Drivning av energived i skött och oskött gallringsskog

Sett ur skogsägarens synvinkel kan försäljningen energived skilja sig en del från försäljningen av gagnvirke, där man får betalt per fastkubikmeter. Olika aktörer kan använda olika mätningssätt och -metoder och betalningsrutiner vid handel med energived, vilket skogsägaren bör ta i beaktande vid virkesförsäljningen.

• För slanor och helträd används ofta fastkubikmeter som betalningsgrund.  
• För grot och stubbar från förnyelseytor är det vanligt att ersättningen är bunden till mängden gagnvirke som tagits ut.  
• Priset på energiveden kan också sättas baserat på dess energiinnehåll (megawattimme, MWh).

Vid försäljning av energived är det bra att avtala om:  

• hur och när energiveden drivs ut och mäts
• var energiveden lagras och hur länge
• när virkespartiet övergår i köparens ägo

Ägaren ansvarar till exempel för de lagstadgade förpliktelser som rör lagringen av virke, bland annat de åtgärder som krävs för att insektskador ska kunna undvikas.

Bestämmelserna rörande  mätning av energived hittas i lagen om mätning av virke (414/2013, ändrad: 566/2014 och 725/2016), i jord- och skogsbruksministeriets förordningar (1323/14/2013 och 1014/2017) och för omräkningstalen i Naturresursinstitutets föreskrifter.

Innan mätningen av energived utförs måste man enligt lagen (21§) komma överens om följande saker: 

• parterna i mätningen, vilka 

     1.          vid överlåtelsemätning är säljaren och köparen 

     2.          vid arbetsmätning är arbetstagaren och arbetsgivaren 

     3.          vid entreprenadmätning är entreprenören och entreprenadgivaren 

• uppgifter som specificerar mätobjektet 
• mätmetoden och mätaren 
• vem som ska betala kostnaderna för mätningen 
• måttenheten. 

Parterna i en mätning rekommenderas att avtala om när slutmätningen senast ska utföras. Parterna kan avtala om delmätning av mätpartiet, varvid de olika delarna av partiet kan mätas vid olika tidpunkter. Det är skäl att redan i virkesförsäljningsavtalet nämna hur man avser att mäta den energived som drivs ut. 

I mätningsförrättningen ingår mätning av energivedspartiet och uträkning av resultatet samt uppgörande och översändande av (mätprotokollet) mätbeskedet till mätningsparterna. Mätprotokollet måste förvaras i fem år efter mätningsförrättningen. 

Den mest allmänna mätmetoden vid drivning av energived är vägning, och vid behov omräkning av vikten till volymenheter. Vid överlåtelse-, arbets- och entreprenadmätning används i första hand följande storheter och enheter:

• volym: fastkubikmeter (m³) eller ramvolym (m³)
• vikt: färskvikt (kg) eller torrvikt (kg)

För att fastställa den fasta volymen används oftast EPPU-kalkylatorn för mätningsberäkningar. Mätningen av energived kan också ske i form av mätning av flis och kross. Fastvolymen för kvistat och okvistat klenvirke kan också fastställas genom travmätning.  

Noggrannare anvisningar för mätning av energived hittas på Naturresursinstitutets webbsidor:  

· Handbok för mätning av energived (extern länk, på finska)(extern länk) 

· EPPU(extern länk)(extern länk) – räknare för mätning av energived  

• Det är svårt att utföra en noggrann mätning av energived. I olika skeden av anskaffningskedjan mäts energiveden på olika sätt. I ett parti med energived sker det mängd förluster i hanteringens olika skeden och under lagringen också förluster av torrsubstans. Dessutom kan väderförhållandena och skillnaderna i noggrannhet mellan olika mätmetoder förorsaka variation i mätresultaten. I praktiken minskar den uppmätta mängden energived under leverans och hantering.  
• Mätning av energiinnehållet och värmevärdet faller inte inom ramen för lagens tillämpningsområde. Hur de fastställs behandlas i kvalitetsdirektiven för träbränslen.

[Lähdeviite9].  

Lagen om mätning av virke (414/2013) berör också energived och förpliktigar till egenkontroll av mätningen. Till den egenkontroll som utförs av skördarförare hör att följa upp funktionen hos mätinstrumentet, kalibrering och inställning av instrumentet, samt granskning och dokumentation av mätresultatet.  

Resultaten av de mätningar som hör till egenkontrollen ska bevaras i minst två år efter att kontrollen utförts. 

De föreskrifter som gäller virkesmätning finns samlade på Naturresursinstitutets webbsida.(extern länk)

Värmeverken betalar för den energimängd (MWh) som skogsflisen innehåller. Ju torrare energiveden är, desto lönsammare är hela anskaffningskedjan för energived. Det här innebär att energiveden borde fås att torka så bra som möjligt före leveransen till värmeverket. Energived av hög kvalitet innehåller inte heller främmande material, som t.ex. stenar.  

För att det ska löna sig att driva ut energived bör objektet fylla följande kriterier:

• över 2 500 stammar per hektar
• trädhöjd minst 10 m
• trädens medeldiameter 10-16 cm
• stammens medelvolym 40 liter
• drivningsområdets storlek minst 2 ha
• uttag minst 40–50 m³/ha.

Kvistad slana

Drivning av kvistade slanor skiljer sig inte mycket från drivning av gagnvirke. Den här metoden lämpar sig med tanke på näringshushållningen och andra hållbarhetsaspekter för samtliga gallringsobjekt i ekonomiskogar.  

