Vårda skogens hälsa

Biotiska skadegörare, såsom svampar, insekter och däggdjur, orsakar årligen skador för miljonbelopp i skogsbruket. Av de abiotiska skadegörarna orsakar vind och snö de största skadorna. Skogsbränder är numera få och små till arealen. En lång torrperiod kan ibland döda träd, men oftare blir de försvagade träden utsatta för angrepp av sekundära skadegörare.[Lähdeviite2]

Skador på skogen förekommer i varierande omfattning på olika platser och vid olika tidpunkter. Bekämpning av skogsskador går i första hand ut på att motverka uppkomst och spridning av skador.[Lähdeviite3] Ibland kan skadorna ändå vara svåra att förutse. Det lönar sig att inrikta arbetet med att förebygga skogsskador på de mest allvarliga skaderiskerna, sådana som kan förorsaka omfattande skador om de realiseras.  

Skogsägaren kan själv bygga upp en viss beredskap för skogsskador och förebygga dem genom att se till att skogen hålls livskraftig. Risken för vind- och snöskador kan exempelvis minskas genom att vårda plantskogar och unga bestånd i tid så att de inte blir övertäta och genom att undvika kraftiga avverkningar på riskområden och i kanterna av grövre gallringsskog. [Lähdeviite4][Lähdeviite5][Lähdeviite6][Lähdeviite7]

[Lähdeviite8]

Ett varmare klimat ökar skaderisken i skogarna, speciellt beträffande sådana sjukdomar och skadegörare som tidigare hållits borta pga Finlands kalla klimat. Klimatförändringen kan öka skador förorsakade av torka [Lähdeviite9][Lähdeviite10] [Lähdeviite11] [Lähdeviite12]och risken för vind- och snöskador [Lähdeviite13][Lähdeviite14]samt sådana sekundära skador som de förorsakar, såsom granbarkborreangrepp. Klimatförändringen främjar utvecklingen av rotticka, vilket ytterligare ökar risken för vind- och snöskador[Lähdeviite15]. Därför är det viktigt att undvika att förorsaka mark- och trädskador. Likaså är det befogat att utföra stubbehandling också i randområdena för rottickans utbredning.    

Tjälperioderna kommer troligen troligen att bli kortare vilket innebär att mer virke kommer att behöva drivas ut på dåligt bärande mark och under barmarksperioden. Problemen med bärigheten ökar särskilt på torvmark, men i södra och mellersta Finland också på momark.[Lähdeviite14]

Till riskhanteringen hör också att kunna variera mellan olika skogsvårdsmetoder från objekt till objekt. Om man väljer kontinuerlig beståndsvård kan man till exempel i viss mån minska risken för älg- och sorkskador i förhållande till likåldrig skog.[Lähdeviite16]. Däremot är kontinuerlig beståndsvård inte att rekommendera om det redan förekommer rotticka på området.  

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare och om skogens hälsa hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk)  

Rottickan står för största delen av rötan på gran. De värst drabbade områdena finns längs kusten i de sydligaste delarna av Finland. Granens rotticka är vanlig i södra och mellersta Finland och den förekommer också ställvis i norra Finland. Den är mycket allmän i granbestånd på bördiga mineraljordar, men den förekommer också i liten utsträckning i torvmarksskogar. 

Tallens rotticka orsakar rotröta hos tall. Sjukdomen förekommer allmänt i södra och mellersta Finland. Områdena kring Saimen är särskilt hårt drabbade. Speciellt utsatta är tallbestånd som planterats på åkrar. 

Lövträd och tall är motståndskraftiga mot granens rotticka. Däremot är bara lövträd motståndskraftiga mot tallens rotticka [Lähdeviite17][Lähdeviite18]. Rotticka förekommer både på mineraljordar och torvmarker [Lähdeviite19].  

Vid avverkningar under barmarksperioden infekterar svampsporerna huvudsakligen stubbar, men också levande träd via skador på rothalsen och rötter. Den sprider sig sedan via rotkontakter till närstående träd. Rottickan kan leva i stubbarna över 40 år och kan sprida infektionen vidare under hela den här tiden. Risken för spridning minskar om det utförs färre gallringar i ett bestånd. Genom att gynna inslag av lövträd i barrskogar får svampen mindre möjlighet att vegetativt sprida sig från infekterade träd till friska träd. Lärken angrips både av tallens och granens rotticka och den passar därför inte för skogsodling på ståndorter där rotröta förekommer. 

