Värna om naturobjekt

När man avgränsar ett naturobjekt som finns i anslutning till en avverkning är det ytterst viktigt att tänka på vilka särdrag som finns på objektet och vad som krävs för att bevara dessa särdrag. Det kan vara utmanande att avgränsa ett naturobjekt. I naturen är det vanligt att det mellan olika livsmiljöer finns en övergångszon med särdrag från båda livsmiljöerna. Det är direkt omöjligt att på vintern avgränsa objekt när snön täcker den växtlighet som indikerar avvikande förhållanden. Det vanligaste felet som begås när man vill trygga mångfalden är att man gör en avgränsning som försämrar objektets särdrag. Resultatet blir då att man kommer att bedriva intensivt skogsbruk ända in i den värdefulla livsmiljön. 

När man avgränsar en avverkning som ligger i anslutning till en värdefull livsmiljö ska man tänka på livsmiljöns särdrag. Vad är speciellt värdefullt på objektet med tanke på mångfalden: Vilka särdrag har objektet? Vilka egenskaper och strukturdrag på objektet bör och vill man bevara? Försök avgränsa avverkningen så att dessa egenskaper bevaras i livsmiljön. Som exempel: om ett naturobjekt av naturen är skuggigt ska man behandla skogen så att skuggigheten bevaras. Om objektet är öppet och solexponerat behövs inget skyddande bälte med träd omkring det.  

Utnyttja objektets naturliga gränser. Gör en överblick av den skogsnatur som omger objektet. Man hittar ofta de naturliga gränserna när man tittar närmare på:  

• skogsbeståndet: trädslagsförhållanden, mängden lövträd, åldersstruktur, naturtillstånd, mängden död ved  
• marken: variationer i fukt och bördighet, den naturliga gränsen ligger ofta där momark övergår i torvmark eller där skogstypen eller torvmarkstypen ändrar.  
• vegetationen: där växtsamhället förändras så att den blir frodigare eller torftigare än i omgivande skogsmiljö  
• terrängformationer: förändringar i terrängformationer kan ha stor betydelse för till exempel objektets mikroklimat – objektet avgränsas enligt terrängformationer så att dess särdrag, till exempel mikroklimatet, bevaras.  

Om det på objektet finns flera olika livsmiljöer, till exempel en bäck och ett bördigt kärr, ska man när man behandlar skogen beakta särdragen i båda livsmiljöerna. 

Det praktiska arbetet underlättas när de naturobjekt man känner till på förhand har ritats in på arbetskartan. Närmare anvisningar för hur man ska förfara på objektet och i dess närhet kan skrivas in i arbetsbeskrivningen. Man kan också göra en skild miljöutredning för avverkningen.  

Tyvärr finns det inte alltid förhandsinformation om naturobjekt. I sådana fall måsta man identifiera objekten och avgöra hur de ska behandlas i samband med att skogsarbetena utförs. Det är utmanande, men det finns goda förutsättningar att lyckas. Man måste bara lära sig att känna igen de tecken som naturen ger.  

När man rör sig i terrängen lönar det sig att söka efter ställen som avviker från övrig skogsnatur. Exempel på sådana ställen är  

• platser med mycket lövträd som asp, ädla lövträd, sälg, klibbal eller buskar  
• platser med mycket död ved, både rottorra träd och lågor  
• platser med ovanligt frodig eller torftig vegetation  
• platser med växter som har ett speciellt utseende  
• de torraste och blötaste platserna
• de högsta och lägsta platserna. 

Ett naturobjekt kan ha egenskaper som gör att det är i naturtillstånd, i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd eller försvagat. När man stöter på ett från omgivningen avvikande naturobjekt i skogen, till exempel en bäck, är det med tanke på avverkningar och skötselåtgärder viktigt att först fastställa om objektet är i naturtillstånd, i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd, eller om det är ett annat betydelsefullt naturobjekt.  

Till naturobjekten hör värdefulla livsmiljöer i skogsnaturen som är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd samt andra betydelsefulla objekt. En del av naturobjekten berörs av lagstadgade inskränkningar, vars giltighet beror på vilken lagstiftning som tillämpas. Skogslagen begränsar till exempel behandlingen av särskilt viktiga livsmiljöer enligt § 10 även om det inte skulle finnas någon förhandsinformation om dem hos vare sig myndigheter eller markägare.

I tjänsten MinSkog.fi(extern länk) får skogsägarna gratis uppdaterade skogsdata om sina skogar. Skogsbranschens aktörer kan med skogsägarens medgivande få tillgång till samma information. I tillägg till de objekt som finns i Kartfönstret(extern länk) innehåller privatskogsbrukets skogsdata också geodata om nedanstående naturobjekt. Skogscentralen kompletterar efterhand sina databaser när man fått kännedom om naturobjekt. 

• Särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagens § 10 som har hittats i den landsomfattande inventering som genomfördes i början på 2000-talet, eller senare i samband med skogsbruksplanering. 
• Andra betydelsefulla naturobjekt som representerar de typer av livsmiljöer som nämns i skogslagen. 
• Objekt som kan vara lämpade för METSO-programmet. 

Tjänsten Kartfönstret(extern länk) är en öppen webbtjänst, som innehåller mycket mångsidig geodata om skog, jordarter och fastigheter. Man kan titta på geodata i kartfönstret om t.ex. följande naturobjekt:

• privata naturskyddsområden 
• beslut om naturtyper 
• beslut om fridlysning av områden där arter som omfattas av särskilt skydd förekommer 
• Natura-områden. 

Det är i praktiken svårt att utföra avverkningar eller skogsvårdsarbeten i en särskilt viktig livsmiljö enligt § 10 i skogslagen utan att samtidigt försämra objektets naturvärden. Därför rekommenderas att man i huvudsak lämnar objekten utan behandling och avgränsar dem enligt deras naturliga gränser. Skogsägare som prioriterar naturvård kan öka objektens naturvärden genom att också lämna deras närmiljö utan behandling. 

När åtgärder vidtas i en särskilt viktig livsmiljö ska den för livsmiljön utmärkande specifika vattenhushållningen, strukturen på trädbeståndet, gamla överståndare, döda och murkna träd bevaras och vegetation, terrängvariationer och jordmån beaktas. På torvmarker och i mindre, bördiga lundområden kan åtgärder som bevarar deras särdrag utföras endast när marken är frusen. Vid stup och i skogsbeståndet vid deras nedre del får man inte avverka träd. 

Åtgärder för skötsel och användning som bevarar särdragen är försiktig avverkning genom plockhuggning. För att bevara trädbeståndets struktur och skiktning bör man vid plockhuggning lämna kvar träd som representerar olika arter och kronskikt. För att bevara buskskiktets livskraft får man inte förhandsröja behandlingsytan.

