Skötselprojekt i torvmarksskogar

1. Startfasen 

• området som kräver åtgärder noteras (initiativ från markägaren, aktörens egna observationer, information från andra aktörer e.d.)  
• preliminär bedömning av projektområdets 
  • avverkningsmöjligheter och behov av plantskogsvård och gödsling  
  • behov av iståndsättningsdikning  
  • möjligheter till stöd och berättigande till stöd per arbetsslag 
  • faktorer som begränsar åtgärder såsom områden i specialbruk eller områden som kräver skydd  
• preliminära utredningar om läget inom virkeshandeln och tillgängliga arbetsmaskiner  
• anskaffning av kontaktuppgifterna till skogsägarna 
• marknadsföring av projektet till skogsägarna  

2. Planeringsfasen 

• initiering av samprojektet 
  • startmöte (första projektmötet) där man beslutar om projektets omfattning, deltagare, planering och ansvarsperson 
  • utredning av stödberättigande för projektet och eventuell ansökan om planeringsstöd 
• förhandsplanering och insamling av information 
  • gamla dikningsplaner 
  • terrängkartor 
  • grundvattenområden 
  • temakartor över erosionskänsliga och/eller sulfidhaltiga områden 
  • markkartor 
  • skogsbruksplaner 
  • information om livsmiljöer 
• terrängplanering
  • skogsbilvägar och vägar på dikesrenar 
  • avverkningar  
  • plantskogsvård  
  • iståndsättningsdikning  
  • gödsling
  • vattensvårdskonstruktioner
  • drivningsduglighet 
  • körstråk  
  • lagerplatser 
  • naturvård 
• uppgörande av drivnings-, diknings- och vattenvårdsplan 
• andra projektmötet  
  • presentation av planen och budgetförslaget för godkännande av skogsägarna 
  • beslut om verkställande av projektet 
  • skogsägarna skriver under dokumenten som gäller planering och verkställande 
  • ansvarsfrågor 
  • överenskommelse om tidtabeller  
  • planering av aktörernas samarbete      
  • överenskommelse om arrangemang rörande virkeshandeln 
  • anbud om virkesköp till skogsägarna 
  • beslut om virkeshandel och skogsvårdsarbeten 
• fakturering av planeringskostnaderna till Finlands skogscentral 
• fakturering av mervärdesskatten för planeringsarbetet och skogsägarens egen andel till skogsägarna 
• anmälan om dikning till NTM-centralen. Enligt vattenlagen måste en anmälan om dikning lämnas in minst 60 dagar före dikningen inleds 
• planen färdigställs och överlämnas till skogsägarna 

3. Verkställande och uppföljningsfas 

• precisering av tidtabellen: plantskogsvård, avverkningar, gödsling och iståndsättningsdikning 
• konkurrensutsättning av arbetena som hänför sig till plantskogsvård, gödsling och grävning samt uppgörande av avtal med entreprenörerna 
• ansökan om stöd för förverkligandet av iståndsättningsdikningen  
• förverkligande och övervakning av plantskogsvård, avverkning och gödsling  
• grävning och övervakning av dikesgrävning och vattenvårdskonstruktioner

4. Projektavslutning 

• projektet överlämnas  
• hörande av skogsägarna, respons på kommentarer och frågor 
• anmälan om verkställande för att få stöd 
• fakturering av skogsägarna 
• projektet avslutas 

Till ett samprojekt för vård av torvmarksskogar hör dokumentation av olika slag, beroende på projektets storlek och hur det förverkligas kan dokumentationen variera, men innehåller vanligen följande: 

Alltid: 

• sysslomannaavtal mellan skogsägaren och den aktör som verkställer projektet  
• lista över projektdeltagare och projektets budgetförslag 
  • per fastighet, deltagare, arbetsslag 
• kartor och flygbilder över projektområdet 
• plan för iståndsättningsdikning och vattenvård  
  • dikeslista, vattenvårdskonstruktioner 
• entreprenörsavtal för skogsvårdsarbeten 

Vid behov: 