På alla områden där man noterat rotröta bör barrträdsstubbar utan undantag behandlas noggrant (extern länk)[Lähdeviite20] med en lösning av urea eller pergamentsvamp i samband med avverkningen. Risken för spridning uppstår då man utför avverkningar under barmarksperioden. Det är synnerligen viktigt att utföra stubbehandling i randområdena också utanför rotrötans egentliga utbredningsområde.  

Undvik att utnyttja underväxt av gran i rötskadade bestånd då det är stor risk för att den är infekterad. Det här gäller såväl vid förnyelse av likåldriga skogar som vid kontinuerlig beståndsvård. 

I granbestånd som är kraftigt infekterade av rotticka lönar det sig att göra en kalavverkning och byta ut granen mot ett annat trädslag, i första hand vårtbjörk. Under en trädgeneration med lövträd hinner infektionen försvinna när de infekterade barrträdsstubbarna murknar. Undvik att utnyttja underväxt av gran i rötskadade bestånd. Det här gäller såväl vid förnyelse av likåldriga skogar som vid kontinuerlig beståndsvård [Lähdeviite21] Tallens rotticka kan angripa också gran. Därför lönar det sig att förnya svårt infekterade tallbestånd på frisk mo med vårtbjörk. 

Stubbrytning minskar risken för att följande trädgeneration angrips. Vid stubbrytning tas största delen av de infekterade rötterna tillvara och används som bränsle. Rotrötan försvinner inte helt vid stubbrytning, och trädslagsbyte är därför befogat i infekterade bestånd [Lähdeviite22]. Den som utför stubbrytningen bör vara observant så att inte infekterade rötter sprids i terrängen. Äldre stubbvältor ökar risken för spridning. Därför bör stubbar transporteras bort inom två år från stubbrytningen. Också de stubbar som finns underst i vältan ska tas bort. 

Enligt lagen om bekämpning av skogsskador [Lähdeviite23] är bekämpning av rotticka i många fall obligatorisk. Skyldigheten rör gallrings- och slutavverkningar på mineraljord och torvmark från början av maj till slutet av november på riskområdet för utbredning av rotticka.  I riskområdet ingår mellersta och södra Finland (se karta nedan).

Rottickan måste bekämpas på riskområdet för utbredning av rotticka 

1. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på mineraljord före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av tall eller gran eller av vardera sammanlagt, eller
2. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på torvmark före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av gran. 

Ansvaret för bekämpningen ligger på avverkaren. Här avses skogsägaren eller den som innehar avverkningsrätten. 

Godtagbara metoder för bekämpning av rotticka är stubbehandling med godkänt växtskyddsmedel, byte av trädslag till lövträd efter förnyelseavverkning, eller någon annan åtgärd med motsvarande effekt. Stubbrytning och hyggesbränning är inte godtagbara bekämpningsmetoder. 

Enligt direktiven bör alla barrträdsstubbar över 10 cm i diameter behandlas. Växtskyddsmedlet ska täcka minst 85 procent av den behandlade stubbens yta. 

Bekämpning är inte nödvändig om något av följande uppfylls: 

• den termiska växtperioden inte har börjat, 
• den lägsta temperaturen på avverkningsområdet under ett avverkningsdygn är under 0 °C, 
• hela marken är snötäckt, eller 
• den lägsta temperaturen i den kommun där den skog där avverkningen sker har varit under -10 °C i tre veckor före avverkningen. 

Många svampsjukdomar kan bli mer allmänna då klimatet förändras. På senare år har skadesvampar som aspdyna, alrost, askskottsjuka, Neofabraea populi, Diplodia pinea och Dothistroma septosporum upptäckts i Finland. Ett livskraftigt bestånd i gott skick som inte är drabbat av t.ex. torka eller insektskador är också mest motståndskraftigt mot svampskador. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Tallens knopp- och grentorka är en svampsjukdom med två typer. A-typen drabbar tall och gran i alla åldrar och dödar årsskotten. Den dödar också tallplantor på plantskolor i hela landet och förorsakar lyror på stammen och grenarna. B-typen förekommer närmast i norra Finland och drabbar plantor eller trädgrenar som finns under snötäcket under vintern. Man räknar med att klimatförändringen kan komma att skapa gynnsamma förutsättningar för tallens knopp- och grentorka - milda vintrar och regniga somrar [Lähdeviite24]. Torra perioder under sommaren minskar risken för infektioner. 

