Drivning av energived i gallringsskog

Sett ur skogsägarens synvinkel kan försäljningen av energived skilja sig en del från försäljningen av gagnvirke, där man får betalt per fastkubikmeter. Då det gäller kvistade och okvistade stammar används ofta fastkubikmeter som betalningsgrund. För grot och stubbar som tas ut från förnyelseytor är det vanligt att ersättningen är bunden till mängden gagnvirke som tagits ut. Priset på energiveden kan också sättas baserat på dess energiinnehåll (MWh). Olika aktörer kan använda olika mätningssätt och -metoder och betalningsrutiner vid handel med energived, vilket skogsägaren bör ta i beaktande vid virkesförsäljningen.

I samband med virkesförsäljningen är det viktigt att komma överens om hur och när energiveden drivs ut och mäts. Dessutom behöver man komma överens om var energiveden ska lagras och eventuellt också om lagringstiden. Vid all virkeshandel är det viktigt att avtala om när virkespartiet övergår i köparens ägo. Ägaren ansvarar till exempel för de lagstadgade förpliktelser som berör lagringen av virke, bland annat de åtgärder som krävs för att insektsskador ska kunna undvikas.  

Vid beståndsvårdande avverkning kan klenvirket tas ut antingen genom integrerad avverkning eller separat drivning av gagnvirke och energived. Vid integrerad avverkning drivs både energiveden och gagnvirket ut på samma område. Man kan komma överens om att allt virke som avverkas tas ut som energived. I så fall behöver man inte särskilja olika virkesslag i virkesförsäljningsavtalet.  

Avverkning och närtransport är de dyraste arbetsskeden i drivningskedjan för klenvirke. Faktorer som inverkar på produktiviteten och därmed drivningskostnaderna är grovleken på de träd som avlägsnas, virkesutfallet per hektar, avverkningsmetoden, närtransportsträckan samt drivningsdugligheten, dvs. terrängförhållandena, samt arealen. Drivningskostnaderna påverkar skogsägarens intäkter. 

Skogens tillgänglighet och tidigare skötsel har en avgörande inverkan på avverkningens lönsamhet och på drivningsresultatet. En aktiv skogsägare kan påverka de här faktorerna genom att se till att plantskogarna är väl skötta och skogsbilvägarna i gott skick. Drivningsdugligheten kan förbättras genom förröjning. 

Vid förnyelseavverkning står mängden energived som kan tas ut i relation till avverkningsutfallet av gagnvirke av barrträd. Mängden grot utgör i allmänhet 20-30 % och stubbarna ca en fjärdedel av utfallet av gagnvirke. En bra tumregel är att drivning av grot och stubbar är lönsam om utfallet av gagnvirke överstiger 200 fastkubikmeter per hektar och objektet är minst en hektar stort.  

Närtransportsträckan och objektets drivningsduglighet och areal påverkar drivningskostnaderna, vilket i sin tur påverkar de intäkter skogsägaren får för groten och stubbarna. 

Bestämmelserna rörande  mätning av energived hittas i lagen om mätning av virke (414/2013, ändrad: 566/2014 och 725/2016), i jord- och skogsbruksministeriets förordningar (1323/14/2013 och 1014/2017) och för omräkningstalen i Naturresursinstitutets föreskrifter.

Innan mätningen av energived utförs måste man enligt lagen (21§) komma överens om följande saker: 

• parterna i mätningen, vilka 

     1.          vid överlåtelsemätning är säljaren och köparen 

     2.          vid arbetsmätning är arbetstagaren och arbetsgivaren 

     3.          vid entreprenadmätning är entreprenören och entreprenadgivaren 

• uppgifter som specificerar mätobjektet 
• mätmetoden och mätaren 
• vem som ska betala kostnaderna för mätningen 
• måttenheten. 

Parterna i en mätning rekommenderas att avtala om när slutmätningen senast ska utföras. Parterna kan avtala om delmätning av mätpartiet, i vilket fall de olika delarna av partiet kan mätas vid olika tidpunkter. Det är skäl att redan i virkesförsäljningsavtalet nämna hur man avser att mäta den energived som drivs ut. 

I mätningsförrättningen ingår mätning av energivedspartiet och uträkning av resultatet samt uppgörande och översändande av (mätprotokollet) mätbeskedet till mätningsparterna. Mätprotokollet måste förvaras i fem år efter mätningsförrättningen. 

Den mest allmänna mätmetoden vid drivning av energived är vägning, och vid behov omräkning av vikten till volymenheter. För att fastställa den fasta volymen används oftast EPPU-kalkylatorn för mätningsberäkningar. Mätningen av energived kan också ske i form av mätning av flis och kross. Fastvolymen för kvistat och okvistat klenvirke kan också fastställas genom travmätning.  

Noggrannare anvisningar för mätning av energived hittas på Naturresursinstitutets webbsidor:  

· Handbok för mätning av energived (extern länk, på finska)(extern länk) 

· EPPU(extern länk)(extern länk) – räknare för mätning av energived  

• Det är svårt att utföra en noggrann mätning av energived. I olika skeden av anskaffningskedjan mäts energiveden på olika sätt. I ett parti med energived sker det mängd förluster i hanteringens olika skeden och under lagringen också förluster av torrsubstans. Dessutom kan väderförhållandena och skillnaderna i noggrannhet mellan olika mätmetoder förorsaka variation i mätresultaten. I praktiken minskar den uppmätta mängden energived under leverans och hantering.  
• Mätning av energiinnehållet och värmevärdet faller inte inom ramen för lagens tillämpningsområde. Hur de fastställs behandlas i kvalitetsdirektiven för träbränslen.

[Lähdeviite3].  

Lagen om mätning av virke (414/2013) berör också energived och förpliktigar till egenkontroll av mätningen. Till den egenkontroll som utförs av skördarförare hör att följa upp funktionen hos mätinstrumentet, kalibrering och inställning av instrumentet, samt granskning och dokumentation av mätresultatet.  

Resultaten av de mätningar som hör till egenkontrollen ska bevaras i minst två år efter att kontrollen utförts. 

De föreskrifter som gäller virkesmätning finns samlade på Naturresursinstitutets webbsida (extern länk)(extern länk)

Värmeverken betalar för den energimängd (MWh) som skogsflisen innehåller. Ju torrare energiveden är, desto lönsammare är hela anskaffningskedjan för energived. Det här innebär att energiveden borde fås att torka så bra som möjligt före leveransen till värmeverket. Energived av hög kvalitet innehåller inte heller främmande material, som t.ex. stenar.  

Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. Störst är behovet av förröjning i klenare gallringsskog där plantskogsvården utförts bristfälligt.