Medelvolymen för de avverkade stammarna är över 40 liter och diameter på brösthöjd 9-10 cm. Kvistningen höjer flisets kvalitet betydligt.  

Avverkningen kan också utföras i form av så kallad flerträdshantering, där man med avverkningsaggregatet samlar ihop flera stammar innan de kapas och läggs i hög. Flerträdshantering lämpar sig inte för avverkning av gagnvirke med maskinmätning, eftersom mätning och kapning inte sker tillräckligt noggrant. Dessutom resulterar kvistningen av flera stammar samtidigt i allmänhet inte i tillräckligt god kvalitet på massaveden. 

Vid helträdsavverkning drivs hela trädet ut, inklusive kvistar och barr. Metoden lämpar sig bra vid iståndsättning av ung skog där det finns gott om klena stammar. Ungefär två tredjedelar av de näringsämnen trädet innehåller finns i barren och bladen. Om alla kvistar avlägsnas i samband med helträdsavverkning kan beståndets tillväxt sjunka med 5-13 % under de kommande 10-20 åren [Lähdeviite10][Lähdeviite11][Lähdeviite12]. Om helträdsavverkningen utförs på bördig mark och i enlighet med rekommendationerna, det vill säga att en del av kronmassan och kvistarna lämnas kvar i skogen, påverkas tillväxten i mycket liten utsträckning.  Helträdsavverkning rekommenderas inte på kargare ståndorter och på objekt som lider av näringsobalans.

• I granskogar som lider av borbrist kan man ta ut grot och stubbar om man samtidigt säkerställer näringsbalansen genom att tillföra bor.
• På drivningsobjekt där ståndortsklassen är blåbärs- eller lingontorvmo av typ II rekommenderas PK- eller askgödsling för att förhindra att det uppstår näringsobalans.
   

Vid integrerad avverkning tas både gagnvirke och energived ut. De olika virkessortimenten läggs i separata högar. Vid integrerad avverkning kan lönsamheten förbättras ifall utfallet av gagnvirke och energived blir tillräckligt stort. Då integrerad avverkning utförs så att både energi- och gagnvirkesfraktionerna kvistas, antingen träd för träd eller genom flerträdshantering, lämpar sig metoden för samtliga gallringsobjekt i ekonomiskogar. Om energiveden tas ut delvis eller helt okvistad bör de begränsningar som rekommenderas för helträdsavverkning tillämpas. Vid integrerad avverkning är det bra att hålla i minnet att den ekonomiska lönsamheten hänger på att utfallet av de olika sortimenten blir tillräckligt stort. Om till exempel massavedsutfallet är litet kan det löna sig att lägga också massaveden bland energiveden.

Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. Störst är behovet av förröjning i klenare gallringsskog där plantskogsvården utförts bristfälligt.

Behovet av förröjning bedöms utgående från objektet och drivningsmetoden. Vid uttag av slanor är förröjning nödvändig. Vid helträdsavverkning utförs röjning däremot sällan. Det är bra att på förhand komma överens med den som utför drivningen om och hur en förröjning ska utföras.

Redan en siktröjning underlättar betydligt maskinell avverkning, minskar risken för stamskador och gör objektet mer attraktivt för virkesköpare. Förröjningen utgör en förutsättning för en lyckad drivning och kanske till och med för hela virkesförsäljningen. Innan förröjningen utförs bör man ta reda på om skogsägaren vill att det sparas underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av andra skäl, t.ex. med tanke på landskaps-, natur- eller viltvård. 

Förröjningen ska utföras i god tid, helst ett år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet, särskilt på torvjordar och andra marker med dålig bärighet och i synnerhet vid helträdsavverkning eftersom skördaren inte då lämnar toppar och kvistar på körstråket.

En förröjd stämplingspost är intressantare för en köpare och för den som utför drivningen än en oröjd. Det här visar sig ofta för skogsägaren i form av ett högre rotpris. Om skördarföraren har bra sikt (som tumregel i medeltal 30 meter) hjälper det föraren att fatta rätt beslut beträffande vilka stammar som ska fällas, och samtidigt blir drivningskvaliteten bättre. Å andra sidan kan utvecklingsduglig underväxt också ha ett ekonomiskt värde om man vill driva upp beståndet i två skikt.  

Följande regel kan användas som en vägledande indikation på behovet av röjning: 

Förröjning utförs om antalet över 2 m höga stammar är

• över 2 000 st/ha för granunderväxt 
• över 3 000 st/ha om underväxten består av olika trädslag 
• över 4 000 st/ha om underväxten består av lövträd 

Förröjning görs bara på sådan ställen på stämplingsposten där det finns ett klart behov.  

Vid anpassad förröjning fälls sådana stammar som inte duger till gagnvirke eller energived och i synnerhet sådan underväxt som hindrar sikten eller som gör det svårt för avverkningsaggregatet att nå stammen. Man ska inte röja underväxt som inte stör avverkningen eftersom det höjer kostnaderna, minskar mångfalden och försämrar levnadsförhållandena för viltet. Dessutom rekommenderas att man lämnar 4-5 viltbuskagen per hektar med tanke på djur och andra organismer.

• Röj kring gagnvirkes- och energivedsstammar. 
• Röj också sådan granunderväxt som är över 2 meter hög och som stör sikten.  
• Kapa den underväxt som växer nära en gagnvirkesstam så att stubbarna blir låga och så att stammarna faller utåt från gagnvirkesstammen sett. 
• Om granunderväxten är livskraftig och den ska utnyttjas för framtida virkesproduktion, röj då bara kring de gagnvirkesstammar som ska avlägsnas. 
• Det är bra att på lämpliga ställen lämna underväxt som viltbuskage. 

