Stubbrytning på förnyelseytor

Lämpligheten för uttag av grot och stubbar avgörs av sannolikheten att kommande trädgenerationers tillväxt påverkas negativt, och i så fall hur mycket, risken för näringsobalans samt eventuella speciella värden som objektet har. För den rent ekologiska bedömningen spelar huvudträdslaget inte någon roll.  

På ståndorter kargare än torr mo rekommenderas inte uttag av grot och stubbar med tanke på risken för näringsobalans och tillväxtförluster. Om objektet redan från tidigare lider av näringsbrist, rekommenderas inte uttag av energived utan påföljande gödsling.  

Sett ur skogsägarens synvinkel kan försäljningen av energived skilja sig en del från försäljningen av gagnvirke, där man får betalt per fastkubikmeter. Då det gäller kvistade och okvistade stammar används ofta fastkubikmeter som betalningsgrund. För grot och stubbar som tas ut från förnyelseytor är det vanligt att ersättningen är bunden till mängden gagnvirke som tagits ut. Priset på energiveden kan också sättas baserat på dess energiinnehåll (MWh). Olika aktörer kan använda olika mätningssätt och -metoder och betalningsrutiner vid handel med energived, vilket skogsägaren bör ta i beaktande vid virkesförsäljningen.

I samband med virkesförsäljningen är det viktigt att komma överens om hur och när energiveden drivs ut och mäts. Dessutom behöver man komma överens om var energiveden ska lagras och eventuellt också om lagringstiden. Vid all virkeshandel är det viktigt att avtala om när virkespartiet övergår i köparens ägo. Ägaren ansvarar till exempel för de lagstadgade förpliktelser som berör lagringen av virke, bland annat de åtgärder som krävs för att insektsskador ska kunna undvikas.  

Vid beståndsvårdande avverkning kan klenvirket tas ut antingen genom integrerad avverkning eller separat drivning av gagnvirke och energived. Vid integrerad avverkning drivs både energiveden och gagnvirket ut på samma område. Man kan komma överens om att allt virke som avverkas tas ut som energived. I så fall behöver man inte särskilja olika virkesslag i virkesförsäljningsavtalet.  

Avverkning och närtransport är de dyraste arbetsskeden i drivningskedjan för klenvirke. Faktorer som inverkar på produktiviteten och därmed drivningskostnaderna är grovleken på de träd som avlägsnas, virkesutfallet per hektar, avverkningsmetoden, närtransportsträckan samt drivningsdugligheten, dvs. terrängförhållandena, samt arealen. Drivningskostnaderna påverkar skogsägarens intäkter. 

Skogens tillgänglighet och tidigare skötsel har en avgörande inverkan på avverkningens lönsamhet och på drivningsresultatet. En aktiv skogsägare kan påverka de här faktorerna genom att se till att plantskogarna är väl skötta och skogsbilvägarna i gott skick. Drivningsdugligheten kan förbättras genom förröjning. 

Vid förnyelseavverkning står mängden energived som kan tas ut i relation till avverkningsutfallet av gagnvirke av barrträd. Mängden grot utgör i allmänhet 20-30 % och stubbarna ca en fjärdedel av utfallet av gagnvirke. En bra tumregel är att drivning av grot och stubbar är lönsam om utfallet av gagnvirke överstiger 200 fastkubikmeter per hektar och objektet är minst en hektar stort.  

Närtransportsträckan och objektets drivningsduglighet och areal påverkar drivningskostnaderna, vilket i sin tur påverkar de intäkter skogsägaren får för groten och stubbarna. 

Bestämmelserna rörande  mätning av energived hittas i lagen om mätning av virke (414/2013, ändrad: 566/2014 och 725/2016), i jord- och skogsbruksministeriets förordningar (1323/14/2013 och 1014/2017) och för omräkningstalen i Naturresursinstitutets föreskrifter.

Innan mätningen av energived utförs måste man enligt lagen (21§) komma överens om följande saker: 

• parterna i mätningen, vilka 

     1.          vid överlåtelsemätning är säljaren och köparen 

     2.          vid arbetsmätning är arbetstagaren och arbetsgivaren 

     3.          vid entreprenadmätning är entreprenören och entreprenadgivaren 

• uppgifter som specificerar mätobjektet 
• mätmetoden och mätaren 
• vem som ska betala kostnaderna för mätningen 
• måttenheten. 

Parterna i en mätning rekommenderas att avtala om när slutmätningen senast ska utföras. Parterna kan avtala om delmätning av mätpartiet, i vilket fall de olika delarna av partiet kan mätas vid olika tidpunkter. Det är skäl att redan i virkesförsäljningsavtalet nämna hur man avser att mäta den energived som drivs ut. 

I mätningsförrättningen ingår mätning av energivedspartiet och uträkning av resultatet samt uppgörande och översändande av (mätprotokollet) mätbeskedet till mätningsparterna. Mätprotokollet måste förvaras i fem år efter mätningsförrättningen. 

Den mest allmänna mätmetoden vid drivning av energived är vägning, och vid behov omräkning av vikten till volymenheter. För att fastställa den fasta volymen används oftast EPPU-kalkylatorn för mätningsberäkningar. Mätningen av energived kan också ske i form av mätning av flis och kross. Fastvolymen för kvistat och okvistat klenvirke kan också fastställas genom travmätning.  

