Skogbevuxna bergsområden

Faktorer som inverkar på avgränsningen är motiveringen för skyddet, särdragen och skogsägarens mål. Oftast är det bäst att utgå från att naturobjektets egenskaper alltid ska bevaras. 

Naturobjekten har inte alltid tydliga gränser, vilket försvårar avgränsningen. Ofta finns det en övergångszon vid gränsen till objektet och i zonen finns särdrag från båda livsmiljöerna. Det kan vara omöjligt att avgränsa objekt när snön täcker den växtlighet som indikerar avvikande förhållanden.

Avgränsning av naturobjekt vid olika prioriteringar

Prioritering av balans

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Dessutom kan en trädbevuxen skyddszon etableras runt objektet, som då endast behandlas genom plockhuggning eller dit naturvårdsträd från omkringliggande figurer koncentreras. 

Prioritering av ekonomin

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Prioritering av balans. Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Vidare rekommenderas att koncentrera andra naturvårdsåtgärder till närheten av naturobjektet.

Prioritering av naturen

Om skogsägaren föredrar att prioritera naturvården kan man rekommendera att avgränsningen görs så att den också innefattar en skyddszon runt objektet. Då bevaras särdragen och de organismer som är beroende av dem bättre också i den omedelbara närmiljön till naturobjektet. Bredden på skyddszonen kan variera utgående från objektets särdrag och skogsägarens önskemål.

Vid avgränsning av ett avverkningsområde som gränsar mot ett värdefullt naturobjekt är det bra att tänka på följande: 

• Vad är det som är värdefullt på objektet med tanke på naturens mångfald? 
• Vilka särdrag har objektet? 
• Vilka egenskaper och strukturdrag bör eller vill man bevara hos objektet?

Avgränsa avverkningsområdet så att de här egenskaperna bevaras. Om ett naturobjekt till exempel är skuggigt av naturen, gör beståndsbehandlingen så att skuggigheten bibehålls. Om området igen är öppet och solexponerat kräver det inte någon skyddande trädkappa för att särdragen ska bevaras.  

Utnyttja objektets naturliga gränser. Ta en titt på naturen runtom objektet. Ofta hittar man de naturliga gränserna genom att ge akt på:  

• trädbeståndet: trädslagsförhållanden, mängden lövträd, åldersstruktur, naturtillstånd, mängden död ved   
• marken: variationer i fukt och bördighet, den naturliga gränsen ligger ofta där momark övergår i torvmark eller där skogstypen eller torvmarkstypen ändrar  
• växtligheten: där växtsamhället förändras så att den blir frodigare eller torftigare än i den omgivande skogsmiljön
• terrängformationer: förändringar i terrängformationer kan ha stor betydelse för till exempel objektets mikroklimat – objektet avgränsas enligt terrängformationer så att dess särdrag, till exempel mikroklimatet, bevaras.   

Om det på objektet finns flera olika livsmiljöer, till exempel en bäck och ett bördigt kärr, ska man när man behandlar skogen beakta särdragen i båda livsmiljöerna.

Med naturvårdsavverkning avses alla avverkningsmetoder som kan vidtas med målet är att öka mångfalden, förbättra livsvillkoren för arterna som lever där, förbättra landskapsbilden eller effektivera vattenvården. 

Checklista för beaktande av naturobjekt vid planering av skogsbruksåtgärder

Kartfönstret innehåller också följande material:

• Värdefulla bergområden
• Värdefulla stenbundna marker
• Serpentinberg

Skogscentralens kartmaterial över stup(extern länk) gör det lättare att beakta både stup som fyller kriterierna för särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen, och andra stup med stor mångfald. 

Finlands miljöcentral har sedan början av 2000-talet samlat in information om förekomster av kalkhällar och gamla, nedlagda kalkbrott. För tillfället pågår också en fältinventering av dem. Det finns geodata om kalkberg och gamla kalkbrott som kan användas av skogsbrukets aktörer, men materialet är inte komplett.
 

Ofta hittar man de de mest artrika organismsamhällena vid basen av ett stup. Det vatten som rinner ned längs ett stup utgör tillsammans med vittringsprodukterna och beskuggningen till de särdrag som kännetecknar stup och skogen nedanför dem. Särdragen påverkar både markens egenskaper, växtligheten och trädbeståndet. 