Att ta upp enskilda fläckar med hacka och att plantera plantor eller så frön till träd som hör till Finlands naturliga flora anses vara åtgärder som upprätthåller särdragen. Det är tillåtet att med iakttagande av särskild försiktighet transportera virke och ta sig över bäckfåror i särskilt viktiga livsmiljöer, men detta får inte äventyra särdragen.  

Åtgärder som inte är tillåtna i särskilt viktiga livsmiljöer är förnyelseavverkning, byggande av skogsväg, markberedning som skadar den för växtplatsen typiska vegetationen, dikning, rensning av bäckar och rännilar och användning av kemiska bekämpningsmedel.  

I situationer där skyldigheter eller inskränkningar enligt skogslagen leder till minskad skogsavkastning eller annat ekonomiskt bortfall eller annan ekonomisk skada som inte är ringa för markägaren eller den som innehar besittningsrätten eller någon annan sådan särskild rättighet, ska skogscentralen på ansökan av markägaren eller rättsinnehavaren bevilja undantagslov som innebär att skogen får skötas och användas på ett sådant sätt att bortfallet blir ringa för den berörda personen.

Bortfallet ska anses vara ringa när det ekonomiska bortfallet till följd av inskränkningar i användningen av områden enligt 10 § är mindre än fyra procent av värdet på det marknadsdugliga trädbeståndet på den skogsfastighet för den som söker om undantagslov där behandlingsområdet ligger, eller mindre än 3 000 euro. 

Undantagslov får dock inte beviljas, om det för åtgärden har beviljats eller beviljas miljöstöd som avses i lagstiftningen om finansiering av ett hållbart skogsbruk eller ett tillräckligt stöd av statsmedel på andra grunder. Om det ekonomiska bortfallet är större än ringa och behovet av undantagslov inte kan undvikas med hjälp av miljöstöd, ska en särskilt viktig livsmiljö behandlas så att den mest värdefulla delen av livsmiljön bevaras. 

De livsmiljöer som nämns i skogslagens tionde paragraf är:

1.        omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar, när de kännetecknas av särskilda vegetationsförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet,

2.        följande i underpunkterna a–e angivna torvmarksmiljöer när de gemensamt kännetecknas av vattenhushållning i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta: 

• lund- och örtkärr som kännetecknas av frodig och krävande vegetation, varierande trädbestånd och buskvegetation, 
• sammanhängande skogsfräken- och hjortrongrankärr som kännetecknas av varierande trädbestånd och förhärskande, enhetlig skogsfräken- eller hjortronvegetation, 
• brunmossar som kännetecknas av att de har näringsrik jordmån, är trädfattiga och har krävande vegetation, 
• trädfattiga myrar på impediment eller tvinmark, och 
• madkärr som kännetecknas av varierande lövträdsbestånd eller buskvegetation och av att ytvattnet där har bestående påverkan, 

3.        bördiga mindre lundområden som kännetecknas av mull, krävande vegetation samt trädbestånd och buskvegetation i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta,

4.        skogsholmar med fastmarksskog på odikade torvmarker eller torvmarker där den naturliga vattenhushållningen huvudsakligen finns bevarad i oförändrat skick,

5.        huvudsakligen minst tio meter djupa klyftor och raviner med branta väggar i berggrunden eller mineraljordar, när de kännetecknas av en från omgivningen avvikande vegetation,

6.        huvudsakligen minst tio meter höga stup och skogsbestånd vid stupens nedre del,

7.        sandfält, berg i dagen, stenbunden mark och blockfält som i virkesproduktionshänseende avkastar mindre än lavmoar, när de kännetecknas av ett tämligen glest trädbestånd. 

Merparten av objekten är olika torvmarkstyper. Dessa är bördiga mossar, trädfattiga myrar på impediment eller tvinmark, madkärr, medelbördiga hjortron- och fräkenkärr samt bördiga lund- och örtkärr. Också stränderna till många småvatten, tjärnar och bäckar utgörs av torvmark. 

Momarkerna representeras på listan av skogsholmar med fastmarksskog och av den omedelbara närmiljön till en stor del av tjärnarna, bäckarna, rännilarna och källorna. 

Bördiga mindre lundområden tryggar lundarnas mångfald. Glesa skogar på sandfält, berg i dagen, stenbunden mark och blockfält hör till de minst produktiva skogarna. I klyftor och raviner kombineras strukturdrag som förekommer både i bergs-, torvmarks- och momarksmiljöer. Också höga stup och skogsbestånden vid stupens nedre del utgör kombinationer av olika naturtyper. 

I skogslagen konstateras de särdrag som är gemensamma för alla livsmiljöer. Dessutom listar lagen ett antal särdrag som är typiska för respektive livsmiljö. Nedan går vi igenom de allmänna bestämmelserna för alla skogslagsobjekt.  

Det att ett objekt avviker från omkringliggande skogsnatur är viktigt, eftersom skogsägaren eller aktören behöver kunna upptäcka objektet för att kunna beakta det så som lagen kräver.

Det här kravet innebär att livsmiljön i sig själv behöver vara tydligt urskiljbar från omgivningen. Den omedelbara närmiljöns gränser är inte alltid tydlig.  

De livsmiljöer som nämns i skogslagens 10 § anses vara i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta om deras viktigaste särdrag (se styckena nedan) med tanke på den biologiska mångfalden bevarats trots människans tidigare verksamhet eller om man vid behandling av livsmiljön har följt skogslagen och statsrådets förordning om hållbar skötsel och användning av skog. 

Beskrivningar av de särskilt viktiga livsmiljöernas särdrag behövs för att man ska kunna känna igen objekten i terrängen. Med hjälp av hur väl bevarade särdragen är, kan man också göra en bedömning av objektets naturtillstånd och avgöra om det rör sig om en särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagen eller om ett annat betydelsefullt naturobjekt vars användning inte begränsas i skogslagen.  

Det skulle vara svårt att göra en heltäckande beskrivning av särdragen för varje objekt eftersom det finns en väldigt stor variation i särdragen mellan olika livsmiljöer, speciellt när det gäller skogsbeståndet. När skogslagen reviderades har man ändå lagt till specifika särdrag för så gott som alla livsmiljöer, vilka gör det lättare att känna igen objekten och vilka lyfter fram objektens speciella naturvärden. På detta sätt vill man befrämja att skogslagens § 10-objekt sparas och minska risken att de avverkas av misstag.  

Den som planerar eller utför en avverkning bedömer om de särdrag som nämns i lagen är så väl bevarade att objektet kan anses vara i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta på ifrågavarande objekt. På basis av bedömningen ska man för varje enskilt objekt avgöra om dess särdrag åtminstone påminner om naturtillstånd och i så fall är ett objekt som avses i skogslagens 10 §. 

