Vid en förnyelseavverkning tar man tillvara det virke som den tidigare trädgenerationen har producerat och förbereder området för en ny trädgeneration. Då skogsägaren har större nytta av att förnya ett skogsbestånd än att låta det växa vidare är det dags att förnya beståndet. I det här sammanhanget är det bra att beakta både de materiella och immateriella nyttigheterna som skogen erbjuder. Hit hör bland annat virkesförsäljningsintäkter, landskapsbilden, möjligheter till friluftsliv och en rik natur.
Välj förnyelsemetod utgående från objektets egenskaper
Det finns flera olika förnyelsemetoder att välja mellan, vilken som är bäst beror på skogsägarens egna målsättningar, ståndorten och själva beståndet. De förnyelsemetoder som står till buds är kalavverkning, avverkning i frö- eller skärmställning samt teghuggning.
Val av förnyelsetidpunkt utgående från medeldiametern
I den första tabellen finns rekommendationer för när det lönar sig att utföra skogsförnyelse utgående från medeldiametern, då räntekravet är 2–3 procent. I regel gäller att ju större räntekravet är, desto tidigare bör trädbeståndet förnyas. Rekommendationerna baserar sig på utvecklingsmodeller för likåldriga skogar. Diametrarna för förnyelse baserar sig på skötselprogram som har visat sig fungera i det praktiska skogsbruket och där risken för att misslyckas är liten.
I dessa uträkningar har medelpriser för virke och skogsvårdsarbeten från 2005 använts. För tall har dessutom kvalitetens och grovlekens inverkan på priset på tallstock beaktats.[Lähdeviite1],[Lähdeviite2]
Ju bördigare ståndorten är, desto grövre får trädbeståndet bli innan det slutavverkas. Ekonomiskt sett bör ett trädbestånd av hög kvalitet få bli grövre och äldre än ett bestånd av sämre kvalitet innan det slutavverkas.
Rekommendationer för när man ska förnya skogen utgående från åldern (se tabellen längre ned) används i skogar som är ojämna, som länge har varit ogallrade eller som annars vuxit ovanligt dåligt. Om ett trädbestånd på momark på grund av t.ex. tidigare behandling inte uppnår medeldiametern för förnyelsemognad kan man förnya det på basis av åldern. När skogen blir äldre reagerar inte träden längre lika bra på en gallring.
Rulla för att se alla kolumner.
När räntekravet är 2–3 % är rekommendationen att trädbeståndet förnyas när beståndets grundytevägda medeldiameter på 1,3 meters höjd når upp till den diameter som anges i tabellen. För en noggrannare beslutsanalys bör man om möjligt räkna ut avkastningen från fall till fall. Då är det också lättare att beakta skogsägarens räntekrav och andra faktorer.
Beståndets huvudträdslag, ståndort
> 1 200 d.d. (Södra Finland)
1 000–1 200 d.d. (Mellersta Finland)
750–1 000 d.d. (Norra Finland)
Beståndets medeldiameter1, cm
Tall
Frisk mo eller bördigare och blåbärstorvmo
26–32
24–28
23–27
Torr mo och lingontorvmo
25–30
23–27
22–26
Karg mo och ristorvmo
22–26
22–25
21–25
Gran
Lundartad mo eller bördigare och örttorvmo
28–32
26–30
23–26
Frisk mo och blåbärstorvmo
26–30
25–28
22–25
Vårtbjörk
Lundartad mo eller bördigare
28–32
27–30
21–23
Frisk mo och blåbärstorvmo
27–30
26–28
21–23
1Grundytevägd
Rulla för att se alla kolumner.
Rekommendationen är att glasbjörk förnyas när beståndets medelålder kommer upp till den ålder som anges i tabellen. Glasbjörkens tillväxt avtar och kvaliteten försämras när beståndet blir äldre.
