Riskhantering i skogsbruket

Det bundna kapitalet utgörs dels av trädbeståndets värde och dels av själva markens värde. Värdet på trädbeståndet får man genom att uppskatta vilka volymer det finns av olika virkessortiment och till vilka enhetspriser de kan säljas. Som värde på marken används det så kallade markvärdet, ett kalkylvärde som utgörs av nettonuvärdet av alla framtida inkomster och utgifter för virkesproduktionen som uppstår efter förnyelseavverkningen.

Värdetillväxten är förändringen i trädbeståndets värde under en viss period. Volymtillväxten i beståndet och förändringar i enhetspriset inverkar på värdetillväxten. Värdet på ett enskilt träd ökar kraftigt när trädet övergår från massavedsdimension till stockdimension, då stockpriserna är nästan tre gånger högre än massavedspriserna. Därför är det viktigt att förutom volymökningen, dvs. tillväxten, också beakta övergångar, värdetrösklar, från ett sortiment till ett annat när man räknar ut värdetillväxten i ett bestånd. 

Man kan jämföra den ekonomiska avkastningen av olika bestånd utgående från den relativa värdetillväxten. En sådan här jämförelse är till nytta då man fattar beslut om i vilken ordning olika trädbestånd ska förnyas.

När man räknar ut den relativa värdetillväxten kan man använda olika kalkylprogram som t.ex. Tapios beslutsstödsverktyg för skogsförnyelse eller Naturresursinstitutets Motti-program. De här programmen ger utvecklingsprognoser för trädbestånd utgående från tillväxtmallar som baserar sig på långtidsforskning. De åskådliggör hur olika skogsvårdsmetoder påverkar trädbeståndets utveckling, virkesuttaget och det ekonomiska resultatet på beståndsnivå.

Man kan förlänga omloppstiderna i sina skogar eller i en del av dem. En förlängd omloppstid kan främja naturvården, men den kan också leda till att lönsamheten försämras.

I diagrammet och tabellen jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett planterat granbestånd på frisk mo i mellersta Finland med 70 års och 55 års omloppstid. Exemplet är från Siilinjärvi (1 126 d.d.). Markvärdet är nettonuvärdet av alla framtida inkomster och utgifter för virkesproduktionen, från det att beståndet anläggs till det oändliga med samma skötselprogram. Den här infallsvinkeln passar bra om man vill jämföra olika alternativa skötselprogram.

Med 70 års omloppstid och med en låggallring och en höggallring får man en högre virkesproduktion och ett bättre ekonomiskt resultat än med kort omloppstid och en låggallring. Virkesproduktionen är nästan 40 procent större och volymen stock nästan den dubbla.
Med längre omloppstid får man grövre stock, som är värdefullare.

En kort omloppstid kan vara det bästa alternativet för dem som kan få högre avkastning på kapitalet på annat håll eller om det förbättrar totalekonomin för skogsägaren. I granbeståndet i exemplet är värdetillväxten vid 55 års ålder 7,1 % och vid 70 års ålder 3,3 %.

När räntekravet ökar, spelar tidiga inkomster en större roll och den optimala omloppstiden blir kortare. Tabellen visar kassaflöden och markvärdet för granbeståndet i exemplet med olika omloppstider och med olika kalkylräntor.

I diagrammet och tabellen jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett sått tallbestånd på torr mo i mellersta Finland med 90 års och 70 års omloppstid. Exemplet är från Saarijärvi (1 065 d.d.).

Med 90 års omloppstid och två låggallringar blir virkesproduktionen högre och det ekonomiska resultatet bättre än med kort omloppstid och en låggallring. Virkesproduktionen blir en tredjedel större och volymen stock omkring den dubbla. Med längre omloppstid får man grövre stock, som är värdefullare.

En kort omloppstid kan vara det bästa alternativet för dem som kan få högre avkastning på kapitalet på annat håll eller om det förbättrar totalekonomin för skogsägaren. I tallbeståndet i exemplet är värdetillväxten vid 70 års ålder 4,1 % och vid 90 års ålder 2,1 %.

Det är skäl att förbereda förnyelsen i god tid före själva förnyelseavverkningen eftersom valet av förnyelsemetod påverkar genomförandet av förnyelsen. Vid val av förnyelsekedja är det viktigt att ta i beaktande hela skötselprogrammet. Om man vid metodvalet följer rekommendationerna för skogsvård uppnår man i allmänhet den bästa lönsamheten. 

På karga ståndorter växer trädbeståndet långsamt. Eftersom de intäkter som fås från följande avverkning ligger långt i framtiden, lönar det sig inte att använda dyra metoder som plantering. I allmänhet lyckas naturlig förnyelse bra på karga ståndorter. 

Skogsodling har visat sig vara en säker metod för skogsförnyelse som snabbt ger resultat i form av ett nytt trädbestånd. På bördiga ståndorter höjer skogsodlingen virkesproduktionen och förkortar förnyelseskedet så pass mycket att en större investering är befogad. Om man har tillgång till förädlat frö lönar det sig att använda det. En tallskog som uppkommit genom sådd med förädlat frö har snabbare tillväxt och högre kvalitet. Nettonuvärdet för en omloppstid blir minst 25 % högre än i ett bestånd som såtts med beståndsfrö vid ett räntekrav om tre procent.

Om metoden är billig men olämplig stiger kostnaderna i slutändan. På bördiga ståndorter förorsakar till exempel harvning som helhet högre kostnader än högläggning eftersom harvning märkbart ökar behovet av plantskogsvård. När man väljer förnyelsemetod bör man också beakta vilka riskerna är för att misslyckas på den ifrågavarande ståndorten.

• Följ råden i god skogsvård och välj den bäst lämpade metoden för objektet ifråga.
• Utnyttja den existerande underväxten om den är tillräckligt tät och av god kvalitet.
• Sträva till att utföra förnyelseåtgärderna genast efter slutavverkningen så att det snabbt uppstår en ny, växtlig skog och så att markvegetationen inte hinner ta över.
• Följ med hur plantbeståndet utvecklar sig och utför gräs- och slybekämpning genast när det finns behov.