Objekt som ekonomiskt sett är lågproduktiva ska man helst lämna oröjda. Sådana är t.ex. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbunden mark och andra områden där tillväxten är långsam.  

Första gallringen kan utföras antingen som låggallring eller kvalitetsgallring. Gallringsstyrkan inverkar på tidpunkten för följande gallring. Om gallringen är kraftig, ända ned till den lägre gränsen i gallringsmallen, kommer träden diametertillväxt att bli snabbare. I sådana fall gallras beståndet i allmänhet två gånger under omloppstiden. Om man utför en svagare gallring, till det högre stamantalet i gallringsmallen, kan man behöva gallra upp till tre gånger. Då blir omloppstiden 10–15 år längre jämfört med om man gallrar två gånger.  

Första gallringen ska, beroende på huvudträdslag, stamantal och ståndort, utföras när beståndets övre höjd är 12–15 meter. För att kvaliteten inte ska försämras i det kvarstående beståndet, ska man i tall- och vårtbjörksbestånd utföra första gallringen innan kvistiga träd som hör till det härskande trädskiktet hinner börja förstöra trädkronorna hos träd som hör till det medhärskande trädskiktet och är av högre kvalitet.

På barrträdsdominerade objekt kan man lämna kvar lövträd på lämpliga platser för att få flera trädslag i beståndet. Av samma anledning är det skäl att i granbestånd alltid lämna en del tallar och på motsvarande sätt granar i tallbestånd. 

Vid första gallring som utförs som låggallring avlägsnas:

• skadade och sjuka träd  
• träd som är mindre än de härskande och medhärskande träden  
• träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen så att det i beståndet lämnas kvar välväxande träd av möjligast hög kvalitet och livskraft, och beståndstätheten följer gallringsmallarna. Som utfyllnad kan man spara mindre träd av sämre kvalitet eller träd som har lägre ekonomiskt värde och som inte hindrar huvudstammarnas utveckling eller som lämpar sig som naturvårdsträd. 
   

Kvalitetsgallring är en gallringsform som kan rekommenderas vid första gallring i tallbestånd när kvaliteten är medelmåttlig eller när beståndet i plantskogsskedet blivit bristfälligt skött. Om tallbeståndet är synnerligen grovkvistigt eller om det är av genomgående god kvalitet ger kvalitetsgallring inget större tilläggsvärde.  

Kvalitetsgallring utförs redan vid en övre höjd av 10-12 meter. Då har kvistiga träd och träd med sämre kvalitet som hör till det härskande trädskiktet ännu inte hunnit förstöra trädkronorna hos träd som hör till det medhärskande trädskiktet och som har klenare kvistar. Vid gallringen avlägsnas kvistiga, härskande träd och de medhärskande träden med klenare kvistar ges mer utrymme. Gallringsstyrkan är den samma som den som rekommenderas i gallringsmallarna.  

Kvalitetsgallring kan leda till att man behöver utföra tre gallringar i stället för två och att omloppstiden blir längre. Å andra sidan ökar produktionen av kvalitetsstock, vilket gör att den här gallringsmetoden är ett konkurrenskraftigt alternativ.  Om första gallringen med tanke på kvaliteten utförs i ett tidigt skede, minskar virkesutfallet. Enhetskostnaderna för drivningen hålls ändå rimliga i och med att man vid kvalitetsgallring avlägsnar stora, härskande träd [Lähdeviite13]. 

Om det är möjligt att utföra drivningen under barmarksperioden blir stämplingsposten mer attraktiv för virkesköpare. Nackdelen är att avverkningar som utförs under barmarksperioden utsätter barrträden för större risk att bli angripna av rotticka. Vid avverkning som utförs under barmarksperioden måste man därför vidta lämpliga bekämpningsåtgärder. Vid helträdsavverkning bör man också fästa uppmärksamhet vid tillgången till näring i marken.

Före avverkningen 

• Gör vid behov förröjning.  
• Kontrollera markens bärighet på objektet och objektets tillgänglighet. 

Vid drivningen 

• Välj drivningstidpunkt efter markens bärighet och tillgänglig maskinpark. Risken för trädskador är störst under savstigningen på våren, då lossnar barken lätt från tallar och björkar om man stöter till stammarna. 
• Följ med att grundytan (m²/ha) eller stamantalet (st/ha) inte underskrids.  I grövre gallringsbestånd (medeldiameter över 16 cm) används grundytan, i klenare gallringsbestånd (medeldiameter under 16 cm) stamantalet.  
• Gör körstråken så raka som möjligt, undvik särskilt s-kurvor. 
• Risa körstråken ordentligt så att de håller. 
• Gör stubbarna på körstråket så låga som möjligt, det minskar skotarens krängningar.  
• Om det förekommer grupper av glasbjörk som uppkommit genom skottbildning, röj antingen bort dem helt eller lämna dem orörda. Vid fällning av enskilda träd uppstår lätt skador på de kvarstående träden.  
• Se vid helträdsavverkning till att överlånga stammar som lastats på skotaren inte piskar de träd som står längs körstråket.

Vid helträdsavverkning rekommenderas att ungefär 30 % av kronmassan lämnas kvar i beståndet [Lähdeviite14]. Vid drivningen bör man sträva till att kronmassan (hyggesresterna) fördelas så jämnt som möjligt på behandlingsytan.  

