Gå direkt till innehållet

Suomeksi
På svenska

Alfabetiskt index Ordlista för rekommendationer för skogsbruk Skogsvårdens åtgärder Skötsel av en skogsfastighet

Strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden

Ei saatavilla suomeksi

Tilläggsuppgifter

Genom att spara och stärka de så kallade strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden kan en skogsägaren kan effektivt främja mångfalden i sin skog. Till de strukturella särdragen hör bland annat gamla, stora träd, grov död ved och vissa egenskaper hos den växande skogen, såsom inslag av lövträd och fläckar av underväxt. Det finns metoder att bevara och förstärka de strukturella särdragen i skogens alla utvecklingsskeden. Man kan till exempel förbättra skogshönsfåglarnas levnadsförhållanden i plantskogar genom att spara grupper av lövträd och i gallringsskogar kan man lämna en del områden ogallrade.

I en skog i naturtillstånd är det gamla, ännu levande träd, lövträd och murken ved som står för en stor del av mångfalden, de härbärgerar tusentals olika arter. Bild: © Reijo Penttilä.

Tillbaka till början

Allmänt om främjandet av de strukturella särdragen som är viktiga för mångfalden

Skogen är ett naturligt ekosystem som bildas av träden och de organismer som anpassat sig till att använda alla de resurser som är knutna till träden. Gamla levande träd, lövträd och död, murknande ved utgör en betydande del av livet i barrskogen och är oersättliga för tusentals organismer. Dessa organismer tryggar skogsekosystemets funktion genom att påverka regleringen av olika organismer, nedbrytning och näringsämnenas kretslopp. Därför är det viktigt att vid avverkningar och skogsvårdsarbeten bevara gamla levande träd, död ved, lövträd och ställvis underväxt. I naturvården i ekonomiskogar kallar vi detta för att främja strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden.

Det kan finnas en lagstadgad skyldighet att bevara strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden då dessa finns i biotoper som skyddas genom lag. I övriga fall är det frivilligt att bevara de strukturella särdragen, och i vilken mån man väljer att stärka och skapa nya strukturella särdrag beror av skogs- ägarens egna mål eller kriterierna i skogscertifieringen. Det finns metoder för att bevara och för- stärka de strukturella särdragen i skogens alla utvecklingsskeden. Till exempel kan du i plantskogar förbättra skogshönsfåglarnas levnadsförhållanden genom att spara grupper av lövträd och i gallrings- skogar kan du lämna en del områden ogallrade

[Lähdeviite1].

Tillbaka till början

Blandskog och lövinslag

För att upprätthålla mångfalden i gallringsskogar är rekommendationen att man upprätthåller inslaget av lövträd och blandskogsstrukturen. Genom att bevara ett inslag av lövträd i barrträdsskogar kan man effektivt förbättra levnadsförhållandena för många arter. Skogens djur, växter och svampar drar nytta av lövträden och de är en viktig del av skogsekosystemets funktion. Även barrblandskog ger mera variation åt skogen än rena gran- eller tallbestånd.

Lövträden ökar mångfalden i bottenskiktet, fältskiktet och buskskiktet. Även antalet arter av svampar, tickor och mossor och lavar som växer på trädstammarna ökar. Flera organismgrupper har en större artmångfald i lövskogar eller lövblandskogar än i barrskogar. Detta beror främst på det större antalet trädslag och på förekomsten av döda lövträd. Spettfåglar mejslar ut håligheter, som senare kan bli boplatser för andra fåglar och för däggdjur, i de döda löv- trädens stammar. Lövträdens knoppar är viktig vinterföda för många fåglar, till exempel för järpar och orrar. Löven utgör igen viktig föda för många insekter, bland annat för fjärilslarver.

Lövträdsförnan har en positiv inverkan på skogens hälsa och näringsämnenas kretslopp i marken. Att upprätthålla ett inslag av lövträd rekommenderas i de flesta fall både med tanke på produktions- ekonomi och på naturvård. På förnyelseytor med gran får man ofta ett naturligt uppslag av olika lövträd. Lövträdsinslaget skapar mångfald i skogen och kan vid behov utnyttjas för att fylla luckori det odlade plantbeståndet.

Tillbaka till början

Tillbaka till början

Ställ naturvårdsträd

Med naturvårdsträd avses levande träd, som markägaren sparar permanent och låter växa, dö och förmultna i skogen. Naturvårdsträden bidrar till att trygga skogens mångfald och de är också viktiga element i landskapet. Att ställa grupper av naturvårdsträd och att lämna enskilda träd och grova lågor rekommenderas i samband med all avverkning, oberoende om det är fråga om trädskiktsvis eller kontinuerlig beståndsvård.