Ett tallbestånd på torr mo förnyas genom sådd eller på naturlig väg, vilket leder till ett tätt plantbestånd med klena kvistar. Ett planterat bestånd får ofta sämre kvalitet och blir glesare även om det kompletteras av naturplantor. I räkneexemplet nedan har man inte beaktat kvalitetsskillnaderna mellan bestånden.

Vid naturlig förnyelse lämnas fröträden kvar att växa på förnyelseytan. Fröträden binder kapital, men å andra sidan producerar de också värdefullt stockvirke. I räkneexemplet har man antagit att 20 % av fröträden fälls av vinden och att de inte tas tillvara. Det nuvärde för nettointäkterna som uppstår genom skötselprogrammet har räknats ut så att man upprepar den åtgärdskedja som inleds med hyggesrensningen och som avslutas med en slutavverkning som utförs som en avverkning i fröträdsställning.

Exempelkalkylen utgår från ett tallbestånd på torr mo i Saarijärvi som skogsägaren har beslutat att förnya. Rotvärdet är 13 000 euro/ha vilket man skulle få som direkt avverkningsintäkt om området skulle kalavverkas. Vid avverkning i fröträdsställning blir avverkningsintäkterna mindre än vid kalavverkning. Värdet på de fröträd som lämnas uppskattas till 1 380 euro/ha, intäkten blir alltså 11 620 euro/ha.

I samband med beslutet tar man i beaktande alla de kostnader och intäkter som uppstått efter att beslutet fattats, inkluderande de intäkter som slutavverkningen ger, och söker sedan en lösning som ger det högsta möjliga nuvärdet för nettointäkterna. De omedelbara avverkningsintäkterna är mindre vid naturlig förnyelse och därför blir skogsodling ett mer lönsamt alternativ även om fröträdsställningen ger ett större markvärde med en kalkylränta på tre eller fyra procent.

När den lyckas är avverkning i fröträdsställning en förmånlig metod att förnya skogen. Å andra sidan blir avverkningskostnaderna något högre än vid kalavverkning eftersom man är tvungen att utföra avverkningen i två skeden för att få bort fröträden. Kapitalet är också bundet i trädbeståndet en längre tid än vid kalavverkning. En långsam och ojämn plantsättning kan sänka virkesproduktionen i det nya trädbeståndet som uppstår efter avverkning i fröträdsställning. Det finns också risk för vindskador.

I rätta förhållanden är naturlig förnyelse genom teghuggning en förmånlig metod att förnya skogen. Riskerna är de samma som vid annan förnyelse på naturlig väg. Plantsättningen kan till exempel dra ut på tiden och det uppstår en ojämn plantskog. Även vindskador i kantskogen kan försämra lönsamheten.

Avverkning i skärmställning är en förmånlig metod att förnya skogen på naturlig väg på rätt typ av objekt och när förnyelsen blir rätt utförd. Förnyelsekostnaderna blir lägre när man kan bygga vidare på det plantuppslag som redan finns i skogen. Riskerna är de samma som vid annan förnyelse på naturlig väg. Plantsättningen kan till exempel dra ut på tiden och det uppstår en ojämn plantskog. Det finns också en märkbar risk för vindskador.

Avverkningsuttaget blir klart mindre vid de enskilda avverkningarna, dvs. vid avverkning i skärmställning och senare när man avvecklar skärmen, jämfört med kalavverkning och det gör avverkningen dyrare. Om skärmträden tas bort i flera skeden stiger avverkningskostnaderna ytterligare. Sannolikt skadas eller förstörs en del av plantorna när skärmträden tas bort.

På bördiga marker blir gräs- och slyuppslaget betydligt större om man använder harvning som markberedningsmetod i stället för högläggning. Det är skäl att undvika att söndra markytan i onödan, också med tanke på vattenvården.

En snabb förnyelse som lyckas med första försöket är den bästa garantin för en sluten och frisk plantskog. Den utvecklas till en produktiv skog som snabbt resulterar i inkomster från första gallringen.

Högläggning är dyrare att utföra än harvning, men den minskar behovet av gräs- och slybekämpning och ger ett säkrare slutresultat. På kargare marker ger harvning vanligen bra resultat. Se exemplet nedan (y-axeln: €/ha)

[Lähdeviite1]. 

Om man använder tallfrö från fröplantager av första generationen kan man uppnå en 10-15 % högre tillväxt, medan frö från fröplantager av generation 1,5 ger en tillväxtökning på 25-30 %.[Lähdeviite2] Dessutom är virkeskvaliteten bättre på grund av att kvistarna är tunnare. Den snabbare tillväxten förkortar omloppstiden med flera år.[Lähdeviite3]

Hos vårtbjörk har man i försök uppmätt en 20-26 % högre stamvolymtillväxt [Lähdeviite4] och en betydande kvalitetsförbättring då man använt förädlat frö. Granen har inte undersökts i samma omfattning som tall och vårtbjörk. Ett av resultaten ger ändå vid handen att höjdtillväxten i granbestånd i norra Finland som odlats från plantagefrö har varit 10 % högre än normalt. [Lähdeviite5]

[Lähdeviite6]

För att skogsodlingen ska lyckas behöver man välja rätt förnyelsemetod och följa upp skogsodlingen med plantskogsvård som är anpassad till förnyelsemetoden. Om markberedningsmetoden är fel vald kan det leda till att behovet av gräs- och slyröjning ökar kraftigt. Om gräs- och slyröjningen sedan blir eftersatt kan hela förnyelseresultatet äventyras.

Konkurrens om vatten, näring och ljus från markvegetationen kan bromsa upp plantornas utveckling med flera år och i värsta fall förstöra en stor del av dem. Om förröjning utförts några år innan förnyelseavverkningen och om markberedningen har gjorts rätt minskar behovet av gräs- och slyröjning avsevärt. 

Man behöver ändå aktivt följa med plantskogens utveckling under de första åren för att kunna bedöma behovet av gräs- och slyröjning. Om behovet finns men ingenting görs, är det risk att slyet tar över och konkurrerar ut barrträdsplantorna. I värsta fall kan de pengar som lagts ut på anläggningskostnaderna till stor del går förlorade. Genom slyröjning kan man dämpa slyets tillväxt.