Noggrannare anvisningar för mätning av energived hittas på Naturresursinstitutets webbsidor:  

· Handbok för mätning av energived (extern länk, på finska)(extern länk) 

· EPPU(extern länk)(extern länk) – räknare för mätning av energived  

• Det är svårt att utföra en noggrann mätning av energived. I olika skeden av anskaffningskedjan mäts energiveden på olika sätt. I ett parti med energived sker det mängd förluster i hanteringens olika skeden och under lagringen också förluster av torrsubstans. Dessutom kan väderförhållandena och skillnaderna i noggrannhet mellan olika mätmetoder förorsaka variation i mätresultaten. I praktiken minskar den uppmätta mängden energived under leverans och hantering.  
• Mätning av energiinnehållet och värmevärdet faller inte inom ramen för lagens tillämpningsområde. Hur de fastställs behandlas i kvalitetsdirektiven för träbränslen.

[Lähdeviite19].  

Lagen om mätning av virke (414/2013) berör också energived och förpliktigar till egenkontroll av mätningen. Till den egenkontroll som utförs av skördarförare hör att följa upp funktionen hos mätinstrumentet, kalibrering och inställning av instrumentet, samt granskning och dokumentation av mätresultatet.  

Resultaten av de mätningar som hör till egenkontrollen ska bevaras i minst två år efter att kontrollen utförts. 

De föreskrifter som gäller virkesmätning finns samlade på Naturresursinstitutets webbsida (extern länk)(extern länk)

Om förnyelseytan har tät underväxt bör man överväga förröjning. Förröjningen underlättar drivningen och gör att det inte följer med så mycket jord tillsammans med underväxten till avlägget.  

Vid drivningsplaneringen för uttag av grot eller stubbar bör målsättningarna för förnyelsen stå i centrum. Drivning av grot underlättar till exempel skogsförnyelsen eftersom hyggesresterna inte är i vägen vid markberedningen. Stubbrytning leder till att uppslaget av naturplantor av både barrträd och lövträd blir större. Å andra sidan kan utförandet av drivningen leda till att förnyelsearbetena försenas.

Drivningen av grot och stubbar leder till att antalet körvändor blir större jämfört med drivning av enbart gagnvirke. Basvägen belastas särskilt mycket. För att förhindra att markskador uppkommer, ska närtransporten av energived utföras antingen under torra perioder, under barmarkstid eller då marken är frusen, beroende på hur bärig marken är. Om det på förnyelseytan förekommer ställen där marken har dålig bärighet, ska man undvika att ta ut grot från dem.  

Vid lagring av energived behöver man beakta att grot- och stubbvältorna kan lagras på upplaget i upp till två år. Lagringstiden begränsas i lag.

Vid planeringen av upplaget måste man beakta utrymmesbehovet för grot och stubbar samtidigt med en bedömning av platsens lämplighet för lagring och flisning. Kraven på lagringen presenteras närmare i ett annat avsnitt.

Drivningen av grot och stubbar inverkar på när förnyelsearbetena kan utföras. Markberedning och skogsodling utförs först efter att all grot och stubbar förts bort från förnyelseytan.

Rätt tidpunkt för drivning av grot och stubbar 

• Hyggesresterna placeras först i högar som får torka på ytan.  
• Det tar i allmänhet 2-4 veckor för högarna att torka, beroende på vädret. Närtransporten av grot som har avverkats i september till maj ska gärna utföras först i juni för att den ska vara tillräckligt torr. 
• Efter att groten torkat ute på ytan, transporteras den till en lämplig lagerplats vid väg där förhållandena är lämpliga för fortsatt torkning, och sedan täcks vältan för att förhindra att nederbörd tränger in i den. Grot som lagras på ytan blir lättare blöt än om den lagras i stora, väl täckta vältor vid väg.  
• Stubbrytning utförs först efter att groten transporterats ut till väg.  
• Om slutavverkningen har skett under tiden september-maj, utförs stubbrytningen i allmänhet tidigast i juli. Smårötterna har då hunnit dö vilket betyder att mindre jord följer med när stubbarna lyfts ur jorden. 
• Som en allmän regel rekommenderas att stubbarna placeras i högar på ytan för att torka innan de transporteras till avlägget. Hyggeslagringen sänker inte bara fukthalten i stubbarna, utan leder också till att de innehåller mindre sand och sten.  

De nedanstående exemplen baserar sig på antagandet att arbetena i åtgärdskedjan utförs enligt målsättningarna. I praktiken uppstår ändå ofta dröjsmål vilket till exempel kan leda till att skogsodlingsarbetena måste skjutas upp till nästa vår. 

Beroende på regnmängderna behöver hyggesresterna i allmänhet torka mellan 2 och 4 veckor på ytan. Närtransporten av grot som har avverkats i september till maj ska gärna utföras först i juni för att den ska vara tillräckligt torr.

Av praktiska skäl som är förknippade med transportkedjan för flis, utförs flisningen oftast först på vintern. Grot som har transporterats till avlägget i juni kan ändå flisas redan från och med augusti. Vinterlagrad grot torkar inte, tvärtom ökar fukthalten under vintern i finländska förhållanden. Samtidigt minskar mängden torrsubstans.  

Exemplen beskriver grandominerade slutavverkningar som avverkas vid olika tidpunkter.  