Om det är osäkert om objektet är ett lagobjekt eller hur avgränsningen ska göras, kan markägaren eller dennes representant be om ett förhandsutlåtande av Skogscentralen beträffande anmälan om avverkning. Skogscentralen ska då ge svar på om objektet är en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagens 10 § och om den anmälda avverkningen överensstämmer med skogslagen. 

De särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen har definierats som små till arealen eller av mindre betydelse i skogsbrukshänseende. Definitionen är tänkt att beskriva det som blivit gängse praxis under tidigare lagstiftning.  

I motiveringarna till skogslagen står det att avsikten med förändringen inte är att i praktiken orsaka förändringar av tidigare praxis där man tolkat att objekten i huvudsak är små till arealen. Medianen för arealen på särskilt viktiga livsmiljöer är cirka 0,35 hektar och i medeltal är arealen cirka 0,6 hektar. Objektens medelareal varierar enligt livsmiljö så att objekt som har mindre betydelse i skogsbrukshänseende är större än virkesrika objekt.  

Trädfattiga myrar har till exempel haft en medelareal på ungefär en hektar. Källor och deras omedelbara närmiljö har haft en medelareal på ungefär en fjärdedels hektar och bördiga kärr på ungefär en halv hektar. För objekt som är av mindre betydelse i skogsbrukshänseende, till exempel trädfattiga torvmarker i naturtillstånd, begränsas objektets areal av kravet på att objektet tydligt ska avvika från omkringliggande skogsnatur. Större områden kan inte på det sätt som avses i skogslagen vara tydligt avvikande från den omkringliggande skogsnaturen, även om de skulle vara av mindre betydelse i skogsbrukshänseende.  

För att avgöra om ett objekt är av mindre betydelse i skogsbrukshänseende hänvisas till § 11 i skogslagen, i vilken stadgas om skogsägarens möjlighet att få undantagslov att behandla ett objekt om inskränkningen skulle orsaka skogsägaren ett ekonomiskt bortfall som är större än ringa (se behandling med undantagslov). 

Särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagens 10 § är omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar. De kännetecknas av speciella växtförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet. Utöver det träd- och buskskikt som vanligen omger småvatten har objekten ofta frodigare botten- och fältskikt än den omgivande skogen. 

Även om vattenkvaliteten försämrats eller vattenflödet har förändrats till följd av mänsklig aktivitet kan den omedelbara närmiljön till källor, bäckar, rännilar och små tjärnar anses vara i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. Kanterna till de vattenfåror som uppstått till följd av mänsklig verksamhet anses inte höra till de särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen. Gamla diken som inte längre har betydelse för dräneringen klassas till exempel inte som rännilar.

Tjärnarna ökar med sina strandskogar och strandmyrar variationen i skogsmiljön. Närområdet kring tjärnarna har en stabil miljö och har, tack vare att de är fuktiga, besparats från till exempel skogsbrand. Därför trivs många olika arter vid tjärnarna. De lugna skogstjärnarna är viktiga häckningsplatser för många sjöfåglar. Särskilt värdefulla är tjärnar där smålommen häckar. 

Beroende på jordmånens egenskaper varierar också skogstjärnarnas egenskaper. Det finns stora skillnader i hur skuggiga och fuktiga tjärnarnas närmiljöer är. Ståndortsförhållandena kan variera mycket också runt enskilda tjärnar. På sandiga marker och sura hällmarker har tjärnarna ofta klart vatten. Tjärnar på lerjordar är näringsrika. Tjärnar som har mörkt vatten och sanka myrstränder finns i alla slags skogar och torvmarker. 

Variationen i tjärnarnas miljö gör att också virkesvolymen i deras omedelbara närmiljö varierar från tjärn till tjärn. De sanka myrstränderna kan vara trädlösa öppna mossar eller ha små, tvinvuxna martallar. I bördiga trakter kan stränderna vara mycket frodiga med lövträdsdominerade täta buskage.  

En källa uppkommer på ett ställe där grundvattnet når upp till markytan. Källorna kan delas in i öppna källsprång som är öppna och tydligt avgränsade och sippervattenytor där grundvattnet sakta stiger upp till markytan utan att bilda ett tydligt, synbart källsprång. Sippervattenytorna är ofta små fläckar med tunt torvtäcke. Marken är blöt och växtligheten avviker tydligt från omgivningen. Källområden är helheter av flera sinsemellan förbundna källor och/eller sippervattenytor.  

I närmiljön kan man se att växtligheten påverkas av grundvattnet. Källor och deras omedelbara närmiljö har ett mikroklimat som är fuktigt och svalt. Eftersom vattnet i källorna kontinuerligt byts ut av det kalla grundvatten som bryter fram ur marken, hålls ståndorten sval på sommaren. På vintern fryser källorna inte. I dessa svala, men tjälfria livsmiljöer har det ofta utvecklats en specialiserad flora och fauna.  

Det kalla och syrerika grundvatten som flödar upp i markytan påverkar närmiljöns egenskaper. Hur stor påverkan är beror av hur mycket vatten som flödar upp och på vattnets egenskaper, till exempel näringshalten. Näringsrikt vatten ger upphov till ett frodigt och krävande växtsamhälle, men också vid källor med näringsfattigt vatten avviker artsammansättningen tydligt från den omgivande skogen. Utöver växter som specialiserat sig på källmiljöer, kan man också hitta arter som hör hemma i bördiga kärr, fuktiga lundar eller brunmossar. Källområdena har ett mycket varierande trädbestånd. Vid små öppna källsprång kan det finnas träd och buskar som ger skugga, medan större källvattenpåverkade områden ofta är glest beskogade eftersom den blöta marken hämmar trädens tillväxt. 

Bäckar och rännilar är fåror för rinnande vatten med stor mångfald. Skillnaden mellan bäck och rännil definieras i vattenlagen på basis av tillrinningsområdets storlek. Rännilar är precis som källor småvatten, medan bäckar är vattendrag.  

Med tanke på att identifiera och avgränsa en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagen är det inte nödvändigt att avgöra om det handlar om en bäck eller en rännil. Det är däremot viktigt att identifiera rännilar i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta även under tidsperioder när rännilen inte är vattenförande. Rännilarna torkar som regel ut under någon tid av året.  

I skogarna finns många bäckar och rännilar, där fåran inte längre är i naturtillstånd utan har ändrats till följd av att fåran rensats. Skogslagens 10 § avser fårans omedelbara närmiljö. Om den omedelbara närmiljön motsvarar den beskrivning som ges i 10 § gäller lagens inskränkningar vid nyttjandet av särskilt viktiga livsmiljöer.  