• Objektet ska avgränsas så att både stupet och skogen genast nedanför stupet faller innanför avgränsningen. Särdrag som vittringsprodukter, ståndortens bördighet, mikroklimatet eller någon annan faktor som är kopplad till stupet kan användas som indikator för var gränsen ska dras.

Stup och skogen nedanför dem kan beaktas på olika sätt beroende på vilka deras egenskaper är. Skogen nedanför ett stup avgränsas utanför skogsbruksåtgärder eftersom den är värdefull för mångfalden och en eventuell avverkning kunde ändra mikroklimatet eller beskuggningen på området. 

Rekommendationer för hur stup och skogen nedanför dem ska beaktas och behandlas

• Vid skogsbruksåtgärder beaktas bergsstup där bergytan är sprucken eller har överhängande ytor och hålor. Kring stup av det här slaget lämnas en tillräckligt bred skyddszon där bredden avgörs från fall till fall.
• Mikroklimatet i skog som växer under stup som vetter mot norr kan tryggas genom att avgränsa en cirka 30-50 meter bred skyddszon. För stup som vetter mot söder är bredden 60-100 m.
• Där det förekommer hotade mossor och lavar ska ståndortens miljö tryggas genom att lämna tillräckligt med skuggande träd för att bibehålla mikroklimatet.
• En del av stupen kan höra till skogslagens särskilt viktiga livsmiljöer vars särdrag inte får förändras.
• Förändra inte mikroklimatet och beskuggningen i en lund som utvecklats under ett stup genom för kraftiga avverkningar. Bibehåll lundkaraktären i skogen under stupet genom försiktig plockhuggning där sådana enstaka granar och hyggesrester från granarna avlägsnas som annars kan hota lundens naturvärden.
• Om skogen under ett stup är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd ska den avgränsas utanför beståndsbehandlingen. 
• Avgränsa sådana stup och skogen under dem utanför stämplingen där stupet hamnar innanför en slutavverkningsfigur.
• Utred möjligheterna till frivilligt skydd.
• Tillåt sådan skog att återgå till naturtillstånd där skogen under ett stup redan har kalavverkats, så att dess strukturdrag i framtiden kan stöda uppkomsten av en artrik livsmiljö.
• Lämna vid markberedning en skyddszon i stupets omedelbara närhet som inte alls markbereds. Skyddszonens bredd kan variera beroende på objektets egenskaper.
• Lämna vid etablering av plantskog en skyddszon som inte skogsodlas utan som får förnyas på naturlig väg. Skyddszonens bredd kan variera beroende på objektets egenskaper. Undvik att plantera gran nära ett stup eftersom dess förna är för sur för att många krävande växtarter ska trivas. 
• Behandla inte skogen under ett stup vid plantskogsvård. Då kan en blandskog uppstå, samtidigt som buskskiktet bibehålls. Koncentrera viltbuskage som lämnas vid plantskogsvården till närheten av stup.
• Lämna beståndet i omedelbar närhet till ett stup obehandlat vid beståndsvårdande avverkningar. Plockhugg vid behov enstaka träd, närmast gran, i gallringsskedet.

Lågproducerande och skogbevuxna berg är vanligen lätt urskiljbara från den övriga skogsmiljön, de är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och har en låg virkesproduktion. Lågproducerande och skogbevuxna berg har en varierande karaktär där topografin och mikrolivsmiljöerna ger ett mosaikartat intryck.

• Avgränsningen görs på så sätt att det område som uppvisar de typiska särdragen för livsmiljön faller innanför gränserna.

Virkesproduktion är inte lönsam på lågproducerande och skogbevuxna bergsområden på grund av den dåliga tillväxten hos trädbeståndet. Virkesdrivningen är utmanande då träden står glest och gagnvirkesutfallet är litet. Därför rekommenderas att alla slags trädfattiga bergsområden helt och hållet lämnas utanför aktivt skogsbruk. 

Rekommendationer för hur lågproducerande och skogbevuxna berg ska beaktas och behandlas:

• Lämna sådana lågproducerande och skogbevuxna bergsområden där virkesdrivningen är besvärlig och olönsam helt utanför aktivt skogsbruk.
• Vidta inte kraftiga förnyelseåtgärder på skogbevuxna bergsområden utan använd istället naturlig förnyelse.
• Lämna gamla, murkna och döda träd samt lövträd vid skogsbruksåtgärder på skogbevuxna bergsområden.
• Koncentrera gärna naturvårdsträden till bergbunden mark. Lämna helst bergbunden mark med gammal skog helt utanför aktivt skogsbruk.
• Lämna små kärr och kärrartade dråg som ofta förekommer mellan högre bergspartier utan åtgärder, eller utför plockhuggning för att trygga mångfalden.
• Ställ de naturvårdsträd som lämnas på grannfigurerna i närheten av karga och trädfattiga bergsområden.