Ståndortsfaktorerna inverkar på risken att tallen ska drabbas av knopp- och grentorka, vilket man behöver beakta vid förnyelseplaneringen. På låglänta ställen är det bäst att odla andra trädslag än tall. Vid odling av tall ska inte sydligare tallprovenienser användas längre norrut än där värmesumman är högst 100 d.d. lägre än ursprungsområdets. I praktiken betyder det här ett avstånd på 100 km i syd-nordlig riktning. Det är också viktigt att komma ihåg höjdlägets inverkan: en förflyttning 100 m uppåt i terrängen motsvarar en 100 kilometers förflyttning norrut. Det är möjligt att minska spridningen av sjukdomen genom gallringar som gör att kronornas nedre del får mer sol och beståndet blir luftigare.  

Knäckesjuka dödar toppskotten på tallplantor och orsakar på så sätt flertoppighet. Sjukdomen är allmän i hela landet. Längdtillväxten avtar hos en angripen planta, vilket innebär att snabbväxande lövträd konkurrerar ut skadade tallplantor. En epidemi som fortgår i flera år kan helt stoppa upp utvecklingen i en tallplantskog som redan fått en god start. Knäckesjukan överförs till tallplantor från aspsly. Man kan motverka angrepp av knäckesjuka genom att hindra uppkomsten av aspsly på förnyelseytor. Den fördelaktigaste och effektivaste metoden är ringbarkning eller fickning av asparna 2–3 år före förnyelseavverkningen. Döda aspar ger död ved som är viktig för mångfalden i naturen. 

Snöskytte på tall angriper tallplantor i plantskogar och plantskolor. Sjukdomen är allmän i hela landet, men vanligast i östra och norra Finland på platser med tjockt snötäcke. Därför bör man inte förnya mindre ytor med tall på ställen där snötäcket blir tjockt och länge hålls kvar på våren. Grenar och toppar som blir kvar på avverkningsytan ökar risken för angrepp då svampsporerna sprids via färska barrträdskvistar som blir kvar i skogen på hösten. Då klimatet blir varmare leder det till att snötäcket blir tunnare vilket i sin tur kan leda till att förekomsten av snöskytte minskar. 

Törskate hör till de mest allmänna svampsjukdomarna på tall i Finland. De värsta skadorna förekommer i norra Finland. Mottagligheten för törskatesvampen är genetisk, vilket innebär att man bör undvika att använda skogsodlingsmaterial som kan ha den här benägenheten. Det är bäst att alltid avlägsna skadade plantor i samband med plantskogsvården. Träd som har drabbats sprider sjukdomen vidare varför det är bäst att avlägsna skadade träd i samband med gallring. En uppskjuten gallring innebär en större risk för spridning av sjukdomen. Om man odlar tall på bördig, frisk momark leder det till en ökad risk för angrepp av törskatesvamp, särskilt om det förekommer rikligt med skogskovall som fungerar som mellanvärd för svampen. 

Älg orsakar med sin skottbetning de största ekonomiska skadorna i 1–3 meter höga tall- och björkplantskog, men den kan också beta skott i lägre plantskog. De största skadorna uppkommer under midvintern och vårvintern. På sommaren och hösten betar den främst lövträdsplantor. Skottbetningen medför tillväxtförluster, kvalitetsfel och i värsta fall blir plantskogen så skadad att den inte längre är utvecklingsduglig virkesproduktionsmässigt. 

På vintern betar älgen helst rönn, sälg, asp och en. Ur skogsbrukets synvinkel är det förargligt att älgen gärna betar också björk och tall. Al och gran betar den mera sällan. Också de flesta ädla lövträden och några utländska trädslag, som t.ex. lärk, duger bra för älgen. 

I södra Finland kan rådjur som hör till vår naturliga fauna och vitsvanshjort som härstammar från Nordamerika orsaka skador i plantskog av gran. Mest utsatta är små plantor under de första åren efter planteringen.

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Hjortdjursstammarna - älg, rådjur [Lähdeviite25] och vitsvanshjort - väntas växa som ett resultat av klimatförändringen, vilket orsakar mer skador på plantskogarna, särskilt tall och lövträd. Då vintrarna blir mildare och kortare och snötäcket tunnare [Lähdeviite25][Lähdeviite26] har vitsvanshjort och rådjur lättare att sprida sig till nya områden.  