Förröjningen underlättar betydligt maskinell avverkning, minskar risken för stamskador och gör objektet mer attraktivt för virkesköpare. Förröjningen utgör en förutsättning för en lyckad drivning och kanske till och med för hela virkesförsäljningen. Före förröjningen bör man ta reda på om skogsägaren vill att det sparas underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av andra skäl, t.ex. med tanke på landskaps-, natur- eller viltvård. 

Förröjningen ska utföras i god tid, helst 1–3 år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet. 

En förröjd stämplingspost är intressantare för en köpare och för den som utför drivningen än en oröjd. Det här visar sig ofta för skogsägaren i form av ett högre rotpris. Om skördarföraren har bra sikt (som tumregel i medeltal 30 meter) hjälper det föraren att fatta rätt beslut beträffande vilka stammar som ska fällas, och samtidigt blir drivningskvaliteten bättre. Å andra sidan kan utvecklingsduglig underväxt också ha ett ekonomiskt värde om man vill driva upp beståndet i två skikt.  

Följande regel kan användas som en vägledande indikation på behovet av röjning: 

Röjning utförs om antalet över 2 m höga stammar är

• över 2 000 st/ha för granunderväxt 
• över 3 000 st/ha om underväxten består av olika trädslag 
• över 4 000 st/ha om underväxten består av lövträd 

Förröjning görs bara på sådan ställen på stämplingsposten där det finns ett klart behov.  

Vid anpassad förröjning fälls sådana stammar som inte duger till gagnvirke eller energived och i synnerhet sådan underväxt som hindrar sikten eller som gör det svårt för avverkningsaggregatet att nå stammen. Man ska inte röja underväxt som inte stör avverkningen eftersom det höjer kostnaderna, minskar mångfalden och försämrar levnadsförhållandena för viltet. Dessutom rekommenderas att man lämnar 4-5 viltbuskagen per hektar med tanke på viltet. 

• Röj underväxt som finns inom en radie på en meter runt gagnvirkesstammarna. 
• Röj dessutom all granunderväxt som är över två meter hög och som försämrar sikten vid avverkningen.  
• Håll stubbarna låga och fäll de röjda stammarna i riktning bort från gagnvirkesstammarna. 
• Om granunderväxten är livskraftig och man har för avsikt att bygga vidare på den, ska man enbart röja runt de stammar som ska avverkas.
• Man kan gärna lämna underväxt som viltbuskagen på lämpliga platser. 

Objekt som ekonomiskt är sett lågproduktiva ska man helst lämna oröjda. Sådana är t.ex. fuktiga svackor, övergångszoner, bergsområden och andra områden där tillväxten är långsam.  

Före avverkningen 

• Gör plantskogsröjningen i tid. 
• Gör vid behov förröjning.  
• Kontrollera markens bärighet på objektet och objektets tillgänglighet. 

Vid drivningen 

• Välj drivningstidpunkt efter markens bärighet och tillgänglig maskinpark. Risken för trädskador är störst under savstigningen på våren, då lossnar barken lätt från tallar och björkar om man stöter till stammarna. 
• Följ med att grundytan (m²/ha) eller stamantalet (st/ha) inte underskrids;  
• Gör körstråken så raka som möjligt, undvik särskilt s-kurvor. 
• Risa körstråken ordentligt så att de håller. 
• Gör stubbarna på körstråket så låga som möjligt, det minskar skotarens krängningar.  
• Om det förekommer grupper av glasbjörk som uppkommit genom skottbildning, röj antingen bort dem helt eller lämna dem orörda. Vid fällning av enskilda träd uppstår lätt skador på de kvarstående träden.  
• Se vid helträdsavverkning till att överlånga stammar som lastats på skotaren inte piskar de träd som står längs körstråket.

Vid helträdsavverkning rekommenderas att ungefär 30 % av kronmassan lämnas kvar i beståndet [Lähdeviite4]. Vid drivningen bör man sträva till att kronmassan (avverkningsresterna) fördelas så jämnt som möjligt på behandlingsytan.  

Man kan säkerställa mängden kvarlämnad kronmassa med bl.a. följande metoder: 

• Vid flerträdshantering kvistas stammarna så att en del av den gröna kronan blir kvar i skogen. 
• Den yttersta delen av trädkronan, omkring 1–2 meter, kapas och lämnas kvar i skogen. 
• Kronan på vart femte träd kvistas så att kvistarna blir utanför energivedshögarna och lämnas kvar i skogen. På avverkningsytan blir dessutom alltid kvar kronmassa av träd som fälls vid förröjningen, barr, löv och kvistar som faller från energivedshögarna samt kvistar och toppar som knäckts i samband med avverkningen. 
• I skogar där uttaget främst är gran eller lövträd kan man låta de okvistade träden torka på avverkningsytan i högar. Då torkar barr och löv och faller av. Torkningen höjer energiinnehållet (MWh/m³) i råvaran och kan därför rekommenderas också för objekt där en stor del av virkesuttaget är tall. Torkning av tall ger dock inte samma nytta med tanke på näringshushållningen som torkning av gran och lövträd. 

Den näring som förs bort kan man ersätta med gödselmedel, till exempel med aska. Askgödsling lämpar sig särskilt väl för torvmarker, och i vissa fall är det möjligt att få finansieringsstöd enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. 

Med tanke på skogsindustrins virkesförsörjning och sysselsättningen för skogsbrukets entreprenörer är det viktigt att virkesdrivningen kan pågå året runt. 

Rottickorna (granens och tallens rotticka) är mycket allmänna rötsvampar som angriper levande barrträd. De förorsakar ekonomiska förluster eftersom de orsakar röta i den mest värdefulla delen av granstammen, rotstocken, medan tallarna dör av svampangreppen. 

Enligt lagen om skogsskador (1087/2013, ändrad 228/2016) och den därtill hörande statsrådsförordningen (264/2016) är det obligatoriskt att bekämpa rotticka i samband med avverkning i södra och mellersta Finland från början av maj till slutet av november. (Se ”Lagens krav gällande avverkning av energived i gallringsbestånd”)

Det är möjligt att begränsa spridningen av rotticka genom att undvika avverkningar under barmarksperioden. Om avverkningen utförs mellan början av maj och slutet av november måste barrträdsstubbarna behandlas med pergamentsvamp- eller urealösning, om det inte råder en köldperiod under den här tiden. Effekten av åtgärden är bäst om medlet täcker hela stubbytan. Det här är vad man bör eftersträva. Minimikravet är en 85-procentig täckning. 

Även om risken att rottickan ska sprida sig från röjningsstubbarna är liten, rekommenderas att man undviker att röja barrträdsdominerade bestånd under sommaren när det finns mest sporer av rotticka i luften. 