Det är svårt att identifiera kalkhällar och experthjälp kan därför behövs. Växtligheten på kalkhällar består till stor del av kalkfördragande och krävande lavar, mossor och kärlväxter.

• Avgränsningen av objektet sker på basis av kalkförekomsten i berggrunden.

Kalkhällsförekomsterna är mycket olika vilket gör det omöjligt att ge allmänna direktiv för hur beståndsbehandlingen ska genomföras. Huvudregeln är ändå att åtgärder som kalavverkning och etablering av tät plantskog, särskilt av gran, definitivt inte hör hemma på kalkhällar.

Rekommendationer för hur kalkhällar ska beaktas och behandlas.

• Undvik att utföra kalavverkning på kalkhällar och att etablera tät plantskog på dem, särskilt av gran.
• En del av kalkhällarna är i behov av naturvårdsåtgärder. Använd sakkunnighjälp vid utförandet. Skötseln av området kan bestå av gallringsavverkning eller plockhuggning, försiktigt avlägsnande av sådan växtlighet som hotar de kalkfördragande arterna samt betning.
• Se till att kalkhällar som omfattas av naturvårdslagen blir formellt skyddade.

Serpentinberg består av en bergart, serpentinit, som innehåller mineralet serpentin. Det växer så kallad serpentinvegetation på serpentinberg. 

• Avgränsningen av objektet sker på basis av serpentinitförekomsten i berggrunden, till den del den påverkar växtligheten.

De här livsmiljöerna bevaras bäst genom att undvika all slags avverkning på och kring serpentinberget och inte heller etablera tät plantskog där, särskilt inte granplantskog. Syftet med detta är att undvika kraftiga svängningar i mikroklimatet och att livsmiljön växer igen.

Rekommendationer för hur serpentinberg ska beaktas och behandlas.

• Serpentinitberg är en av de naturtyper som det är förbjudet att förstöra och försämra.
• Undvik att avverka kring serpentinberg och att etablera tät plantskog på dem, särskilt av gran. Den regionala NTM-centralen ger vid behov noggrannare direktiv för skötseln.

Stenbunden mark och blockfält består av sten och block av olika storlek. De kan vara större eller mindre till arealen och mer eller mindre vegetationsklädda. Det är i allmänhet lätt att urskilja stenbunden mark och blockfält i naturen eftersom de ofta har ett påtagligt glest trädbestånd.

• Objektet avgränsas så att det sten- och blockrika området hamnar innanför gränsen.

Rekommendationer för hur stenbunden mark och blockfält ska beaktas och behandlas:

• Lämna helst stenbunden mark och blockfält helt utanför alla skogsbruksåtgärder och följ områdets naturliga gräns vid avgränsningen.
• Lämna kantskogen runt öppna sten- och blockfält utanför det aktiva skogsbruket eftersom virkesproduktionen där är mycket låg. 
• Undvik att avverka både ståndorter där det kan förekomma hotade arter och i synnerhet skog i närheten av blockrika bäckar och blockansamlingar under stup för att hålla mikroklimatet i de här livsmiljöerna stabilt.
• Undvik att köra över sten- och blockfält vid beståndsbehandling ifall det finns risk för spårbildning.

Klyftor och raviner genomkorsar ofta bergsområden som i övrigt har en jämn topografi. En klyfta är en smal, geologisk formation med branta väggar som vanligen uppkommit genom en sprickbildning i berggrunden eller urgröpning under istiden. En ravin har inte lika branta väggar som en klyfta och kan ha uppkommit antingen genom sprickbildning i berggrunden eller genom erosion i mineraljorden.

• Klyftor och raviner avgränsas från omgivningen där den skarpa lutningen börjar.

I allmänhet lämnas klyftor och raviner utanför avverkningar, med undantag av plockhuggning av enskilda träd. Klyftor och raviner har en låg virkesproduktion och är besvärliga drivningsobjekt, vilket innebär att det är motiverat att lämna dem utanför aktivt skogsbruk även om de inte fyller skogslagens kriterier. Deras särdrag är sådana att det lönar sig att koncentrera naturvårdsåtgärderna till dem.