Naturvårdsträden ska lämnas att stå kvar permanent. Bild: © Sakari Pönniö.

Tillbaka till början

Betydelsen av naturvårdsträd

Naturvårdsträden erbjuder både som levande och som döda och medan de förmultnar, en livsmiljö för många arter. Därför är det en effektiv naturvårdsåtgärd att spara naturvårdsträd för att upprätt- hålla mångfalden i ekonomiskogarna. Grupper med naturvårdsträd bildar med tiden koncentrationer av död ved i ekonomiskogarna. Förmultningsprocessen för ett dött träd kan, beroende på växtplats och trädslag, ta flera årtionden i anspråk.

Att spara naturvårdsträd är en naturvårdsåtgärd som kan göras i nästan alla bestånd som avverkas. De flesta av våra trädslag kan nå en biologisk ålder som är mycket högre än ekonomi- skogarnas omloppstid. När träden åldras får de nya egenskaper, till exempel grov och fårad bark. Gamla naturvårdsträd i ekonomiskogarna är viktiga för arter som kräver sådana egenskaper. Varje naturvårdsträd kommer i något skede att falla till marken. En del av träden dör innan de faller omkull. I dessa träd lever andra arter än i träd som dör efter att de fallit.

Genom att spara grupper av naturvårdsträd bildas med tiden koncentrationer av död ved som upprätthåller naturens mångfald.

Tillbaka till början

Val av naturvårdsträd

Genom att spara naturvårdsträd försöker man bevara de speciella arter som finns i träden redan vid tidpunkten för avverkningen. Å andra sidan kan man också välja att spara träd som har goda förut- sättningar att utvecklas till sådana gamla träd eller grov död ved som är viktig för mångfalden. För att trygga naturens mångfald är det särskilt viktigt att spara träd som är ovanliga i ekonomiskogarna. Exempel på sådana träd är långt förmultnade träd, gamla träd som representerar en äldre trädgene- ration, hålträd eller brandskadade träd. Nyckelarter som är särskilt viktiga med tanke på mångfalden är asp, sälg och ädla lövträd eftersom de erbjuder en livsmiljö för en stor mångfald av olika organis- mer. Den ekologiska effekten kan förstärkas genom att spara gamla och grova träd som naturvårds- träd. Kostnadseffektivitet uppnås genom att spara träd som har ett ringa ekonomiskt värde.

Tillbaka till början

Antalet naturvårdsträd

Skogslagstiftningen förutsätter inte att du vid en avverkning lämnar naturvårdsträd, utan åtgärden är din frivilliga insats for naturvården. Om du har anslutit din skog till skogscertifieringen har du förbun- dit dig att lämna kvar ett minimiantal naturvårdsträd i enlighet med certifieringskriterierna. Antalet naturvårdsträd kommer att påverka hur mycket grov död ved det i framtiden finns i beståndet.

Antalet naturvårdsträd avgör hur mycket grov död ved det bildas i skogen. Nyttan av naturvårdsträden för mångfalden ökar i proportion till antalet och variationen hos de träd som du sparar. Du får en väsentlig tilläggseffekt då mängden död ved ökar från ett fåtal träd till tiotals stammar per hektar. Redan en liten mängd grov död ved och ett fåtal naturvårdsträd som producerar död ved är viktiga för mång- falden. Om du prioriterar naturvård kan du ställa ett större antal naturvårdsträd. Sällsynta arter av nedbrytande svampar förekommer mycket sällan i skogar som har mindre än 20 kubikmeter död ved per hektar.

Att spara naturvårdsträd är ett enkelt och fungerande sätt att öka naturvärdena i de fall skogsägaren har detta som mål. Utgående från mångfalden är det ändamålsenligt att ställa ett större antal naturvårdsträd än normalt på platser där det finns asp, ädla lövträd, sälg och på naturobjekt, vid stränder och på områden där du ska utföra hyggesbränning.

Du kan ta hjälp av följande frågelista för att besluta om antalet naturvårdsträd vid en avverkning:

Vilka är mina mål för att bevara och öka mångfalden, för landskapsvården och för skogens rekreationsvärden?
Vilken mängd död ved eftersträvar jag i snitt på skogsfastigheten?
Ingår skogen i ett certifieringssystem?
Hur stor är avverkningsytan?
Finns det naturobjekt i stämplingen eller gränsar stämplingen till ett naturobjekt eller ett fredat område?
I vilken grad innehåller skogen strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden?
Finns det uppgifter om att det på avverkningsytan finns någon art som drar nytta av en grupp med naturvårdsträd eller död ved?