• Klyv stubben i minst två, helst fyra delar. Idealet är om varje huvudrot har sin egen del. 
• Innan du placerar stubbdelen i hög på ytan ska du skaka bort jord som ännu sitter fast. Gör det ovanför den grop som uppstått vid brytningen av stubben. På så vis hålls en så stor del av marktäcket som möjligt opåverkad. 
• Undvik att söndra och blanda om marktäcket i onödan. Bevara humuslagret så helt som möjligt. 
• Jämna ut groparna med lös jord. 
• Lägg upp stubbdelarna i höga och smala högar på ytan. 
• Högar får inte placeras ovanpå underväxt eller diken. 
• Det lönar sig att placera högarna i en bandartad formation för att underlätta närtransporten. 

• minst 25 st över 15 cm grova stubbar per hektar, jämnt utspridda på ytan och på ler- och siltjordar (mjäla och finmo) minst 50 stubbar, helst av flera olika trädslag
• stubbar med en diameter under 20 cm[12](extern länk)
• gamla, murkna stubbar.

• branta sluttningar 
• bergbunden mark där jordlagret är tunt, under 0,5 meter. 
• särskilt steniga terrängpartier 
• skyddszoner vid vattendrag och småvatten samt skogsdikesrenar 
• fasta fornlämningar och rekreationsleder 
• grupper av underväxt som är avsedda som viltbuskagen 
• små, fuktiga svackor 
• grupper av naturvårdsträd 
• fastighetsgränser. 

Färska, rötskadade stubbar lämnas inte kvar på ytan. Om färska, rötskadade stubbar förekommer inom skyddszoner vid vattendrag och småvatten samt skogsdikesrenar eller på sådana platser där stubbrytningen skulle skada värdefulla livsmiljöer, naturvårdsträd eller andra specialobjekt, ska de lämnas.

Värmeverken betalar för den energimängd (MWh) som skogsflisen innehåller. Ju torrare energiveden är, desto lönsammare är hela anskaffningskedjan för energived. Det här innebär att energiveden borde fås att torka så bra som möjligt före leveransen till värmeverket. Energived av hög kvalitet innehåller inte heller främmande material, som t.ex. stenar.  

Fjärrtransporten och flisningen ställer krav på lagerplatsen, som t.ex. vändplatser, bärighet och utrymme för lastning och flisning. Den utrustning som används för flisning vid väg och fjärrtransport kräver mer utrymme än vanlig virkestransport. 

Det lönar sig i allmänhet att täcka väglager där man lagrar slanor och grot. Om man täcker energiveden blir den inte våt av nederbörd och snö och is hamnar inte i flishuggen i samband med flisningen. Särskilt viktigt är det att täcka högar av grot. Kvistade och okvistade slanor blir inte lika lätt blöta under vintern som grot.  

Förlusten av torrsubstans kan vara betydande då grot lagras på ett avlägg.[Lähdeviite20]

Det lönar sig inte att lagra grot vid väg längre än några månader, men på grund av praktiska orsaker som är förknippade med transporten är lagringstiden ofta längre. Vid lagring av slanor blir inte torrsubstansförlusterna särskilt stora ens vid en lagringsperiod på ett år.[Lähdeviite21] Stubbar bibehåller sina egenskaper längre än andra typer av energived vid lagring vid väg. 

På allmän väg, riksvägar (väg nr: 1-39) och stamvägar (väg nr: 40-99) är all hantering och lagring av virke på vägområdet förbjudet, liksom också stickvägslager. Skogsbilvägar som utgår från en riks- eller stamväg bör alltid vara försedda med en vändplats. Om man avviker från den här regeln måste man ha tillstånd från NTM-centralen.  

Också beträffande vägar av lägre vägklass är det skäl att kontakta den lokala vägmästaren. Förutom i ovannämnda fall, är lastning av virke också förbjudet på sträckor där det är förbjudet att stanna och längs vägar där den största tillåtna hastigheten överstiger 80 km/h.  

Om man vill göra en ny väganslutning kräver det tillstånd, även om anslutningen är tillfällig. Tillståndet beviljas av NTM-centralen, som också ger anvisningar för hur den nya anslutningen bör byggas eller en existerande anslutning förbättras. På lagerplatsen och vid anslutningen bör sikten vara tillräcklig med tanke på trafiktätheten och hastighetsbegränsningarna. Det här gäller både allmänna och privata vägar. Flisning av energived är förbjuden vid allmän väg. 

Valet av lagerplats har stor betydelse med tanke på energivedens fukthalt. Fukthalten i en välta som finns på en öppen plats som är utsatt för vind kan vara flera procent lägre än i en välta på en skuggig plats. 

En bra lagerplats för energived har följande egenskaper: 

• det finns tillräckligt utrymme (se tabellen nedan) 
• terrängen är plan och bärig  
• platsen är öppen och utsatt för vind och gärna högre än den omkringliggande terrängen, faktorer som gör att energiveden torkar snabbare 
• det inte finns några el- eller telefonlinjer i omedelbar närhet av vältan (se tabellen nedan) 
• den är inte placerad på en vändplats som försvårar lastningen  
• den är inte placerad i en brant backe eller kurva 
• det varken finns stenar, stubbar eller träd som stör maskinerna eller blir under vältan 
• den är inte placerad ovanpå fungerande diken (det minskar risken för att näringsämnen ska sköljas ut i vattendrag)  
• den ligger inte i närheten av byggnader med tanke på brandskyddet och bullret från flisningen.  

