Solexponerade miljöer

Faktorer som inverkar på avgränsningen är motiveringen för skyddet, särdragen och skogsägarens mål. Oftast är det bäst att utgå från att naturobjektets egenskaper alltid ska bevaras. 

Naturobjekten har inte alltid tydliga gränser, vilket försvårar avgränsningen. Ofta finns det en övergångszon vid gränsen till objektet och i zonen finns särdrag från båda livsmiljöerna. Det kan vara omöjligt att avgränsa objekt när snön täcker den växtlighet som indikerar avvikande förhållanden.

Avgränsning av naturobjekt vid olika prioriteringar

Prioritering av balans

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Dessutom kan en trädbevuxen skyddszon etableras runt objektet, som då endast behandlas genom plockhuggning eller dit naturvårdsträd från omkringliggande figurer koncentreras. 

Prioritering av ekonomin

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Prioritering av balans. Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Vidare rekommenderas att koncentrera andra naturvårdsåtgärder till närheten av naturobjektet.

Prioritering av naturen

Om skogsägaren föredrar att prioritera naturvården kan man rekommendera att avgränsningen görs så att den också innefattar en skyddszon runt objektet. Då bevaras särdragen och de organismer som är beroende av dem bättre också i den omedelbara närmiljön till naturobjektet. Bredden på skyddszonen kan variera utgående från objektets särdrag och skogsägarens önskemål.

Vid avgränsning av ett avverkningsområde som gränsar mot ett värdefullt naturobjekt är det bra att tänka på följande: 

• Vad är det som är värdefullt på objektet med tanke på naturens mångfald? 
• Vilka särdrag har objektet? 
• Vilka egenskaper och strukturdrag bör eller vill man bevara hos objektet?

Avgränsa avverkningsområdet så att de här egenskaperna bevaras. Om ett naturobjekt till exempel är skuggigt av naturen, gör beståndsbehandlingen så att skuggigheten bibehålls. Om området igen är öppet och solexponerat kräver det inte någon skyddande trädkappa för att särdragen ska bevaras.  

Utnyttja objektets naturliga gränser. Ta en titt på naturen runtom objektet. Ofta hittar man de naturliga gränserna genom att ge akt på:  

• trädbeståndet: trädslagsförhållanden, mängden lövträd, åldersstruktur, naturtillstånd, mängden död ved   
• marken: variationer i fukt och bördighet, den naturliga gränsen ligger ofta där momark övergår i torvmark eller där skogstypen eller torvmarkstypen ändrar  
• växtligheten: där växtsamhället förändras så att den blir frodigare eller torftigare än i den omgivande skogsmiljön
• terrängformationer: förändringar i terrängformationer kan ha stor betydelse för till exempel objektets mikroklimat – objektet avgränsas enligt terrängformationer så att dess särdrag, till exempel mikroklimatet, bevaras.   

Om det på objektet finns flera olika livsmiljöer, till exempel en bäck och ett bördigt kärr, ska man när man behandlar skogen beakta särdragen i båda livsmiljöerna.

Med naturvårdsavverkning avses alla avverkningsmetoder som kan vidtas med målet är att öka mångfalden, förbättra livsvillkoren för arterna som lever där, förbättra landskapsbilden eller effektivera vattenvården. 

Checklista för beaktande av naturobjekt vid planering av skogsbruksåtgärder

• Avgränsningen görs så att där ingår solexponerade sluttningar eller sandåsmiljöer med ett glest och luckigt trädbestånd och där mineraljorden fläckvis är synlig.
• Områden där det förekommer växter eller andra organismarter som är typiska för solexponerade miljöer tas också med i det avgränsade området.