Om man väljer rätt markberedningsmetod så kan man redan på förhand minska problemet med uppslag av gräs och sly.

På bördiga marker är t.ex. gräs- och slyuppslaget betydligt större om man använder harvning som markberedningsmetod i stället för högläggning. Högläggning är dyrare att utföra än harvning, men den minskar behovet av gräs- och slybekämpning och ger ett säkrare slutresultat. På kargare marker ger harvning vanligen bra resultat. Det är skäl att undvika att söndra markytan i onödan, också med tanke på vattenvården.

Glasbjörken växer snabbt i unga år och kan därför konkurrera ut värdefullare trädslag. Glasbjörken lämpar sig som huvudträdslag bara där tall, gran och vårtbjörk har svårt att klara sig. Sådana här ställen är bl.a. vissa torvmarker och lermarker som lider av vattenöverskott. På andra ståndorter ger tall, gran och vårtbjörk både bättre volymtillväxt och virkeskvalitet. 

Om brist på skötsel leder till att huvudträdslaget byts till ett mindre värdefullt såsom glasbjörk, leder det till betydande ekonomiska förluster, under hela omloppstiden kan intäkterna till och med halveras.

• Gräs- och slyröjningen är en del av förnyelsekedjan. Om man väljer fel förnyelsemetod, kan det leda till att skötselkostnaderna flerdubblas.
• De största ekonomiska förlusterna uppstår då man har gjort en stor investering i förnyelsearbetet, och ytan sedan lämnas oskött.
• Gräs- och slyröjningen ska göras i tid, redan det att skjuta upp åtgärden med ett år kan innebära att markvegetationen eller slyet börjar ta över.
• Å andra sidan ska man inte heller vida åtgärder i onödan. Ofta räcker det med att man röjer bort det sly som direkt stör plantorna i stället för att röja bort allt sly.
• Redan inom ett par år efter en slyröjning kan man se en ökning av barrträdens diametertillväxt på 20-30 %, och något senare en klar ökning av höjdtillväxten[Lähdeviite7].

Tabellen nedan visar ett exempel för en granplantskog i södra Finland

• Skött: slyröjning utförs enligt rekommendationerna vid 5 års ålder och röjningen 8 år senare.
• Oskött: ingen slyröjning utförs och röjningen försenas med fem år.
• Gallringarna utförs i enlighet med gallringsmallarna. I båda fallen är omloppstiden 63 år.

Om slyröjningen blir ogjord och röjningen försenas:

• andelen glasbjörk ökar betydligt och stammarnas grovlekstillväxt blir långsammare
• särskilt första gallringen ger avsevärt mindre intäkter från virkesförsäljningen
• intäkterna från avverkningarna under hela omloppstiden blir lägre
• omloppstiden måste förlängas om man vill ha samma penningmässiga nytta vid slutavverkningen som i den skötta skogen.

Nettonuvärdet för den skötta plantskogen är högre än för den oskötta vid samtliga använda kalkylräntor (se nedanstående tabell). Värdet har uträknats för den tidpunkt då man beslutat om slyröjningen (beståndsålder 5 år).

Tack vare den kortare omloppstiden kommer intäkterna från gallringsavverkningarna och slutavverkningen att tidigareläggas. Risken för skador minskar också. I ett trädbestånd som är övertätt finns det risk för snöskador. I synnerhet i tallbestånd med ett stort inslag av lövsly är det risk för älgskador.

Bilderna visar vilken inverkan röjningen har på virkesproduktionens resultat och avkastning.

Exemplet utgår från ett planterat granbestånd på frisk mo i södra Finland, Padasjoki (1 235 d.d.). I det första alternativet har slyröjning utförts enligt rekommendationerna, dvs. vid fem års ålder, och röjningen åtta år senare. I det andra exemplet  har ingen slyröjning utförts och röjningen är försenad med fem år. I båda fallen är omloppstiden 63 år och gallringsavverkningarna utförs enligt gallringsmallarna.

Slyröjning och röjning är lönsamma åtgärder och säkrar en god avkastning av den investering som skogsförnyelsen innebär. Nettonuvärdet hos den skötta plantskogen är högre med alla de kalkylräntor som använts i exemplet. 

• Om röjningen görs vid rätt tidpunkt, får man redan vid första gallringen en hel del intäkter av virkesförsäljningen, eftersom virket är grövre tack vare skötselåtgärderna.
• Tack vare röjningen är inkomsterna från virkesförsäljningen i exemplet 600 €/högre vid första gallringen. Om kostnaden för röjningen är 460 €/ha, är dess värde vid första gallringen (om 20 år) 683 €/ha baserat på en kalkylränta om 2 %.

Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt. 

Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.  

Vid första gallringen avlägsnas i första hand träd av dålig kvalitet, sådana som inte i framtiden ger bra stock av bra kvalitet. Dessutom reglerar man tätheten i beståndet så att man redan vid följande gallring kan avverka stammar som uppnått stockdimension. 

Enhetskostnaden för virkesdrivningen vid första gallringen är starkt beroende av volymen på de stammar som avverkas. Om röjningen har gjorts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig, växer träden snabbt och bildar starka stammar och får välutvecklade kronor.

Virkesförsäljningsintäkterna vid första gallringen påverkas i hög grad av hur beståndet har blivit skött i förnyelseskedet och plantskogstadiet. I en skött skog hinner träden bli grova redan före första gallringen. Då får man ett bättre enhetspris för virket och avverkningsuttaget blir också större. Båda faktorerna inverkar på virkesförsäljningsintäkterna.

Avverkningen i ett oskött bestånd blir dyr och risken för drivningsskador är större än i ett skött bestånd.

I skötta skogar kan man senarelägga första gallringen för att få första gallringen lönsam. I stället för att gallra när övre höjden är 12 meter kan man flytta fram den ända tills övre höjden hunnit bli 15 meter, men då har man färre möjligheter att göra urvalet enligt kvalitet. 