• Välj i första hand lövträdsdominerade bestånd som sommarstämplingar. 
• Utför inga sommargallringar i barrträdsbestånd utan att utföra stubbehandling. Särskilt viktigt är det här i friska bestånd. 
• Minimera skador på träd genom att: 
  • Vid behov utföra en förröjning i beståndet 
  • Undvika drivning under våren då barken lossnar lätt och träden är känsliga för skador 
  • Göra körstråken tillräckligt breda och sprida ris på dem för att skydda trädens rötter 

Första gallringen ska man, beroende på huvudträdslag, stamantal och ståndort, utföra när beståndets övre höjd är 12–15 meter. För att kvaliteten inte ska försämras i tall- och vårtbjörksbestånd, bör man utföra första gallringen innan kvistiga träd som hör till det härskande trädskiktet hinner börja förstöra trädkronorna på träd som hör till det medhärskande trädskiktet och är av högre kvalitet.  

På barrträdsdominerade objekt kan man lämna kvar lövträd på lämpliga platser för att få flera trädslag i beståndet. Av samma anledning är det bra att lämna kvar en del tallar i granbestånd och granar i tallbestånd. 

Första gallringen utförs som en låg- och kvalitetsgallring. Gallringsstyrkan är avgörande för när beståndet bör gallras nästa gång. Om man utför en hård första gallring till det lägre stamantalet i gallringsmallen, blir diametertillväxten snabb. I sådana fall gör man vanligen två gallringar under omloppstiden Om gallringen är svagare så att beståndets täthet ligger nära gallringsmallens övre gräns, kan det bli fråga om tre gallringar under omloppstiden, och omloppstiden förlängs med 10-15 år jämfört med ett skötselprogram med två gallringar.  

Vid första gallring som utförs som låggallring avlägsnas:

• skadade och sjuka träd
• träd som är mindre än de härskande och medhärskande träden
• träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen så att det i beståndet blir kvar välväxande träd av möjligast hög kvalitet och beståndstätheten följer gallringsmallarna. Som utfyllnad kan man spara mindre träd av sämre kvalitet eller träd som har lägre ekonomiskt värde.

Kvalitetsgallring är en gallringsform som kan rekommenderas vid första gallringen i tallbestånd när kvaliteten är medelmåttig eller när beståndet i plantskogsskedet blivit bristfälligt skött. Om tallbeståndet är synnerligen grovkvistigt eller om det är av genomgående god kvalitet ger kvalitetsgallring inget större tilläggsvärde. 

Kvalitetsgallring utförs redan vid en övre höjd av 10-12 meter. Då har kvistiga träd och träd med sämre kvalitet som hör till det härskande trädskiktet inte ännu hunnit förstöra trädkronorna på träd som hör till det medhärskande trädskiktet och som har klenare kvistar. Vid gallringen avlägsnas kvistiga, härskande träd och de medhärskande träden med klenare kvistar ges mer utrymme. Gallringsstyrkan är den samma som rekommenderas i gallringsmallarna. 

Kvalitetsgallring kan leda till ett skötselprogram med tre gallringar i stället för två och förlänga omloppstiden, men å andra sidan ökar produktionen av stock av hög kvalitet. Det att en större del av virkesutfallet kommer i form av stock gör den här gallringsformen till ett konkurrenskraftigt alternativ. En kvalitetsgallring som utförs tidigt minskar virkesutfallet, men kostnaderna för avverkningen blir ändå måttliga i och med att det är större, härskande träd som avverkas vid kvalitetsgallring.

För att säkerställa tillväxten hos de bästa träden bör den första gallringen i oskötta bestånd utföras tidigare än normalt. I allmänhet är det möjligt att utföra arbetet maskinellt, men förröjning är ändå nästan alltid nödvändig. Om trädbeståndet är klent och tätt och avverkningsuttaget är litet, kan gallringen utföras manuellt med motorsåg.  

Det är oftast ekonomiskt motiverat för en skogsägare att sätta en oskött skog i skick, hellre än att låta den växa vidare utan skötsel. Detta kräver ändå att det finns minst 400–500 livskraftiga barrträd eller björkar per hektar som är relativt jämnt fördelade i beståndet och vars kvalitet räcker för att bli stockträd. I norra Finland räcker det med ett något lägre antal. I annat fall bör man överväga att låta beståndet fortsätta växa utan gallringar och utföra förnyelseavverkningen när den löpande tillväxten börjar avta i beståndet, i praktiken när det är 40–50 år gammalt.

Fjärrtransporten och flisningen ställer krav på lagerplatsen, som t.ex. vändplatser, bärighet och utrymme för lastning och flisning. Den utrustning som används för flisning vid väg och fjärrtransport kräver mer utrymme än vanlig virkestransport. 

Det lönar sig i allmänhet att täcka väglager där man lagrar slanor och grot. Om man täcker energiveden blir den inte våt av nederbörd och snö och is hamnar inte i flishuggen i samband med flisningen. Särskilt viktigt är det att täcka högar av grot. Kvistade och okvistade slanor blir inte lika lätt blöta under vintern som grot.  

Förlusten av torrsubstans kan vara betydande då grot lagras på ett avlägg.[Lähdeviite5]

Det lönar sig inte att lagra grot vid väg längre än några månader, men på grund av praktiska orsaker som är förknippade med transporten är lagringstiden ofta längre. Vid lagring av slanor blir inte torrsubstansförlusterna särskilt stora ens vid en lagringsperiod på ett år.[Lähdeviite6] Stubbar bibehåller sina egenskaper längre än andra typer av energived vid lagring vid väg. 

På allmän väg, riksvägar (väg nr: 1-39) och stamvägar (väg nr: 40-99) är all hantering och lagring av virke på vägområdet förbjudet, liksom också stickvägslager. Skogsbilvägar som utgår från en riks- eller stamväg bör alltid vara försedda med en vändplats. Om man avviker från den här regeln måste man ha tillstånd från NTM-centralen.  

Också beträffande vägar av lägre vägklass är det skäl att kontakta den lokala vägmästaren. Förutom i ovannämnda fall, är lastning av virke också förbjudet på sträckor där det är förbjudet att stanna och längs vägar där den största tillåtna hastigheten överstiger 80 km/h.  

Om man vill göra en ny väganslutning kräver det tillstånd, även om anslutningen är tillfällig. Tillståndet beviljas av NTM-centralen, som också ger anvisningar för hur den nya anslutningen bör byggas eller en existerande anslutning förbättras. På lagerplatsen och vid anslutningen bör sikten vara tillräcklig med tanke på trafiktätheten och hastighetsbegränsningarna. Det här gäller både allmänna och privata vägar. Flisning av energived är förbjuden vid allmän väg. 

Valet av lagerplats har stor betydelse med tanke på energivedens fukthalt. Fukthalten i en välta som finns på en öppen plats som är utsatt för vind kan vara flera procent lägre än i en välta på en skuggig plats. 