1. Vändplatsens och vägens bärighet bör vara tillräckliga. 
2. Det måste finnas platser där den övriga trafiken kan väja eller köra om. 
3. Vältan måste finnas inom kranens räckvidd vilket innebär att gripstället bör ligga högst 7 meter från vägkanten. 
4. Om vältan är placerad längs en stickväg, måste man lämna ett utrymme på minst 15 meter för flishuggen bakom vältan och vältans framsida ska ligga minst 6 meter från huvudvägen. Man börjar bygga vältan på den sida huvudvägen ligger.  

Lagring av stubbar 

• Säkra stockvältans stabilitet genom att rada stubbdelarna omsorgsfullt. Viktigast av allt vid lagringen är att vältan inte rasar. 
• Gör vältan minst 4 meter hög. 
• Baksidan av vältan får inte ligga längre än 7 meter från vägen för att lastningen inför  fjärrtransporten ska lyckas. 
• Se till att det inte kommer främmande föremål i vältan. 
• Se till att lagerområdet är snyggt efter att närtransporten slutförts. 
• Efter att ha lossat en last med stubbar, kontrollera att skotaren är i skick och särskilt att alla bankförlängningar är på plats. 
• Fäst relevanta id-lappar på vältan: varningar och ägarinformation. 
• Ta i beaktande de begränsningar i lagringstid (2-2,5 år) som fastställts i skogsskadelagen om den lagrade mängden barrträdsstubbar överstiger 10 fastkubikmeter.  
• Säkerställ att också de understa stubbarna transporteras bort med tanke på risken för spridning av rotticka.

Genom att planera drivningen av energived på en förnyelseyta omsorgsfullt är det möjligt att uppnå en god drivningskvalitet. Vid planeringen ska man beakta följande:

1.      skogsägarens målsättningar och speciella önskemål 
2.      begränsningar när det gäller val av drivningsobjekt 
3.      behov av stubbehandling 
4.      drivningstidpunkt - skilt för grot och stubbar 
5.      torkningstid för grot och stubbar på förnyelseytan 
6.      behov och placering av lagerplatser  
7.      tidpunkt för markberedning och skogsodling 

Groten har torkat så pass mycket ute på ytan att större delen av bladen och barren har fallit av. Om groten som har drivits ut har varit färsk, har man lämnat kvar ca 30 % av hyggesresterna på ytan, så jämnt utspridd som möjligt. 

Av stubbarna har man lämnat:  

• minst 25 st över 15 cm grova stubbar per hektar, jämnt utspridda på ytan och på ler- och siltjordar (mjäla och finmo) minst 50 st/ha.  
• under 20 cm grova stubbar och gamla, ruttna stubbar  
• Alla färska, rötskadade stubbar har tagits bort.  
• Inga stubbar har brutits på skyddszoner mot vattendrag och småvatten och inte heller längs dikeskanter. 
• Inga stubbar har brutits i närheten av levande träd.  
• Om avverkningen har gjorts under barmarkstid har stubbarna behandlats med stubbehandlingspreparat. 
• Markytan har inte brutits upp i onödan. 
• Man har beaktat grupperna med naturvårdsträd, den döda veden, fornlämningarna, viltbuskagen och vattenskyddet i samband med drivningen. 

Naturvården har beaktats. Skogsägaren kan själv besluta i vilken grad och på vilket sätt naturvården beaktas. Dessutom ställer skogscertifieringen vissa krav på drivningsresultatet. 

Ett tecken på hög drivningskvalitet är att stubbarna har transporterats bort från avlägget inom två år från avverkningen.  

1. En del av stubbarna och hyggesresterna lämnas kvar.
2. Död ved bevaras och enskilda döda träd lämnas också kvar.
3. Hyggesrester används vid behov som markförstärkning.
4. Körning på ställen med dålig bärighet undviks.
5. Ingen stubbrytning utförs där drivningsförhållandena är svåra, såsom branta sluttningar, stenfält, bergbunden mark eller fuktiga svackor.
6. Ingen stubbrytning utförs i omedelbar närhet av levande träd och inte heller nära lågor, fornlämningar, naturobjekt, viltbuskage och myrstackar.
7. Invid vattendrag lämnas en skyddszon. Dikesrenarna längs fungerande diken lämnas orörda.
8. Markytan bryts inte upp i onödan och gropar som uppstår jämnas ut.
9. Alla stubbar som är drabbade av rotticka avlägsnas, förutom på skyddszoner vid vattendrag, på naturobjekt eller i närheten av naturvårdsträd.

Stubbrytning kan i viss mån bromsa spridningen av rotticka, men skyddar inte nästa trädgeneration från att bli smittad. Naturresursinstitutets forskning visar att rottickan segt håller sig kvar på området också efter att stubbrytning utförts. Orsaken till det här är att rötterna bryts av då stubben bryts upp, och rötskadade rötter blir då kvar i marken. Till och med mycket små, 15 mm grova rötter som är infekterade kan fortfarande utgöra en smittkälla efter sex år.

Enligt lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013, ändrad 228/2016) och den därtill hörande statsrådsförordningen (264/2016) är det obligatoriskt att bekämpa rotticka i samband med avverkning i södra och mellersta Finland från början av maj till slutet av november.

På områden som är svårt drabbade av rotröta kan en omsorgsfull stubbrytning minska risken för att rottickan sprids. På drivningsobjekt där det i det avverkade trädbeståndet har funnits isolerade fläckar där rotticka förekommit, kan rottickan spridas till ett större område via rötter som faller till marken vid stubbrytning eller vid närtransport på ytan. I sådana fall kan rottickan spridas effektivare än om man inte alls hade brutit stubbar på området.[Lähdeviite22] Spridningen av rotticka kan också motverkas genom att man byter trädslag till lövträd. 