[Lähdeviite8]Gallringen får ändå inte skjutas upp så länge att kronorna hinner bli alltför små, eftersom trädens förmåga att utnyttja det utrymme gallringen ger och växa till sig då blir sämre, och risken för snöskador i främst tall- och björkbestånd ökar.

För att åstadkomma ett tillräckligt stort avverkningsuttag kan man ibland behöva kombinera första gallringen av ett bestånd med avverkningar som görs i närheten. På det här sättet får man första gallringen utförd i tid och undviker de tilläggskostnader och möjliga virkesproduktionsförluster som en försenad gallring kan innebära.

I yngre gallringsskogar kan man hålla kapitalets avkastningsgrad hög genom att styra tillväxten till träd av god kvalitet, med andra ord satsa på värdetillväxten. Ju äldre skogen blir, desto mer kapital är bundet i den, men värdetillväxten planar ut och börjar till slut gå ned då trädens tillväxt avtar. Därför sjunker kapitalets avkastningsprocent i en något äldre skog. Avkastningsprocenten för en äldre gallringsskog kan höjas genom gallringar, med andra ord genom att minska det kapital som är bundet i träden.  

Tidpunkten för gallringen samt gallringsmetoden och -styrkan påverkar både de avverkningsintäkter som gallringen ger och utvecklingen i det kvarvarande beståndet. För de vanligaste trädslagen och ståndorterna finns gallringsmallar som underlättar beslutsfattandet i samband med gallringsavverkningar. 

Gallringsmallarna är uppgjorda så att man har beaktat både nuvärdet för det framtida kassaflödet (kalkylränta 2-3 %) och olika riskfaktorer. Mallarna garanterar inte att ett ekonomiskt optimalt resultat uppnås i alla situationer, men de kan tryggt användas för olika slags bestånd. Mallarna baseras på generaliseringar av hur bestånden normalt utvecklar sig, både för naturligt uppkomna skogar och odlade bestånd. Utvecklingen i odlade bestånd är ofta kraftig och man kan hålla dem tätare än motsvarande bestånd som uppstått på naturlig väg.  

Om avkastningskravet är lågt, kan man binda mer kapital i trädbeståndet, vilket leder till tätare skogar. Om avkastningskravet höjs, blir kapitalet dyrare och då är det mer lönsamt att hålla beståndet glesare för att minska det kapital som är bundet i beståndet. Den optimala grundytan är som störst i mitten av omloppstiden, och det lönar sig ofta att minska på virkeskapitalet nära slutet av omloppstiden så att avkastningsprocenten inte sjunker så mycket på grund av det kapital som är bundet i beståndet[Lähdeviite9].

Gallringens lönsamhet beror direkt av nivån på rotpriser eller leveranspriser och gallringens inverkan på intäkter från framtida virkesförsäljningar. Behandlingsytans storlek, avverkningsuttagets storlek, stockstammarnas medelstorlek och när på året ytan kan avverkas påverkar direkt vilket pris man kommer att få när man säljer virket. 

På skogsfastigheter där det går många år mellan avverkningarna och där avståndet till närmaste skogsbilväg kan vara långt, är det viktigt att göra en uppskattning av om det lönar sig utföra enstaka gallringar med litet virkesuttag. På näringsfattiga torvmarker och på lågproducerande marker i norra Finland lönar det sig att sätta flera enskilda gallringsobjekt och andra skogsvårdsobjekt i skick samtidigt så att de bildar en större helhet.

Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador pga av olika naturfenomen. I unga gallringsskogar ökar speciellt risken för snöskador medan stormskadorna utgör det största hotet i äldre gallringsskogar. Risken för skador ökar ju tätare skogen varit före gallringen och ju kraftigare gallringen varit. Genom att skjuta upp en gallring kan man få större intäkter för virkesförsäljning längre fram, men samtidigt ökar skaderisken. 

Både yngre och äldre grandominerade bestånd är rätt flexibla när det gäller gallringsstyrkan. I grandominerade bestånd utför man normalt två gallringar under omloppstiden. En tredje gallring ökar skaderisken och ökar inte just nuvärdet av nettointäkterna. 

För gran är det möjligt att använda ett skötselprogram med endast en gallring. I sådana fall blir nuvärdet av nettointäkterna något lägre, men drivningsskadorna blir mindre och risken för spridning av rotticka minimeras. Om man riktar in sig på endast en gallring under omloppstiden så bör det beaktas redan i samband med röjningen. Efter röjningen ska plantskogen då vara glesare än normalt (1 200-1 400 stammar per hektar). 

I tallbestånd förorsakar kraftiga gallringar betydande tillväxtförluster, och nettointäkternas nuvärde minskar klart. Därför lämpar sig ett skötselprogram med bara en gallring dåligt för tallbestånd. I tallbestånd av bra kvalitet kan en tredje gallring vara befogad eftersom man därigenom kan trygga en hög värdetillväxt jämfört med det kapital som är bundet i beståndet. 

I exemplet jämförs markvärdet för olika skötselprogram som omfattar en, två eller tre gallringar i ett planterat granbestånd på lundartad mo i södra Finland. Exemplet är från Hattula (1235 d.d.).

Markvärdet är en uppskattning av nettonuvärdet av intäkter och kostnader för uppdrivningen av ett bestånd, då man tänker sig att man upprepar samma skötselprogram i oändlig framtid från det att beståndet etablerats. Det här betraktelsesättet lämpar sig väl för jämförelse mellan olika skötselprogram.

Skillnaderna i markvärde mellan olika skötselprogram är relativt små. Ett skötselprogram med bara en gallring ger ett markvärde som är 10 % lägre vid tre procents kalkylränta och 20 % lägre om räntan är fyra procent.

I exemplet jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett sått tallbestånd på karg mo i Kajanaland, Paltamo (992 d.d.), med skötselprogram som omfattar en, två respektive tre gallringar.
Markvärdet är en uppskattning av nettonuvärdet av intäkter och kostnader för uppdrivningen av ett bestånd, då man tänker sig att man upprepar samma skötselprogram i oändlig framtid från det att beståndet etablerats. Det här betraktelsesättet lämpar sig väl för jämförelse mellan olika skötselprogram.