Beståndets huvudträdslag, ståndort
> 1 200 d.d. (Södra Finland)
1 000–1 200 d.d. (Mellersta Finland)
750–1 000 d.d. (Norra Finland)
Beståndets medelålder, år
Glasbjörk
Mineraljordar
Torvjordar
40–50
50–601
40–50
50–601
40–50
50–601
1Om beståndets kvalitet är tillräcklig för stockproduktion.
Rulla för att se alla kolumner.
I ojämna bestånd, i bestånd som länge stått ogallrade eller i bestånd som annars vuxit dåligt, är rekommendationen att beståndet förnyas när medelåldern når upp till den ålder som anges i tabellen. Det kan vara svårt att fastställa medelåldern i ett bestånd av det här slaget slag. På bördiga ståndorter är också gallring ett alternativ om beståndet är friskt och har förutsättningar att reagera på gallringen.
Hur de immateriella nyttigheterna ska värderas beror av skogsägarens mål och intressen. Det är mycket svårt att direkt ange ett ekonomiskt värde på immateriella nyttigheter. Det är däremot viktigt att skogsägaren redan innan förnyelsebeslutet fattas får en uppfattning om vilka kostnader extra satsningar på landskapsvård eller andra immateriella värden orsakar i form av uteblivna inkomster från virkesförsäljningar.
Värdet på ett trädbestånd stiger inte nödvändigtvis hela tiden, utan det kan också sjunka. Värdet på den mest värdefulla delen av trädstammen, rotstocken, kan till exempel sjunka drastiskt om trädet drabbas av rotröta. Om ett helt bestånd drabbas av rotröta sjunker dess värde snabbt då stockandelen snart bara duger till massaved, eller i värsta fall, energived. Att låta ett sådant här bestånd stå kvar kan orsaka betydande förluster för skogsägaren. Vindskador och insektangrepp är andra exempel på fenomen som snabbt kan sänka trädbeståndets värde. I sådana här fall kan man med en snabb förnyelse av skogen klart minska det inkomstbortfall som annars skulle bli ett faktum.
En förnyelsemogen skog som länge stått orörd kan vara lämplig att skydda enligt METSO-handlingsplanen (extern länk)(extern länk) som baserar sig på frivilligt skydd. Alternativen är då att inrätta ett skyddsområde på frivillig basis, att sälja skogsbeståndet till staten eller att inrätta ett skyddsområde med tidsbundet skydd.
När man gör en ekonomisk bedömning av när det lönar sig att förnya ett bestånd är det bra att först jämföra beståndets relativa värdetillväxt med vilket räntekrav skogsägaren har. Den relativa värdetillväxten fås fram genom att jämföra värdet på den årliga tillväxten med det kapital som är bundet i träd och mark. Räntekravet, dvs. lägsta godtagbara avkastning, beror av vilken avkastning man har möjlighet att få från alternativa placeringar eller till vilken ränta man kan ta lån.
Det bundna kapitalet utgörs dels av trädbeståndets värde och dels av själva markens värde. Värdet på trädbeståndet får man genom att uppskatta vilka volymer det finns av olika virkessortiment och till vilka enhetspriser de kan säljas. Som värde på marken används det så kallade markvärdet, ett kalkylvärde som utgörs av nettonuvärdet av alla framtida inkomster och utgifter för virkesproduktionen som uppstår efter förnyelseavverkningen.
Värdetillväxten är förändringen i trädbeståndets värde under en viss period. Volymtillväxten i beståndet och förändringar i enhetspriset inverkar på värdetillväxten. Värdet på ett enskilt träd ökar kraftigt när trädet övergår från massavedsdimension till stockdimension, då stockpriserna är nästan tre gånger högre än massavedspriserna. Därför är det viktigt att förutom volymökningen, dvs. tillväxten, också beakta övergångar, värdetrösklar, från ett sortiment till ett annat när man räknar ut värdetillväxten i ett bestånd.
Man kan jämföra den ekonomiska avkastningen av olika bestånd utgående från den relativa värdetillväxten. En sådan här jämförelse är till nytta då man fattar beslut om i vilken ordning olika trädbestånd ska förnyas.