En bra lagerplats för energived har följande egenskaper: 

• det finns tillräckligt utrymme (se tabellen nedan) 
• terrängen är plan och bärig  
• platsen är öppen och utsatt för vind och gärna högre än den omkringliggande terrängen, faktorer som gör att energiveden torkar snabbare 
• det inte finns några el- eller telefonlinjer i omedelbar närhet av vältan (se tabellen nedan) 
• den är inte placerad på en vändplats som försvårar lastningen  
• den är inte placerad i en brant backe eller kurva 
• det varken finns stenar, stubbar eller träd som stör maskinerna eller blir under vältan 
• den är inte placerad ovanpå fungerande diken (det minskar risken för att näringsämnen ska sköljas ut i vattendrag)  
• den ligger inte i närheten av byggnader med tanke på brandskyddet och bullret från flisningen.  

1. Vändplatsens och vägens bärighet bör vara tillräckliga. 
2. Det måste finnas platser där den övriga trafiken kan väja eller köra om. 
3. Vältan måste finnas inom kranens räckvidd vilket innebär att gripstället bör ligga högst 7 meter från vägkanten. 
4. Om vältan är placerad längs en stickväg, måste man lämna ett utrymme på minst 15 meter för flishuggen bakom vältan och vältans framsida ska ligga minst 6 meter från huvudvägen. Man börjar bygga vältan på den sida huvudvägen ligger.  

Lagring av kvistade eller okvistade slanor

• Lägg kraftiga underslag under vältan, då blir luftcirkulationen bättre under vältan.
• Sätt sneda mellanslag med ca 5 meters mellanrum.
• Sätt horisontella mellanslag i vältans riktning när vältan har nått halva höjden.
• Gör vältan så hög som möjlig, men högst 5 meter hög, och se till att den inte kan rasa.
• Rada stammarna med rotändan mot vägen, gärna så att de pekar mot söder.
• Se till att det inte kommer främmande föremål i vältan
• Skapa ett ungefär en meter långt överhäng mot vägen av de översta lagren i vältan, det skyddar resten av vältan mot väta.
• Täck in vältan.
• Bred ut täckpappet så att övre delen av vältan täcks helt och hållet och dessutom en halv meter av sidorna åt alla håll.
• Placera ett antal griphögar med energived ovanpå täckpappet så att hålls kvar.
• Fäst lappar på vältan som innehåller varningar och ägarinformation.

Vältans ägare:

• Ta i beaktande de begränsningar som lagen om bekämpning av skogsskador ställer då över hälften av volymen i vältan består av barrträd som har en diameter över 10 cm.

Kvalitetskraven för skogsflis och de provtagnings- och mätmetoder som används vid kvalitetskontrollen finns beskrivna i VTT:s kvalitetsdirektiv för trädbränslen (VTT-M-07608-13) [Lähdeviite3]. 

Stora anläggningar kan hantera rätt fuktigt bränsle, men i mindre anläggningar borde fukthalten underskrida 40 %. Värme- och kraftverken betalar för skogsflisen enligt dess energiinnehåll. I färsk ved är fukthalten i medeltal 50-60 %.

Skogsflisens kvalitet bestäms på basis av flisens egenskaper, bl.a. 

• fukthalt 
• effektivt värmevärde på förbrukningsplatsen  
• energitäthet på förbrukningsplatsen  
• levererad energimängd  
• lösvolym 
• fraktionsfördelningen hos flisbitarna 
• mängden barr 

Fuktigheten har en stor betydelse för lönsamheten för flisleverantören. Den som använder flisen betalar i allmänhet för energiinnehållet, dvs. megawattimmar (MWh). Ju fuktigare råvaran är, desto lägre är energiinnehållet och desto mindre intäkter ger flisleveransen. Fuktig skogsflis orsakar också problem med hanteringen på vintern när den fryser, vilket ökar transportkostnaderna märkbart. Fuktig skogsflis brinner ofullständigt, vilket gör att utsläppen av kolmonoxid, kolväten och partiklar ökar. Man kan påverka fukthalten i skogsflisen och därmed lönsamheten i hela transportkedjan om drivningen, lagringen på hygget, väglagringen, flisningen och transporten sköts på rätt sätt.   

Mängden orenheter i form av jord, is, snö och främmande föremål har en betydande inverkan på skogsflisens kvalitet. Orenheter av det här slaget förorsakar problem både vid flisningen och vid bränningen. Det kan uppstå stora förluster på grund av orenheterna, flishuggen kan till exempel gå sönder.

Orenheterna kan hamna bland flisen bland annat i griphögarna vid lastningen på hygget. Dessutom kan sten, sand och skräp hamna i vältan under vintern då vägen plogas. Jordmaterial är att problem särskilt vid produktion av stubbkross, eftersom jord lätt följer med när stubbarna bryts och transporteras.  

Skogsflisens kvalitet påverkas också av råvaran. Flis som framställs av kvistade slanor håller vanligen en jämn kvalitet. Om flisen däremot tillverkas av okvistade slanor eller grot kan bitstorleken variera och det kan förekomma långa pinnar bland flisen. Målsatt storlek för flisbitarna är i allmänhet 30-40 mm. Om det kommer långa pinnar med i flisen kan de leda till problem i transportörerna vid kraftverket och i andra skeden av hanteringen. Om flisbitarna är för små och det finns för mycket fina partiklar kan springorna i värmepannans roster täppas till.   

De kemiska egenskaperna, bl.a. klorhalten, inverkar också den på skogsflisens kvalitet. Klor orsakar nedsmutsning och korrosion i värmeverkens överhettare. Man kan förhindra korrosion genom att använda bränslen som innehåller svavel, såsom torv, tillsammans med skogsflisen.  

Klorhalten är störst i barr. Därför rekommenderas att hyggesresterna först torkas på förnyelseytan så att en stor del av barren torkar och faller redan där. Det här är till fördel också med tanke på markens näringshushållning. Under torra förhållanden på sommaren faller granbarren vanligen av inom en månad av lagring på hygget. Tallbarr faller inte av lika lätt, vilket innebär att tallarna måste kvistas om man vill slippa barren.  

För att skogsflisen ska fungera bra som bränsle, ordna drivningen och lagringen vid väg så att: 

• kvistningen av slanorna har gjorts på det sätt som kvalitetskraven på flisen förutsätter 
• gröna barr och blad inte hamnar bland energiveden 
• det inte finns orenheter såsom jord bland energiveden. Detta är särskilt viktigt vid stubbrytning 
• energiveden torkar så snabbt som möjligt och hålls torr också vid väglagret 
• torr energived inte lagras längre än nödvändigt 
• vältorna är tillräckligt stora så att ytan som blir våt av nederbörd är så liten som möjligt, relativt sett
• snö inte hamnar i vältan i samband med snöplogning. 