Den omedelbara närmiljön för bäckar och rännilar utgörs av det område bredvid fåran som har avvikande växtförhållanden och ett fuktigt mikroklimat. Objektet ska vid avverkning avgränsas så att dess särdrag bevaras. Med andra ord är det inte alltid tillräckligt att göra avgränsningen enligt växttäckets gränser.  

Vattnets inverkan gör att det ofta finns en större andel löv i träd- och buskskiktet än i den omkringliggande skogen. I bästa fall är objektet väldigt vildvuxet och innehåller död ved med olika förmultningsgrad. Också fältskiktet och bottenskiktet avviker från den omkringliggande skogen och innehåller ofta arter som är typiska för lundar eller bördiga kärr. Också på karga platser är artrikedomen större i bäckens närhet.  

Bäckar och rännilar med omedelbar närmiljö är sällsynta och känsliga livsmiljöer. De erbjuder livsmiljöer för många olika organismgrupper och kan ha stor betydelse som spridnings- och vandringsleder för många arter.  

Det har alltid varit knappt om lundar i våra skogar. Antalet lundar har minskat från tidigare till följd av att en del har brutits till åker. Idag är bara knappt en procent av skogsmarken lund. Av de utrotningshotade arterna i våra skogar lever över hälften i lundar. Det här innebär att de lundar som ännu finns kvar har större betydelse med tanke på de utrotningshotade arterna än någon annan livsmiljö.  

Enligt skogslagen kännetecknas bördiga mindre lundområden av mull, krävande vegetation samt trädbestånd och buskvegetation i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta. Bördiga, mindre lundområden klassificeras som torra, friska eller fuktiga lundar beroende på vilken deras närings- och fuktighetsnivå är.  

I områden med lundanhopningar räknas endast de mest representativa, bördiga mindre lundområdena som tydligt avviker från vanlig skogsnatur till särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen.

• Torra lundar hittas bland annat på åssluttningar 
• Friska lundar hittas bland annat i sluttningar och vid stränder på kalkrika områden, nedanför stup och kullar 
• Fuktiga lundar hittas framförallt invid vattendrag och småvatten samt i fuktiga svackor på momark. 

Lundarna har en frodig och flerskiktad växtlighet: 

• I floran finns krävande tunnbladiga örter och gräs. 
• Markens mosstäcke är inte heltäckande och mossornas artsammansättning avviker från den i moskogar (t.ex. stjärnmossor, mniaceae). 
• Lavar och ris saknas eller förekommer mycket sparsamt på stubbar och stenar. 
• Buskskiktet består av flera arter och det kan finnas rikligt med buskar. 
• Trädbeståndet varierar från ädla lövträd till gran. 
• Marken innehåller mull. 

Torra lundar finns oftast i soliga sluttningar som vetter mot söder eller sydväst, till exempel solexponerade åsar. De här livsmiljöerna är sällsynta, små till arealen och naturligt solbelysta. För att bevara de typiska arterna bör platsen hållas öppen.

Friska lundar finns bland annat nedanför bördiga branter, i fuktiga delar av åsars nedre sluttning och på bördiga stränder. Friska lundar har en exceptionellt mångsidig flora. Arter som blommar om våren är till exempel vårärt, lungört och tibast. Lundarna utgör den viktigaste livsmiljön för många hotade mossor. Hotade arter som kan förekomma kan vara olika fjärilar, skalbaggar, kärlväxter och skivsvampar.

Fuktiga lundar kan ibland vara svåra att särskilja från bördiga kärr. Viktigast är att vara medveten om att miljön är värdefull och att det är motiverat att bevara den. Förekomst av död ved höjer ytterligare på livsmiljöns värde. Grov död ved i ett fuktigt mikroklimat fungerar som växtunderlag för krävande tickor och mossor.

Ett huvudsakligen minst tio meter högt stup och skogsbeståndet vid dess nedre del är en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagen. När ett objekt identifieras är stupets höjd den allra viktigaste faktorn utöver bedömningen av om objektet är i naturtillstånd. Till skillnad från tidigare beaktas inte längre vilket väderstreck stupet vetter mot när man avgör om stupet är en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagens 10 §.  

Stupets typ påverkar också växtligheten vid stupets nedre del, men enligt den förnyade skogslagen och motiveringarna till skogslagen behöver växtligheten inte avvika från omkringliggande skogsmiljö för att stupet ska räknas som ett lagobjekt.  

Stupens kanter är lämpliga platser för att njuta av skogslandskapet och är omtyckta rastplatser under skogsvandringar. Berguven häckar gärna på stupens sidor.

Klyftor och raviner som är §10-objekt ska huvudsakligen vara minst tio meter djupa. Förhållandena i klyftor och raviner är ofta mycket extrema. Inom objektet kan det finnas stora skillnader i mikroklimatet: på en kort sträcka kan det råda mycket olika förhållanden när det gäller värme, ljus och fuktighet. På sidorna förekommer både solexponerade och skuggiga skyddade livsmiljöer, beroende på väderstreck. På bottnen är klyftorna och ravinerna kalla och fuktiga med försumpad mark eller småvatten som rännilar eller små tjärnar.  

Särdraget för klyftor och raviner som finns i berggrund eller gröpts ur mineraljord och huvudsakligen är djupare än tio meter är växtlighet som avviker från den omgivande miljön.

Extremt solexponerade och kalla fuktiga förhållanden skapar lämpliga växtplatser för krävande växtarter. Ett kallt och fuktigt mikroklimat gör att nordligare arter än vanligt kan klara sig och ett varmt och torrt mikroklimat att sydligare arter än vanligt kan klara sig. Växtligheten påverkas också av vilka bergarter som förekommer och den näring som frigörs från dem. Klyftor och raviner är ovanliga livsmiljöer. De har liten betydelse för virkesproduktionen och det är svårt att driva ut virke ur dem. 

Berg i dagen, stenfält och blockfält är karga livsmiljöer där det växer tvinvuxna träd eller som är helt trädlösa. Den låga virkesproduktionsförmågan beror vanligen på torr jordmån men ofta också på obalans i näringsämnestillgången. Objekten har oftast bevarats orörda eftersom de har ringa värde för virkesproduktionen och är besvärliga med tanke på virkesdrivning. 

På de värdefullaste bergsområdena som hör till de särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen växer tvinvuxen skog som är i naturtillstånd. På objekten hittar man både plantor, grova träd, grova överståndare och torrakor, högstubbar och lågor. Skogens tillväxt är mindre än 1 m³/ha/år. Objektet ska ha lägre virkesproduktion än lavmo och särdraget är gles skog.