Rekommendationer för beaktande av solexponerade miljöer:

• Målet med vården av solexponerade miljöer är att minska beskuggningen och att bevara en gles talldominerad skog eller utveckla trädbeståndet i den riktningen. 
• Gallra beståndet så att det uppstår luckor och gör om möjligt de kraftigaste ingreppen där beskuggningen kan minskas mest.
• Gallra i första hand bland träden i sluttningens nedre del eftersom de ofta skuggar marken i den övre delen av sluttningen. Gallra om möjligt också vid basen av sluttningen så att också nedre delen av sluttningen får mer ljus.
• Lämna ogärna lövträd på området, utan sträva till att åstadkomma ett så talldominerat bestånd som möjligt. Enstaka gamla och grova lövträd kan emellertid lämnas att stå.
• Lämna gärna stående och liggande död ved, också död lövträdsved. Torrfuror och tallågor är också annars värdefulla för mångfalden, och i kombination med den solexponerade miljön skapar de levnadsförutsättningar för många hotade arter och tickor.
• Utför plantskogsvård och gallringar i tid och med tillräcklig styrka så att fältskiktet ständigt har tillgång till direkt solljus.
• Se till att inte gräs och plantskog konkurrerar ut den befintliga åsväxtligheten. Då skötseln inriktas på karga ståndorter är förutsättningarna att lyckas allra bäst, eftersom gräset snabbt breder ut sig på bördigare ståndorter. 
• Undvik att lämna hyggesresterna kvar efter en avverkning eftersom de ökar näringstillgången och kan skugga ljuskrävande växter. Om det inte är möjligt att transportera bort hyggesresterna kan de samlas i hög och gärna också brännas.  
• Söndra eller blotta också markytan i samband med skötselåtgärderna. Syftet med det är att fläckvis avlägsna humus och växter i bottenskiktet och att blottlägga mineraljorden.
• Andelen mineraljord som blottläggs borde vara från en femtedel, ända upp till hälften av arealen.
• För bort det avskalade humuslagret eller samla det i högar tillsammans med hyggesresterna, och bränn det.
• Kombinera gärna hyggesbränning med avverkning i fröträdsställning eftersom det gynnar de arter som trivs i solexponerade miljöer. Vid hyggesbränningen ska man sträva till att bottenskiktet och humuslagret brinner så fullständigt som möjligt, vilket är bra att ta i beaktande vid valet av objekt och bränningstidpunkt. Lämpliga objekt torkar snabbt och har ett relativt tunt humuslager.
• Om det inte längre finns sådana arter kvar på området som är typiska för solexponerade miljöer och de inte heller återvänder som ett resultat av skötselingreppen, kan det vara motiverat att flytta vissa arter till området. Nyckelarter som sprider sig långsamt, som till exempel backtimjan, är lämpliga kandidater för det här.

PEFC-kriterierna förutsätter att vissa mångfaldsrelaterade särdrag som är kännetecknande för skyddsvärda livsmiljöer bevaras vid skogsbruksåtgärder. Trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar hör till de här livsmiljöerna. Livsmiljöernas viktigaste särdrag bör vara i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och klart synliga och identifierbara i terrängen.

Kriteriet berör sådana trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar som vetter mot sydost, söder, sydväst och väster. Det särdrag som i första hand ska bevaras är de artförekomster som är knutna till solexponerade miljöer. Målet kan uppnås genom att låta bli att beskoga objektet.

PEFC kräver också att det utförs hyggesbränning och naturvårdsbränning för att upprätthålla och stärka populationerna av de arter som är knutna till skogsbränder och bränd, död ved.

FSC kräver att sådana specialobjekt avgränsas som har en särskilt stor betydelse för skogsekosystemets mångfald eller för att skogen ska ha en mångsidig struktur i sådana fall där den skyddade skogsarealen är under 10 %. Ett exempel på sådana specialobjekt kan vara solexponerade miljöer på skogsmark där det till skötselmålen hör att beakta arter typiska för dessa miljöer.

FSC förutsätter också att de solexponerade åssluttningar som är kända eller påträffas i samband med planering förs in i skogsbruksplanen.

I FSC-certifieringen finns dessutom ett krav om att stora (över 10 000 ha) organisationer utför hyggesbränning och naturvårdsbränning för att upprätthålla livsmiljöerna för sådana arter som är knutna till skogsbränder. I den brända arealen medräknas brända förnyelseytor, grupper av naturvårdsträd och solexponerade sluttningar.

• Solexponerade sluttningar eller sandåsmiljöer som har ett glest och luckigt trädbestånd.
• Objekt som är viktiga med tanke på de arter som är knutna till solexponerade miljöer.

• Igenvuxna, solexponerade miljöer.