Det effektivaste sättet att begränsa hjortdjursskadorna är att hålla hjortdjursstammarna på en acceptabel nivå genom jakt. Man kan också försöka hindra skador genom att styra djuren till andra områden genom utfodring och genom att behandla plantorna med avskräckningsmedel. Att hägna in plantskogar är också ett alternativ, men det är dyrt och kan därför motiveras bara i specialfall, som t.ex. om man vill satsa på odling av masurbjörk. 

Genom att se till att plantskogarna är täta och välskötta har man de bästa förutsättningarna att förebygga skador av älg. På områden som förnyas med tall och vårtbjörk lönar det sig att välja sådd eller naturlig förnyelse om ståndorten är lämplig. I ung tallplantskog kan man effektivt förhindra älgskador genom att utföra slyröjning. Då blir plantskogen betydligt mindre intressant för älgen eftersom lövslyet saknas. Samtidigt minskar konkurrensen för tallplantorna. Slyröjningen ska helst göras då tallarna ännu är under en meter höga.

På områden med en stor vinterstam och svåra älgskador bör man vänta med att röja tills plantskogen är minst fem meter hög. Man kan också minska risken för älgskador genom att helt låta bli att röja bort lämplig föda för älg på mindre ytor med lägre risk för skador. Skadorna kan också minskas med hjälp av avskräckningsmedel. Under för- och midvintern äter älgarna gärna talltoppar som lämnats på marken i samband med förstagallring. Om det är möjligt att välja en sådan här tidpunkt för avverkningen i förstagallringsbestånd som ligger nära plantbestånd som annars är i riskzonen för betning, lönar det sig att göra det.

Ju bördigare ståndort och ju mera gräs det finns runt plantorna, desto större är risken för sorkskador vid skogsförnyelse. Med rätt vald markberedningsmetod kan man minska riskerna för sorkskador. Risken för skador är speciellt stor vid åkerbeskogning. Om skogen hålls tät före slutavverkningen etablerar sig gräset inte lika snabbt på förnyelseytan. 

Också sorkstammarna kan öka som ett resultat av klimatförändringen. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Skador förorsakade av snytbagge kan minskas genom att skydda plantorna med bekämpningsmedel på plantskolorna och genom att markbereda förnyelseytorna med en metod som blottlägger mineraljorden [Lähdeviite27]. I synnerhet högläggning har gett goda resultat. Snytbaggen undviker öppna platser, som t.ex. markberedningsspår. Vid plantering bör det därför finnas finnas minst 15 cm blottlagd mineraljord runt plantorna. En yta bestående av torv runt plantan skyddar lika bra som en yta med mineraljord. 

Det allt varmare klimatet förväntas leda till mer utbredda snytbaggeskador eftersom snytbaggens utvecklingscykel är direkt beroende av temperaturen. 

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Märgborrar (större märgborre och mindre märgborre) hör till gruppen av barkborrar som orsakar skador i tallskogar. Märgborren förökar sig från början av april framför allt i tallvirke som avverkats under vintern. I juli flyger de unga fullvuxna märgborrarna från virkestravar till tallkronorna och förstör toppskotten, vilket medför tillväxt- och kvalitetsförluster. I avverkat virke sprider barkborrarna blånadssvampar. 

Skador orsakade av större märgborre kommer troligen att öka i takt med att klimatet blir varmare eftersom märgborren kan döda försvagade träd som tappat sina barr och dessutom förorsaka kraftiga skador på årsskotten hos levande träd. [Lähdeviite28]. De nykläckta märgborrarna kan föröka sig i obarkat tallvirke också utan att ha övervintrat och utan tillgång till annan föda.  

Det viktigaste sättet att minska skadorna förorsakade av märgborre är att följa lagen om bekämpning av skogsskador. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Granbarkborren orsakar skador i äldre granskogar. Vanligtvis dödar granbarkborren försvagade träd, men vid massförekomst kan den också döda friska granar. Granbarkborrens svärmning börjar i maj. 

Äldre granar som står i kanten av förnyelseytor och är utsatta för starkt solsken är speciellt utsatta för angrepp av granbarkborre. Områden med stora mängder färskt, stormfällt virke erbjuder lämpliga förökningsplatser och kan orsaka massförökning. Rottorra träd och lågor, där barken lossnar, duger inte som förökningsplatser och de behöver därmed inte avlägsnas från skogen. 