När man räknar ut den relativa värdetillväxten kan man använda olika kalkylprogram som t.ex. Tapios beslutsstödsverktyg för skogsförnyelse eller Naturresursinstitutets Motti-program. De här programmen ger utvecklingsprognoser för trädbestånd utgående från tillväxtmallar som baserar sig på långtidsforskning. De åskådliggör hur olika skogsvårdsmetoder påverkar trädbeståndets utveckling, virkesuttaget och det ekonomiska resultatet på beståndsnivå.
Man kan förlänga omloppstiderna i sina skogar eller i en del av dem. En förlängd omloppstid kan främja naturvården, men den kan också leda till att lönsamheten försämras.
Jämförelse av virkesproduktion och avkastning vid olika omloppstider i en grandominerad skog
I diagrammet och tabellen jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett planterat granbestånd på frisk mo i mellersta Finland med 70 års och 55 års omloppstid. Exemplet är från Siilinjärvi (1 126 d.d.). Markvärdet är nettonuvärdet av alla framtida inkomster och utgifter för virkesproduktionen, från det att beståndet anläggs till det oändliga med samma skötselprogram. Den här infallsvinkeln passar bra om man vill jämföra olika alternativa skötselprogram.
Med 70 års omloppstid och med en låggallring och en höggallring får man en högre virkesproduktion och ett bättre ekonomiskt resultat än med kort omloppstid och en låggallring. Virkesproduktionen är nästan 40 procent större och volymen stock nästan den dubbla.
Med längre omloppstid får man grövre stock, som är värdefullare.
En kort omloppstid kan vara det bästa alternativet för dem som kan få högre avkastning på kapitalet på annat håll eller om det förbättrar totalekonomin för skogsägaren. I granbeståndet i exemplet är värdetillväxten vid 55 års ålder 7,1 % och vid 70 års ålder 3,3 %.
När räntekravet ökar, spelar tidiga inkomster en större roll och den optimala omloppstiden blir kortare. Tabellen visar kassaflöden och markvärdet för granbeståndet i exemplet med olika omloppstider och med olika kalkylräntor.
Rulla för att se alla kolumner.
Ekonomisk jämförelse mellan olika omloppstider i ett granbestånd.
Kalkylränta
2 %
2,5 %
3 %
3,5 %
Markvärde, €/ha
3567
1847
733
12
Optimal omloppstid med exemplets skötselprogram, år
I diagrammet och tabellen jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett sått tallbestånd på torr mo i mellersta Finland med 90 års och 70 års omloppstid. Exemplet är från Saarijärvi (1 065 d.d.).
Med 90 års omloppstid och två låggallringar blir virkesproduktionen högre och det ekonomiska resultatet bättre än med kort omloppstid och en låggallring. Virkesproduktionen blir en tredjedel större och volymen stock omkring den dubbla. Med längre omloppstid får man grövre stock, som är värdefullare.
En kort omloppstid kan vara det bästa alternativet för dem som kan få högre avkastning på kapitalet på annat håll eller om det förbättrar totalekonomin för skogsägaren. I tallbeståndet i exemplet är värdetillväxten vid 70 års ålder 4,1 % och vid 90 års ålder 2,1 %.
Rulla för att se alla kolumner.
Ekonomisk jämförelse mellan olika omloppstider i ett tallbestånd.
Kalkylränta
1,5 %
2 %
Markvärde, €/ha
1249
352
Optimal omloppstid med exemplets skötselprogram, år
Skogsförnyelsen är i allmänhet den dyraste inventeringen man gör under hela omloppstiden i det likåldriga skogsbruket. Den har också långtgående inverkan på trädbeståndets utveckling under hela omloppstiden och på de intäkter som skogen ger. Skogsförnyelsen har som mål att skapa ett plantbestånd som utgör grunden till ett trädbestånd av god kvalitet som kan utnyttja de tillväxtförutsättningar som ståndorten ger. Man får bereda sig på att de första intäkterna från beståndet kommer först om 25-50 år.