För att få så hög kvalitet på flisen som möjligt är det också viktigt att flishuggen och särskilt dess bett är i gott skick. 

En dåligt genomförd drivning minskar skogsägarens framtida avverkningsinkomster. Om avverkningen görs kraftigare än vad gallringsmallarna förutsätter leder det till tillväxtförluster och ökar bl.a. risken för stormskador, medan ett för tätt bestånd bromsar upp diametertillväxten hos träden. Det är viktigt att göra rätt trädval vid gallringen eftersom det är olönsamt att driva upp träd som är behäftade med felaktigheter eller av tekniskt sett dålig kvalitet.

Körstråken minskar alltid det potentiella växtutrymmet för träden, men är nödvändiga för att drivningen ska kunna genomföras. Så länge körstråken läggs ut enligt de rekommendationer som finns, är förlusten med tanke på virkesproduktionen måttlig.  

Vid drivning av energived i gallringsbestånd går det att påverka drivningskvaliteten genom en noggrann planering, där man först tar reda på 

     1.          skogsägarens målsättningar och speciella önskemål 

     2.          objektets drivningsduglighet och transportduglighet samt de platser där terrängen har dålig bärighet  

     3.          behovet av förröjning  

     4.          behovet av stubbehandling 

     5.          placeringen och utrymmesbehovet för lagringsplatserna och sträckningen för närtransporten 

Vid drivningsplaneringen är det också viktigt att identifiera de partier där det är bättre att använda motormanuell avverkning än maskinell avverkning. Sådana platser är bland annat 

• oskötta, unga skogar där ingen plantskogsvård har utförts och som det inte lönar sig att gallra maskinellt på grund av att virkesutfallet blir så litet  
• särskilt svårtillgängliga, steniga eller branta terrängpartier  
• små specialområden där det inte går att använda skördare.

• Det kvarstående beståndets täthet följer gallringsmallen såvida man inte kommit överens med skogsägaren om att avvika från rekommendationerna.  

  ·Stam- och rotskador förekommer på högst 5 % av de kvarstående träden. Laggränsen är 15 %.

  [Lähdeviite7]. 

• ·Markskador på mineraljordar och grandominerade torvmarker förekommer på högst 5 % av körstråkets längd och på övriga torvmarker på högst 10 % av körstråkets längd. Laggränsen på mineraljordar är 20 % och på torvmarker 25 %. På torvmarker anses en markskada föreligga då marken tryckts ned över 20 centimeter på en 1 meter lång sträcka. 

  ·Avståndet mellan körstråken är minst 20 meter. 

  ·Körstråkets bredd är minst 4,0-4,5 meter på mineraljordar och 4,0-5,0 meter på torvmark. 

  ·Man har sett till att bekämpa rottickan på riskområden då avverkning utförts under barkmarkstiden. Grandominerade torvmarker ingår i riskområdena. Granens rotticka har hittats också på torvmark, men det finns inte ännu tillräckligt forskningsresultat om dess spridning. 

  ·Utvecklingsduglig underväxt sparas i så stor utsträckning som möjligt på objekt där den används för att bygga upp ett nytt trädskikt. Det här gäller särskilt plockhuggning vid kontinuerlig beståndsvård.  

  ·Man har beaktat grupperna med naturvårdsträd, den döda veden, fornlämningarna, viltbuskagen och vattenskyddet i samband med drivningen. 

  Till ett gott drivningsresultat i gallringsbestånd räknas också beaktandet av naturvården. Skogsägaren kan själv besluta i vilken grad och på vilket sätt naturvården beaktas . Dessutom ställer skogscertifieringen vissa krav på drivningsresultatet. 

Naturvård

• naturobjekt
• naturvårdsträd
• död ved
• inslag av lövträd/blandskog
• viltbuskage

Övrigt 

• körstråksavstånd minst 20 m, körstråksbredd
  • på mineraljordar 4,0-4,5
  • på torvmark 4,0-5,0 m
• förstärkning av bärigheten på körstråk och lagerområdet
• tätheten i det kvarstående beståndet följer målsättningarna
• bekämpning av rotticka på riskområden
• skyddszoner för vattenvård
• lagring och täckning som underlättar torkningen

Uppfyller drivningsresultatet målsättningarna? 

• Granska att alla kriterier för drivningsresultatet uppfylls. 
• Granska att naturvårdskraven uppfylls (naturvårdsträd, död ved, fornlämningar, viltbuskage och vattenvård, i gallringar också lövträdsinslag) 
• Granska i vilket skick stigar och andra färdleder är och att arbetsområdet är snyggt. 
• Granska hur väl bekämpningsmedlet för rotticka täcker stubbskäret. 

Fyller energivedens kvalitet målsättningarna? 

• Granska att energiveden är så ren som möjligt beträffande jord mm.  

Har kapningen skett i enlighet med målsättningarna? 

• Granska andelen gagnvirke i utfallet. 

Fyller kvaliteten på lagringsområdet och vältorna målsättningarna? 

• Försäkra dig om att lagringsplatsen är tillgänglig och att bilarna har rum att svänga. 
• Granska placeringen, staplingen, täckningen och utmärkningen av vältorna. 

Är arbetsområdet snyggt? 

• Kontrollera att området är snyggt och ta hand om avfallet på ett lämpligt sätt.  

Riskområden för utbredning av rotticka och godtagbara bekämpningsmetoder

Riskområden för utbredning av rotticka är södra och mellersta Finland (se bild). Bekämpningen berör objekt 

1. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på mineraljord före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av tall eller gran eller av vardera sammanlagt, eller 
2. där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på torvmark före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av gran.  

• Godtagbara metoder för bekämpning av rotticka är stubbehandling med godkänt växtskyddsmedel, byte av trädslag till lövträd efter förnyelseavverkning eller någon annan åtgärd med motsvarande effekt. Stubbrytning och hyggesbränning är inte godtagbara bekämpningsmetoder.   
• Stubbehandlingen ska utföras så att alla barrträdsstubbar med en diameter på mer än 10 centimeter behandlas. Växtskyddsmedlet ska täcka minst 85 procent av den behandlade stubbens yta.  
• Bekämpning behöver inte utföras i samband med avverkning inom ett riskområde, om  

1. den termiska växtperioden inte har börjat, 
2. den lägsta temperaturen på avverkningsområdet under ett avverkningsdygn är under 0 °C, 
3. hela marken är snötäckt, eller 
4. den lägsta temperaturen i den kommun där den skog där avverkningen sker har varit under -10 °C i tre veckor före avverkningen.