Tillbaka till början

Placeringen av naturvårdsträd

Beroende på avverkningsytans storlek är det vid förnyelseavverkningar bäst att samla naturvårds- träden till en eller två grupper. Både för att trygga den naturliga mångfalden och ur ekonomisk synvinkel är det här den mest kostnadseffektiva lösningen. Också vid gallringar och avverkningar i skogar som sköts med kontinuerlig beståndsvård bör man spara naturvårdsträden på rätt typ av plats och i grupper. En grupp av naturvårdsträd utgör ett tydligt område som det är lätt att spara vid kommande skogsvårdsåtgärder och där omkullfallna träd med tiden får förmultna.

Man kan också koncentrera naturvårdsträden när flera olika bestånd ingår i samma stämpling. Detta är särskilt motiverat om det inom stämplingen finns ett tydligt område med höga naturvärden.

Antalet grupper av naturvårdsträd kan vara flera om

en enskild förnyelseyta är flera hektar stor
det på behandlingsytan finns flera naturobjekt som är viktiga för naturens mångfald
placeringen av naturvårdsträden i första hand utgår från landskapet
avsikten med grupper av naturvårdsträd är att trygga och bevara platser med rik risvegetation som är viktiga för skogshönsfåglarna.

Om det på behandlingsytan finns ett naturobjekt, en hotad eller sällsynt art, ett rovfågelbo eller om behandlingsytan gränsar till vattendrag eller småvatten är det bäst att koncentrera naturvårdsträden kring dem. Man kan också lämna asp, ädla lövträd och sälg samt gamla träd från tidigare trädgenerationer som solitärer.

Man ska inte ställa naturvårdsträd invid trafikleder och el- och telefonledningar där de kan förorsaka skada om de blåser omkull. Om det i närheten av en ledning eller en väg finns ett träd eller en torraka som är värdefull för mångfalden kan man kapa träden till en högstubbe eller fälla dem och lämna dem kvar på marken. Ett undantag utgör sådana grova trädindivider som har vant sig vid vind och som man kan anta att klarar sig i årtionden framöver.

På förnyelseytor som är viktiga för landskapet kan man utnyttja grupper av naturvårdsträd för att mildra den landskapsmässiga effekten av avverkningen. Man ska sträva efter att lämna sådana träd som har förutsättningar att leva och stå kvar så länge som möjligt. Bild: Lauri Saaristo.

Tillbaka till början

Aspekter som bör beaktas när man sparar naturvårdsträd och död ved

För att minska olägenheterna för annan verksamhet i skogen är det viktigt att ta i beaktande följande aspekter när man sparar och förstärker strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden.

El- och telefonledningar samt trafikleder

Ställ inte naturvårdsträd invid viktiga konstruktioner som trafikleder och el- och telefonledningar. Träd som fallit över vägen försvårar framkomligheten och orsakar farosituatio- ner i trafiken. Den vanligaste orsaken till strömavbrott är träd som fallit på elledningar och träd som lutar mot ledningen eller lutande träds grenar som rör vid ledningen. Grupper av naturvårdsträd av våra vanligaste trädslag ska inte lämnas på sådana ställen. Om det i närheten av en ledning eller en väg finns ett träd eller en torraka som är värdefull för mångfalden kan man kapa trädet till en högstubbe eller fälla det och lämna det kvar på marken. Ett undantag utgör sådana grova trädindivider som har vant sig vid vind och som man kan anta att klarar sig i årtionden framöver.

Säkerhet för dem som rör sig i skogen

Torrakor faller lätt omkull. Om det finns tiotals torrakor på ett avverkningsområde ökar risken för att ett träd faller över en skogsmaskin eller en skogsarbetare. För att minska risken kan man göra högstubbar av torrakor och lämna toppen bredvid högstubben. Rottorra granar kan kapas med låg stubbe och träden lämnas att förmultna i en hög på marken.