Det är skäl att förbereda förnyelsen i god tid före själva förnyelseavverkningen eftersom valet av förnyelsemetod påverkar genomförandet av förnyelsen. Vid val av förnyelsekedja är det viktigt att ta i beaktande hela skötselprogrammet. Om man vid metodvalet följer rekommendationerna för skogsvård uppnår man i allmänhet den bästa lönsamheten.
På karga ståndorter växer trädbeståndet långsamt. Eftersom de intäkter som fås från följande avverkning ligger långt i framtiden, lönar det sig inte att använda dyra metoder som plantering. I allmänhet lyckas naturlig förnyelse bra på karga ståndorter.
Skogsodling har visat sig vara en säker metod för skogsförnyelse som snabbt ger resultat i form av ett nytt trädbestånd. På bördiga ståndorter höjer skogsodlingen virkesproduktionen och förkortar förnyelseskedet så pass mycket att en större investering är befogad. Om man har tillgång till förädlat frö lönar det sig att använda det. En tallskog som uppkommit genom sådd med förädlat frö har snabbare tillväxt och högre kvalitet. Nettonuvärdet för en omloppstid blir minst 25 % högre än i ett bestånd som såtts med beståndsfrö vid ett räntekrav om tre procent.
Om metoden är billig men olämplig stiger kostnaderna i slutändan. På bördiga ståndorter förorsakar till exempel harvning som helhet högre kostnader än högläggning eftersom harvning märkbart ökar behovet av plantskogsvård. När man väljer förnyelsemetod bör man också beakta vilka riskerna är för att misslyckas på den ifrågavarande ståndorten.
Olika sätt att säkra lönsamheten vid skogsförnyelse
Följ råden i god skogsvård och välj den bäst lämpade metoden för objektet ifråga.
Utnyttja den existerande underväxten om den är tillräckligt tät och av god kvalitet.
Sträva till att utföra förnyelseåtgärderna genast efter slutavverkningen så att det snabbt uppstår en ny, växtlig skog och så att markvegetationen inte hinner ta över.
Följ med hur plantbeståndet utvecklar sig och utför gräs- och slybekämpning genast när det finns behov.
Lönsamheten hos olika förnyelsemetoder, ett exempel från Saarijärvi (1 065 d.d.)
Ett tallbestånd på torr mo förnyas genom sådd eller på naturlig väg, vilket leder till ett tätt plantbestånd med klena kvistar. Ett planterat bestånd får ofta sämre kvalitet och blir glesare även om det kompletteras av naturplantor. I räkneexemplet nedan har man inte beaktat kvalitetsskillnaderna mellan bestånden.
Vid naturlig förnyelse lämnas fröträden kvar att växa på förnyelseytan. Fröträden binder kapital, men å andra sidan producerar de också värdefullt stockvirke. I räkneexemplet har man antagit att 20 % av fröträden fälls av vinden och att de inte tas tillvara. Det nuvärde för nettointäkterna som uppstår genom skötselprogrammet har räknats ut så att man upprepar den åtgärdskedja som inleds med hyggesrensningen och som avslutas med en slutavverkning som utförs som en avverkning i fröträdsställning.
Exempelkalkylen utgår från ett tallbestånd på torr mo i Saarijärvi som skogsägaren har beslutat att förnya. Rotvärdet är 13 000 euro/ha vilket man skulle få som direkt avverkningsintäkt om området skulle kalavverkas. Vid avverkning i fröträdsställning blir avverkningsintäkterna mindre än vid kalavverkning. Värdet på de fröträd som lämnas uppskattas till 1 380 euro/ha, intäkten blir alltså 11 620 euro/ha.
