Förnyelseavverkning inför skogsodling

Förnyelseytan bör avgränsas så att den följer ståndorterna och terrängen. Naturliga gränser i skogsbestånd är framför allt bäckar, svackor, torvmarker, blockfält, berg samt plantskogar och klenare gallringsbestånd som gränsar till bestånd som ska förnyas. Om förnyelseytans gränser är otydliga eller om det på ytan finns specialobjekt som ska tryggas, är det synnerligen viktigt att märka ut dem i terrängen med granna fiberband.

I kanten av torvmarker och i skogsbryn är det bra att utföra avverkningarna så att övergångszonernas värde för viltet, skogens mångfald och landskapet bevaras. Kantzonerna gör landskapet mera levande och är viktiga livsmiljöer för många viltarter.

Om det är möjligt bör man avgränsa förnyelseytor i sluttningar enligt höjdkurvorna så att en enhetlig skogbevuxen horisontlinje bevaras. Man kan mjuka upp inverkan av raka fastighetsrår på landskapet genom att lämna kvar grupper med naturvårdsträd intill rårna.

Skogsförnyelse med tillhörande markberedning kan öka urlakningen av fasta partiklar och näringsämnen till vattendragen. Därför lönar det sig att intill vattendrag och småvatten lämna en tillräckligt bred skyddszon som binder näringsämnen och fasta partiklar. Markytan i skyddszonen får inte skadas i samband med avverkningar eller andra skogsarbeten. Träd och buskar som är värdefulla för mångfalden lämnas kvar i skyddszonen. Det bästa alternativet med tanke på mångfalden är att lämna skyddszonerna orörda.

För att minska risken för vindskador ska man avgränsa en förnyelseyta så att kantskogarna inte blir utsatta för vindskador efter en förnyelseavverkning. Avverkningar i fröträds- och skärmställning lämpar sig dåligt på platser som är utsatta för vind. Vid avgränsning av en förnyelseyta ska man inte lämna kvar frö- eller skärmträd och inte heller smala remsor med träd eller naturvårdsträd som kan orsaka skada om de faller på elledningar eller över vägar.

I närheten av vattendrag (sjöar, tjärnar, åar och bäckar) och småvatten (rännilar och källor) rekommenderas att man lämnar en enhetlig, minst 5 meter bred skyddszon där man undviker att söndra markytan. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen. Bredden på skyddszonen kan variera beroende på ytvattenflödet. Hyggesrester ska inte lämnas i skyddszonen. 

Det lönar sig att lämna buskar och ekonomiskt mindre värdefulla träd i skyddszonen, de fungerar då som också grupper av naturvårdsträd. Man kan fälla träd som växer i skyddszonen mot vattendrag och småvatten om avverkningen kan ske utan att ha sönder markytan och ytvegetationen. Om skyddszonen är så bred att maskinerna måste köra in i den vid avverkningen är rekommendationen att man utför avverkningen när marken har så god bärighet som möjligt för att undvika spårbildning i skyddszonen. Träd bör inte fällas ut i vattendrag.

Förnyelseavverkningar ökar utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av kväve och fosfor i vattendragen. Utsköljningen av fasta partiklar beror till största delen på att markytan söndras i samband med markberedningen och på de körspår som uppstår i närheten av vattendragen. Urlakningen och utsköljningen av fasta partiklar ökar under några år efter att förnyelseavverkningen utförts, eftersom det ännu inte har uppstått markvegetation som skulle binda den näring som frigörs från hyggesresterna. Om hyggesresterna - groten - tas tillvara som energived, minskar mängden frigjord näring och därmed också urlakningen i vattendragen. 

Förnyelseavverkningar på torvmarker ökar surhetsgraden i det utflödande vattnet, liksom också urlakningen av humus och kalium. Vattenlöslig fosfor urlakas från hyggesrester i vitmossdominerade torvmarksskogar. På bördiga torvmarker urlakas särskilt ammonium- och nitratkväve. Om avverkningen görs under tjälfria perioder, ökar mängden utsköljda fasta partiklar.  

Gallring har en rätt liten inverkan på utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Det här gäller både på torvmarker och mineraljordar.