Landskapsvård

Man kan i allmänhet använda naturvårdsträd för att mildra den förändring i landskapet som en förnyelseavverkning orsakar. Det är viktigt att komma ihåg att enskilda tallar eller ett fåtal tallar som lämnats i grupp som naturvårdsträd kan upplevas som störande om de sett på längre håll bryter en annars jämn horisont. Med tanke på landskapet är det oftast bättre att koncentrera naturvårdsträden till några stora träddungar än att lämna många små grupper av träd. När man sparar enstaka hög- stubbar eller grupper av högstubbar blir landskapet vackrare om man kan lämna dem i anslutning till en grupp naturvårdsträd eller så långt bort som det är möjligt från betraktaren och så att de har en bakgrund av skog bakom sig. I tätortsnära skogar bör man fästa extra vikt vid hur naturvårdsträd och död ved påverkar landskapsbilden. Det är viktigt att på förhand planera in var grupperna av naturvårdsträd ska lämnas.

Insektsskador och svampskador

När man sparar naturvårdsträd och död ved ska man tänka på att undvika insektsskador och svampskador. För tall och gran gäller detta rotticka, törskatesvamp och barkborre. I tallplantskogar medför aspar en risk för utbrott av svampsjukdomen knäckesjuka. Rottickan orsakar rotröta på både gran och tall.

I granskogar med angrepp av rotticka sparas i första hand annan död ved än döda granar. Lövträd och tall lämpar sig bäst som naturvårdsträd i dessa skogar. Rotlumparna som uppstår vid avverkningen samlas antingen in och körs bort eller lämnas kvar på marken beroende på vad som avtalats med skogsägaren. Undvik att utnyttja den underväxt som kommit upp under rötskadade granar vid skogförnyelse eller för att bevara strukturell mångfald i skogen. En del av granarna i underväxten infekteras redan som unga.

För att förhindra att törskatesvampen sprider sig räcker det med att avverka angripna tallar när skogen gallras.

Aspsly kan vara skadligt på förnyelseytor med tall. Aspen fungerar som växelvärd för svampen asprost som orsakar knäckesjuka hos unga tallar. Det viktigaste för att förhindra angrepp är att förhindra uppslag av aspsly i tallungskogar. Aspen brukar inte skjuta lika mycket rotskott om den lämnas som naturvårdsträd som om den avverkas. För att eliminera uppslaget av aspsly kan asparna till exempel ringbarkas noggrant flera år före slutavverkningen.

Man ska inte lämna enskilda träd eller grupper med naturvårdsträd i närheten av viktiga konstruktioner. Bild: © Lauri Saaristo.

Tillbaka till början

Tryggande av tillgången på död ved

Med död ved avses en död trädstam eller en del av en trädstam där nedbrytande organismer kan leva. En fjärdedel av arterna i våra skogar är i något skede av sitt liv beroende av död ved. Bristen på död ved i ekonomiskogarna är den största enskilda orsaken till att en del av de skogslevande arterna är utrotningshotade. För att vi ska ha livskraftiga populationer av organismer som lever på död ved krävs det att det fortlöpande bildas ny död ved, det vill säga att det finns en kontinuitet i bildandet av död ved. Ett enskilt träd utgör på grund av den fortgående nedbrytningsprocessen bara en tillfällig livsmiljö för organismerna.

Med död ved avses en död trädstam eller en del av en trädstam där nedbrytande organismer kan leva. Rekommendationen är att du vid skogsvårdsåtgärder sparar död ved och speciellt grova stam- mar. Kör inte över döda trädstammar som ligger på marken utan runda dem med maskinen eller flytta dem till ett ställe där de inte stör arbetet. Bild: © Manne Viljamaa.

Tillbaka till början

Söndra inte döda trädstammar

Rekommendationen är att man vid skogsvårdsåtgärder sparar död ved och speciellt grova stam- mar. Kör inte över döda trädstammar som ligger på marken utan runda dem med maskinen eller flytta dem till ett ställe där de inte stör arbetet. Vid stubbrytning på förnyelseytor ska man även tänka på att spara murknande stubbar. Fäst särskild vikt vid att spara sådana stammar som är ovanliga i naturen och där den naturliga nedbrytningsprocessen är långt framskriden. Till dem hör stammar som är grova och långt förmultnade. Dessa utgör ofta livsmiljöer för sällsynta arter av svampar, insekter, mossor och lavar.

Stubbar och kvistar som håller på att förmultna utgör en väsentlig del av den döda veden i ekonomi- skogarna. De har betydelse för de nedbrytande organismernas populationer och mångfald. Rekommendationen är att du lämnar kvar en del av stubbarna och groten vid uttag av energived.