I samband med beslutet tar man i beaktande alla de kostnader och intäkter som uppstått efter att beslutet fattats, inkluderande de intäkter som slutavverkningen ger, och söker sedan en lösning som ger det högsta möjliga nuvärdet för nettointäkterna. De omedelbara avverkningsintäkterna är mindre vid naturlig förnyelse och därför blir skogsodling ett mer lönsamt alternativ även om fröträdsställningen ger ett större markvärde med en kalkylränta på tre eller fyra procent.
Vid förnyelseavverkning avverkas ett förnyelsemoget bestånd med undantag av grupper av naturvårdsträd, grupper av naturplantor, viltbuskage och naturobjekt samt eventuellt fröträd. Samtidigt avlägsnas större delen av det kol som är bundet i träden och överförs antingen till träbaserade produkter eller frigörs i atmosfären. Efter en förnyelseavverkning frigörs också mer koldioxid från marken än före avverkningen.
Inverkan på kolmängden i trädbestånd och träprodukter
I samband med en förnyelseavverkning avlägsnas större delen av träden från avverkningsytan vilket leder till att bindningen av koldioxid minskar radikalt. Kolet i träprodukterna bevaras i dem under produkternas livstid. Med tanke på målet att bromsa klimatförändringen är det viktigt att så stor del av virket som möjligt kan utnyttjas i produkter med lång livstid. Produkter med kort livstid hjälper också till att bromsa klimatförändringen i den mån de ersätter sådana produkter som tillverkas av icke förnybara råvaror.
De naturvårdsträd och den döda ved som lämnas kvar i skogen för att trygga mångfalden utgör samtidigt långvariga kollager. En del av kolet i hyggesrester och stubbar blir också kvar i skogen och bygger på kollagret i marken[Lähdeviite3].
Efter en förnyelseavverkning utgör marken en utsläppskälla för växthusgaser i och med att hyggesresterna bryts ned och det inte uppstår någon ny förna. Marken blir utsatt för höga temperaturer och inverkan av markberedning, vilket kan öka kolförlusten på momarker.[Lähdeviite4][Lähdeviite5]
Efter en förnyelseavverkning utgör marken en utsläppskälla i 15-20 år. Med dagens odlingsmetoder och odlingsmaterial är det emellertid möjligt att snabbare uppnå samma virkesvolym som den förra trädgenerationen hade.[Lähdeviite6]
På torvjordar leder en förnyelseavverkning till att grundvattennivån stiger, eftersom de träd som stod för en stor del av avdunstningen tas bort. Under de närmaste åren efter en kalavverkning kan utsläppen av både dikväveoxid och koldioxid öka[Lähdeviite7][Lähdeviite8][Lähdeviite9]. Man blir ofta tvungen att rensa dräneringsdikena i samband med förnyelseavverkning på torvjordar för att hålla grundvattenytan på en gynnsam nivå med tanke på trädens tillväxt. Den här åtgärden leder lätt till belastning på vattendragen.
Sett ur en strikt ekonomisk synvinkel aktualiseras förnyelsen då värdet av tillväxten i beståndet har sjunkit till samma nivå som alternativkostnaden för det bundna kapitalet (det sammanlagda värdet av trädbeståndet och marken).
Hur skogsägaren värderar andra nyttigheter än de rent ekonomiska - bär, svamp, rekreation och landskap mm. - beror på skogsägarens egna mål och preferenser. Det är svårt att slå fast värdet på de här övriga s.k. ekosystemtjänsterna, men de borde ändå beaktas vid beslutsfattandet.
Då ett bestånds relativa värdetillväxt (visarprocent) sjunker under det eftersträvade avkastningskravet börjar skogsägaren gå miste om en sådan avkastning av kapitalet som skulle vara möjlig att få genom att frigöra det kapital som är bundet i beståndet och i stället placera det på annat sätt. Man kan utnyttja visarprocenten som mätare för i vilken ordningsföljd olika trädbestånd borde förnyas.