Kartan ovan visar också det område där skogsvårdsrekommendationerna anger att bekämpning av rotticka borde utföras. Området är större än vad lagen om bekämpning av skogsskador förutsätter. Enligt rekommendationerna borde rottickan bekämpas på hela utbredningsområdet för gran. För tallens rotticka rekommenderas alla områden söder om Lappland.  

Vid drivning av energived måste lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) följas. Enligt den här lagen bör en yrkesmässiga verksamhetsutövare känna till de lagbestämmelser som gäller borttransport av virke, skadade träd, stamdelar av tall och gran och stubbar samt lagring av virke. 

En yrkesmässig verksamhetsutövare är skyldig att göra en anmälan om egenkontroll till Skogscentralen om det är risk att lagens krav inte uppfylls. En sådan här situation kan till exempel uppstå på grund av extrema naturförhållanden, då det kan vara omöjligt att transportera bort virkespartiet från skogen inom utsatt tid.   

En anmälan om egenkontroll (extern länk)(extern länk)enligt lagen om skogsskador kan fyllas i på Skogscentralens hemsidor.

Lagen tillämpas på lagrad energived då över hälften av travvolymen utgörs av tall- eller granvirke som har en diameter på över 10 cm. Lagen tillämpas inte på en enskild virkes- eller energivedstrave på avverkningsplatsen eller mellanlagret om den består av tall och har en volym på högst 20 fastkubikmeter. Traven anses vara enskild om det är minst 200 meter till närmaste motsvarande virkestrave.

På basis av förekomsten av skogsskadeinsekter och temperatursumman delas landet in i regionerna A, B och C. Virkesägaren ska se till att virket transporteras bort enligt den bifogade tabellen. 

Man ska i första hand se till att virket transporteras bort i tid för att förhindra att det uppkommer skogsskador. Om virket inte transporteras bort inom de fastställda tiderna ska ägaren av virket antingen 

1. täcka virket 
2. bevattna virket 
3. transportera bort virkestravens översta lager 
4. barka virket 
5. behandla virket med ett godkänt växtskyddsmedel mot angrepp från skadeinsekter 
6. placera tallvirke tillräckligt långt från skogsbestånd med samma trädslag 
7. täcka in det översta lagret av en tallvirkestrave med ett lager lövträd 
8. täcka in det översta lagret av en granvirkestrave med ett lager lövträd eller med ett lager tall som har en stubbdiameter på mindre än 10 centimeter och saknar skorpbark 
9. på något annat sätt se till att skogsskadeinsekter inte i väsentlig mån kan sprida sig från virket.

Vid drivning av energived måste lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) följas. Enligt den här lagen bör en yrkesmässig verksamhetsutövare känna till de lagbestämmelser som gäller borttransport av virke, skadade träd, stamdelar av tall och gran och stubbar samt lagring av virke. 

En yrkesmässig verksamhetsutövare är skyldig att göra en anmälan om egenkontroll till Skogscentralen om det är risk att lagens krav inte uppfylls. En sådan här situation kan till exempel uppstå på grund av extrema naturförhållanden, då det kan vara omöjligt att transportera bort virkespartiet från skogen inom utsatt tid.   

En anmälan om egenkontroll (extern länk)(extern länk)enligt lagen om skogsskador kan fyllas i på Skogscentralens hemsidor

 Drivningsobjekten är ofta s.k. allmänna arbetsplatser, vilket betyder att det finns flera arbetsgivare på området. Det här innebär att man måste följa regelverket om allmänna arbetsplatser. Man behöver särskilt beakta ansvarsfrågorna och informationsgången. [Lähdeviite8]

Statsrådets förordning om säkerheten i drivningsarbete innehåller bland annat följande krav: 

• En arbetsgivare som innehar en drivningstrakt skall sörja för att de underentreprenörer som arbetar inom den samt deras arbetstagare får behövliga uppgifter om de faromoment och olägenheter som arbetet kan innebära. 
• Innan avverkningsarbetet inleds skall för varje enskild drivningstrakt göras upp en drivningsplan med karta över alla stup, mjuka ställen, övergångar över vattendrag samt elledningar och färdvägar som inverkar på arbetssäkerheten samt andra faromoment och olägenheter som i väsentlig grad påverkar arbetstagarens hälsa och säkerhet. På kartan ska också framgå drivningstraktens gränser, mellanavlägg och de huvudsakliga transportriktningarna.  
• Vid planeringen och utmärkningen av upplagsplatser skall beaktas utrymmesbehovet och trafiksäkerhetskraven för den utrustning som används. En drivningstrakt som gränsar till en allmän färdled skall utmärkas på ett synligt sätt för att varna andra som rör sig på området.  
• Kontakterna mellan arbetsledningen och arbetstagarna liksom också arbetstagarna sinsemellan bör ordnas. Arbetstagaren skall omedelbart meddela arbetsgivaren och övriga berörda arbetstagare om han är tvungen att ensam utföra farliga service- eller reparationsarbeten på maskiner. 
• Det säkerhetsavstånd som finns utmärkt på arbetsmaskinen bör följas. Arbetstagarna skall under fällningsarbete vara på minst två stamlängders avstånd från varandra, såvida inte arbetstagarna av särskilda skäl fäller ett träd tillsammans. Om det finns människor inom säkerhetsavståndet är bäst att stanna maskinen.  
• Maskinerna, anordningarna eller virke som lastas får inte befinna sig närmare elledningarna än vad minimiavstånden kräver.  Virkeslager skall placeras på så långt avstånd från elledningarna att det i tabellen angivna minimiavståndet hålls (se avstånden i ”Planering av väglager för energived”). 
• Arbetsgivaren måste skaffa arbetstagaren den personliga skyddsutrustning som anges i förordningen. 
• I en drivningstrakt skall finnas behörig beredskap till första hjälpen. 

Dessutom behöver man beakta bl.a. följande vid drivningen: 

• Maskiner, anordningar och säkerhetsutrustning som används bör vara godkända att användas för de arbeten där de är i bruk. 
• Mörkerarbete förutsätter att arbetsmaskinen har tillräcklig belysning.  
• Vid hantering av bekämpningsmedel bör tillverkarens säkerhetsanvisningar följas. 
• En yrkesförare som utför bekämpning av rotticka bör ha växtskyddsexamen. Växtskyddsutbildningen måste upprepas med fem års mellanrum. (Se Tukes webbsidor(extern länk)) 
• Drivning av vindfällen kräver särskild försiktighet. Anvisningar för detta hittas bl.a. på Skogscentralens webbsidor(extern länk)

Dessutom bör man beakta följande vid flisningen:  

• Vid flisningen uppstår damm som det är farligt att andas in. Fönster och dörrar till styrhytten måste därför vara stängda så länge arbetet pågår. Styrhyttens friskluftsfilter bör rengöras och bytas i enlighet med tillverkarens föreskrifter.