Man kan säkerställa mängden kvarlämnad kronmassa med bl.a. följande metoder: 

• Den översta delen av trädkronan, omkring 1–2 meter, kapas och lämnas kvar i skogen. 
• Kronan på vart femte träd kvistas så att kvistarna blir utanför energivedshögarna och lämnas kvar i skogen. På avverkningsytan blir dessutom alltid kronmassa kvar av träd som fälls vid förröjningen, barr, löv och kvistar som faller från energivedshögarna samt kvistar och toppar som knäckts i samband med avverkningen. 
• I skogar där uttaget främst är gran eller lövträd kan man låta de okvistade träden torka på avverkningsytan i högar. Då torkar barr och löv och faller av. Torkningen höjer energiinnehållet (MWh/m³) i råvaran och kan därför rekommenderas också för objekt där en stor del av virkesuttaget är tall. Torkning av tall ger dock inte samma nytta med tanke på näringshushållningen som torkning av gran och lövträd. 

Den näring som förs bort kan man ersätta med gödselmedel, till exempel med aska. Askgödsling lämpar sig särskilt väl för torvmarker, och i vissa fall är det möjligt att få metka-stöd för askgödsling. 

Fjärrtransporten och flisningen ställer krav på lagerplatsen, som t.ex. vändplatser, bärighet och utrymme för lastning och flisning. Den utrustning som används för flisning vid väg och fjärrtransport kräver mer utrymme än vanlig virkestransport. 

Det lönar sig i allmänhet att täcka väglager där man lagrar slanor och grot. Om man täcker energiveden blir den inte våt av nederbörd och snö och is hamnar inte i flishuggen i samband med flisningen. Särskilt viktigt är det att täcka högar av grot. Kvistade och okvistade slanor blir inte lika lätt blöta under vintern som grot.  

Förlusten av torrsubstans kan vara betydande då grot lagras på ett avlägg.[Lähdeviite15]Det lönar sig inte att lagra grot vid väg längre än några månader, men på grund av praktiska orsaker som är förknippade med transporten är lagringstiden ofta längre. Vid lagring av slanor blir inte torrsubstansförlusterna särskilt stora ens vid en lagringsperiod på ett år.[Lähdeviite16] Stubbar bibehåller sina egenskaper längre än andra typer av energived vid lagring vid väg. 

På allmän väg, riksvägar (väg nr: 1-39) och stamvägar (väg nr: 40-99) är all hantering och lagring av virke på vägområdet förbjudet, liksom också stickvägslager. Skogsbilvägar som utgår från en riks- eller stamväg bör alltid vara försedda med en vändplats. Om man avviker från den här regeln måste man ha tillstånd från NTM-centralen.  

Också beträffande vägar av lägre vägklass är det skäl att kontakta den lokala vägmästaren. Förutom i ovannämnda fall, är lastning av virke också förbjudet på sträckor där det är förbjudet att stanna och längs vägar där den största tillåtna hastigheten överstiger 80 km/h.  

Om man vill göra en ny väganslutning kräver det tillstånd, även om anslutningen är tillfällig. Tillståndet beviljas av NTM-centralen, som också ger anvisningar för hur den nya anslutningen bör byggas eller en existerande anslutning förbättras. På lagerplatsen och vid anslutningen bör sikten vara tillräcklig med tanke på trafiktätheten och hastighetsbegränsningarna. Det här gäller både allmänna och privata vägar. Flisning av energived är förbjuden vid allmän väg. 

Valet av lagerplats har stor betydelse med tanke på energivedens kvalitet. Stubbarna bör transporteras bort från lagerplatsen inom högst två eller två och ett halvt år, beroende på när drivningen utförts.

En bra lagerplats för energived har följande egenskaper: 

• det finns tillräckligt utrymme (se tabellen nedan) 
• terrängen är plan och bärig  
• platsen är öppen och utsatt för vind och gärna högre än den omkringliggande terrängen, faktorer som gör att energiveden torkar snabbare 
• det inte finns några el- eller telefonlinjer i omedelbar närhet av vältan (se tabellen nedan) 
• den är inte placerad på en vändplats som försvårar lastningen  
• den är inte placerad i en brant backe eller kurva 
• det finns varken stenar, stubbar eller träd som stör maskinerna eller blir under vältan 
• den är inte placerad ovanpå fungerande diken (det minskar risken för att näringsämnen ska sköljas ut i vattendrag)  
• den ligger inte i närheten av byggnader med tanke på brandskyddet och bullret från flisningen.  

1. Vändplatsens och vägens bärighet bör vara tillräckliga. 
2. Det måste finnas platser där den övriga trafiken kan väja eller köra om. 
3. Vältan måste finnas inom kranens räckvidd vilket innebär att gripstället bör ligga högst 7 meter från vägkanten. 
4. Om vältan är placerad längs en stickväg, måste man lämna ett utrymme på minst 15 meter för flishuggen bakom vältan och vältans framsida ska ligga minst 6 meter från huvudvägen. Man börjar bygga vältan på den sida huvudvägen ligger.  

Lagring av slanor och helträd

• Lägg kraftiga underslag under vältan, då blir luftcirkulationen bättre under vältan.
• Sätt sneda mellanslag med ca 5 meters mellanrum.
• Sätt horisontella mellanslag i vältans riktning när vältan har nått halva höjden.
• Gör vältan så hög som möjlig, men högst 5 meter hög, och se till att den inte kan rasa.
• Rada stammarna med rotändan mot vägen, gärna så att de pekar mot söder.
• Se till att det inte kommer främmande föremål i vältan
• Skapa ett ungefär en meter långt överhäng mot vägen av de översta lagren i vältan, det skyddar resten av vältan mot väta.
• Täck in vältan.
• Bred ut täckpappet så att övre delen av vältan täcks helt och hållet och dessutom en halv meter av sidorna åt alla håll.
• Placera ett antal griphögar med energived ovanpå täckpappet så att pappet hålls kvar.
• Fäst lappar på vältan som innehåller varningar och ägarinformation.