I tallbestånd förorsakar mycket kraftiga gallringar betydande produktionsförluster. Med ett avkastningskrav på två procent är det skötselprogram som baserar sig på två gallringar det mest lönsamma. Alternativet med bara en gallring ger ett över 20 % lägre markvärde.

Med ett avkastningskrav på tre respektive fyra procent leder samtliga skötselprogram till ett negativt markvärde. På grund av ståndortens svaga produktionsförmåga räcker de framtida avverkningsintäkterna inte till för att täcka beståndets etableringskostnader, vilket innebär att skogsodling inte är ekonomiskt lönsamt.

Skogsägaren fattar beslut om uttag av energived i enlighet med de egna målen beträffande skogsbruket, och också om vilket sortiment som tas ut. Beståndets tillstånd påverkar beslutsfattandet. Utdrivning av energived kan förbättra kvaliteten hos ett ungt, oskött bestånd samtidigt som den täcker kostnaderna för att sätta beståndet i skick och stärker beståndets värdeutveckling. 

Det är i allmänhet i samband med gallring som också energived tas ut. Gallring förbättrar beståndets kvalitet och försnabbar dess tillväxt samtidigt som den ger inkomster från virkesförsäljning. Vid drivning av energived har terrängens egenskaper och stammarnas grovlek betydelse för utförandet av arbetet och för lönsamheten. Efter en väl utförd gallring får vi ett bestånd av bra kvalitet med hög virkesproduktion. Träd av sämre kvalitet avlägsnas, i de fall de inte lämnas som naturvårdsträd.

Det är i allmänhet i samband med första gallring och iståndsättning av ungskog som klenvirke tas ut som energived. Då första gallring utförs i skötta skogar kan man lätt öka avverkningsuttaget och intäkterna genom att ta ut också energived. I unga gallringsskogar där plantskogsvården lämnats ogjord eller utförts bristfälligt uppstår behov av första gallring i ett tidigare skede än om skogen är skött. Eftersom träden är klena och beståndet ofta övertätt, blir gallringen dyr. I sådana fall kan uttag av energived utgöra ett alternativ som minskar nettokostnaderna för skötselåtgärden.  

Uttag av energived är det mest ekonomiska sättet att förvandla en ung, oskött skog till ett produktivt bestånd. Om diametern i unga, täta bestånd är mindre än 7 cm är emellertid uttag av energived i allmänhet inte ekonomiskt lönsam, utan i sådana fall rekommenderas i stället röjning. Energivedsuttag kan vara ekonomiskt motiverat om stammarnas medelvolym är över 40 liter och utfallet per hektar blir minst 40–50 m³/ha.  

Om arbetet utförs som helträdsavverkning minskar näringsmängden i beståndet något. Därför lämpar den sig inte för karga ståndorter eller där det finns en risk att det uppstår näringsobalans i marken. Det här beror på att en stor del av den näring trädet innehåller finns i barren och bladen.

Det är i allmänhet i samband med första gallring som klenvirke tas ut som energived. Då första gallring utförs i skötta skogar kan man lätt öka avverkningsuttaget och intäkterna genom att ta ut också energived. I unga gallringsskogar där plantskogsvården har blivit eftersatt uppstår behov av första gallring i ett tidigare skede än om skogen är skött. Eftersom träden är klena och beståndet ofta övertätt, blir gallringen dyr. I sådana fall kan uttag av energived utgöra ett alternativ som minskar nettokostnaderna för skötselåtgärden.

Uttag av energived i samband med gallringsavverkning förbättrar drivningens lönsamhet eftersom det totala avverkningsuttaget blir större. Om arbetet utförs som helträdsavverkning minskar näringsmängden i beståndet något. Det här beror på att en stor del av den näring trädet innehåller finns i barren och bladen. Så länge helträdsavverkningen utförs i enlighet med skogsvårdsrekommendationerna har det här emellertid ingen större betydelse för beståndets tillväxt. Uttag av energived är det mest ekonomiska sättet att förvandla en ung, oskött skog till ett produktivt bestånd.

Om skogsägaren vill använda sig av kontinuerlig beståndsvård som skogsvårdsprincip, lämpar sig de här beskrivna metoderna sällan. Vid kontinuerlig beståndsvård hör de små träden - klenvirket - till de träd som ska sparas.

För att man ska uppnå lönsamhet i sina investeringar i skogsbruket behöver alla åtgärder vara ändamålsenliga och utföras vid rätt tidpunkt. Virkesproduktionens lönsamhet påverkas av mängden kapital som är bundet i skogen, tillväxten och avverkningsmöjligheterna, virkespriset, kostnaderna för skogsvården samt beskattningen. Det är viktigt att den som fattar beslut om skogsbruksåtgärderna har en god kunskap om den biologiska och ekonomiska grunden för virkesproduktionen. 

Skogsägaren kan förbättra virkesproduktionen och värdetillväxten genom skogsvård, men skogsvården är också en utgiftspost som minskar lönsamheten. Det är möjligt att få statligt stöd för en del av de investeringar man gör i torvmarksskog. Den bästa avkastningen på kapitalet får man på de bördigaste ståndorterna, medan skogsvårdsarbeten på de kargaste ståndorterna kan bli olönsamma. I en del av de torvmarksskogar som omfattas av skogsbruk är det inte lönsamt att bedriva virkesproduktion.  

(fortsättning från föregående bild)

1 A. Objekt där virkesproduktionen är lönsam från en trädgeneration till en annan och det lönar sig att investera i skogsvård. Lönsamheten i investeringarna försämras om avkastningskravet ökar eller om ståndorten blir kargare.  

1B. Objekt där det inte lönar sig för skogsägaren att investera i virkesproduktion, men där beståndets tillväxt är tillräcklig för att producera drivningsdugligt virke från en trädgeneration till en annan. Här är det bäst att bara satsa på naturlig förnyelse eller alternativt att välja kontinuerlig beståndsvård som skogsvårdsprincip.  