Var försiktig när du stiger in och ut ur skogsmaskinens hytt. 

1. Undersök körrutten på förhand, särskilt om terrängen är snötäckt och svårframkomlig. 
2. Var uppmärksam på hinder och sträva till att hitta en körlinje som beaktar både terrängen och kantträden. 
3. Sträva till att sköta lastningen från övre sidan av sluttningar. Om en virkeshög ligger litet längre bort eller i en sluttning lönar det sig att dra den närmare maskinen innan du lastar. 
4. Lagra inte virke under ellinjer. 
5. Följ säkerhetsavstånden och stanna maskinen om det finns människor närmare än 20 meter från skotaren. 

Tilläggsinformation om arbetssäkerhet:

• Arbetarskyddscentralen TTK(extern länk)

Tilläggsinformation om hantering av risker i samband med flisning vid väg:

• Arbetshälsoinstitutet(extern länk)

Kraven baserar sig på standarden PEFC™ FI 1002:2022.[Lähdeviite9]

Hållbart uttag av energived 

När grot och stubbar tas ut från ett avverkningsområde bör man beakta avverkningsområdets virkesproduktionsförmåga, mångfalden och vattenvården. Vid drivning av energived skall man också beakta övriga krav i standarden. 

Torvmark där vattenhushållningen är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd tas inte i bruk för odling av energived. 

På förnyelseavverkningsytor kvarlämnas biomassa enligt följande: 

• av grot omkring 30 % så jämnt fördelat som möjligt 
• som naturvårdsstubbar minst 25 st/ha, på ler- och siltjordar minst 50 st/ha 
• dessutom stubbar som kvarlämnats vid tidigare avverkningar samt stubbar med en diameter under 15 cm 

På områden som är infekterade av rotticka kan man ta bort alla barrträdsstubbar. 

Vid drivning av energived lämnar man permanent både levande naturvårdsträd och död ved. 

Vid uttag av energived tillämpas följande vid val av objekt: 

a) förnyelseytor som lämpar sig för uttag av grot: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker 

b) förnyelseytor som lämpar sig för stubbrytning: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker 
• om tallens rotticka förekommer på förnyelseytan, alla ståndorter på mineraljordar med undantag av lavmoar. 

c) objekt med beståndsvårdande avverkningar som lämpar sig för uttag av helträd: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker Om andelen gran är över 75 % av stamantalet före gallringen bör uttag av helträd ändå inte göras. 

d) i granbestånd som lider av borbrist kan man ta ut grot eller helträd om man säkerställer näringsbalansen i trädbeståndet genom att gödsla med bor. 

Kraven på att kvarlämna biomassa gäller inte de områden på general- och detaljplaneområden där skogslagen inte tillämpas. 

Indikatorer  

Uttag av energived har skett på området på det sätt som kriteriet anger, när andelen objekt som vid uppföljningen fått vitsordet utmärkt eller god för de bedömningsfaktorer som nämnts ovan (val av drivningsobjekt, minimivolym för biomassa som kvarlämnas på förnyelseytor) utgör minst 90 %.

Definitioner  

Som grot räknas toppar, kvistar, barr och löv. Den som beställer arbetet har anvisningar som gäller krav för kvarlämnande av grot. 

Som naturvårdsstubbar räknas stubbar som uppkommit vid den senaste avverkningen och har en diameter över 15 centimeter. 

Uppföljningen kan vara det uppföljningssystem som den som innehar certifikatet har eller aktörens eget eller till exempel den uppföljning av naturhänsynen som Finlands skogscentral gör. 

Vid arbeten intill vattendrag och småvatten beaktas vattenvården 

Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som tryggar beskuggning och mångfald där skiktningen inom vegatationen bevaras. Skyddszonen skyddar vattendragen och källorna från partikel- och näringsämnesbelastning. Inom skyddszonen kan man utföra endast plockhuggning så att träd av olika storlek, speciellt lövträd, bevaras mångsidigt. I skyddszonen utförs inte 

• markberedning 
• gödsling 
• stubbrytning
• hyggesrensning i vegetationen i buskskiktet 
• kemisk bekämpning med växtskyddsmedel 

Skyddszonen för dikeslika, uträtade och rensade bäckar, vars fåra är under 2 m bred skall vara minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonen. Undantaget gäller inte fåror, där det förekommer ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk. De ovan beskrivna övriga kraven på skyddszon gäller också här.

Då fåran skall korsas, skall detta utföras så att fåran inte nämnvärt ändras och att det inte bildas fördjupningar som leder vatten i riktning mot fåran.

Om sådan reglering av vattenhushållningen som ska genomföras enligt vattenlagen kräver att en bäck som har förlorat sitt naturtillstånd rensas och att man rör sig inom en skyddszon, kan man vid behov avvika från kraven på skyddszon i det område som behöver rensas.

Grundförbättringar av skogsvägar och byggandet av nya skogsvägar genomförs så att det är möjligt för vandringsfiskar och andra vattenlevande organismer att röra sig fritt och så att man sörjer för vattenvården.

På förnyelseytor där vatten leds till utfallsdiken genomförs ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder.

Indikatorer  

På behandlingsområdet har skyddszonen bevarats på det sätt som kriteriet avser då markytan på över 90 procent av skyddszonens längd enligt uppföljningen är oskadad och vegetationens olika skikt och täckande förmåga kvarstår.

Då man korsat fåran har detta inte medfört betydande konsekvenser för fårans struktur och det har inte bildats fördjupningar som leder vatten i riktning mot fåran.

I samband med grundförbättringar av skogsvägar och byggandet av nya vägar har trummor och broar installerats så att det inte har skapats hinder för vandringsfiskar och andra vattenlevande organismer att röra sig i vattendragen.

På förnyelseytor där vatten leds till utfallsdiken har det genomförts ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder.

Definitioner  

Med vattendrag avses hav, sjöar, tjärnar, älvar, åar och bäckar. Som bäckar räknas även små fåror där det finns vatten året om och där det är möjligt för fiskar att röra sig. Vid identifieringen av bäckar kan man använda sig av materialet Ranta10 och materialet om laxbeståndet. 

Av orsaker som anknyter till landskapet, rekreation eller naturvård kan man röja bort buskskiktet eller små träd längs stränder intill vattendrag.  

Med växtskyddsmedel avses växtskyddsmedel enligt lagen om växtskyddsmedel 1563/2011 och enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009. 

Behandlingsområdet är en helhet som består av en eller flera beståndsfigurer eller ett område som avgränsats på karta, på vilket det utförs samma slags avverkningar eller andra skogsvårdsåtgärder huvudsakligen på hela området. 