Vältans ägare:

• Ta i beaktande de begränsningar som lagen om bekämpning av skogsskador ställer då över hälften av volymen i vältan består av barrträd som har en diameter över 10 cm.

Kvalitetskraven för skogsflis och de provtagnings- och mätmetoder som används vid kvalitetskontrollen finns beskrivna i VTT:s kvalitetsdirektiv för trädbränslen (VTT-M-07608-13) [Lähdeviite9]. 

Stora anläggningar kan hantera rätt fuktigt bränsle, men i mindre anläggningar borde fukthalten underskrida 40 %. Värme- och kraftverken betalar för skogsflisen enligt dess energiinnehåll. I färsk ved är fukthalten i medeltal 50-60 %.

Skogsflisens kvalitet bestäms på basis av flisens egenskaper, bl.a. 

• fukthalt
• effektivt värmevärde på förbrukningsplatsen 
• energitäthet på förbrukningsplatsen 
• levererad energimängd 
• lösvolym
• fraktionsfördelningen hos flisbitarna
• mängden barr

Fuktigheten har en stor betydelse för lönsamheten för flisleverantören. Den som använder flisen betalar i allmänhet för energiinnehållet, dvs. megawattimmar (MWh). Ju fuktigare råvaran är, desto lägre är energiinnehållet och desto mindre intäkter ger flisleveransen. 
Fuktig skogsflis orsakar också problem med hanteringen på vintern när den fryser, vilket ökar transportkostnaderna märkbart. Fuktig skogsflis brinner ofullständigt, vilket gör att utsläppen av kolmonoxid, kolväten och partiklar ökar. Man kan påverka fukthalten i skogsflisen och därmed lönsamheten i hela transportkedjan om drivningen, lagringen på hygget, väglagringen, flisningen och fjärrtransporten sköts på rätt sätt.   

Mängden orenheter i form av jord, is, snö och främmande föremål har en betydande inverkan på skogsflisens kvalitet. Orenheter av det här slaget förorsakar problem både vid flisningen och vid bränningen. Det kan uppstå stora förluster på grund av orenheterna, flishuggen kan till exempel gå sönder.

Orenheter kan hamna bland flisen bland annat i griphögarna vid lastningen på hygget. Dessutom kan sten, sand och skräp hamna i vältan under vintern då vägen plogas. Jordmaterial är att problem särskilt vid produktion av stubbkross, eftersom jord lätt följer med när stubbarna bryts och transporteras.

Skogsflisens kvalitet påverkas också av råvaran. Flis som framställs av kvistade slanor håller vanligen en jämn kvalitet. Om flisen däremot tillverkas av helträd eller grot kan bitstorleken variera och det kan förekomma långa pinnar bland flisen. Målsatt storlek för flisbitarna är i allmänhet 30-40 mm. Om det kommer långa pinnar med i flisen kan de leda till problem i transportörerna vid kraftverket och i andra skeden av hanteringen. Om flisbitarna är för små och det finns för mycket fina partiklar kan springorna i värmepannans roster täppas till.   

De kemiska egenskaperna, bl.a. klorhalten, inverkar också den på skogsflisens kvalitet. Klor orsakar nedsmutsning och korrosion i värmeverkens överhettare. Man kan förhindra korrosion genom att använda bränslen som innehåller svavel, såsom torv, tillsammans med skogsflisen.  

Klorhalten är störst i barr. Därför rekommenderas att hyggesresterna först torkas på förnyelseytan så att en stor del av barren torkar och faller redan där. Det här är till fördel också med tanke på markens näringshushållning. Under torra förhållanden på sommaren faller granbarren vanligen av inom en månad av lagring på hygget. Tallbarr faller inte av lika lätt, vilket innebär att tallarna måste kvistas om man vill slippa barren. 

För att skogsflisen ska fungera bra som bränsle, ordna drivningen och lagringen vid väg så att: 

• kvistningen av slanorna har gjorts på det sätt som kvalitetskraven på flisen förutsätter 
• gröna barr och blad inte hamnar bland energiveden 
• det inte finns orenheter såsom jord bland energiveden. Detta är särskilt viktigt vid drivning av stubbar 
• energiveden torkar så snabbt som möjligt och hålls torr också vid väglagret 
• torr energived inte lagras längre än nödvändigt 
• vältorna är tillräckligt stora så att ytan som blir våt av nederbörd är så liten som möjligt, relativt sett
• snö inte hamnar i vältan i samband med snöplogning. 

För att få så hög kvalitet på flisen som möjligt är det också viktigt att flishuggen och särskilt dess bett är i gott skick. 

Det finns goda förutsättningar för ett gott drivningsresultat om

• plantskogsröjning utförts i plantskogsstadiet
• utgångstätheten i beståndet når upp till den gallringsgräns som anges i rekommendationerna för skogsvård
• underväxt som försvårar avverkningen har avlägsnats vid behov
• drivningstidpunkten har valts så att man beaktat bärigheten och maskinparken
• drivningstidpunkten och lagerplatsen har valts så att de fyller kraven med tanke på fjärrtransporten
• helträdsavverkning utförs bara på det slag av objekt som anges i rekommendationerna.