1C. Objekt där virkesproduktionen är så liten att det endast lönar sig att ta tillvara den första trädgenerationen efter dikningen. Efter slutavverkning är virkesproduktion inte längre lönsam på grund av markens låga produktionsförmåga.  

2. Objekt som är olönsamma med tanke på virkesproduktion eftersom de ger mindre intäkter än vid skogsägarens avkastningskrav skulle förutsätta. En skogsägares avkastningskrav beror av de egna målen med skogsbruket, avkastningen från alternativa investeringar samt investeringsrisken.  

Skogsägaren beslutar om hur olika bruksformer - virkesproduktion, tryggande av mångfalden och övriga bruksformer - ska betonas och jämkas samman på den egna skogsfastigheten.  

Det finns alltid osäkerhetsfaktorer i skogsbruket, de kan till exempel ha att göra med den framtida skogsbruksinriktningen, priset och efterfrågan på virke och klimatet. Därför är det klokt att bedriva ett mångsidigt skogsbruk så att det finns utrymme för olika slags beslut i framtiden. Möjligheten att ställa om beståndsvården i torvmarksskog från beståndsvård trädskiktsvis till kontinuerlig beståndsvård är ett exempel på det här. 

Lönsamheten i en investering i skogsförnyelse på torvmark visas i tabellen här invid. Ju högre avkastningskrav skogsägaren har på sina investeringar, desto bördigare bör ståndorten vara och desto högre värmesumma bör regionen ha. Avkastningskravet påverkar också hur mycket det lönar sig att investera i skogsförnyelse.   

Kalkylerna som ligger till grund för tabellen baserar sig på tillväxtmallar som beskriver beståndens utveckling på torvmark. Utgångsdata för mallarna har varit bestånd som dikats för första gången för 15-20 år sedan. Kalkylerna har gjorts upp för två olika kostnadsnivåer för etablering av ett nytt bestånd: 400 €/ha och 900 €/ha. Kostnaden för iståndsättningsdikning har satts till 240 €/ha. Som rotpris har använts medelpriserna för år 2012. En god lönsamhet förutsätter att förnyelsen resulterar i en fullsluten skog där man kan utföra minst en gallring som resulterar i avverkningsintäkter under omloppstiden.

Om skogsmarkens värde blir negativt med den valda förnyelsemetoden och kalkylräntan lönar det sig inte att investera i förnyelse för att etablera en ny trädgeneration. Vid beslutsfattandet är det viktigt att också beakta åtgärdens eventuella negativa effekter på vattendragen.

Källa för ovanstående tabell [Lähdeviite10].  

För lågproduktiva, dikade torvmarker rekommenderas att man efter en eventuell avverkning lämnar dem orörda så att de återgår till naturtillstånd där torvmarksekosystemet igen börjar producera ny torv. Den här typen av objekt hittar man oftast på lav- och ristorvmoar och större delen av dem finns i Nordbotten och i Lappland. Om det föreligger plikt att förnya ett lågproduktivt objekt av det här slaget är det klokast att låta det förnya sig på naturlig väg.

Förnyelseskyldigheten som anges i skogslagen (§ 5 a) gäller inte dikade torvmarker som klassas som tvinmark eller impediment (tillväxten under 1 m³/ha/år) Vid avverkning på dessa ska minst 20 träd per hektar lämnas kvar för att främja mångfalden. Efter avverkningen får torvmarken återgå till naturtillstånd.  

Också kulturmiljöer och sådana dikade torvmarker som ursprungligen har varit öppna torvmarker eller torvmarker med mycket glest trädbestånd kan lämnas oförnyade. Det här gäller bland annat dikade, bördiga brunmossar och andra öppna mossar. Det finns inga krav på att förnya dem, så länge restaureringen sker enligt en plan som fastställts av skogsmyndigheterna.   

På torvmark är det typiskt att det förekommer ett stort inslag av glasbjörk. Då ett glasbjörksbestånd har passerat åldern för första gallring är värdetillväxten liten eftersom kvaliteten sällan är tillräcklig för fanérstock. Det här innebär att det är motiverat att minska andelen glasbjörk i samband med gallring och i stället styra tillväxten till de bästa barrträden som har störst värdetillväxt.  

I barrträdsdominerade skogar är det ändå att rekommendera att man lämnar ett lövträdsinslag på minst 10 procent för att främja beståndets livskraft, förbättra markens tillstånd och trygga mångfalden.

Om det förekommer rikligt med glasbjörk i tall- eller granbestånd på torvmark kan man gallra beståndet ända ned till lägsta gallringsgränsen för barrträd eller till och med något under, och gynna barrträden i samband med gallringen. Av glasbjörkarna lämnas de kvalitetsmässigt allra bästa och de som fyller upp det som annars skulle bli luckor. 

Lönsamheten för iståndsättningsdikning beror av ståndortens bördighet, beståndens virkesvolym, torvens egenskaper, de gamla dikenas skick och det geografiska läget. För det enskilda objektet påverkas dikningsdugligheten också av helhetssituationen på det område man planerar iståndsättningsdika.

Det är inte bara överskottet av vatten, utan också obalans i näringshushållningen, t.ex. brist på kalium eller fosfor, som kan begränsa trädens tillväxt. Om det förekommer näringsobalans och den inte åtgärdas genom gödsling uppnår man inga fördelar med iståndsättningsdikning. Kostnaderna för en eventuell gödsling bör tas i beaktande vid lönsamhetsberäkningen.

I olika forskningsprojekt har man kommit till slutsatsen att man genom iståndsättningsdikning kan uppnå en tillväxtökning på 0,5–1,5 m³/ha under 15-20 år jämfört med liknande torvmarksskog som inte har åtgärdats [Lähdeviite11][Lähdeviite12]. Resultaten varierar beroende på utgångsbeståndet, värmesumman och bördigheten.