Sandfälten är torra och sällsynta livsmiljöer på lågavkastande tvinmarker och impediment och är känsliga för vinderosion. Sandfält finns bland annat vid forntida stränder och älvmynningar, på åsar och vid kusten. Den låga virkesproduktionsförmågan beror på den torra jordmånen och den knappa eller obalanserade tillgången på näringsämnen. Sandfält som omfattas av skogslagen har ofta ett trädbestånd som bevarats i nära nog naturtillstånd med gamla överståndare och torrakor.

Berg i dagen är på grund av de torra förhållandena krävande livsmiljöer, men de saknar inte liv. Direkt fästa på stenytan växer många olika arter av mossor och lavar. I bergssprickorna och bland stenarna lever växter som specialiserat sig på just den här miljön. 

På bergbundna områden bildar gamla tvinvuxna träd, torrakor och lågor livsmiljöer för många arter som är beroende av dessa. Artförekomsterna kan vara mycket små till arealen. Som exempel kan en värdefull förekomst av en lav koncentreras till en enskild trädstam. Bara att avlägsna ett enda träd kan därför vara ödesdigert för enskilda förekomster. Vilka arter som förekommer på stenarnas och berghällarnas ytor beror långt på hur näringsrik bergarten är. Framförallt näringsrika bergformationer är viktiga växtplatser för många hotade växtarter.  

Bergbundna områden och blockfält har varierande mikroklimat. Här kan man hitta mycket extrema växtplatser. Ett exempel på det här är att krönen och södra sidan av en bergskulle är mycket torra och soliga livsmiljöer. Sydliga arter som trivs på solexponerade platser gynnas av dessa miljöer. Skuggsidan gynnar igen arter som trivs i svalare förhållanden.

De lund- och örtkärr som avses i skogslagens 10 § har vanligen ett fuktigt och svalt mikroklimat samt gran- eller lövträdsdominerad skog med träd av varierande ålder och storlek. Invid vattendrag finns vanligen dessutom en tydlig svämpåverkan. Objektets särdrag är frodig och krävande växtlighet, olikåldrig skog, buskar och en vattenhushållning som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Till lundkärr räknas alla torvmarkstyper som hör till kategorin lundkärr. Dessa är ormbunkslundkärr, gräslundkärr, brunmosselundkärr och käll-lundkärr.  

Till örtkärr räknas undertyperna ormbunkskärr, gräs- och örtkärr samt källkärr, som lades till som en torvmarkstyp i skogslagen. Av örtkärren har blåbärsörtkärr där det finns ett betydande inslag av ris och skogsmossor lämnats utanför skogslagens 10 §.  

Lundkärr är en bördig och sällsynt kärrtyp. Lundkärren har ett tunt och oregelbundet torvtäcke. De har ett frodigt, högväxt fältskikt med många arter från både kärr och lundar. Det fuktiga mikroklimatet som beror på vattenhushållningen och de skuggande träden är typisk för alla bördiga kärrtyper. Många krävande arter trivs i det fuktiga mikroklimatet. Tack vare fuktigheten kan kärren under långa tider ha klarat sig utan att beröras av skogsbränder, de kan vara så kallade brandrefugier. 

I ormbunkskärr finns gott om stora ormbunkar som majbräken och strutbräken. I ormbunkskärr är tillgången på näringsämnen mindre än i lundkärr. Genom tiderna har bördiga kärr brutits upp till odlingsmark och de flesta kärr har dikats ut för att höja virkesproduktionen. De kärr som finns kvar i naturtillstånd har en hög biologisk mångfald och utgör livsmiljöer som är värda att sparas.

Ört- och gräskärr motsvarar eller ligger åtminstone nära lundkärr när det gäller tillgången på näringsämnen, men deras markyta är fuktigare – rentav blöt – och dåligt bärande. De ger att allmänt snårigt intryck. I artsammansättningen finns krävande arter typiska för både kärr och lundar. Mindre frodiga gräs- och örtkärr domineras oftast av missne och gräs från rörsläktet, vilka båda indikerar svämpåverkan. De har också en rik och karaktäristisk insektsfauna och svampflora. Förekomst av död ved höjer kärrens biologiska mångfald ytterligare: många av de hotade vedlevande skogsarternas förekomster finns i kärrmiljö. 

Lundkärr är en kärrtyp som påverkas av grundvatten. Till skillnad från övriga örtkärr har lundkärren arter som gynnas av källpåverkan. Detta syns främst bland växterna som finns i fältskiktet och bland mossorna i bottenskiktet, vars artsammansättning indikerar källpåverkan.  

Fräkenkärr och hjortronkärr är torvmarkstyper som lades till på listan över särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen § 10 när skogslagen förnyades. De hör till de så kallade äkta kärren som ända sedan skogsdikningsverksamheten tog sin början har varit ekonomiskt attraktiva dräneringsobjekt. Redan före 1950-talet hade de minskat betydligt i antal. Granen utgör ofta huvudträdslag i de här livsmiljöerna, men björk och på kargare platser tall växer ofta som blandträd. Också gråal, asp och sälg kan förekomma sparsamt. 

De äkta kärren förekommer ofta i en småskuren mosaik där det kan vara svårt att tydligt särskilja olika undertyper från varandra. Detta kan ändå vara nödvändigt när man bedömer om ett objekt är en särskilt viktig livsmiljö som nämns i skogslagens 10 §, eftersom varken blåbärskärr eller lingonkärr omfattas av § 10. Förutom huvudarternas förekomst i växttäcket, kan fräkenkärr och hjortronkärr kännas igen på att de vanligen är blötare objekt än andra äkta kärr. 

Fräkenkärr förekommer i kanten av öppna mossar, men största delen av fräkenkärren finns som rätt små fläckar i surdråg eller i laggen av större torvmarker. Hjortronkärren förekommer typiskt i kanten av öppna mossar, men de finns också som enskilda förekomster på momarker och i surdråg. 

Arter som förekommer på fräkenkärren är förutom skogsfräken olika arter av örter och starr som trivs på bördiga platser. I hjortronkärren hittas förutom hjortron bland annat tuvull och klotstarr. Särdragen för fräkenkärr och hjortronkärr är flerskiktad skog och enhetliga härskande bestånd av fräken eller hjortron samt en vattenhushållning som är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd.  

Fräkenkärren har i medeltal ett aningen tunnare torvtäcke än andra äkta kärr. Skogsfräken dominerar fältskiktet. Runt tuvorna finns mindre mellanytor och flarkar. Det finns mindre risväxter på de andra undertyperna av äkta kärr.  

Hjortronkärren är fuktigare och kargare än blåbärskärr. Hjortron dominerar fältskiktet. Hjortronkärren har en tydligt mosaikartad växtlighet som varierar mellan tuvor, mellanytor och till och med flarkar. 