Naturvård

• naturobjekt
• naturvårdsträd
• död stamved
• inslag av lövträd/blandskog
• viltbuskage

Övrigt 

• körstråksavstånd minst 19 m, körstråksbredd
  • på mineraljordar under 4,6 m
  • på torvmark under 5,1 m
• förstärkning av bärigheten särskilt på huvudkörstråk och lagerområden
• tätheten i det kvarstående beståndet följer målsättningarna
• bekämpning av rotticka på riskområden
• skyddszoner för vattenvård
• lagring och täckning som underlättar torkningen

Om ett bestånd är oskött, är det bäst att utföra första gallring tidigare än normalt för att trygga tillväxten hos de bästa träden. Virkesdrivningen kan i allmänhet utföras maskinellt, men förröjning är vanligen alltid nödvändig. Om träden är klena, beståndet är tätt och utfallet av gagnvirke litet, är ett alternativ att i stället utföra en motormanuell röjning.

För skogsägaren är det i de flesta fall ekonomiskt mer lönsamt att sätta beståndet i skick jämfört med att låta det växa vidare utan att gallra det. En förutsättning för att det här ska lyckas är emellertid att det finns åtminstone 400-500 jämnt fördelade, livskraftiga barrträd eller björkar per hektar som potentiellt kan utvecklas till stockstammar. I norra Finland räcker det med ett något mindre antal. I annat fall bör man överväga att låta beståndet växa vidare utan att gallra det, och sedan göra en slutavverkning då tillväxten börjar avta, i praktiken vid 40-50 års beståndsålder.

Vid drivning av energived i unga, oskötta bestånd eftersträvas samma kvalitet som om beståndet varit skött. Detta kan emellertid innebära en utmaning om utgångspunkten varit ett mycket tätt bestånd med uppkörda kronor. Här nedan listas ett antal tips med vars hjälp drivningens kvalitet kan hållas hög:  

• underväxt som stör avverkningen har vid behov röjts bort
• drivningstidpunkten har valts utgående från markens bärighet och maskintypen
• drivningstidpunkten och lagerplatsen har valts så att fjärrtransportens krav fyllts 
• helträdsdrivning har utförts endast på den typ av objekt som anges som lämpliga i skogsvårdsrekommendationerna 
• kvaliteten på det kvarstående beståndet uppfyller eller ligger nära målsättningarna 
• på riskobjekt har bekämpning av rotticka utförts om avverkningen utförts under en årstid då risk för spridning föreligger
• markskador har kunnat undvikas
• man har strävat till att undvika stamskador
• bredden på och avståndet mellan körstråken följer skogsvårdsrekommendationerna
• näringshushållningen har ombesörjts vid helträdsdrivning.

Mätning av energived regleras i virkesmätningslagen (414/2013, ändrad: 566/2014 och 725/2016), jord- och skogsbruksministeriets förordningar (1323/14/2013  och 1014/2017) och i Naturresursinstitutets föreskrifter gällande konverteringstal.

Innan mätningen av energived utförs måste man enligt lagen (21§) komma överens om följande saker: 

1. parterna i mätningen, vilka 

• vid överlåtelsemätning är säljaren och köparen 
• vid arbetsmätning är arbetstagaren och arbetsgivaren 
• vid entreprenadmätning är entreprenören och entreprenadgivaren 

2. uppgifter som specificerar mätobjektet 
3. mätmetoden och mätaren 
4. vem som ska betala kostnaderna för mätningen 
5. måttenheten. 

Lagen om mätning av virke (414/2013) berör också energived och förpliktigar till egenkontroll av mätningen. Till den egenkontroll som utförs av skördarförare hör att följa upp funktionen hos mätinstrumentet, kalibrering och inställning av instrumentet, samt granskning och dokumentation av mätresultatet.  

Resultaten av de mätningar som hör till egenkontrollen ska bevaras i minst två år efter att kontrollen utförts. 

De föreskrifter som gäller virkesmätning finns samlade på Naturresursinstitutets webbsida.(extern länk)

Lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013, ändrad: 228/2016) och den därtill hörande statsrådsförordningen (264/2016) stipulerar att bekämpning av rotticka är obligatorisk vid avverkningar i södra och mellersta Finland mellan början av maj och slutet av november. 

Lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) innehåller stadgar som syftar till att minska skogsskador och upprätthålla skogarnas hälsotillstånd genom att begränsa tiderna då lagring av virke i skogen är tillåtet. Lagen tillämpas på skador i skogen, terminal- och fabrikslager samt avverkningsplatser och mellanlager, oberoende av läge. Finlands skogscentral är övervakande myndighet.

I lagen om bekämpning av skogsskador stipuleras inom vilken tid stubbar bör transporteras bort från förnyelseytan eller avlägget. Om det finns mer än 10 fastkubikmeter av tall- eller granstubbar ute på ytan eller på avlägget bör de transporteras bort  

    1.         inom två år efter stubbrytningen, om arbetet utförts före den 1 augusti. 

    2.         inom två och ett halvt år efter stubbrytningen, om arbetet utförts i augusti eller senare.

Vid drivning av energived måste lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) följas. Enligt den här lagen bör en yrkesmässig verksamhetsutövare känna till de lagbestämmelser som gäller borttransport av virke, skadade träd, stamdelar av tall och gran och stubbar samt lagring av virke. 