Rekommendationer för hur klyftor och raviner ska beaktas och behandlas:

• Lämna helst klyftor och raviner utanför alla avverkning, med undantag av plockhuggning av enstaka träd.
• Koncentrera gärna naturvårdsåtgärder, t.ex. naturvårdsträd och död ved, till här objekten.

Skogen nedanom stupet ska också ha minst två kronskikt och underväxt som kan betraktas som ett buskskikt. Ifall det inte förekommer fler än ett kronskikt, kan detta uppvägas om det finns rikligt med död ved av olika nedbrytningsgrad eller om skogen är tätare än en vanlig ekonomiskog. 

Vid stup som skyddas av skogslagen och i skogsbestånd vid stupens nedre del är avverkning förbjuden. Om skogsbeståndet är en lund ska den skötas i enlighet med skogslagens direktiv och planeringen av skötseln göras tillsammans med den organisation som övervakar skogslagen.

Skogslagens 10 § skyddar alla bergsområden, stenbundna marker och blockfält som i  virkesproduktionshänseende avkastar mindre än lavmoar. Lagskyddet gäller sådana tvinmarker och impediment till vars särdrag hör ett glest trädbestånd och vars virkesproduktionsförmåga är lägre än lavmoarnas, dvs. under 1 m3/ha/år. Objekten avgränsas från den omgivande mineraljorden eller torvmarken utan övergångszon. Bergsområden som skyddas enligt skogslagen kan ha en areal på högst 5 hektar, det vill säga de kan vara större än vad mer virkesrika lagobjekt i allmänhet kan vara.

Klyftor och raviner som fyller kriterierna i skogslagens 10 § har branta sluttningar och är till huvuddelen minst tio meter djupa. Minst hälften av klyftans eller ravinens längd bör ha ett djup av minst tio meter. I början och slutet av klyftan eller ravinen kan det finnas en under tio meter djup del och längs ravinen får också finnas under tio meter djupa delar.

Kalkhällar hör till de skyddade naturtyper som nämns i naturvårdslagens 64 §(extern länk). Förekomster av skyddade naturtyper får inte förstöras eller försämras. Förbudet träder i kraft då skyddsbeslutet har delgivits områdets ägare och innehavare. Serpentinberg, och block- och grusfält inom serpentinitområden hör till de naturtyper som är strikt skyddade enligt naturvårdslagen, 65 §. Strikt skyddade naturtyper får inte förstöras eller försämras. Förbudet är i kraft även utan skilt skyddsbeslut.

 

PEFC förutsätter att eventuell vård av särskilt viktiga livsmiljöer i naturtillstånd eller nära naturtillstånd enligt skogslagens 10 § bör utföras så att deras särdrag bevaras eller förstärks.

FSC kräver att alla de objekt med särdrag som fyller kriterierna för särskilt värdefulla livsmiljöer i skogslagens 10 § lämnas utan åtgärder oberoende av deras storlek eller regionala förekomst. För stup och raviner krävs inte en minimihöjd på 10 m, utan objektets naturtillstånd beaktas vid bedömningen.

Vid FSC-certifieringen bör vissa värdefulla livsmiljöer och objekt som är särskilt viktiga för artskyddet identifieras och lämnas utan åtgärd. Endast sådana åtgärder som främjar bevarandemålen utförs på de här objekten. Till de här objekten hör:

• Blockrika skogar med regelbundet rinnande eller stående vatten och där det dominerande trädskiktet är äldre än 100 år 
• Tvinmarker och impediment i naturtillstånd eller nära naturtillstånd.
  
   

• Skogbevuxna berg och blockfält med ett gammalt (över 120 år) trädbestånd och där det förekommer lågor, torrakor och/eller tallar med sköldbark.
• Gamla trädbestånd som är nära naturtillstånd och växer invid bergsbranter och stup.
• Skogar på bergsområden och vid stup och blockfält där det förekommer torrakor eller lågor vars mängd överstiger fem kubikmeter per hektar.
• Stora, topografiskt variationsrika områden med skogbevuxna berg, stup och blockfält som där det förekommer flera olika slags livsmiljöer som ingår i METSO-programmet.

På objekt där det är ont om död ved kan död ved skapas genom naturvårdsåtgärder och naturvårdsbränning.