Brunmossar är sällsynta, näringsrika, trädfattiga eller öppna torvmarker där fuktighetsförhållandena varierar. De trädbevuxna brunmossarnas huvudträdslag kan vara antingen gran, tall eller björk. Brunmossarnas särdrag är att de har näringsrik jordmån, är trädfattiga och har krävande växtlighet samt en vattenhushållning som är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. Enar indikerar att en torvmark har drag av brunmosse. Andra växtarter som indikerar brunmosse är bland annat vass och blodrot. En mosaik av blöta mellanytor med vattenspegel och torrare tuvor. Brunmossar påverkas oftast av grundvatten (källverkan) eller av ytvatten (svämpåverkan).   

Brunmossarna har en rik artsammansättning av kärlväxter och mossor. Alla brunmosstyper är särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagens § 10, förutom de mest virkesfattiga objekten. De brunmossar som avses i skogslagen är mad-rikkärr, käll-rikkärr, björk-rikkärr, mellanyte-rikkärr och flark-rikkärr samt kärrbrunmossar och myrbrunmossar. Till skillnad från tidigare omfattas även brunmossar i Lapplands län av skogslagen.

Brunmossar har av naturen varit vanligast förekommande i kalkrika trakter och på områden där vatten sköljer bort humussyrorna och minskar torvens surhetsgrad. Sådana ställen är kanterna av randformationer och åsar där stora mängder grundvatten stiger upp till markytan och norra Finland där det rikliga smältvattnet bidrar till att minska torvens surhetsgrad. 

De trädfattiga torvmarkerna omfattar ett flertal torvmarkstyper, så objekten kan se mycket olika ut. Gemensamt för alla objekt i naturtillstånd som avses i skogslagen är att de är trädfattiga. Den låga virkesproduktionen är ett resultat av att objektet är för blött och/eller otillfredsställande tillgång på näring för växterna. 

Torvmarksområden som är i naturtillstånd och omfattar flera hektar är i regel inte sådana särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen, även om de är viktiga för den biologiska mångfalden. Dessa torvmarker kan bevaras och tryggas med andra medel. 

Torvmarker som är impediment eller tvinmark är trädfattiga, eftersom skogens årliga tillväxt på dem ligger under en fastkubikmeter per hektar. Objektens särdrag är att vattenhushållningen är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. 

På tuvullsmyrar växer gles, tvinvuxen tallskog. Torvtäcket är tjockt och fältskiktet domineras, som torvmarkstypens namn indikerar, av tuvull. Myrarna är viktiga livsmiljöer för många fjärilsarter. 

En svämäng är en träd- eller buskbevuxen eller öppen, blöt torvmark som ligger invid ett vattendrag och som påverkas av svämvatten. På svämängar kan man förutom torvmarksarter också hitta vattenväxter och strandväxter. Svämängarna är kända för sitt rika fågelliv, vilket också vittnar om att flera andra organismgrupper förekommer rikligt både på svämängarna och i det vatten som upprätthåller dem. 

De strandsvämängar som hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna som avses i skogslagen är skogsbevuxna, svämpåverkade stränder. Strandsvämängarna förekommer vid kusten och längs sjö- och bäckstränder. De svämängar som finns i anslutning till jordbruksområden räknas inte till de objekt som avses i skogslagen.  

De svämängar som räknas som skogslagsobjekt kan vara trädbevuxna, buskbevuxna eller öppna svämängar. Trädarter som påträffas på svämängar är glasbjörk, gråal, klibbal, trädartade viden och ibland ask eller vresalm. Buskarna utgörs i huvudsak av olika videarter.  

Svämängarna är bördiga växtplatser med en hög biomassaproduktion, men de har vanligen låg virkesproduktion. Detta beror på att ståndorten är blöt och/eller på ogynnsam tillgång på näringsämnen. 

De avvikande växtförhållandena på svämängar beror på översvämningar. Hur mycket svämvatten som kommer in på objektet och hur länge det ligger kvar varierar mellan årstiderna och olika år. Ytvattnet har ändå en så stor och kontinuerlig påverkan att ett torvtäcke bildas på markytan. Detta skiljer svämängar från svämskogar, som ligger under svämvatten endast under kortare perioder. Torvtäckets tjocklek och egenskaper, som t.ex. näringshalten, varierar mellan olika objekt. 

Svämängarnas särdrag är ett olikåldrigt, varierande lövträds- eller buskbestånd, bestående påverkan av svämvatten samt en vattenhushållning som är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. 

Objektet är en skogsholme med fastmarksskog på odikad torvmark eller på en torvmark där den naturliga vattenhushållningen huvudsakligen finns bevarad i oförändrat skick. Objektens särdrag är att vattenhushållningen är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. Den omkringliggande torvmarken kan vara antingen öppen mosse eller trädbevuxen myr eller kärr.

På skogsholmar som länge varit orörda hittar man ofta drag av gammelskog. Objekten är avskilda och utan störande faktorer.

Skogsholmarna erbjuder livsmiljöer för många arter. Ett trädbestånd i naturtillstånd och rik förekomst av död ved förhöjer objektens värde. Särskilt murknande aspar och granar erbjuder lämpliga livsmiljöer för många hotade arter. Gamla furor med sköldbark och grova grenar som man kan påträffa på skogsholmarna är utmärkta boträd för stora rovfåglar som till exempel fiskgjuse. Också laggen mellan skogsholmen och torvmarken är viktiga för den biologiska mångfalden och artskyddet. På öppna mossar har skogsholmarna ett högt landskapsvärde. 

De skyddade lundarna är naturliga skogsdungar som till största delen består av ädla lövträd, dvs. ek, lind, lönn, ask eller alm.  

I naturligt tillstånd förekommer ädla lövträd bara i södra Finland. Förekomster av av ädla lövträd hittas ofta på bördiga lundområden, men bland annat dungar av ek och lind växer också på kargare mark.  

Av lundarna med ädla lövträd återstår ca tusen hektar. En betydande del av dem finns inom naturskyddsområden.

De skyddade lundarna med ädla lövträd är naturliga dungar och de består av minst 20 stambildande träd per hektar. Träden ska växa i en grupp eller i flera närliggande grupper. Som stambildande räknas träd vars stamdiameter på brösthöjd är över sju centimeter. Motsvarande minimimått för ekar är 20 centimeter. 

I naturtillstånd förekommer hasselbuskar och hassellundar endast i södra Finland. Hassellundarna förekommer på bördiga, kalkhaltiga marker med lövskog eller blandskog. Genom tiderna har många hassellundar brutits upp till åker. De objekt som finns kvar är små till arealen.  