Enstaka vindfällen och träd som knäckts av snö kan lämnas kvar att förmultna i skogen. Barrträd som nyligen fällts av vinden och andra skadade levande barrträd som omfattas av lagen om bekämpning av skogsskador ska föras bort till den del volymen överskrider tröskelvärdet i lagen. Döda träd som fällt sina barr och där barken börjar lossna ökar inte längre risken för angrepp av barkborrar.

Tillbaka till början

Flytta död ved

Man kan flytta död ved med skördarens eller skotarens grip eller med grävmaskin vid markberedning om det finns en uppenbar risk för att den döda veden kommer att köras över. De döda träd som bäst tål en förflyttning är torrakor av barrträd och vindfällen där stammen ännu vilar på grova kvistar. Långt förmultnade barrträd och lövträd kan inte flyttas. Försök istället runda dem. På förnyelseytor kan man till exempel flytta den döda veden till en grupp av naturvårdsträd. Där kommer de inte att störa framtida skogsvårdsarbeten.

Stubbar och kvistar som håller på att förmultna utgör en väsentlig del av den döda veden i ekonomi- skogarna. De har betydelse för de nedbrytande organismernas populationer och mångfald. Rekom- mendationen är att man lämnar kvar en del av stubbarna och groten vid uttag av energived.

Enstaka vindfällen och träd som knäckts av snö kan lämnas kvar att förmultna i skogen. Barrträd som nyligen fällts av vinden och andra skadade levande barrträd som omfattas av lagen om bekämpning av skogsskador ska föras bort till den del volymen överskrider tröskelvärdet i lagen. Döda träd som fällt sina barr och där barken börjar lossna ökar inte längre risken för angrepp av barkborrar.

Tillbaka till början

Betydelsen av död ved för skogsnaturen

Cirka 5 000 arter är beroende av förmultnande ved. Murken ved är en viktig näringskälla i skogsnaturen. De organismer som bryter ner ved ser till att de näringsämnen som finns bundna i veden kommer tillbaka i omlopp. Det är en brokig samling organismer som är knutna till död ved. Det rör sig om ett flertal tickor, insekter, mossor och lavar. Även många fåglar och däggdjur bygger sina bon i håligheter i döda träd. Många arter som lever på död ved behöver ett visst trädslags murknande ved. Artsammansättningen förändras efterhand som förmultningsprocessen framskrider.

Tillbaka till början

Lämna högstubbar

En högstubbe är ett träd som kapats så att en 2–6 meter hög stubbe kvarlämnats för att producera död ved. Rekommendationen är att den kapade toppen också kvarlämnas som låga.

Många arter som är beroende av död ved kan dra nytta av högstubbar. Bild: © Erkki Oksanen / Luke.

Tillbaka till början

Högstubbar ger mera död ved

Lämpliga situationer för att skapa högstubbar:

när man gallrar eller förnyar skogar som är fattiga på död ved
när man vill markera viktiga platser i terrängen för årtionden framöver, t.ex. fasta fornlämningar
när naturvårdsträd annars riskerar att falla över en väg, byggnad eller ledning
när trädet man ska fälla finns på en plats som gör en normal fällning besvärlig eller omöjlig
när målet är att förbättra miljön för hålbyggare
när man sparar glasbjörkar som naturvårdsträd på en förnyelseyta och vill förhindra att de fröar av sig.

Tillbaka till början

Bevarande av lövträdsinslag i barrträdsskogar

I barrträdsdominerade skogar rekommenderas en trädslagsblandning med minst tio procent lövträd. Det ger ett livskraftigare trädbestånd, en rikare natur och är bra för skogsmarken. I barrträdsdominerade skogar ger ett litet inslag av lövträd ett ekonomiskt gott resultat speciellt när det är vårtbjörk.

Ett inslag av lövträd ger färg och variation i landskapet. Bild: © Erkki Oksanen / Luke

Tillbaka till början

Björken kräver utrymme

En förutsättning för att björkarna ska hållas livskraftiga är att de har gott om utrymme att växa, vilket innebär att gallringarna bör vara något kraftigare än i rena barrträdsbestånd.

Hur mycket av lövinslaget som sparas under beståndets olika utvecklingsskeden beror på skogsägarens målsättningar. Om man värdesätter också annat än virkesproduktion, kan man ha ett mycket stort inslag av lövträd i ett barrträdsdominerat bestånd. Men man behöver ändå beakta att olika trädslag har olika behov av ljus och att de tål beskuggning i olika grad. Växtrytmen är också olika hos olika trädslag.