Varma och torra somrar gynnar granbarkborrens utbredning och antalet granbarkborrar kan till och med tiofaldigas under en sådan sommar. I och med att vårarna har blivit varmare börjar granbarkborren svärma tidigare.

Under varma somrar hinner granbarkborren med två generationer. Med varmare klimat blir det vanligare med två generationer och det ökar klart riskerna för omfattande angrepp (extern länk)[Lähdeviite29]. Granbarkborren kan förorsaka omfattande skador som resulterar i stora ekonomiska förluster. 

Det är möjligt att förhindra angrepp av granbarkborren genom att se till att granbestånden är välgallrade och livskraftiga. Äldre granskogar i dåligt skick ska helst förnyas för att undvika att de drabbas av granbarkborreangrepp.  

För att undgå skador ska obarkat virke transporteras bort från skogen inom de tidsramar som lagen om bekämpning av skogsskador förutsätter. Om sommaren är varm kan en ny generation av barkborrar kläckas också före den tidpunkt som har fastställts i den nuvarande lagen, vilket man bör beakta. 

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Insektskador förebyggs bäst genom att följa lagen om bekämpning av skogsskador [Lähdeviite23]. Lagen förutsätter följande åtgärder av ägaren till virket: 

• virke som avverkats under tiden 1.9–31.5 ska transporteras bort från avverkningsplatser eller avlägg senast: 
• område A, tall 1.7 och gran 15.7 
• område B, tall 1.7 och gran 24.7 
• område C, tall 15.7 och gran 15.8 
• granvirke som avverkats under tiden 1.6–31.8 ska transporteras bort från avverkningsplatser eller avlägg inom 30 dagar från avverkningen inom region A  

Borttranport av virket ska alltid ses som det primära alternativet för att undvika insektsskador. Alternativ till att transportera bort virket är bland annat att täcka virket, bevattna det, barka det eller behandla det med godkänt växtskyddsmedel mot angrepp från skadeinsekter. Man kan också placera tallvirket tillräckligt långt från närmaste tallbestånd, täcka in det översta lagret av en tallvirkestrave med ett lager lövträd eller med ett lager tall som har en basdiameter på mindre än 10 centimeter och saknar skorpbark. 

Bestämmelserna om borttransport av virke gäller alla virkestravar med gagnvirke och energived där minst hälften av volymen består av tall- eller granvirke med en basdiameter på mer än 10 centimeter. Skyldigheten tillämpas inte på enskilda tallvirkestravar vars volym är högst 20 fastkubikmeter virke. Traven anses vara enskild om det är minst 200 meter till närmaste motsvarande virkestrave. 

Enligt lagen är skogsägaren skyldig att transportera bort färska, skadade granar till den del de skadade träden överstiger 10 m³/ha och färska, skadade tallar till den del de skadade träden överstiger 20 m³/ha. I bestånd som underskrider en hektar tillämpas dessa gränsvärden i kubikmeter fast mått oberoende av beståndets areal.

Skogsägaren behöver inte transportera bort ett mycket litet antal omkullblåsta träd. Lagen om bekämpning av skogsskador tillämpas på samma områden där skogslagen tillämpas. Skadade träd på områden som utgör särskilt viktiga livsmiljöer kan lämnas kvar, men skogsägaren ska anmäla till Finlands skogscentral att de skadade träden inte avlägsnas. 

Larver av röd tallstekel äter fjolårsbarr och äldre barr på tallar. Om de bara äter en del av barren, återhämtar sig träden vanligtvis bra. Biologisk bekämpning av röd tallstekel kan utföras med kärnpolyedervirus. 

Vanlig tallstekel är farligare än röd tallstekel då den kan äta både årsbarr och äldre barr. Fleråriga, kraftiga angrepp kan leda till att tallar dör, särskilt om beståndet angrips två år i rad. Om ett angripet tallbestånd uppvisar skador även följande år, kan bekämpning utföras.