Hassellunden är en mycket mångsidig biotop. Undervegetationen i en hassellund är typisk för lundar, artrik och frodig och fler hotade arter trivs i hassellundar. Särskilt de murkna stammarna erbjuder en ypperlig livsmiljö för många svampar och insekter.  

På många ställen har granen tagit över hasselbuskarnas växtplatser. För att producera nötter kräver hasseln mycket ljus och utrymme. Skuggande granar kan vid behov avlägsnas enligt en skötselplan som NTM-centralen gjort. 

I en hassellund som avses i naturvårdslagen bör det finnas minst 20 stycken minst två meter höga eller breda hasselbuskar per hektar på ett enhetligt område i en eller flera närliggande grupper.

Klibbalskärren är antingen grundvattenpåverkade och rika på källsprång eller svämpåverkade, madartade kärr.  

Mikroklimatet i klibbalskärr är tack vare markens fuktighet och trädens beskuggning fuktigt, svalt och stabilt. Klibbalskärr har ofta gamla, stora och ofta förgrenade klibbalsindivider. På grund av den höga fuktigheten i marken trivs just inga andra trädslag än klibbal, förutom enstaka glasbjörkar, gråalar, viden och granar.  

De fuktiga klibbalskärren har en mycket rik artsammansättning. På objekten trivs bland annat flera insektätande fågelarter och många sällsynta svampar och lavar.  

I hela landet återstår på sin höjd ett par hundra hektar klibbalskärr av den typ som avses i naturvårdslagen. Klibbalskärr är ovanliga och antalet har dessutom reducerats genom avverkning och utdikning.  

För att bevara klibbalskärr är det av största vikt att vattenhushållningen bevaras i naturtillstånd. Det är även viktigt att bevara en naturlig vattenhushållning i kärrens närmiljö.

I naturskyddslagens 29 § uppräknas nio naturtyper som är viktiga för att bevara naturens mångfald och landskapet.  

1. naturliga dungar som till betydande del består av ädla lövträd 
2. hassellundar 
3. klibbalskärr 
4. sandstränder i naturtillstånd 
5. ängar vid havsstranden 
6. trädlösa eller av naturen trädfattiga sanddyner 
7. enbevuxen ängsmark 
8. lövängar 
9. stora enstaka träd och trädgrupper som dominerar ett öppet landskap. 

Förbudet att äventyra naturtypernas karaktäristiska drag träder i kraft när den regionala NTM-centralen genom beslut fastställt gränserna för det område som hör till den skyddade naturtypen och delgivit beslutet till områdets ägare och förvaltare. De skogbevuxna naturtypernas gränser fastställs i samråd mellan den regionala NTM-centralen och Finlands skogscentral. Objektens gränser meddelas till fastighetsregistret och förs in på kartor.  

Även om det inte skulle finnas ett avgränsningsbeslut baserat på naturvårdslagen är det skäl att beakta att objektet även kan vara skyddat av skogslagens 10 §. 

Målet med att skydda naturtyper är inte alltid att lämna området helt utan ingrepp, eftersom bevarandet av många naturtyper kräver återkommande skötsel. De skogsvårdsåtgärder som planeras i skogbevuxna naturtyper bör godkännas av NTM-centralen. För en del objekt har NTM-centralen gjort upp särskilda planer för skötsel och användning av objekten.

En skogsägare som följer FSC:s certifieringskriterier bör lämna vissa värdefulla livsmiljöer och vissa för artskyddet särskilt viktiga objekt utanför skogsbruket. Det är möjligt att utföra åtgärder som stöder målet med naturskyddet på olika områden.  

Beträffande lagstadgade objekt förutsätts att skogsägaren också bevarar sådana naturtyper och naturskyddsobjekt som listas i naturskyddslagen för vilka miljömyndigheterna ännu inte fattat beslut om avgränsning. 

Andra objekt som alltid ska sparas är: 

• Objekt som uppfyller kriterierna för särskilt viktiga livsmiljöer definierade i skogslagens 10 § oberoende av storlek och regional förekomst 
• Moskogar och torvmoar med stort inslag av död ved som definierats skilt 
• Berg i dagen, stup och blockfält där det växer gammal skog med inslag av död ved 
• Grandominerade äldre friska lundar med mer än 15 m³/ha död ved (som uppkommit under minst 10 år) 
• Äldre friska lundar med blandskog med mer än 10 m³/ha död ved (som uppkommit under minst 10 år, brösthöjdsdiameter > 10 cm) 
• Lövträdsdominerade (>50 %) äldre friska lundar vilkas trädbestånd har en naturlig eller naturliknande struktur och där mängden död lövträdsved är mer än 5 m³/ha 
• Fuktiga lundar med naturlig eller naturliknande vattenhushållning samt lundar med ädla lövträd som är gamla, stora eller har skador orsakade av nedbrytare 
• Svämskogar 
• Grandominerade dödisgropar 
• Åar och bäckar med naturliga eller naturlika fåror samt de omgivande stränderna (en trädklädd zon som är minst 20 m bred ska bevaras)  
• Skogar i anslutning till vattendrag och småvatten (en trädklädd zon som är minst 30 m bred ska bevaras) 
• Flador och glosjöar i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd jämte deras stränder (en trädbeklädd zon som är minst 30 m bred ska bevaras) 
• Successionsserier i skogar på landhöjningskuster i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd eller enstaka representativa delar av successionsserien 
• Kärr, myrar, mossar och lövsumpskogar i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd  
• Tvinmark och impediment i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd. 

Av FSC definierade områden med högt skyddsvärde (sk. high conservation value-områden) där det ingår Natura 2000 -nätverket, viktiga fågelområden (FINIBA, IBA), skyddsområden i markanvändningsplaner, ödemarksområden, grundvattenområden samt torvmarksområden av en viss storlek och koncentrationer av livsmiljöer som alltid ska bevaras. 

När man handlar enligt PEFC:s kriterier planeras och utförs skötselåtgärder på ett sådant sätt att lagens krav på att bevara särdragen hos viktiga livsmiljöer verkställs. Dessutom finns i PEFC:s certifieringskriterier uppräknat några andra objekt, vars viktigaste särdrag bör bevaras på merparten av objekten för att kraven i certifieringen ska fyllas. Livsmiljöerna är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd vad gäller de viktigaste särdragen. De är också klart urskiljbara i terrängen och de är möjliga att identifiera. Nedan listas dessa objekt. 