Värdet på ett trädbestånd stiger inte nödvändigtvis hela tiden, utan det kan också sjunka. Värdet på den mest värdefulla delen av trädstammen, rotstocken, kan till exempel sjunka drastiskt om trädet drabbas av rotröta. Om ett helt bestånd drabbas av rotröta sjunker dess värde snabbt då stockandelen snart bara duger till massaved, eller i värsta fall, energived. Att låta ett sådant här bestånd stå kvar kan orsaka betydande förluster för skogsägaren. Ett insektangrepp kan också leda till en kraftig sänkning av beståndets värde. Om det finns klara risker med att låta beståndet stå kvar, kan man minska förlusterna avsevärt genom att genast utföra en förnyelseavverkning.
Bestånd som drabbats av skogsskador som lett till av trädens värde minskar snabbt
Bestånd infekterade av rotticka där värdet av de värdefulla rotstockarna minskar
Bestånd av dålig kvalitet och vars relativa värdetillväxt ligger under avkastningskravet
Bestånd på bördig mark vars relativa värdetillväxt ligger under avkastningskravet
Bestånd på karg mark vars relativa värdetillväxt ligger under avkastningskravet
Det kan ofta vara ekonomiskt motiverat att också slutavverka små gallringsbestånd som ligger i anslutning till den planerade förnyelseytan. Att sköta små bestånd blir dyrt vilket försämrar lönsamheten i skogsbruket.
Tallbestånd planterat på lundartad mo, exemplet från Korsholm (1 145 d.d.)
Beståndet är 50 år gammalt och mycket tätt. Tillväxten är fortfarande god, 8,6 m³/ha/år, men kvaliteten är dålig. Eftersom ståndorten är för bördig för tall är träden grovkvistiga. En stor del av träden har också långkrök som ett resultat av felaktig plantering. Gallring skulle inte leda till en avsevärt bättre kvalitet. Dessutom är trädens kronor hopklämda på grunda av att de stått för tätt och risken för vindskador efter en gallring skulle därför vara stor.
Värdetillväxten utgör numera bara 2,7 % av det kapital som är bundet i beståndet och råmarken. Om man i stället skulle odla gran skulle värdet på råmarken bli ca 1 700 euro/ha med en kalkylränta på 3 procent. En gallring skulle bara tillfälligt lyfta visarprocenten till över tre. Om skogsägarens avkastningskrav är över 3 procent lönar det sig med andra ord att förnya beståndet omedelbart trots den stora tillväxten.
Rulla för att se alla kolumner.
Exempel: Fastställande av förnyelseålder.
Utvecklingen av virkeskapitalets värde utan avverkningar
Beståndets ålder, år
Kapital, €/ha
Värdetillväxt, €/ha
Visar-%
50
14 350
395
2,7
55
16 320
285
1,7
60
17 740
Utvecklingen av virkeskapitalets värde efter låggallring (grundytan 41 m²/ha ➝ 26m²/ha)
I skogslagen finns inga begränsningar för när man får utföra en förnyelseavverkning. Efter en förnyelseavverkning är man ändå skyldig att förnya skogen. Skyldigheten är fullgjord när plantornas medelhöjd är 50 cm.
Dikade torvmarker med svag virkesproduktionsförmåga
Förnyelseskyldigheten som anges i skogslagen gäller inte dikade torvmarker som klassas som tvinmark eller impediment. På dessa ska minst 20 träd per hektar lämnas kvar för att främja mångfalden. Efter avverkningen får torvmarkerna återgå till naturtillstånd.
Även kulturmiljöer och sådana dikade torvmarker som ursprungligen har varit öppna torvmarker eller torvmarker med mycket glest trädbestånd kan lämnas oförnyade. Detta kräver dock aktiva restaureringsåtgärder och en restaureringsplan som är godkänd av Finlands skogscentral. Till restaureringsåtgärderna för torvmarker hör att avlägsna trädbestånd som genom avdunstning sänker vattennivån och att lägga fast diken för att återskapa ett naturligt vattenflöde.