• stödansökningar och -beslut samt anmälan om verkställande 
• fullmakter av skogsägarna  
  • virkesförsäljning, plantskogsvård, gödsling och iståndsättningsdikning 
• tillstånd 
  • dikningstillstånd och eventuellt utlåtande av miljömyndighet 
  • eventuella andra tillstånd, t.ex. rörande användning av väg 
• protokoll från projektmöten 
• projektets slutrapport och sammandrag av responsen 

Särskilt om projektet är stort kan det vara en god idé att dela upp det i mindre delar som åtgärdas efterhand. Man bör sträva till att små projekt och delar av större projekt färdigställs inom 1-3 år efter att arbetena har påbörjats. Det är viktigt att reda ut var på området det finns behov av avverkning och skogsvård och vid behov också var det finns lämpliga områden för annan typ av markanvändning, t.ex. naturskydd.  

Vid bedömning av vårdbehovet fokuserar man på områden där iståndsättningsdikning är ekonomiskt lönsam och vattenvården går att ordna. Gallring i grövre gallringsskog kan också inkluderas även om man inte där utför någon iståndsättningsdikning. Livsmiljöer som kan restaureras kan också ingå i planen. 

Drivningens lönsamhet kan bedömas med hjälp av en tumregel som säger att om det totala avverkningsuttaget från hela området är 500 m³, uttaget per hektar är minst 40 m³ och medelstorleken på de stammar som avlägsnas är minst 60 liter, så kan drivningen betraktas som lönsam. Förhandsinformation om trädbestånden går att få fram med hjälp av flygbilder och öppna skogsdata. Från områden som ska återställas till naturtillstånd kan avverkningsuttaget (m³/ha) vara lägre.  

Man ska sträva till att avgränsa projektområdet så att det blir möjligt att leda ut vattnet genom nedre delen av området. Det här möjliggör effektiva vattenvårdsåtgärder. Det finns nuförtiden tillgång till kartmaterial baserat på laserskanning som underlättar en förhandsutredning om var dikena kan behöva rensas, var det finns erosionskänsliga marker och var det lönar sig att placera vattenvårdskonstruktioner. Dokumentationen från tidigare dikningar kan ge en uppfattning om förhållandena som rådde före nydikningen och om hur tidigare dikningsprojekt har genomförts.  

Följande indikatorer används för att bedöma behovet av iståndsättning och skogsvård: 

     1.          Huvuddelen av bestånden på området är i behov av plantskogsvård eller gallring. Det är skäl att gallra ett bestånd när dess grundyta överskrider stämplingsgränsen. Det kan också föreligga ett gallringsbehov om det förekommer mycket björk som hindrar barrträdens utveckling.  

     2.          Vattenhushållningen på området är i så dåligt skick att den höga grundvattennivån klart begränsar trädens tillväxt. Problemen kan bero på igenväxta diken, misstag vid tidigare dikning, skogsskador, eller uppdämning som förorsakats av att skogsmaskiner kört över dikena eller att torven har sjunkit ihop. 

     3.          Näringsobalansen på ståndorten är så uppenbar att den klart begränsar trädens tillväxt.

För att underlätta genomförandet av projektet lönar det sig att dela in projektområdet eller delområdena i åtgärdsblock för drivning och iståndsättningsdikning. Uppdelningen görs på praktiska grunder utgående från terrängens och skogens egenskaper. Ett bra drivningsblock kan avverkas med samma drivningskedja på en gång. Vid indelningen i drivningsblock ska man också beakta lagerplatser, dikesnätets struktur och vattenvårdsåtgärder.  

Grunder för indelning i drivningsblock 

• avverkningsmetod > liknande metoder i samma block 
• slutavverkning  
• gallringsavverkning 
• övrig avverkning 
• avverkningstidpunkt > sommardrivningar i samma block 
• drivningsmetod > uppdelning mellan maskinell och motormanuell avverkning 

Grunder för indelningen i block för iståndsättningsdikning  

• vattenvårdskonstruktioner > översilningsområden, sedimenteringsbassänger och våtmarker görs först 
• strukturen hus det gamla dikesnätet > rensningen påbörjas i övre delen, avloppsdikena till sist 
• ställen som är problematiska ur vattenvårdssynpunkt > grävs under så torra förhållanden som möjligt
• grundvattenområden och sura sulfatjordar > förutsätter särskild försiktighet vid grävningen av dikena  

Vid planering av reglering av vattenhushållning och vattenvårdsåtgärder ska man helst inkludera hela torvmarksområdet i förhandsanalysen. Åtgärderna för blocken för iståndsättningsdikning förläggs till en sådan tidpunkt att det inte förorsakar skador på vattendragen nedströms. 