Minimitemperaturen under vintern har en stor betydelse för överlevnaden hos den röda tallstekelns ägg. Varmare vintrar kan därför medföra att skaderisken ökar, särskilt i östra och norra Finland. Den ökande UV-strålningen kan å andra sidan döda mera av kärnpolyederviruset som annars begränsar tallstekelpopulationerna. I Centraleuropa är det i allmänhet vanlig tallstekel som förorsakar större skador än röd tallstekel, vilket skulle tyda på att vanlig tallstekel kan bli ett större problem också i Finland, särskilt om det blir vanligare med torrperioder. [Lähdeviite30]

I praktiken har det blivit mycket svårt att bekämpa tallstekel med hjälp av kärnpolyedervirus eftersom EU:s direktiv förbjuder flygspridning av växtskyddsmedel i skog. 

Tallbestånd som drabbats av angrepp av tallstekel eller tallmätare bör gallras först då angreppet upphört. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Genom att utföra röjningar och gallringar vid rätt tidpunkt, blir trädens rotsystem och stammar starka så att de står emot vindskador. När träden blir högre växer risken för vindskador. Man kan motverka vindskador genom att avgränsa förnyelseytorna rätt och att undvika att det uppstår stora höjdskillnader mellan intill varandra liggande beståndsfigurer [Lähdeviite7][Lähdeviite8]. Om man undviker alltför kraftiga gallringar eller förkortar omloppstiden är risken också mindre att det uppstår skador förorsakade av vinden. 

Man kan få fram hur känsligt ett område är för vindskador till exempel genom att studera den karta över vindskaderisker(extern länk)(extern länk) som Naturresursinstitutet tagit fram. 

Skaderisken är störst i äldre gallringsskogar av gran på grund av granens ytliga rotsystem och stora krona. Också tall och lövträd kan drabbas av skador, men för lövträdens del gäller detta närmast under sommaren då löven utgör ett vindfång.  

I gallringsskogar är risken för vindskador störst strax efter gallringen och en eventuell gödsling (extern länk)[Lähdeviite31][Lähdeviite32]. Om man vill gödsla en ungskog på mineraljord är det bäst att utföra gödslingen först 2–3 år efter första gallringen. Det lönar sig att lämna en 10-20 meter bred zon, som inte gallras lika hårt eller lämnas helt ogallrad, i kanten av gallringsbestånd som gränsar till en förnyelseyta eller är utsatt för hårda vindar.

Med klimatförändringen följer ökad risk för vindskador då den tjälfria perioden blir längre och i sydligaste Finland kan marken vara tjälfri under perioderna med hårda vindar på våren och hösten  [Lähdeviite13]. Blöt och tung snö som samlas i kronorna ökar ytterligare risken [Lähdeviite5][Lähdeviite6] Å andra sidas förväntas enligt nuvarande forskningsrön hårda vindar inte öka märkbart [Lähdeviite33][Lähdeviite34].

Det är skäl att beakta den ökade risken för vindskador i samband med beståndsförnyelse och avverkningar och välja trädslag som är lämpliga för ståndorten. Om man t.ex. ensidigt satsar på gran vid skogsodlingen leder det till en ökad vindskaderisk och dessutom till risk för torkskador och för angrepp av barkborre och rotticka. 

Snöskador förekommer i hela landet. Vanligast är de i östra och norra Finland, speciellt på områden som ligger högt över havet (minst 180 meter ö.h.) där det finns risk för upplega. [Lähdeviite13]Även i terräng som inte ligger lika högt över havet förekommer rätt ofta mindre omfattande snöskador. De är framför allt vanliga på vattendelarområden och i områden med kuperad terräng.  

Snöskador är vanligast i unga trädbestånd, där tung, våt snö och underkylt regn tynger ner trädtopparna så att de brister. I riskzonen finns speciellt tallbestånd och björkbestånd som länge har varit övertäta och nyss har gallrats (extern länk)[Lähdeviite5][Lähdeviite6].  

I gallringsskogar är risken för snöskador störst strax efter gallringen och en eventuell gödsling [Lähdeviite13]. Röjning och gallring vid rätt tidpunkt är det bästa sättet att motverka snöskador. Då blir träden inte långa och klena. Genom val av rätt trädslag på områden som är särskilt utsatta för snöskador kan man också minska snöskaderisken i viss mån [Lähdeviite5].  

På områden med stor risk för snöskador i östra och norra Finland kan man överväga att satsa på kontinuerlig beståndsvård också på relativt karga ståndorter. På de här områdena är det också bra att se till att det finns ett lövinslag i bestånden. Vid plantering kan man plantera gran och tall turvis.  