I en skött blandskog är det lätt att styra utvecklingen i den riktning skogsägaren önskar. En mångsidig skog är också mer motståndskraftig mot skador. Bild: © Pentti Väisänen.

Tillbaka till början

Skogscertifieringens krav beträffande naturvårdsträd och död ved

Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer vissa krav gällande lämnandet av naturvårdsträd och död ved.

Tillbaka till början

Naturvårdsträd och död ved samt snår i skogscertifieringen

Naturvårdsträd och död ved samt snår i skogscertifieringen

PEFC

För att mångfalden i skogsnaturen ska säkerställas kvarlämnas både levande naturvårdsträd och död ved permanent på objekt där det utförs beståndsvårdande avverkning eller förnyelseavverkning samt i samband med uttag av energived.

Mångfalden och skogsarterna tryggas genom att man bevarar trädslagsblandningen och snår.

Indikatorer

Antalet naturvårdsträd som kvarlämnas permanent vid avverkningar är i genomsnitt minst 10 och antalet döda träd i genomsnitt minst 10 per hektar. Ett färskt träd som har skadats till följd av skogsskador kan räknas med på så sätt att det totala antalet skadade, levande och döda träd som bevaras blir minst 20 träd per hektar. Naturvårdsträden kan koncentreras på stämplingspostnivå och en stämplingspost kan bestå av flera separata beståndsfigurer. Om det inte finns tillräckligt med döda träd på stämplingspostnivå, lämnas det kvar minst 2–5 högstubbar per hektar, särskilt av lövträd.

För att levnadsförhållandena för ett mångsidigt artbestånd och viltet ska tryggas i alla faser av skogsbehandlingen bevaras snår och trädslagsblandningar när sådana förekommer naturligt på en figur och trädslagsblandningen inte äventyrar vården av huvudträdslagen.

Definitioner

Naturvårdsträd är levande träd som hör till de naturliga trädarterna i vårt land.

Som naturvårdsträd kvarlämnas:

boträd för rovfåglar
grova enar
gamla träd med brandlyror
grova trädindivider från en tidigare trädgeneration
trädindivider med ovanliga former
ädla lövträd
resliga aspar
sälgar, häggar och rönnar med tydlig stam
klibbalar
hålträd
noterade födoträd för tjäder.

Om ovannämnda träd saknas kvarlämnas som naturvårdsträd sådana träd som är minst 15 cm i diameter på brösthöjd och som är viktiga för den biologiska mångfalden, och som har goda förutsättningar att utvecklas till gamla träd.

Det rekommenderas att naturvårdsträd i första hand kvarlämnas i grupper och i omedelbar närhet av värdefulla livsmiljöer, i skyddszoner som lämnats kvar i kanten av öppna torvmarker samt i skyddszoner intill vattendrag och småvatten. De träd som lämnas kvar inom skyddszonerna ingår i antalet naturvårdsträd, om de uppfyller diameterkravet för naturvårdsträd.

I grupper med naturvårdsträd ska markytan förbli orörd och marken under dem ska inte röjas.

På grund av säkerhetsrisker ska naturvårdsträd inte lämnas kvar i omedelbar närhet av viktiga konstruktioner, såsom trafikleder eller el- och telefonledningar, och inte heller på fornlämningar.

Med död ved avses grova torrakor som är över 20 cm i diameter på brösthöjd och andra döda stående träd, högstubbar och lågor. Med död ved avses inte torrakor som har fått torka på rot för ekonomiska syften och inte heller döda barrträd, om det skulle strida mot lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) att lämna kvar dem.

Med stämplingspost avses ett skogsområde som ägs av samma skogsägare och som har avgränsats eller märkts ut för virkesdrivning. Stämplingsposten kan bestå av flera separata beståndsfigurer som kan avverkas på olika sätt och vid olika tidpunkter.

Högstubbar är rotdelen av träd som har kapats på ca 2–5 meters höjd. Vid förnyelseavverkning kapas träd som är minst 15 cm i diameter på brösthöjd till högstubbar.

Snår är små trädgrupper som ger skydd åt olika arter. Det är bra om snåret har flera olika trädslag, innehåller granar och är minst 10 m² stort. Även grupper med naturvårdsträd bildar snår om marken under dem inte är röjd.

Trädslagsblandning betyder att det förutom huvudträdslaget finns ett eller flera andra trädslag, och med fördel lövträd, i skogen.