Dödisgropar och naturligt trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar 

De dödisgropar som avses i kriteriet ska vara minst 10 meter djupa och nederst i dem ska det finnas ett tydligt källarlikt mikroklimat. Det viktigaste särdraget att bevara är växtligheten, som klart skiljer sig från omgivningen och som har uppstått på grund av mikroklimatet. Växtligheten bevaras genom att man begränsar avverkningen till den översta delen av dödisgropens kant. Åsarnas trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar från sydost till väst beskogas inte. Detta för att bevara deras viktigaste särdrag, solberoende arter.  

Odikade, virkesrika kärr 

Till de livsmiljöer som kriteriet avser hör odikade kärr, som inte hör till särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen. Beståndet är i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd och olikåldrigt eller det finns minst 20 m³/ha död ved. På objekt under en halv hektar ska det finnas minst 10 m³ död ved. De viktigaste särdragen som ska bevaras hos kärr är det gamla trädbeståndet, den döda veden och den höga grundvattennivån, som upprätthålls genom att lämna objekten odikade. Trädbestånd på kärr kan behandlas med beståndsvårdande avverkningar och genom att avlägsna enstaka träd med bevarande av de viktigaste särdragen.  

Odikade brunmossmyrar och örtrika starrmyrar

Mosaiken av flarkar och tuvor samt den höga näringshalten i torven är de särdrag som ska bevaras på odikade brunmossar. Dessa särdrag bevaras genom att lämna brunmossmyrarna och de örtrika starrmyrarna odikade och utanför skogsbruksåtgärder.

Lövträdsdominerade lundar 

Det viktigaste särdraget som ska bevaras i lundar som passerat plantskogsstadiet är det lövträdsdominerade trädbeståndet som består av flera trädslag. Vid gallringar ska lövträdsdominansen och det för mångfalden viktiga trädbeståndet bevaras. 

Gammelskogar, äldre skogar 

Med gammelskog eller äldre skog avses en skog, där det dominerande trädbeståndet är äldre än 160 år i södra Finland och äldre än 200 år i norra Finland. Beståndet består av träd av olika storlek eller är flerskiktat och består av olika trädslag. Det kan också vara en granskog i sent successionsstadium. Beståndet har inte behandlats med blädning, beståndsvårdande avverkning eller ljushuggning under de senaste 60 åren. Beståndet har inslag av gamla lövträd samt dessutom död ved, torrakor och lågor, i södra Finland minst 15 % och i norra Finland minst 20 % av trädbeståndets volym. Objektets särdrag bevaras genom att beståndet undantas från de normala skogsbruksåtgärderna. 

Svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd 

Typiskt för de svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd som kriteriet avser är de årligen återkommande översvämningarna. Det viktigaste särdraget hos svämskogar på momarker och lövsumpskogar på torvmarker är den naturliga variationen hos ytvattnet. Variationen är en följd av naturlig översvämning av hav, sjöar och bäckar och bevaras bäst genom att lämna området odikat. Trädbeståndet kan behandlas med beståndsvårdande avverkningar och avverkning i skärmställning eller genom att avlägsna enstaka träd så att inslaget av död ved bevaras.  

Ur naturvårdshänseende bör man tänka på följande när man tar tillvara vindfällen i värdefulla livsmiljöer: 

• Enstaka vindfällen ska överhuvudtaget inte tas tillvara.  
• Omkullfallna lövträd lämnas alltid kvar.  
• Om man måste ta tillvara omkullfallna barrträd i värdefulla livsmiljöer ska det göras på vintern. 
• Om stormskadat virke tas tillvara under barmarksperioden ska man undvika att köra med maskiner i värdefulla livsmiljöer. Träden plockas från kanten i den mån skördaren kan nå dem.  
• Samma säkerhetsanvisningar bör iakttas som när man jobbar i skadad skog. 

Om mängden träd som fällts i en storm eller skadats på annat sätt är stor, är det möjligt att de kan medföra en risk för insektskador på den omgivande skogen. I sådana fall aktualiseras lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013), och skogsägaren är förpliktigad till att transportera bort den mängd skadat barrträdsvirke som överskrider den i lagen fastställda skadetröskeln. Enligt vår lagstiftning anses en risk ha uppstått om mängden skadade granar är mer än 10 m³ per hektar eller om mängden skadade tallar är mer än 20 m³ per hektar.  

• Enligt lagen ska skadade barrträd, i den mån som mängden virke överstiger nämnda tröskelvärden, transporteras bort från de områden där skogslagen gäller. Motsvarande skyldighet finns inte till exempel på naturskyddsområden som bildats enligt naturvårdslagen. 
• Markägare kan, i särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagens 10 § som ingår i Natura 2000 nätverket och där skogslagen tillämpas ifall det är ändamålsenligt att öka mängden död ved, lämna kvar en större mängd skadade träd än vad som normalt tillåts. Skogsägaren måste då göra en anmälan till Finlands skogscentral om att han inte ämnar transportera bort de skadade träden.  
• Finlands skogscentral följer upp livsmiljöer och områden där skadade träd kvarlämnats, mängden död ved i dem och eventuell spridning av skogsskador från dem. 
• Lövträd orsakar inte risk för insektsskador och lagen förpliktar inte till borttransport av dem.  
• Ifall stormskadat virke tas tillvara från särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen ska det i den anmälan om användning av skog som görs framgå på vilket sätt man tryggar objektets särdrag och hur mycket (m³/ha) död ved som lämnas kvar på området. 

En bergskulle med tvinvuxna tallar är ett typiskt inslag på tjäderspelplatser. En skogstjärn som kantas av en myr eller ett kärr är en attraktiv miljö för orrar, såväl för tupparna som för hönor och kycklingar. Riporna trivs utmärkt på öppna, odikade torvmarker under sommaren, medan skogsholmarna är mera lockande som livsmiljö på vintern. Järpen trivs i lundartade bäckdalar och kärrsvackor. Alla de här miljöerna som skiljer sig från omgivningen och är viktiga både för viltet och för många andra skogslevande arter.

Det är i praktiken svårt att utföra avverkningar eller skogsvårdsarbeten i en särskilt viktig livsmiljö enligt § 10 i skogslagen utan att samtidigt försämra objektets naturvärden. Därför rekommenderar man att sådana här objekt lämnas utanför behandlingsområdet och avgränsningen görs så att den följer naturliga gränser. En skogsägare som vill betona vården av viltbiotoper kan öka naturobjektens värde för viltet genom att på olika sätt öka viltets trivsel också på de beståndsfigurer som gränsar till objektet.

Det är skogsägaren själv som avgör hur de naturobjekt sköts som inte omfattas av lagens bestämmelser. Med tanke på viltets trivsel kan någon av följande åtgärder fungera bäst, beroende på vilken typ av objekt det gäller: främja strukturdrag som gynnar viltet och mångfalden, avgränsning av objektet utanför behandlingsområdet eller återställande av objektet till naturtillstånd.