En tydlig tidsplan ger projektet struktur och gör det lättare att genomföra. Tidsplaneringen för ett projekt för vård av torvmarksskogar liknar den vid normal projektplanering. Tidsplanen klargör tidsramarna för projektet och underlättar hanteringen och övervakningen av projektet. I planeringsskedet bör man också säkerställa att det finns tillgång till maskiner som är lämpliga att använda på torvmark och att det finns aktörer som är villiga att utföra arbetena. 

Det lönar sig att visualisera projektets olika skeden på en tidslinje där början och slutet av projektet framgår och där de olika skedena och åtgärderna också finns inplacerade. Om tidtabellen är realistisk och omfattas av alla så är också chanserna stora att den håller. En tydlig och klar tidtabell gör det också lättare att ingripa om det uppstår förseningar och att vidta åtgärder för att korrigera situationen.

Det är klokt att redan vid tidsplaneringen bereda sig på eventuella problemsituationer. Hur hittar man till exempel en lösning om en sommardrivning inte förverkligas som planerat eller om grävmaskinsentreprenören plötsligt byts?  

I sysslomannaavtalet avtalar man också om vilket slag av fullmakt som skogsägarna vill ge till den projektansvariga. 

Det går lättast att organisera projektet om områdets skogsägare har gett en fullmakt som ger ansvar för verkställandet av projektet till den projektansvariga. Fullmakten bör vara tillräckligt täckande för att den projektansvariga på skogsägarnas vägnar ska kunna ta hand om de uppgifter som är nödvändiga för att föra projektet framåt: konkurrensutsättning av stämplingsposter, dikningar, skogsvårdsarbeten mm. 

Det är klokt att sköta om att sysslomannaavtalen och fullmakterna är undertecknade redan i det skede då deltagarna engageras i projektet. Den projektansvariga bör i det skedet redan ha skaffat sig en bild av skogarnas tillstånd på projektområdet så att förslaget till arbeten som ska utföras motsvarar det verkliga behovet.

[Lähdeviite3]

• avtalsparternas kontaktuppgifter 
• fastighetsvis utritad karta över projektområdet 
• åtgärdernas uppskattade maximikostnader för skogsägaren 
• karta över hela projektområdet 
• projektets tidtabell och informationsgång 
• information om vilken inverkan skogsvårdsåtgärderna har på beståndets utveckling och framtida intäkter 
• information om vilka stöd som går att få för projektet 
• lista över samarbetsparter inom projektet 

Dessutom kan fullmakten innehålla 

• de olika åtgärderna inkluderande dokumentation som skogsägaren befullmäktigar den projektansvariga att ta hand om, godkänna och underteckna. 
• ansökningar om tillstånd och stöd och annan kontakt med myndigheterna 
• konkurrensutsättning av entreprenadarbeten och uppgörande av avtal 
• offertförfrågningar, uppgörande av avtal och godkännande av mätbesked i samband med virkeshandel 
• förfallodatum för fullmakterna

Verkställandet av projektet lyckas allra bäst då ansvaret för uppgifterna är klart fördelat och helhetsplanen är realistisk. Ansvaret för genomförandet av projektet kan ligga hos en aktör, men kan också delas upp om det underlättar genomförandet. Det viktigaste är att det för varje enskild uppgift alltid finns en ansvarsperson.  

Samordningen av avverkningar och skogsvårdsarbeten kräver att samarbetet mellan de olika parterna löper väl. Det här uppnås bara om projektplanen är väl uppgjord och används som utgångspunkt för en helhetsmässig ledning av projektet. Den projektansvariga följer upp hur planen förverkligas och gör nödvändiga justeringar och förtydliganden och ser till att alla berörda får den information de behöver.  