En yrkesmässig verksamhetsutövare är skyldig att göra en anmälan om egenkontroll till Skogscentralen om det är risk att lagens krav inte uppfylls. En sådan här situation kan till exempel uppstå på grund av extrema naturförhållanden, då det kan vara omöjligt att transportera bort virkespartiet från skogen inom utsatt tid.   

En anmälan om egenkontroll(extern länk) enligt lagen om skogsskador kan fyllas i på Skogscentralens hemsidor.

Arbetarskyddet vid drivning av energived regleras i första hand av arbetarskyddslagen (738/2002) och statsrådets förordning om säkerheten i drivningsarbete  (749/2001). 

En drivningstrakt är ofta en så kallad gemensam arbetsplats där anställda har olika arbetsgivare. På en gemensam arbetsplats bör man följa särskilda bestämmelser. Det är speciellt viktigt att beakta ansvarsfrågorna och försäkra sig att kommunikationen fungerar. [Lähdeviite17]

I statsrådets förordning om säkerheten i drivningsarbete ingår bland annat följande krav:

• En arbetsgivare som innehar en drivningstrakt skall sörja för att de underentreprenörer som arbetar inom den samt deras arbetstagare får behövliga uppgifter om frågor som gäller arbetarskyddet. 
• Över drivningstrakten skall uppgöras en plan, inkluderande en karta. Ur dessa ska framgå faromoment såsom stup, områden med dålig bärighet, elledningar och andra faktorer av betydelse för arbetarskyddet. Kartan ska också visa drivningstraktens gränser, mellanavlägg och de huvudsakliga transportriktningarna. 
• Vid planeringen och utmärkningen av upplagsplatser ska utrymmesbehovet och trafiksäkerhetskraven för den utrustning som används beaktas. En drivningstrakt som gränsar till en allmän färdled ska utmärkas på ett synligt sätt för att varna andra som rör sig på området.  
• Arbetsgivaren ska meddela arbetstagarna hur kontakterna mellan arbetsledningen och arbetstagarna liksom också arbetstagarna sinsemellan har ordnats. Arbetstagaren ska omedelbart meddela arbetsgivaren och övriga berörda arbetstagare om han är tvungen att avvika från praxis i fråga om kontakter eller om han är tvungen att ensam utföra farliga service- eller reparationsarbeten på maskiner.  
• I en drivningstrakt där maskiner används ska det säkerhetsavstånd som anges på maskinen iakttas. Arbetstagarna ska under fällningsarbete normalt vara på minst två stamlängders avstånd från varandra. Maskinarbetet bör upphöra om det finns människor inom farozonen.
• När drivningsarbete utförs nära en elledning ska man se till att maskinerna, anordningarna eller virke som lastas inte befinner sig närmare elledningarna än vad minimiavstånden förutsätter. Virkeslager ska placeras på så långt avstånd från elledningarna att minimiavståndet bibehålls (avstånden hittas i avsnittet "Planering av avlägg för energived"). 
• Arbetsgivaren måste skaffa arbetstagaren den personliga skyddsutrustning som nämns i förordningen. 
• I en drivningstrakt ska finnas behörig beredskap till första hjälpen.  

Dessutom bör bland annat följande säkerhetsfaktorer beaktas vid drivningsarbetet:

• Maskiner, anordningar och säkerhetsutrustning bör vara godkända att användas för ifrågavarande ändamål.  
• Mörkerarbete förutsätter att arbetsmaskinen har tillräcklig belysning. 
• Vid eventuell hantering av bekämpningsmedel bör tillverkarens säkerhetsanvisningar följas.  
• Vid bekämpning av rotticka genom stubbehandling bör maskinföraren ha växtskyddsexamen. Utbildningen bör förnyas vart femte år (se Tukes webbsidor(extern länk)).  
• Avverkning av stormskadad skog kräver särskild försiktighet. Direktiv för detta hittas bland annat på Finlands skogscentrals webbsidor. (extern länk)

Dessutom bör man vid flisning fästa uppmärksamhet vid det hälsovådliga damm som uppstår i samband med flisningen. Hyttens dörrar och fönster bör hållas stängda medan arbetet pågår. Hyttens friskluftsfilter bör rengöras och bytas i enlighet med tillverkarens föreskrifter.  

• Var försiktig då du stiger upp i eller ned från hytten.
• Undersök körrutten på förhand, särskilt om terrängen är snötäckt eller svårframkomlig.
• Var uppmärksam på hinder i närheten och välj körlinjen så att du beaktar terrängen och kantträden.
   
• Sträva till att i sluttningar lasta virket från än lägre punkt än själva virkes- eller energivedshögen. Om högen ligger lägre ned eller långt ifrån, dra då högen längs marken innan du lyfter den.
• Lagra inte virke under elledningar.
• Följ säkerhetsavståndet och stanna maskinen om det kommer människor inom farozonen, dvs. under 20 m från skotaren.

Mer information om arbetarskyddet inom skogssektorn: 

• Arbetarskyddscentralen (på finska)(extern länk)

Mer information om hantering av arbetsmiljörisker vid flisning vid väg: 

• Arbetshälsoinstitutet (på finska)(extern länk)

Vid drivning av energived i gallringsbestånd bör samma kriterier följas som vid annan avverkning. I PEFC ingår dessutom direktiv gällande val av objekt för helträdsdrivning. Enligt dessa kan helträdsdrivning utföras på följande objekt:  

• torr mo och bördigare mineraljordar och motsvarande torvjordar. Om granens andel av stamantalet överstiger 75 % före gallringen bör man dock avstå från helträdsdrivning.  
• helträdsdrivning kan utföras i granbestånd som lider av borbrist om man samtidigt ser till att utföra borgödsling av beståndet så att näringsbalansen återställs.  