Gödslingen ökar produktionen av gagnvirke och påskyndar trädens diameterutveckling. Därigenom kan också avverkningarna tidigareläggas. Jämfört med andra skogsvårdsarbeten är investeringen rätt kortvarig då man till största delen kan realisera den ökade produktionen redan vid nästa avverkning. I medelålders skog sjunker inte virkeskvaliteten genom gödsling, utan snarare tvärtom i och med att årsringarna inte blir tunnare såsom normalt sker i äldre skog. Kvaliteten på virket blir på så sätt jämnare. 

På mineraljordar kan man genom gödsling uppnå en intern ränta på 10-20 procent. På torvmarker är den ekonomiska avkastningen av gödsling mindre än på mineraljordar, eftersom gödsling behöver utföras redan då beståndet är ungt på grund av den näringsobalans som är typisk för torvmarker. När man utför PK-gödsling i äldre trädbestånd på kärr kan man under 15–20 år få en intern ränta som kan överstiga 10 procent. Den största tillväxtökningen ger gödsling i tallbestånd med svag tillväxt på torvmarker med näringsobalans. Där kan man få en tillväxtökning på 1-4 m³/ha per år under upp till 30 års tid. [Lähdeviite13]

Den bästa avkastningen ger en gödsling som ökar stockandelen och den ska då utföras 6–10 år före förnyelseavverkningen. Det är inte lönsamt att utföra gödsling av väl växande plantskogar eftersom gödslingen inte i större utsträckning förbättrar plantornas tidiga utveckling och det kapital som binds i gödslingen kan inte realiseras på länge. Ett undantag utgörs av plantskogar som lider av näringsobalans, där kan man med hjälp av gödsling förhindra att tillväxten avtar och att det uppstår felaktigheter i virket. 

Mest lönsamt är att utföra gödslingen antingen i form av samprojekt med grannfastigheterna eller så att den sammanlagda gödslingsarealen annars fås tillräckligt stor. Då hålls hektarkostnaderna för anskaffningen och spridningen av gödseln på en rimlig nivå. För en självverksam skogsägare kan det också vara ändamålsenligt att gödsla mindre områden.

Mest lönsamt är att utföra gödslingen antingen i form av samprojekt med grannfastigheterna eller att arrangera det hela så att den sammanlagda gödslingsarealen på annat sätt blir stor. Då hålls hektarkostnaderna för anskaffningen och spridningen av gödseln på en rimlig nivå. För en självverksam skogsägare kan det också vara ändamålsenligt att gödsla också mindre områden. 

Stamkvistning kan orsaka färgfel, röta och lyror om arbetet inte blir utfört på rätt sätt eller om det utförs under fel årstid. Om till exempel tallstammar stamkvistas på senhösten och tidigt på vintern kan sporer av barrträdskräfta tränga in i stammarna via skador i barken och orsaka lyror.

Välväxande tallbestånd i södra och mellersta Finland, som kan producera rotblock av hög kvalitet med hjälp av stamkvistning och gallringar med relativt kort omloppstid, är ekonomiskt sett bäst lämpade för stamkvistning. På torr mo får stamkvistade tallar hög kvalitet, men lönsamheten är inte lika god som på frisk mo på grund av den längre omloppstiden och en sämre tillväxt.

Det lönar sig att förlänga omloppstiden något för stamkvistade bestånd eftersom den största värdetillväxten kommer först i slutet av omloppstiden. Stamkvistningens lönsamhet kan förbättras genom att gödsla 1–2 gånger före förnyelseavverkningen.

Om vi utgår från att kostnaden för stamkvistning av ett tallbestånd är 500 €/ha, borde vi med en kalkylränta på 4 % få över 3 500 €/ha mer intäkter vid slutavverkningen av beståndet (50 år efter stamkvistningen) i dagens penningvärde för att arbetet ska kunna ses som lönsamt. Om mängden stock då är 250 m³/ha, betyder det här att vi borde få ett 14 €/m³ högre pris. Det här skulle förutsätta ett 25 procents pristillägg om vi utgår från stockpriset i början av år 2015 (56 €/m³).

Eftersom omloppstiden för björk är kortare än för tall, kommer investeringen i stamkvistningen att realiseras tidigare. Det är billigare att stamkvista ett björkbestånd än ett tallbestånd, men virkesutfallet blir också mindre. Om vi utgår från att kostnaden för stamkvistning är 300 €/ha, borde vi med en kalkylränta på 4 % få över 1 180 €/ha mer intäkter vid slutavverkningen av beståndet (35 år efter stamkvistningen) i dagens penningvärde för att arbetet ska kunna ses som lönsamt. Om mängden stock då är 180 m³/ha, betyder det här att vi borde få ett 6,50 €/m³ högre pris. Det här skulle förutsätta ett 15 procents pristillägg för björkstocken om vi utgår från stockpriset i början av år 2015 (43 €/m³).   

En omsorgsfull drivningsplanering, ett väl utfört arbete och rätt vald avverkningstidpunkt som utgår från förhållandena på avverkningsobjektet är det bästa sättet att minska drivningsskador vid avverkningar. Drivningsskador sänker trädbeståndets kvalitet och gör det lättare för rötsvampar att sprida sig. Risken för drivningsskador är särskilt stor vid plockhuggning i olikåldriga skogar eftersom stora träd plockas bort bland mindre träd som blir kvar. Det blir inga stockträd av skadade träd i de lägre kronskikten. Av de träd som har en diameter på 5–20 cm har man observerat att 10–20 % skadas vid maskinell plockhuggning[Lähdeviite14]. 

Om träden varierar i storlek och artrikedomen är stor minskar risken för skogsskador. En ensidig trädslagsstruktur ökar t.ex. risken för att  trädslagsspecifika skadeinsekter och växtsjukdomar ska sprida sig. En variationsrik skog upprätthåller mångfalden av svampar och mikroorganismer i skogsmarken, vilket är en garanti för att träden har goda växtförhållanden. Risken för skogsskador anses vara mindre vid kontinuerlig beståndsvård än vid beståndsvård trädskiktsvis[Lähdeviite15].  

Risken för angrepp av rotticka bör beaktas vid avverkningar och när man väljer att bygga vidare på underväxten. Om det redan finns mycket rotröta i beståndet, har många av granarna bland underväxten redan blivit infekterade via rotkontakter. I granbestånd främjar kontinuerlig beståndsvård spridning av granens rotticka via rotkontakter mellan träd av olika storlek[Lähdeviite16].  