Kostnadseffektiviteten i terrängplaneringen hålls på en hög nivå om man ser till att i ett och samma terrängbesök inkludera både planering av avverkningar och skogsvård. Om planeringen av de olika arbetsslagen är uppdelad på flera personer måste den projektansvariga se till att samarbetet mellan planerarna löper väl och att de olika arbetsskedena faller in rätt på tidsaxeln.  

• projektet har en utsedd ansvars- och kontaktperson. 
• projektdeltagarna har gemensamt kommit överens om projektets mål 
• projektdeltagarna känner till projektets mål och vet vad som händer i projektet. 
• avtalade arbeten utförs med hög kvalitet.  
• projektet hålls inom tids- och budgetramarna.  

Ett projekt kräver alltid god kommunikation både gentemot skogsägarna och mellan olika aktörer. Vilka kommunikationsmetoder som fungerar bäst har främst att göra med hur stort projektet är. Kommunikationen i små projekt kan ofta skötas via telefon, e-post och personliga kontakter, men i större projekt behöver man utnyttja också andra metoder. Ett bra alternativ när det gäller kommunikation är att sätta upp en webbtjänst där skogsägarna och aktörerna får aktuell information om hur projektet framskrider och där de kan ställa frågor.  

Den projektansvariga har en central roll när det gäller att upprätthålla kommunikationen mellan de olika aktörerna i projektet. Om till exempel informationen om i vilket skede en avverkning är inte löper mellan drivningsentreprenören, gödslingsentreprenören och dikningsentreprenören uppstår onödiga förseningar.

Hur virkesaffärerna förverkligas i ett projekt för vård av torvmarksskogar varierar och är beroende dels av skogsägarna och dels av vilken roll den projektansvariga eller dennas arbetsgivare har. Den projektansvariga kan också vara virkesköpare och kan då själv avtala om virkesköp direkt med skogsägaren. Den projektansvariga kan också ha en mer serviceinriktad roll och erbjuda sig att göra offertförfrågningar för skogsägarens del. Det är skogsägaren som själv avgör hur virkesförsäljningen ska skötas. 

Virkesaffärerna kan orsaka avsevärda fördröjningar i projekt för vård av torvmarksskogar. En lösning för att få virkesaffärerna att löpa bra är att samla in fullmakter från skogsägarna där den projektansvariga befullmäktigas att handha anbudsförfrågningar och avverkningar. Det är lättare att få in fullmakterna om den som planerar projektet redan på förhand kan informera skogsägarna om virkesköparnas intresse.  

Det hör till den projektansvariga att informera skogsägarna om fördelarna med samförsäljning. Om virkesförsäljningen sköts som samförsäljning uppstår fördelar för alla parter: 

• tiden som går åt för att arrangera virkeshandeln minskar 
• det blir lättare att följa upp hur avverkningarna framskrider och risken att dikeslinjerna inte blir upphuggna minskar 
• stämplingsposterna blir mer attraktiva för köparen 
• planeringen och iordningsställandet av körvägar underlättas   
• drivningskostnaderna minskar 

Med tanke på projektet framskridande rekommenderas att slå fast en tidtabell för de skogsägare som är självverksamma och komma överens med dem om att den projektansvariga ser till att dikeslinjerna huggs upp ifall skogsägaren inte själv har gjort det inom utsatt tid.

Om det finns bestånd på området som behöver gödslas faller det sig naturligt att också inkludera gödsling i ett projekt för vård av torvmarksskogar. Planeringen och genomförandet av gödsling blir kostnadseffektiv om de utförs inom ramen för ett samprojekt. Nyttan av både gallringar och iståndsättningsdikning äventyras om beståndet lider av näringsbrist. Gödslingen blir effektivt utförd om den projektansvariga eller en underentreprenör anskaffar gödseln, anlitar transport- och spridningstjänster, kontrollerar hur avverkningarna framskridit och övervakar spridningen av gödseln. 