FSC

I skogar som är FSC-certifierade kvarlämnas i medeltal minst 10 grova, levande naturvårdsträd av inhemska arter per hektar. Standarden omfattar också en lista på träd som är viktiga för den biologiska mångfalden och som alltid ska sparas. Sådana är till exempel ädla lövträd grövre än 10 cm, stora rovfåglars kända boträd, hålträd eller tallar med brandljud (brandlyror). Dessa träd kan inkluderas i minimikravet på 10 träd per hektar.

Enligt FSC-standarden ska antalet döda träd som bevaras vara minst 20 st./ha, såvida dylika träd förekommer på området. Förmultnande lövträd sparas alltid. Småskogsägare måste spara minst 20 st. förmultnande lövträd per hektar såvida dylika träd förekommer.

Tillbaka till början

Gynna asp som naturvårdsträd

Då man ställer naturvårdsträd rekommenderas att man i första hand väljer sådana träd om är viktiga för mångfalden. Gamla, ännu levande aspar och grova, döda aspar är särskilt viktiga med tanke på arter som är hotade eller på tillbakagång.

Tillbaka till början

Asp – en nyckelart för skogsnaturens mångfald

Alla våra naturliga trädslag är viktiga för att upprätthålla den biologiska mångfalden i vår natur. Varje trädslag är knutet till sitt speciella organismsamhälle. Aspen har åtminstone två speciella ekologiska egenskaper som bidrar till att aspen är ett viktigt trädslag för så många hotade arter:

Aspens bark är grov och basisk. Framförallt gamla träd har en kraftigt fårad bark. Vattnet som rinner längs med stammen är basiskt, vilket är avvikande jämfört med våra andra skogsträd.
Asptickans sätt att bryta ner aspens kärnved medan stammen ännu växer i grovlek. Asparna blir ihåliga och enskilda träd fungerar på ett liknande sätt som de ädla lövträden, som en långvarig resurs för nedbrytare och hålbyggare.

Tillbaka till början

Arter som växer på aspar

I flera organismgrupper finns arter som är beroende av asp, framförallt bland svampar, lavar och insekter. Gamla aspar är de viktigaste boträden för de flesta av våra hålbyggare, bland annat för spettfåglar och flygekorrar. För många arter som är hotade eller på tillbakagång är gamla levande aspar och grova murknande aspar särskilt viktiga. Också unga aspar har ett speciellt artsamhälle knutna till sig, till exempel lavar som är sällsynta på våra andra trädslag. De arter som är knutna till unga aspar har inte gått tillbaka i samma grad som de arter som är knutna till gamla och döda aspar.

De epifyter som växer på stammarna på levande aspar är mycket speciella jämfört med dem som lever på våra andra skogsträd. Det finns fem akut eller starkt hotade lavar som lever uteslutande eller i huvudsak på asp: liten aspgelélav, rosettgelélav, läderlappslav, västlig njurlav och kvistspik. Epifyter som lever på stammarna och som är känsliga för förändringar i mikroklimatet som mossor, aspfjädermossa och lavar (t.ex. lunglav) klarar sig inte i närheten av öppna ytor. På fuktiga aspstammar och i fuktig förna trivs också blötdjur som t.ex. den hotade spolsnäckan, som lever vid rötterna av stora aspar. I förnan under aspar lever också en hel del andra snäckor och sniglar med hus.

Flera specialiserade rötsvampar lever på levande eller döda aspar. Den vanligaste rötsvampen på asp är aspticka som kan hittas på de flesta grova aspar. Arter som lever på gamla aspar och som gått tillbaka är vit aspticka och stor aspticka som båda klassas som hotade arter. På lågor av asp lever bland annat svamparna borsttagging, asptagging, veckticka och honungsticka, som alla är hotade. På aspen lever också många specialiserade småsvampar, men de är ännu väldigt dåligt kända.

Tio akut hotade vedskalbaggearter lever i huvudsak på murken asp. Till exempel cinnoberbagge och platt stumpbagge som lever på under barken på aspar som nyligen dött har bara kunnat konstateras på ett fåtal platser i Finland. Många av de aspberoende skalbaggar som försvunnit från Finland eller som gått kraftigt tillbaka finns ännu i ryska Karelen. På asp förekommer också andra hotade insektarter, som karelsk barkfluga och mindre träfjäril.

Vi har 13 olika arter av långhorningar som lever på asp. Hela 5 av dem är specialiserade på asp. Den vackra, sällsynta gröna aspvedbocken lever på grova aspar som nyligen dött. Arter som gynnas av naturvårdsträd på avverkningsytor är bl.a. gråbandad getingbock, spindelbock och grön aspvedbock samt stekelbock som lever på rottorra aspar och björkar.