Snytbaggen är den allvarligaste skadegöraren på små barrträdsplantor. Snytbaggen gnager basten på trädplantorna. Allvarliga skador kan döda plantorna. Kåddoften från färska stubbar lockar snytbaggar till avverkningsytan. De använder stubbarna som förökningsunderlag. Om det finns grova träd i närheten minskar gnaget på plantorna, eftersom snytbaggen då också söker föda i trädkronorna. Snytbaggen skadar ofta plantor som planterats på kalhyggen. I olikåldriga skogar orsakar snytbaggar sällan skador. 

Skogar som sköts med kontinuerlig beståndsvård och har en mångsidig trädslagsblandning har allmänt taget den bästa motståndskraften mot insektsskador. Detta minskar också den ekonomiska risken[Lähdeviite17]. Barkborreskador förekommer mest i varma, solexponerade förhållanden med försvagade träd såsom vindfällen. Barkborren angriper endast stora granar, små granar angrips inte. En olikåldrig skog slås därför aldrig helt ut, även om skador skulle förekomma. 

Skador av älg, sork och vind varierar beroende på beståndets behandling och de lokala förhållandena. Kontinuerlig beståndsvård minskar i de flesta fall dessa skaderisker jämfört med beståndsvård trädskiktsvis. [Lähdeviite15]

Risken för stormskador har konstaterats bli mindre då behandlingsmetoden är plockhuggning i olikåldriga bestånd[Lähdeviite18]. Risken är i allmänhet också liten då man använder sig av luckhuggning[Lähdeviite19]. Vid all avverkning bör man ändå beakta trädbeståndets tillstånd och de lokala vindförhållandena. Kraftig gallring och plockhuggning ökar risken framförallt i bestånd med uppskjutna kronor och på öppna platser utsatta för vind. 

Tidpunkten för avverkningen beror i första hand av möjligheterna att ta ut tillräckligt mycket virke på en gång. Det blir dyrt att driva ut små mängder virke. Avverkningsstyrkan utgår huvudsakligen från behovet att främja den naturliga förnyelsen i beståndet. Virkesuttaget har varit över 100 m³/ha i bestånd där man utfört mätningar. Om man vill ha ett så pass stort virkesuttag också i framtiden, betyder det att omdrevet i medeltal måste vara över 20 år. 

Det är särskilt plockhuggningarna som kräver speciell omsorg och yrkesskicklighet av maskinföraren för att drivningsskadorna inte ska bli för stora. Det är i första hand träd som är under 10 m höga som drabbas av drivningsskador. 

Trädvalet vid avverkningen påverkar beståndets fortsatta utveckling och virkesproduktionens lönsamhet. Det här gäller särskilt plockhuggning, där man i första hand avverkar dels de träd som passerat den viktiga värdetröskeln mellan massaved och stock, samt träd av sämre kvalitet som inte kan utvecklas till värdefulla stockträd. Vid avverkning är det viktigt att lämna sådana träd kvar att växa som kommer att passera den här värdetröskeln före nästa avverkning. På det här sättet kan man få en bra avkastning på det bundna kapitalet. 

Det pris som skogsägaren får för sitt virke påverkas av virkets kvalitet, även om någon egentlig kvalitetsprissättning sällan används. Det förekommer olika uppfattningar om kvaliteten på det virke som produceras vid kontinuerlig beståndsvård. Höggallring och plockhuggning ses ofta som metoder som förbättrar kvaliteten på virket. De här metoderna baseras på att man lämnar en stor del av de medhärskande träden medan de härskande träden avverkas. De medhärskande träden har klenare kvistar än de härskande träden, och det här kan ses om en kvalitetsförbättring. 

Det har också framkommit att virket i olikåldriga bestånd kan bli sämre än i likåldriga bestånd. I olikåldriga granbestånd växer granplantorna vanligen långsamt vilket medför att den centrala delen av rotstocken delvis kan vara mycket rik på kvistar, vilket försämrar kvaliteten på virket[Lähdeviite7]. Utöver det här varierar också årsringsbredden och virkets densitet mer än i bestånd med en jämnare struktur. Stegvis avveckling av överståndare möjliggör å andra sidan produktion av grov stock av hög kvalitet. 

För närvarande har de flesta bestånd där man tillämpar plock- och luckhuggning en tidigare historia som likåldriga bestånd, vilket innebär att virkeskvaliteten i dem kan vara annorlunda än om beståndet från början drivits upp enligt principerna för kontinuerlig beståndsvård. Utgående från den information som nu finns tillgänglig kan man anta att skötselprincipen inte påverkar tallens kvalitet i någon större utsträckning på sådana ståndorter som lämpar sig för tall.

Det finns ännu inte sammanställningar om de realiserade virkespriserna för avverkningar som utförts inom ramen för kontinuerlig beståndsvård på samma sätt som för konventionella gallrings- och slutavverkningar. 

Vid beståndsvård trädskiktsvis är det möjligt att ta tillvara hyggesrester och stubbar på förnyelseytor som energived, men detta rekommenderas inte vid kontinuerlig beståndsvård. Vid kontinuerlig beståndsvård är det snarast stamvirket som kan utnyttjas som energived om det inte är lönsamt eller möjligt att använda det som gagnvirke. 

En omsorgsfull drivningsplanering, ett väl utfört arbete och rätt vald avverkningstidpunkt utgående från förhållandena på avverkningsobjektet är det bästa sättet att minska drivningsskador i avverkningar. Drivningsskador sänker trädbeståndets kvalitet och gör det lättare för rötsvampar att sprida sig.

Risken för drivningsskador är särskilt stor vid plockhuggning i olikåldriga skogar eftersom stora träd plockas bort bland de mindre träd som blir kvar. Det blir inga stockträd av skadade träd i de lägre kronskikten. Av de träd som har en diameter på 5–20 cm har man observerat att 10–20 % skadas vid maskinell plockhuggning[Lähdeviite14].