Då klimatet blir varmare kommer risken för snöskador att öka ytterligare i östra och norra Finland, men minska i södra Finland [Lähdeviite13](bild). Under de närmaste decennierna kan det fortfarande förekomma snöoväder med stora mängder tung blöt snö i södra Finland, vilket tillsammans med avsaknad av tjäle kan förvärra skadorna. Mest utsatta är bestånd som ligger på höga kullar. I riskzonen finns också tallbestånd och björkbestånd som länge har varit övertäta och nyss har gallrats.

Redan i samband med förnyelsen är det viktigt att beakta att det blir vanligare med varma och torra perioder och välja sådana trädslag som är bäst lämpade för ståndorten [Lähdeviite32][Lähdeviite9]. Klimatförändringen förväntas öka sannolikheten för torrperioder under vår och sommar, särskilt i södra och mellersta Finland [Lähdeviite35]. Effekten på tillväxten förväntas vara starkast i granbestånd på vattengenomsläppliga marker i södra Finland [Lähdeviite36]. En kraftig uppvärmning kan minska tillväxten också hos tall.

Den ökade risken för torka innebär en ökad risk också för skogsbränder [Lähdeviite32]. Det blir allt mer aktuellt att ta i beaktande risken för skogsbränder [Lähdeviite9]. Fram till slutet av århundradet kommer antalet dagar då det utfärdas varning för skogsbrand troligen att öka med 5-10 jämfört med idag. Risken för skogsbränder ökar mer i södra än i norra Finland (extern länk)[Lähdeviite9]. Brandövervakningen och skogsbilvägsnätet spelar en viktig roll för att förhindra storbränder. Det bästa sättet att förebygga skogsbränder är att uppmärksamma och följa varningarna för skogsbrand [Lähdeviite37]. 

Under heta, torra perioder ökar risken för att gnistor från skogsmaskinerna orsakar skogsbränder. Det här kan undvikas genom att välja lämpliga objekt och rätt slags larvband på skogsmaskinen samt genom att ha tillgång till ändamålsenlig släckningsutrustning.  

Ur skogsbrukets synvinkel är det förargligt att älgen gärna betar björk och tall. Al och gran betar den mera sällan, men de flesta ädla lövträden och några utländska trädslag, som t.ex. lärk, duger bra. Älg orsakar med sin skottbetning de största ekonomiska skadorna i 1–3 meter höga tall- och björkplantskogar, men den kan också beta skott i lägre plantskogar. De största skadorna uppkommer under midvintern och vårvintern. 

Skottbetningen medför tillväxtförluster, kvalitetsfel och i värsta fall blir plantskogen så skadad att den inte längre är utvecklingsduglig virkesproduktionsmässigt. I södra Finland kan också rådjur och vitsvanshjort orsaka skador i plantskogar. Mest utsatta är små plantor under de första åren efter planteringen. 

Om en plantskog är tillräckligt tät och välskött klarar den av hjortdjursbetning allra bäst. På områden som förnyas med tall och vårtbjörk lönar det sig att välja sådd eller naturlig förnyelse om ståndorten är lämplig. På grund av skaderisken rekommenderas att man inte planterar björk på älgens övervintringsområden. En sådd, tät tallplantskog klarar av älgskador bättre än en planterad plantskog. I unga tallplantskogar förhindrar slyröjning älgskador effektivt. Slyröjningen ska helst göras då tallarna ännu är under en meter höga. Då slyet röjs bort minskar man konkurrensen för tallarna samtidigt som plantskogen blir mindre intressant för älgarna. I björkplantbestånd är det bara den vegetation som direkt stör plantornas tillväxt som behöver röjas bort. Onödig slyröjning kan också leda till att älgskadorna på björkplantorna ökar. På områden med en stor vinterstam och svåra älgskador bör man vänta med att röja tills plantskogen är minst fem meter hög. Man kan också minska risken för älgskador genom att helt låta bli att röja bort lämplig föda för älg på mindre ytor med lägre risk för skador. 

Gran kan gynnas om ståndorten är lämplig och planttätheten kan ökas genom markberedning vilket ger ett tillskott av naturplantor. Älgarna betar gärna bestånd som är upp till 6 meter höga, ända fram till första gallringen. I granskog betar älgarna lövsly i buskskiktet och förorsakar ingen skada för skogsbruket.