Man bör undvika att köra över bäckar, rännilar och större diken i samband med virkesdrivning. Om det inte är möjligt att köra runt dem, bör överfarten göras på så bärande mark som möjligt. Vid behov skyddas överfarten med hjälp av toppar, virke eller temporära broar tills drivningen har slutförts. Efter drivningen avlägsnas skyddet.  

Den avgränsning av stämplingsposten som man gör i anslutning till värdefulla livsmiljöer fungerar i allmänhet också väl ur vattenvårdssynpunkt. Man bör särskilt undvika att köra med maskiner i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer för att livsmiljöns vattenhushållning ska bibehållas.

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp.  

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Det är dags att förnya ett bestånd då skogsägaren har större nytta av att förnya skogsbeståndet än att låta det växa vidare. I det här sammanhanget bör man beakta både materiella och icke materiella nyttigheter av skogen, såsom virkesförsäljningsintäkter, landskapet, möjligheter till friluftsliv och en rik natur.  

Förnyelseavverkningen och därtill hörande arbeten för att åstadkomma en ny skog bildar en kedja av åtgärder som tillsammans avgör hur bra nästa trädgeneration klarar sig och vilken avkastning den ger. Investeringarna i en ny trädgeneration är en investering i framtiden. De förnyelsemetoder som står till buds är kalavverkning, avverkning i fröträdsställning, teghuggning och avverkning i skärmställning. 

En skogsägare som vill prioritera viltvård kan behöva ta ställning till hur mycket en förlängning av omloppstiden för viltets skull påverkar den ekonomiska avkastningen av skogen. Genom att förlänga omloppstiden förlänger man också den tid då marken är risbevuxen och trädbeklädd. Med tanke på riset är det då också viktigt att gallringarna utförs i tid så att riset får tillräckligt med ljus. På spelplatser för tjäder kan det bli aktuellt att förlänga omloppstiden om skogsägaren vill att skogen ska vara tillräckligt tät för att tjädern ska trivas. 

På lövträdsdominerade friska och bördigare moar, i bördiga kärr och i bördiga strandskogar rekommenderas att man undviker avverkningar under den viktigaste häckningstiden för fåglar, maj–juni.

Viltet hittar lättare skydd om avverkningsområdet kan avgränsas så att träden i grannbestånden tillsammans med naturvårdsträden förhindrar att det uppstår alltför långa, öppna siktlinjer. Förnyelseytan bör avgränsas så att den följer ståndorterna och terrängen och man ska undvika räta linjer. Om avverkningsområdet befinner sig på dikad torvmark, kan man lämna dikeskanterna utanför avverkningen för att undvika att det uppstår långa, öppna siktlinjer. I sådana fall kan avverkningen av det täta trädbeståndet längs dikena utföras senare, t.ex. i samband med första gallringen eller i samband med gallringsavverkning i ett närliggande bestånd. 

Vid hyggesrensningen av förnyelseytan kan man bra lämna små, högst fem ar stora viltbuskagen av underväxt med tanke på skogshönsfåglar och mindre djur. Förnyelseytan ska inte heller annars snyggas upp i onödan. Genom att gynna en, rönn och andra bärande trädarter kan man skapa näring och skydd åt viltet. Om skogsägaren prioriterar viltvård ska hyggesrensningen vara mycket försiktig. Grupper med naturvårdsträd, bergskanter, kantzoner som är viktiga för viltet och strandzoner ska huvudsakligen lämnas utanför hyggesrensningen.

På en kalyta rekommenderas att lämna kvar grupper med naturvårdsträd i enlighet med skogsägarens målsättningar. Grupper med naturvårdsträd, högstubbar, lågor, torra rotstående träd, död ved och buskage för viltet skapar variation och ger livsrum och skydd åt många arter - djur, växter, svampar och mossor.  

Om man vill gynna viltet kan man lämna fler naturvårdsträd än vanligt. I sådana fall är det särskilt lämpligt att lämna små surdråg, våtmarker och trädbestånd på tvinmarker orörda. På lövträdsdominerade friska och bördigare moar, i bördiga kärr och i bördiga strandskogar rekommenderas det att man undviker avverkningar under den viktigaste häckningstiden för fåglar, maj–juni.