Kraven baserar sig på den standard som uppdaterats 12.5.2011.[Lähdeviite10]

Princip 6: Miljöpåverkan 

Skogsbruket ska bedrivas så att skogens ekologiska funktioner och enhetliga karaktär upprätthålls genom att den biologiska mångfalden och därtill knutna värden, vattentillgångar, jordar, unika och känsliga ekosystem och naturtyper bevaras. 

… 

6-3. Ekologiska funktioner och värden ska bevaras intakta, förstärkas eller återskapas. Till dessa hör bland annat: 

a) Skogsföryngring och succession. 

b) Genetisk mångfald, art- och ekosystemdiversitet. 

c) Naturliga kretslopp som påverkar skogsekosystemets produktivitet. 

… 

6.3.3 S Skogsägaren får driva energivirke på torr mo och bördigare växtplatser samt motsvarande torvmoar. 

6.3.3.1 S Vid drivning av energivirke ska minst 30 % av avverkningsresterna lämnas kvar, jämnt utspridda över avverkningsytan. Alla stående och fallna döda (förmultnande) träd med en diameter på mer än 10 cm ska lämnas kvar intakta. 

6.3.3.2 S Minst 25 st stubbar med en diameter på minst 15 cm ska lämnas odrivna per hektar (på ler- och siltjordar minst 50 st stubbar/ha) jämnt utspridda över avverkningsytan. Om möjligt ska stubbar av flera olika trädslag sparas. Stubbar som är mindre än 15 cm i diameter och gamla förmultnande stubbar ska sparas. 

6.3.3.3 S Vid stubbrytning ska en minst 3 meter bred buffertzon lämnas runt kvarvarande skogsbruksmässigt värdefulla träd och diken. 

6.3.3.4 S Stubbar ska inte brytas på grundvattenområden. 

Kommentar: Alla former av arbetsprocesser som ingår i drivning av energived ska uppfylla alla tillämpliga krav i standarden (livsmiljöer, vattendragens skyddszoner osv.). 

Kommentar: Denna indikator förbjuder inte drivning då det föreligger risk för betydande svamp- och insektskador (lagen om bekämpning av insekt- och svampskador i skog 263/1991) eller från omfattande skadeområden där en stor del av träden dött. 

Verifikat: Skogsbruksplanen, arbetsinstruktioner, fältkontroll. 

6-5. Skriftliga riktlinjer ska utarbetas och tillämpas för att kontrollera erosion, minimera skogsskador vid avverkning, vägbyggen och alla andra mekaniska störningar samt för att skydda vattentillgångar. 

6.5.1 S Skogsägaren ska lämna en skyddszon vars bredd bestäms av topografin och jordmånen runt vattendrag (inklusive havsstränder) och småvatten. Bredden på skyddszonen ska vara minst: 

a) 10 m vid dammar och sjöar 

b) 15 m vid bäckar, åar och havsstränder 

c) 30 m vid flador och glosjöar

6.5.1.1 S Skogsavverkning, markberedning, dikning och stubbrytning är inte tillåten på skyddszonen. Skogsmaskiner ska inte köras på skyddszonen utom vid nödvändig överfart. Kommentar: Avverkningar som uppenbart görs i restaurerings- eller naturvårdssyfte kan göras på skyddszonen.  

Verifikat: Skogsbruksplanen, arbetsinstruktioner, fältkontroll, intervjuer. 

Betydande kulturminnesmärken är skyddade enligt fornminneslagen (295/1963) och kallas då fornlämningar. Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt.

Registret gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Mer information hittas på Kulturmiljöns tjänsteportal(extern länk).

Om det på ditt arbetsområde finns en känd, fast fornlämning (ett objekt som omfattas av fornminneslagen) som har ritats in på arbetskartan, eller om du misstänker att du har hittat en, följ då råden nedan. Samma råd kan också tillämpas beträffande sådana kulturminnesmärken där markägaren själv har rätt att avgöra om minnesmärket ska bevaras. 

• Om du stöter på fornlämningen oväntat, ta kontakt med den som gjort upp drivningsplanen.  
• Kontrollera att skogsägaren och alla aktörer på arbetsområdet är informerade om objektet. 
• Se till att fornlämningen är ordentligt utmärkt, till exempel med fiberband, innan arbetet inleds. Justera avgränsningen vid behov när arbetet framskrider. 
• Kör aldrig över ett fornminne med skogsmaskiner. 
• Lagra inte hyggesrester eller virke på ett fornminne.  
• Om det uppstår frågetecken kring hur fornlämningen ska beaktas i praktiken, ta kontakt med Museiverket. 

Vid gallringsavverkningar ska du också beakta följande 

• Avlägsna alla levande träd och buskar som växer på fornlämningen i samband med avverkning, röjning och plantskogsvård. Trädrötterna skadar fornminnet. 
• Fäll inte träd på fornminnet. 
• Lämna inte naturvårdsträd på fornminnesområden. Då träden växer och faller omkull kan rötterna skada fornlämningen.  
• Lämna om möjligt högstubbar kring fornlämningen. Högstubbarna signalerar i decennier framöver var fornlämningen finns. 

Vid slutavverkningar ska du också beakta följande 

• Avgränsa markberednings- och stubbtäktsområdet så att fornlämningen faller utanför. 
• Utför inte sådd eller plantering på ett fornminnesområde. 

Naturvårdsträd och död ved  

• Avverka inte de naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd som lämnades vid den föregående slutavverkningen.  
• Lämna om möjligt stammar, toppar och kvistar av fällda aspar kvar i skogen.  
• Lämna (över 10 cm tjock) död ved*) kvar i skogen och undvik att söndra lågor, särskilt om de är grova.  
• Om det inte förekommer död ved, gör några högstubbar av lövträd. Lämpliga träd för det här ändamålet är bl.a. krokiga och flerstammiga träd som är besvärliga att avverka. 

Blandskog och viltbuskage 

• Undvik en alltför ensidig behandling av beståndet. Sälg, al, asp och rönn upprätthåller mångfalden i skogsmiljön.  
• Lämna om möjligt ett lövinslag på barrskogsdominerade objekt, på momark i första hand vårtbjörk. Lämna om möjligt tallar i granbestånd och på motsvarande sätt granar i tallbestånd. 
• Lämna några viltbuskagen bestående av undertryckta granar och andra träd som skydd för skogshöns och annat vilt. Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar.  
• Lämna en del buskage utan åtgärd på lämpliga ställen, t.ex. fuktiga sänkor, stenbunden mark, bergknallar och övergångszoner. De sistnämnda hittar man bland annat mellan torv- och fastmark samt mellan skog och åker.  

*) I det här sammanhanget avser man inte torrfuror som är tillskapade för ekonomiska syften och inte heller dött, färskt virke av barrträd i de fall där kvarlämnandet skulle stå i strid med lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013).