Vid drivning av energived i gallringsbestånd bör samma kriterier följas som vid annan avverkning. Energived bör inte tas ut på ståndorter som är kargare än torr mo och motsvarande ståndorter på torvjordar.

Dessutom bör man vid helträdsdrivning se till att 

• cirka 30 % av kronmassan lämnas kvar, jämnt utspridd på figuren
• alla stående eller liggande döda träd med en diameter över 10 cm lämnas kvar i skogen och man undviker att skada dem vid drivningen
• då åtgärder utförs ska samtidigt framkomligheten längs friluftsleder, möjligheterna att idka jakt, viltvård och insamling av bl.a. bär och svamp tryggas.

Betydande kulturminnesmärken är skyddade enligt fornminneslagen (295/1963) och kallas då fornlämningar. Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt.

Registret gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Mer information hittas på Kulturmiljöns tjänsteportal(extern länk).

Om det i drivningstrakten finns en känd, fast fornlämning (ett objekt som omfattas av fornminneslagen) som har ritats in på arbetskartan, eller om du misstänker att du har hittat en, följ då råden nedan. Samma råd kan också tillämpas beträffande sådana kulturminnesmärken där markägaren själv har rätt att avgöra om minnesmärket ska bevaras. 

• Om du stöter på fornlämningen oväntat, ta kontakt med den som gjort upp drivningsplanen.  
• Kontrollera att skogsägaren och alla aktörer i drivningstrakten är informerade om objektet. 
• Se till att fornlämningen är ordentligt utmärkt, till exempel med fiberband, innan arbetet inleds. Justera avgränsningen vid behov när arbetet framskrider. 
• Kör aldrig över enfornlämning med skogsmaskiner. 
• Lagra inte hyggesrester eller virke på en fornlämning.  
• Om det uppstår frågetecken kring hur fornlämningen ska beaktas i praktiken, ta kontakt med Museiverket. 

Vid gallringsavverkningar ska du också beakta följande 

• Avlägsna alla levande träd och buskar som växer på fornlämningen i samband med avverkning, röjning och plantskogsvård. Trädrötterna skadar fornminnet. 
• Fäll inte träd på fornlämningen. 
• Lämna inte naturvårdsträd på fornminnesområden. Då träden växer och faller omkull kan rötterna skada fornlämningen.  
• Lämna om möjligt högstubbar kring fornlämningen. Högstubbarna signalerar i decennier framöver var fornlämningen finns. 

Vid slutavverkningar ska du också beakta följande 

• Avgränsa markberednings- och stubbtäktsområdet så att fornlämningen faller utanför. 
• Utför inte sådd eller plantering på ett fornminnesområde. 

Naturvårdsträd och död ved  

• Avverka inte de naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd som lämnats vid slutavverkningen.  
• Lämna om möjligt såväl stammar som kvistar och toppar av lövträd, speciellt asp, kvar i beståndet.  
• Lämna kvar grov död ved (över 10 cm) i beståndet. Undvik att skada lågor.
• Om det inte finns någon död ved i beståndet, kapa några lövträdsstammar till högstubbar. De får gärna vara krokiga eller flerstammiga, eftersom de då också skulle vara besvärliga att avverka.  
• Lämna en del lövträd kvar vid energivedsdrivningen så att det i framtiden uppstår grova lövträdsstammar.

Blandskog och buskage

• Variera behandlingsmetod i olika delar av beståndet. Sälg, al, asp och rönn upprätthåller mångfalden och de stör inte huvudbeståndet så länge de förekommer i måttliga mängder.  
• Lämna ett lövträdsinslag i barrträdsdominerade bestånd, på mineraljord i första hand vårtbjörk. Lämna om möjligt tallar som inslag i granbestånd och granar i tallbestånd.  
• Lämna buskagen av granunderväxt och andra träd som skydd för skogshönsfåglar och annat vilt. Storleken på buskagena kan variera mellan några få undertryckta granar till flera ar stora buskagen. 
• Lämna gärna orörda buskagen i små, fuktiga sänkor, blockområden, bergbunden mark och övergångszoner. Till övergångszonerna hör bl.a. bryn mellan momark och torvmark samt mellan skog och åker.  

* I detta sammanhang avses med död ved inte tillskapade torrfuror som man låtit torka med tanke på att nyttja dem ekonomiskt och inte heller färska barrträdsstammar i sådana fall där lämnandet av dem skulle bryta mot lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013). 
 

Naturvården har skötts väl då

• grov död ved (torrakor och lågor) lämnats kvar i beståndet och de är oskadade
• lövträd som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom asp, sälg och al, har lämnats som naturvårdsträd
• befintliga grupper av naturvårdsträd har lämnats orörda
• lövträdens andel i barrträdsdominerade bestånd motsvarar skogsägarens mål och eventuella certifieringskriterier
• skyddszoner mot vattendrag har beaktats
• eventuella specialobjekt, såsom natur- eller kulturobjekt har beaktats
• framkomligheten längs stigar och transportleder har bevarats.

Drivning av energived minskar trädens konkurrens om ljus, vatten och näringsämnen, särskilt i övertäta bestånd, vilket gör att beståndet växer bättre och får större motståndskraft mot skadegörare [Lähdeviite18].  

Precis som vid annan gallring bör man också vid drivning av energived sträva till att förebygga alla slags skogsskador.
 

Mer information: Bekämpning av rotticka vid avverkning(extern länk)