet längre bort. Då kan övergångszonens vattenhushållning återställas och trädbeståndet bevaras. 

Vid behandling av skogen kan man öka tillgången till föda och skydd genom att lämna underväxt och buskar såsom en, vide och bärande buskar och träd. Särskilt i kanten av öppningar är det viktigt att se till att det finns lågvuxen vegetation som fungerar som skydd för viltet. Man kan man t.ex. toppa granar i kanten mellan tvinmark och skogsmark. Övergångszonen röjs inte, utan det skydd som underväxten och buskarna ger bevaras så långt som möjligt. Särskilt i kanten av öppningar är det viktigt att bevara lågvuxen vegetation som fungerar som skydd för viltet. Spara risvegetationen; speciellt blåbärs-, men också lingon- och kråkrisbestånd. Undvik att söndra markytan i laggskogen. Återställ om möjligt den naturliga vattenhushållningen i laggen. 

Den trädbevuxna övergångszonen mellan torvmark och fastmark kan gärna lämnas helt utanför avverkningar. Laggskog som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd kan lämnas helt utan skötsel. Det samma gäller mindre fastmarksuddar som sträcker sig ut i torvmarken. 

Skapa med hjälp av avverkningar naturliga övergångszoner genom att spara trädbeståndet i ett bälte med varierande bredd på fastmarkssidan i sådana fall där övergången mellan fastmark och torvmark är skarp. Spara och skapa nya övergångszoner med en bredd på 5-50 meter eller bredare - naturliga övergångszoner kan nämligen vara flera hundra meter breda. Om åtgärderna påverkar större områden, bör nyttan för viltvården vägas mot de ekonomiska konsekvenserna. 

Laggskog som har skötts tidigare kan skötas genom plockhuggning så att bara de ekonomiskt sett värdefullaste träden tas tillvara. Om övergången mellan fastmark och torvmark är skarp, kan man gärna spara trädbeståndet i ett bälte med varierande bredd på fastmarkssidan. 

En enskild markägare, ett samfund eller en yrkesutövare kan få stöd för naturvårdsprojekt baserat på lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. Det är frivilligt och kostnadsfritt för skogsägare att gå med i ett naturvårdsprojekt. 

Skogscentralen planerar och finansierar naturvårdsprojekten. De aktörer som utför naturvårdsprojekt väljs via en öppen projektansökan som publiceras på nätet. Projekten väljs ut inom ramen för det regionala programmet för verkställande av naturvård. Projektutlysningen publiceras på skogscentralens webbplats(extern länk). 

Hur ett naturvårdsprojekt framskrider: initiativ  → kontakt till skogscentralen → val av objekt  → planering  → projektansökan  →  verkställande. 

Stöd kan beviljas på basis av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk för 

1. sådana arbeten för vård och iståndsättning av livsmiljöer som är viktiga med tanke på mångfalden och som sträcker sig över flera fastigheters områden, samt för att återställa skogs- och torvmarksmiljöer 
2. förebyggande eller avhjälpande av skador på vattendrag orsakade av skogsdikningar, om åtgärden är av större betydelse än vanligt för vård av vatten och vattennaturen, och om kostnaderna inte kan hänföras till någon som orsakat dem 
3. hyggesbränning som främjar skogarnas mångfald 
4. utrotning av främmande arter i skogsnaturen och förhindrande av spridning av dessa till skogsbruksmark, samt 
5. övriga regionalt betydelsefulla projekt som motsvarar de ovan nämnda och som betonar vården av skogsnaturen, skogligt mångbruk och skogarnas landskaps-, kultur- och rekreationsvärden.

Vegetationen bildar successionsserier i form av zoner i takt med att strandlinjen flyttar sig. På strändernas mineraljordar uppstår först ängsartade områden som småningom övergår i busk- och lövskogsvegetation för att till slut utvecklas till gran- och talldominerad skog. Svackor där det samlas vatten utvecklas till torvmarker. Den succession som landhöjningen medför innebär att trädslagsförhållandena, markvegetationen och också ståndortsklasserna genomgår stora förändringar. Typiskt för skogarnas och torvmarkernas utveckling längs landhöjningskusten är att marken småningom blir kargare allteftersom urlakningen eller torvbildningen framskrider. 

För det mesta hittar man en bördig al- eller glasbjörksdominerad strandskog ovanom strandängen och buskzonen. Bakom den ligger en granskog. Zonerna är ibland smala, speciellt på kargare platser som sandstränder eller klippiga standområden, eller så kan de saknas helt och tallskogen sträcker sig ända ned till havet. 

På strandområdet rekommenderas skogsvård som är anpassad till de naturliga successionsstadierna. Ur naturvårdssynpunkt är det viktigt att inte inskränka på lövskogszonen, utan inleda den egentliga skogsvården först efter al- och björkskedet.  

Då al- eller glasbjörksbeståndet förlorat sin vitalitet, kan man påbörja naturlig förnyelse av gran genom att utnyttja granunderväxten. Vid behov kan man komplettera den naturliga granunderväxten genom plantering. De bästa alarna och björkarna ska helt lämnas kvar som skärm- och landskapsträd. Efter granstadiet tillämpas sedan samma skogsvårdsprinciper som i andra ekonomiskogar. De allra kargaste strandskogarna kan det löna sig att förnya med tall på naturlig väg om det finns tillräckligt med fröträd i närheten. 

Till mångfaldsobjekten längs landhöjningskusten räknas skogarnas och torvmarkernas respektive successionsserier, flador och småsjöar med omgivande skog, strandängar och svämskogar samt trädbevuxna vårdbiotoper. Skogsägaren kan antingen freda sådana här områden på eget initiativ eller erbjuda dem som METSO-objekt till METSO-programmet.

Ett bestånd som är livskraftigt är samtidigt motståndskraftigt mot skadegörare. Efter en gallring ökar emellertid risken för snö- och vindskador temporärt, med betoning på vindskador. På längre sikt minskar gallring också den här typen av skador.

Blandbestånd som gallras så att trädslagsblandningen upprätthålls klarar också bättre av de risker som är förknippade med klimatförändringen[Lähdeviite10]. Om man ser till att upprätthålla en trädslagsblandning i samband med gallringsavverkningar, ökar beståndets förmåga att klara av klimatförändringar. Försenad och/eller kraftig gallring och samtidig gödsling av beståndet ökar risken för vindskador. Man bör försöka att undvika onödig gallring i äldre skog på grund av den ökande risken för vindskador. Gallring ökar motståndskraften mot torka hos de kvarlämnade träden[Lähdeviite11]. 

Genom att skjuta upp en gallring kan man för större avverkningsintäkter på en gång då gallringen väl utförs, men samtidigt ökar skaderisken. Ju tätare skogen blivit före gallringen och ju kraftigare gallringen är, desto större är risken för skador. I yngre bestånd är det främst snöskadorna som ökar, medan äldre bestånd i första hand drabbas av vindskador.
I granbestånd bör man undvika att gallra för ofta med tanke på risken för rotröta.