Då ett bestånd utvecklas från plantskog till gallringsskog och sedan förnyelsemogen skog, ökar beståndets behov av näring betydligt. Särskilt på kväverika, dikade torvmarker med tjockt torvtäcke kan det redan på kort tid uppstå betydande bristsymptom, särskilt beträffande kalium och bor. Det här är viktigt att komma ihåg också vid planering av ett projekt för vård av torvmarksskogar.  

För att gödslingen ska ha önskad effekt och för att spridningen ska fungera effektivt behöver man planera gödslingen omsorgsfullt. Dessutom måste man se till att samordna gödslingen med projektets övriga arbetsskeden. Då man utför gödsling i samband med vård av torvmarksskogar är det med tanke på vattenvården bäst att först utföra avverkningarna, sedan gödslingen och sist en eventuell iståndsättningsdikning.

Inför en iståndsättningsdikning kommer den projektansvariga överens med dikningsentreprenören om arbetsmängden, arbetsmetoderna, tidpunkten för inledning av grävningsarbetet och om priset på entreprenaden för iståndsättningsdikningen. Dessutom bör man komma överens om befogenheter, ansvar och tillvägagångssätt ifall det under arbetets gång skulle uppstå skador på småvatten, vattendrag eller grundvatten eller någon annan skada.

Avverkning och gödsling utförs innan dikena rensas. I annat fall finns det risk för att dikeskanterna rasar vid överfarter, dikena täpps till och det blir hyggesrester kvar i dikena. Då dikena rensas allra sist lyfts också gödselmedel eller aska som kan ha hamnat i diket upp på dikesrenen.

Det är en bra lösning att om möjligt ha samma entreprenör att utföra både drivningen och dikningen. Grävningsarbetet underlättas då entreprenören redan är bekant med objektet och det är mer sannolikt att man ägnat en tanke åt vad dikningen kräver redan i drivningsskedet.

Före grävningsarbetet inleds bör uppdragsgivaren säkerställa att de dikeslinjer som enligt dikningsplanen behöver öppnas är öppnade och att alla avtalade avverknings- och skogsvårdsarbeten har utförts på området. Till förberedelserna hör också att skaffa tillstånd för dikning och att redogöra för vilka villkoren i tillståndet är för den som utför arbetet.   

En torvmark kan restaureras genom att låta naturen ha sin gång eller genom att försnabba processen genom restaureringsåtgärder. Restaurering kan till och med vara nödvändig om man vill få torvmarken att återgå till naturtillstånd. Redan ett litet dikesnätverk tillsammans med ett trädbestånd som genom avdunstning sänker vattennivån kan förhindra eller åtminstone bromsa upp den naturliga processen avsevärt. Torvmarker i naturtillstånd fungerar också som kolsänkor eftersom kol lagras i torven.

Restaurering kan utföras på alla dikade torvmarker där det överhuvudtaget är möjligt att återställa vattenhushållningen. Det går att få METSO-finansiering för restaureringsarbetet.

I restaureringsprocessen är det viktigast att få in vatten på området igen, det vill säga att återställa dess ursprungliga vattenhushållning. När dikena slutar fungera stiger vattennivån och växtligheten börjar igen bilda torv. Det här leder till att växtligheten och landskapet småningom återgår i naturtillstånd. 

Åtgärder som försnabbar återställningen:

• Det bästa resultatet uppnås om hela diket fylls igen, och inte bara vissa avsnitt. 
• Om man också avlägsnar eller gallrar trädbeståndet går återställningen snabbare eftersom avdunstningen från träden minskar. De träd som lämnas kvar ska helst motsvara den mängd träd som fanns på torvmarken före dikningen. 
• Genom att bygga ytvallar kan man försäkra sig om att vattnet sprider sig på ett större område. 
• Man kan gräva ut våtmarker på en torvmark som restaureras. Det här förbättrar livsmiljön för fåglar. 

Tilläggsinformation om restaurering av våtmarker

Ojitettujen soiden ennallistamisopas(extern länk)(extern länk) (Forststyrelsen 2013)

Mer information och hur man etablerar och restaurerar våtmarker hittar du här:

https://kosteikko.fi/sv/sotka-vatmarker/projektets-bakgrund/hembygdsvatmark-life-2/(extern länk)