Lagring av rötskadade granstubbar ökar risken för spridning av rotticka om stubbarna inte transporteras bort i tid. Rottickans fruktkroppar utvecklas bäst i den nedre delen av vältan där stubbarna är fuktiga. [Lähdeviite23] 

• Ved som angripits av rotticka ska avlägsnas så noggrant som möjligt från förnyelseytan. Ju noggrannare stubbarna av rötskadade barrträd har avlägsnats från drivningsobjektet, desto färre infektioner av rotticka förekommer under nästa trädgeneration. 
• Om avverkningen utförs mellan början av maj och slutet av november måste barrträdsstubbarna behandlas med pergamentsvamp- eller urealösning, om det inte råder en köldperiod under den här tiden (se kartan). Om det på drivningsobjektet inte hittas skador förorsakade av rotticka, bryter man bara en del av stubbarna för att trygga mångfalden och markens produktionsförmåga. Stubbar av barrträd som lämnas kvar utgör en risk om de inte behandlas med bekämpningsmedel.
• Stubbarna lagras på en solig och torr plats, och de friska stubbarna i botten av vältan. 
• Stubbarna transporteras bort från avlägget inom högst två år. 
• Kontrollera att också de nedersta stubbarna i vältan transporteras bort. 

Kvalitetskraven för skogsflis och de provtagnings- och mätmetoder som används vid kvalitetskontrollen finns beskrivna i VTT:s kvalitetsdirektiv för trädbränslen (VTT-M-07608-13) [Lähdeviite19]. 

Stora anläggningar kan hantera rätt fuktigt bränsle, men i mindre anläggningar borde fukthalten underskrida 40 %. Värme- och kraftverken betalar för skogsflisen enligt dess energiinnehåll. I färsk ved är fukthalten i medeltal 50-60 %.

Skogsflisens kvalitet bestäms på basis av flisens egenskaper, bl.a. 

• fukthalt 
• effektivt värmevärde på förbrukningsplatsen  
• energitäthet på förbrukningsplatsen  
• levererad energimängd  
• lösvolym 
• fraktionsfördelningen hos flisbitarna 
• mängden barr 

Fuktigheten har en stor betydelse för lönsamheten för flisleverantören. Den som använder flisen betalar i allmänhet för energiinnehållet, dvs. megawattimmar (MWh). Ju fuktigare råvaran är, desto lägre är energiinnehållet och desto mindre intäkter ger flisleveransen. Fuktig skogsflis orsakar också problem med hanteringen på vintern när den fryser, vilket ökar transportkostnaderna märkbart. Fuktig skogsflis brinner ofullständigt, vilket gör att utsläppen av kolmonoxid, kolväten och partiklar ökar. Man kan påverka fukthalten i skogsflisen och därmed lönsamheten i hela transportkedjan om drivningen, lagringen på hygget, väglagringen, flisningen och transporten sköts på rätt sätt.   

Mängden orenheter i form av jord, is, snö och främmande föremål har en betydande inverkan på skogsflisens kvalitet. Orenheter av det här slaget förorsakar problem både vid flisningen och vid bränningen. Det kan uppstå stora förluster på grund av orenheterna, flishuggen kan till exempel gå sönder.

Orenheterna kan hamna bland flisen bland annat i griphögarna vid lastningen på hygget. Dessutom kan sten, sand och skräp hamna i vältan under vintern då vägen plogas. Jordmaterial är att problem särskilt vid produktion av stubbkross, eftersom jord lätt följer med när stubbarna bryts och transporteras.  

Skogsflisens kvalitet påverkas också av råvaran. Flis som framställs av kvistade slanor håller vanligen en jämn kvalitet. Om flisen däremot tillverkas av okvistade slanor eller grot kan bitstorleken variera och det kan förekomma långa pinnar bland flisen. Målsatt storlek för flisbitarna är i allmänhet 30-40 mm. Om det kommer långa pinnar med i flisen kan de leda till problem i transportörerna vid kraftverket och i andra skeden av hanteringen. Om flisbitarna är för små och det finns för mycket fina partiklar kan springorna i värmepannans roster täppas till.   

De kemiska egenskaperna, bl.a. klorhalten, inverkar också den på skogsflisens kvalitet. Klor orsakar nedsmutsning och korrosion i värmeverkens överhettare. Man kan förhindra korrosion genom att använda bränslen som innehåller svavel, såsom torv, tillsammans med skogsflisen.  

Klorhalten är störst i barr. Därför rekommenderas att hyggesresterna först torkas på förnyelseytan så att en stor del av barren torkar och faller redan där. Det här är till fördel också med tanke på markens näringshushållning. Under torra förhållanden på sommaren faller granbarren vanligen av inom en månad av lagring på hygget. Tallbarr faller inte av lika lätt, vilket innebär att tallarna måste kvistas om man vill slippa barren.  

För att skogsflisen ska fungera bra som bränsle, ordna drivningen och lagringen vid väg så att: 

• kvistningen av slanorna har gjorts på det sätt som kvalitetskraven på flisen förutsätter 
• gröna barr och blad inte hamnar bland energiveden 
• det inte finns orenheter såsom jord bland energiveden. Detta är särskilt viktigt vid stubbrytning 
• energiveden torkar så snabbt som möjligt och hålls torr också vid väglagret 
• torr energived inte lagras längre än nödvändigt 
• vältorna är tillräckligt stora så att ytan som blir våt av nederbörd är så liten som möjligt, relativt sett
• snö inte hamnar i vältan i samband med snöplogning. 