Ekonomiska förutsättningar för att det ska vara lönsamt att avverka en dikad torvmark med glest trädbestånd:[Lähdeviite10]
avverkningsuttaget är större än 20 m³/ha (gagnvirke) eller större än 30 m³/ha (gagnvirke+energived)
med nämnda minimiuttag ska stämplingsposten vara minst 5 ha, vid 3 ha är minimiuttaget 40 m³
stammarnas medelstorlek ska beroende på avverkningsuttaget vara minst 20–60 liter.
Om ett bestånd har utsatts för en allvarlig skogsskada är det enda alternativet i allmänhet att utföra en slutavverkning. Efter slutavverkningen är det möjligt att byta trädslag, t.ex. om den gamla skogen varit rötskadad.
Att etablera en blandskog innebär mindre risker med tanke på klimatförändringen, i synnerhet jämfört med monokultur av granskog i södra Finland.
Om man har som avsikt att lämna fröträd på området som förnyas bör man beakta risken för vindfällen.
Klimatförändringen ökar risken för olika skogsskador. Om vi värnar om en mångsidig skogsmiljö kan vi minska klimatförändringens negativa effekter.
Då målet är att förnya skogen genom skogsodling, det vill säga sådd eller plantering, görs förnyelseavverkningen som en kalavverkning. Man avverkar nästan hela trädbeståndet på förnyelseytan med undantag för grupper av naturvårdsträd, naturligt plantuppslag, snår som erbjuder skydd åt viltet och naturobjekt som skall sparas.
Avverkning i skärmställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av gran. Åtgärden vidtas för att skydda och komplettera ett befintligt, naturligt och utvecklingsdugligt plantuppslag. Vid avverkning i skärmställning lämnas 100–300 träd per hektar, om möjligt också tall och björk.
Med förnyelseavverkning avses virkesdrivning där behandlingsområdet kalavverkas för att ge utrymme för ett nytt trädbestånd. Vid en förnyelseavverkning tas det virke som producerats av den tidigare trädgenerationen tillvara samtidigt som man förbereder för etableringen av en ny trädgeneration, antingen genom skogsodling eller på naturlig väg. Naturvårdsträd, fröträd eller skärmträd lämnas vid behov på förnyelseytan.
Hyytiäinen, K., Tahvonen, O. & Valsta, L. 2006. Taloudellisesti optimaalisista harvennuksista ja kiertoajoista männylle ja kuuselle. Taustaraportti metsänhoitosuositusten uusimista varten.
Ojansuu, R. & Hynynen, J. 2006. Harvennusohjelman ja kiertoajan vaikutus metsikön puuntuotokseen ja taloudelliseen tulokseen yksijaksoisissa ja puhtaissa kangasmaan männiköissä ja kuusikoissa. Taustaraportti metsänhoitosuositusten uusimista varten.
Ranius, T. ym. 2018. The effects of logging residue extraction for energy on ecosystem services and biodiversity: A synthesis. Journal of Environmental Management 209:409–425. https://doi.org/10.1016/j.jenvman.2017.12.048(extern länk)
Harmon, M. E. & Marks, B. 2002. Effects of silvicultural practices on carbon stores in Douglas-fir western hemlock forests in the Pacific Northwest, U.S.A.: results from a simulation model.
Canadian Journal of Forest Research 32(5): 863–877.
https://doi.org/10.1139/x01-216(extern länk)
Thornley, J. & Cannell, M. 2000. Managing forest for wood yield and carbon storage, Tree Physiology, 20: 477–484.
Korkiakoski M., Tuovinen J-P., Penttilä T, Sarkkola S., Ojanen P., Minkkinen K., Rainne J., Laurila J., and Lohila A., 2019. Greenhouse gas and energy fluxes in a boreal peatland forest after clear-cutting. Biogeosciences, 16, 3703–3723. https://doi.org/10.5194/bg-16-3703-2019 https://doi.org/10.5194/bg-16-3703-2019(extern länk)