I närheten av naturskyddsområden där det finns ett värdefullt artsamhälle som är knutet till asp har man också kunnat hitta många rödlistade tickor och skalbaggar på aspar i ekonomiskog. En del arter gynnas av skugga, andra av öppenhet. För största delen av arterna verkar inte ljusförhållandena ha stor betydelse. Flest tickor kunde hittas på långt förmultnade grova aspar. Forskning har visat att aspar som sparats som naturvårdsträd i ekonomiskog har verklig potential som livsmiljö för hotade arter. En del arter, som t.ex. grön aspbock och gråbandad getingbock har redan blivit vanligare. Den sannolika orsaken till detta är de aspar som lämnats kvar som naturvårdsträd i ekonomiskogarna.

Tillbaka till början

Beaktande av viltet vid ställandet av naturvårdsträd

De olika metoderna för naturvård i ekonomiskogarna främjar inte bara mångfalden i allmänhet, utan också viltets livsmiljöer. Till de viktigaste åtgärderna inom ramen för naturvården i ekonomiskog är att man ställer naturvårdsträd, enskilt och i grupper, och att man beaktar värdefulla livsmiljöer.

Tillbaka till början

Naturvårdsträd gynnar viltvården

Då man ställer naturvårdsträd har det ett antal gynnsamma effekter med tanke på viltet

en del av blåbärsriset bevaras
levnadsförutsättningarna för vilt och fågelliv förbättras
förekomsten av arter knutna till asp, sälg och ädla lövträd tryggas
förekomsten av arter som behöver hålträd, brandlyror och träd bevuxna av tickor tryggas
beståndsstrukturen blir mer mångsidig.

Med tanke på viltet är en grupp av naturvårdsträd som innehåller flera olika trädslag och kronskikt att föredra. Bild: © Airi Matila.

Tillbaka till början

Placering av naturvårdsträden

En skogsägare som vill betona viltvården i sitt skogsbruk försöker redan vid avverkningsplaneringen att hitta lämpliga platser för grupper av naturvårdsträd där det finns rikligt med blåbärsris. Om en det finns underväst i en grupp med naturvårdsträd kan viltet utnyttja det som skydd. Vid avverkningen kan man gärna lämna flera grupper av naturvårdsträd där det finns gott om blåbärsris.

Tillbaka till början

Val av naturvårdsträd

De trädslag som i första hand ska gynnas då man ställer naturvårdsträd är asp, sälg, al, rönn och ädla lövträd. Man ska alltid sträva till att placera träden i grupper. Asp, ädla lövträd och sälg samt representanter för en tidigare trädgeneration kan också lämnas en och en.

Tjädern utnyttjar grova tallar och aspar i trädgrupperna som föda. Tjädertupparna äter gärna aspblad på sommaren. På vintern betar grupper av orrar i björkgrupper där det finns gott om hängen medan järpen håller sig till alar där det växer gran i närheten som kan användas som skydd. En välplanerad och välplacerad grupp av naturvårdsträd kan på det här sättet fungera både som skydd och föda.

Naturvårdsträd som lämpar sig särskilt bra för viltet är:

ädla lövträd samt trädartade videarter, sälg, hägg, rönn och al,
stora aspar,
stora björkar,
samt tjädertallar.

Tjädertall. Bild: © Vastavalo / Pertti Harstela.

Tillbaka till början

Tillbaka till början

Ordlista

Livsmiljö
En livsmiljö eller habitat är den omgivning där olika arter lever och förökar sig och som skapas av olika miljöfaktorer som klimat, terrängförhållanden och markegenskaper. En vattenmiljö kan till exempel bestå av en bäckfåra och dess omedelbara närmiljö och de arter som lever där. En naturtyp är en livsmiljö där de centrala miljöfaktorerna är likartade, och organismsamhället därför också likartat.

Tillbaka till början

Litteratur

Kohti riistarikkaita reunoja–vaihettumisvyöhykkeiden hoito. 2014. Suomen riistakeskus ja Metsätalouden kehittämiskeskus Tapio.

Tillbaka till början

Sökning och meny

Suomeksi
På svenska

Alfabetiskt index

Ordlista för rekommendationer för skogsbruk

Skogsvårdens åtgärder

Skötsel av en skogsfastighet

Rekommendationer för skogsvård
Tillgänglighetspolicy
Användarvillkor
Cookiepolicy
Integritetspolicy
Ta kontakt(extern länk)