För att få så hög kvalitet på flisen som möjligt är det också viktigt att flishuggen och särskilt dess bett är i gott skick. 

I lagen om bekämpning av skogsskador stipuleras inom vilken tid stubbar bör transporteras bort från förnyelseytan eller avlägget. Om det finns mer än 10 fastkubikmeter av tall- eller granstubbar ute på ytan eller på avlägget bör de transporteras bort  

    1.         inom två år efter stubbrytningen, om arbetet utförts före den 1 augusti. 

    2.         inom två och ett halvt år efter stubbrytningen, om arbetet utförts i augusti eller senare.

Vid drivning av energived måste lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) följas. Enligt den här lagen bör en yrkesmässig verksamhetsutövare känna till de lagbestämmelser som gäller borttransport av virke, skadade träd, stamdelar av tall och gran och stubbar samt lagring av virke. 

En yrkesmässig verksamhetsutövare är skyldig att göra en anmälan om egenkontroll till Skogscentralen om det är risk att lagens krav inte uppfylls. En sådan här situation kan till exempel uppstå på grund av extrema naturförhållanden, då det kan vara omöjligt att transportera bort virkespartiet från skogen inom utsatt tid.   

En anmälan om egenkontroll(extern länk) enligt lagen om skogsskador kan fyllas i på Skogscentralens hemsidor.

Kraven baserar sig på standarden PEFC™ FI 1002:2014.[Lähdeviite24]

Kriterium 7: Hållbart uttag av energived 

När grot och stubbar tas ut från ett avverkningsområde bör man beakta avverkningsområdets virkesproduktionsförmåga, mångfalden och vattenvården. 

Vid uttag av energived vid beståndsvårdande avverkningar sparas i mån av möjlighet buskage för viltet. Torvmark i naturtillstånd tas inte i bruk för odling av energived. 

På förnyelseavverkningsytor kvarlämnas biomassa enligt följande: 

• av grot omkring 30 % så jämnt fördelat som möjligt 
• som naturvårdsstubbar minst 25 st/ha, på ler- och siltjordar minst 50 st/ha 
• dessutom stubbar som kvarlämnats vid tidigare avverkningar samt stubbar med en diameter under 15 cm 

På områden som är infekterade av rotticka kan man ta bort alla barrträdsstubbar. 

Vid uttag av energived avverkas inte levande naturvårdsträd som avses i kriterium 14, och grov död ved får inte skadas. 

Vid uttag av energived tillämpas följande vid val av objekt: 

a) förnyelseytor som lämpar sig för uttag av grot: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker 

b) förnyelseytor som lämpar sig för stubbrytning: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker 
• om tallens rotticka förekommer på förnyelseytan, alla ståndorter på mineraljordar med undantag av lavmoar. 

c) objekt med beståndsvårdande avverkningar som lämpar sig för uttag av helträd: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker Om andelen gran är över 75 % av stamantalet före gallringen bör uttag av helträd ändå inte göras. 

d) i granbestånd som lider av borbrist kan man ta ut grot eller helträd om man säkerställer näringsbalansen i trädbeståndet genom att gödsla med bor. 

Kraven på att kvarlämna biomassa gäller inte de områden på general- och detaljplaneområden där skogslagen inte tillämpas. 

Indikatorer  

Uttag av energived har skett på området på det sätt som kriteriet anger, när

a) andelen objekt som vid uppföljningen fått vitsordet utmärkt eller god för de bedömningsfaktorer som nämnts ovan (val av drivningsobjekt, minimivolym för biomassa som kvarlämnas på förnyelseytor, tryggande av naturvårdsträd och död ved och vattenvårdsåtgärder) utgör minst 90 % av arealen för uttag av energived. 

b) torvmarker i naturtillstånd inte har dikats för odling av energived. 

Definitioner  

Som grot räknas toppar, kvistar, barr och löv. Den som beställer arbetet har anvisningar som gäller krav för kvarlämnande av grot. 

Som naturvårdsstubbar räknas stubbar som uppkommit vid den senaste avverkningen och har en diameter över 15 centimeter. 

Uppföljningen kan vara det uppföljningssystem som den som innehar certifikatet har eller aktörens eget eller till exempel den uppföljning av naturhänsynen som Finlands skogscentral gör. 

Kriterium 17: Vid arbeten intill vattendrag och småvatten beaktas vattenvården 

Kriterierna förutsätter att man längs vattendrag och källor lämnar en skyddszon där vegetationsskikten bevaras och som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa. I skyddszonen utförs inte 

• markberedning 
• gödsling 
• stubbrytning
• hyggesrensning i vegetationen i buskskiktet 
• kemisk bekämpning med växtskyddsmedel 

Från skyddszonen kan man ta bort andra träd än sådana naturvårdsträd och sådan död ved som nämns i kriterium 14 om man samtidigt ser till att buskskiktet och små träd i skyddszonen bevaras. 

Indikatorer  

På behandlingsområdet har skyddszonen bevarats på det sätt som kriteriet avser, då markytan på över 90 procent av skyddszonens längd på basis av uppföljning inte har förstörts och vegetationens olika skikt kvarstår. Bredden ska vara minst 5–10 m, och anpassad efter strandvegetationen och terrängen. 

Definitioner  

Vattendrag avser hav, sjöar, tjärnar, åar och bäckar. 

Av landskapsmässiga eller naturvårdsmässiga orsaker kan man röja bort buskskiktet eller små träd längs stränder intill vattendrag. 

Med växtskyddsmedel avses växtskyddsmedel enligt lagen om växtskyddsmedel 1563/2011 och enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009. 

Behandlingsområdet är en helhet som består av en eller flera beståndsfigurer eller ett område som avgränsats på karta, på vilket det utförs samma slags avverkningar eller andra skogsvårdsåtgärder huvudsakligen på hela området. 

Kraven baserar sig på den standard som uppdaterats 12.5.2011.[Lähdeviite25]

Princip 6: Miljöpåverkan 

Skogsbruket ska bedrivas så att skogens ekologiska funktioner och enhetliga karaktär upprätthålls genom att den biologiska mångfalden och därtill knutna värden, vattentillgångar, jordar, unika och känsliga ekosystem och naturtyper bevaras. 

… 

6-3. Ekologiska funktioner och värden ska bevaras intakta, förstärkas eller återskapas. Till dessa hör bland annat: 

a) Skogsföryngring och succession. 

b) Genetisk mångfald, art- och ekosystemdiversitet. 

c) Naturliga kretslopp som påverkar skogsekosystemets produktivitet. 

… 

6.3.3 S Skogsägaren får driva energivirke på torr mo och bördigare växtplatser samt motsvarande torvmoar. 

6.3.3.1 S Vid drivning av energivirke ska minst 30 % av avverkningsresterna lämnas kvar, jämnt utspridda över avverkningsytan. Alla stående och fallna döda (förmultnande) träd med en diameter på mer än 10 cm ska lämnas kvar intakta. 

6.3.3.2 S Minst 25 st stubbar med en diameter på minst 15 cm ska lämnas odrivna per hektar (på ler- och siltjordar minst 50 st stubbar/ha) jämnt utspridda över avverkningsytan. Om möjligt ska stubbar av flera olika trädslag sparas. Stubbar som är mindre än 15 cm i diameter och gamla förmultnande stubbar ska sparas. 

6.3.3.3 S Vid stubbrytning ska en minst 3 meter bred buffertzon lämnas runt kvarvarande skogsbruksmässigt värdefulla träd och diken. 

6.3.3.4 S Stubbar ska inte brytas på grundvattenområden. 

Kommentar: Alla former av arbetsprocesser som ingår i drivning av energived ska uppfylla alla tillämpliga krav i standarden (livsmiljöer, vattendragens skyddszoner osv.). 

Kommentar: Denna indikator förbjuder inte drivning då det föreligger risk för betydande svamp- och insektskador (lagen om bekämpning av insekt- och svampskador i skog 263/1991) eller från omfattande skadeområden där en stor del av träden dött. 

Verifikat: Skogsbruksplanen, arbetsinstruktioner, fältkontroll. 

6-5. Skriftliga riktlinjer ska utarbetas och tillämpas för att kontrollera erosion, minimera skogsskador vid avverkning, vägbyggen och alla andra mekaniska störningar samt för att skydda vattentillgångar. 

6.5.1 S Skogsägaren ska lämna en skyddszon vars bredd bestäms av topografin och jordmånen runt vattendrag (inklusive havsstränder) och småvatten. Bredden på skyddszonen ska vara minst: 

a) 10 m vid dammar och sjöar 

b) 15 m vid bäckar, åar och havsstränder 

c) 30 m vid flador och glosjöar

6.5.1.1 S Skogsavverkning, markberedning, dikning och stubbrytning är inte tillåten på skyddszonen. Skogsmaskiner ska inte köras på skyddszonen utom vid nödvändig överfart. Kommentar: Avverkningar som uppenbart görs i restaurerings- eller naturvårdssyfte kan göras på skyddszonen.  

Verifikat: Skogsbruksplanen, arbetsinstruktioner, fältkontroll, intervjuer. 

Skyddszoner har en central funktion i vattenvården. Med skyddszon avses en remsa av mark längs vattendrag, småvatten och diken där markytan inte bryts upp. Skyddszoner kring sjöar och småvatten har inte betydelse bara med tanke på vattenskyddet, utan också för mångfalden, viltet och landskapet. [Lähdeviite26]

Erosionen och belastningen på vattendragen blir mindre om man inte bryter upp markytan, om man sparar träd- och buskskiktet och undviker att använda växtskyddsmedel. Träden hjälper till att fånga upp näringsämnen och deras rotsystem hindrar erosion. Inom en skyddszon bevaras också områdets ursprungliga vegetation, och strandskogen har en stor ekologisk betydelse, bl.a. genom att den skuggar småvattnen så att vattnet hålls kallt och syrerikt. Av de här anledningarna lönar det sig att lämna skyddszonen oröjd och lämna kvar åtminstone en del av också de större träden i samband med en avverkning.  

Det gäller att fokusera på vattenvården särskilt då 

• man utför skogsvårdsåtgärder i omedelbar närhet till vattendrag eller småvatten 
• åtgärder utförs på ett grundvattenområde 
• det finns fungerande gamla diken på behandlingsområdet som leder till småvatten eller vattendrag  
• avrinningsområdet uppströms från ett avverkningsområde är stort, vilket gör att mycket vatten passerar avverkningsytan 

behovet av vattenskydd är speciellt stort på objekt där 

• marken är bördig (frisk mo eller bördigare ståndort) 
• jordarten består av sorterad mineraljord (lera, mjäla, finmo) eller långt förmultnad torv 
• marken sluttar kraftigt mot ett vattendrag 
• man utför iståndsättningsdikning eller gräver enskilda diken 
• man utför stubbtäkt 
• åtgärder utförs under menföre eller andra fuktiga perioder då risken för spårbildning är stor 
• åtgärder utförs på torvmark 
• det nedströms finns ett Natura- eller annat naturskyddsområde.

Skyddszoner 

Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.[Lähdeviite27]

• Bredden på skyddszonen är beroende av typen av vattendrag eller småvatten, graden av naturtillstånd, mängden vatten och dess rörelser samt på lutningen och jordarten.  
• Det är viktigt att komma ihåg att markytan i allmänhets bryts sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. 
• Om drivningsobjektet för energived befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd: 

PEFC™-certifiering 

• Minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten. 

FSC®-certifiering 

• minst 10 m vid alla skogstjärnar och sjöar 
• minst 15 m vid bäckar, åar och havsstränder 
• minst 30 m vid flador och glosjöar 
• Längs diken lämnas en minst 1 meter bred, intakt dikesren.  
• På finkornig och sluttande mark behöver man lämna bredare skyddszoner eftersom erosionsrisken där är större. Det samma gäller platser där avrinningsområdet varifrån vattnet flödar in på förnyelseytan är stort.  
• Svämområden räknas inte in i skyddszonens bredd; man bör alltså utgå från den normala högvattennivån när skyddszonen planeras. 
• En skogsägare som prioriterar vattenskyddet kan satsa på ännu bredare skyddszoner än det här, och också lämna ett tätare trädbestånd på dem för att de ska kunna fånga upp så mycket näringsämnen och fasta partiklar som möjligt.  

Beakta dessutom följande 

• Vid stubbtäkt rekommenderas i första hand områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet. Det är särskilt viktigt att beakta vattenvården på torvmarker[Lähdeviite28] eftersom avrinningen från dem påverkar vattendragen mer än avrinningen från mineraljordar.  
• På erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbtäkt alls, eller så gör man avbrott i stubbtäkten som följer höjdkurvorna. Erosionskänsliga mineraljordarter är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar. 
• Platser för överfarter över diken och småvatten väljs ut med omsorg och skyddas vid behov med ris eller en lätt brokonstruktion. Dikena lämnas i funktionsdugligt skick efter drivningen. 
• Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.  
• Undvik också att lagra grot och stubbar ovanpå diken. 

Betydande kulturminnesmärken är skyddade enligt fornminneslagen (295/1963) och kallas då fornlämningar. Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt.

Registret gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Mer information hittas på Kulturmiljöns tjänsteportal(extern länk).

Om det på ditt arbetsområde finns en känd, fast fornlämning (ett objekt som omfattas av fornminneslagen) som har ritats in på arbetskartan, eller om du misstänker att du har hittat en, följ då råden nedan. Samma råd kan också tillämpas beträffande sådana kulturminnesmärken där markägaren själv har rätt att avgöra om minnesmärket ska bevaras. 

• Om du stöter på fornlämningen oväntat, ta kontakt med den som gjort upp drivningsplanen.  
• Kontrollera att skogsägaren och alla aktörer på arbetsområdet är informerade om objektet. 
• Se till att fornlämningen är ordentligt utmärkt, till exempel med fiberband, innan arbetet inleds. Justera avgränsningen vid behov när arbetet framskrider. 
• Kör aldrig över ett fornminne med skogsmaskiner. 
• Lagra inte hyggesrester eller virke på ett fornminne.  
• Om det uppstår frågetecken kring hur fornlämningen ska beaktas i praktiken, ta kontakt med Museiverket. 

Vid gallringsavverkningar ska du också beakta följande 

• Avlägsna alla levande träd och buskar som växer på fornlämningen i samband med avverkning, röjning och plantskogsvård. Trädrötterna skadar fornminnet. 
• Fäll inte träd på fornminnet. 
• Lämna inte naturvårdsträd på fornminnesområden. Då träden växer och faller omkull kan rötterna skada fornlämningen.  
• Lämna om möjligt högstubbar kring fornlämningen. Högstubbarna signalerar i decennier framöver var fornlämningen finns. 

Vid slutavverkningar ska du också beakta följande 

• Avgränsa markberednings- och stubbtäktsområdet så att fornlämningen faller utanför. 
• Utför inte sådd eller plantering på ett fornminnesområde. 

Drivning av energived på förnyelseytor kan ha en viss inverkan på risken för skogsskador. Vid energivedsdrivning avlägsnas en stor del av hyggesresterna vilket minskar risken för skogsbrand[Lähdeviite29]. Uttag av energived har ingen större inverkan på skaderisker som är förknippade med däggdjur, storm eller torka.

Stubbrytning kan i viss mån minska spridningen av rotticka i skogen, men åtgärden avlägsnar inte all ved som är infekterad av rotticka från marken. Endast stubbrytning är därför inte en tillräckligt effektiv metod för att bekämpa rottickan. Uppbrutna stubbar som är infekterade och som lagrats länge eller som glömts kvar på lagerplatsen ökar spridningsrisken för rotticka. Stubbrytning har visat sig minska risken för insektsskador, men forskningsdata gällande detta är ännu ofullständiga[Lähdeviite30][Lähdeviite31].