Vid förröjningen avlägsnar man sådan naturligt uppkommen underväxt som försvårar drivningen och som inte kommer att utnyttjas för virkesproduktion. Målet med röjningen är att förbättra drivningsförhållandena och minska skadorna på beståndet.
Förröjning underlättar drivningen i gallringsbestånd
Förröjning kan avsevärt underlätta den maskinella drivningen, minska skadorna på trädbeståndet och göra objektet mer lockande för virkesköpare. Röjningen syftar till att avlägsna den underväxt som hindrar sikten och försvårar placeringen av avverkningsaggregatet intill stambasen på de träd som ska fällas. Sådan underväxt som inte försvårar drivningen ska man inte röja i och med att det gör röjningen dyrare och minskar mångfalden och livsbetingelserna för viltet.
Innan förröjningen utförs behöver man ta reda på om skogsägaren är intresserad av att lämna underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av landskaps-, viltvårds- eller naturvårdsskäl.
Typiska förröjningsobjekt är unga gallringsskogar där plantskogsvården blivit eftersatt. Även om man har utfört plantskogsvård kan det uppstå en hel del underväxt också på kargare ståndorter, men problemet är större på friska och lundartade moar och på torvmark. Förröjning kan också behövas i sådana här fall, och skogsägarens målsättningar avgör om förröjning utförs.
Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar
En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.
Underväxten kan vara värdefull
Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt.
Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.
Beaktande av mångfalden och viltet i samband med förröjning
Buskar, rönn, en och videarter är alla viktiga för viltet och för mångfalden i skogen. Asp, sälg, klibbal och ädla lövträd, hassel och andra vedartade lundväxter är oumbärliga för ett stort antal arter och de bör därför lämnas i samband med förröjningen.
Vilt
För skogsviltet i allmänhet och speciellt för skogshönsen är det viktigt att spara tillräckligt mycket underväxt med tanke på det skydd de behöver. Skogsägaren kan främja livbetingelserna för viltet genom att lämna viltbuskage i samband med gallringsavverkningar. Storleken på viltbuskagen kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar.
Skyddszoner
Skyddszonerna vid småvatten och vattendrag kan lämnas helt utanför röjningen, men av landskapsmässiga skäl kan man ibland behöva avvika från den här principen. Övergångszonen mellan öppen torvmark och skog röjs inte.
Förröjning för gallringsavverkning
Vid förröjningen fälls träd som inte duger till gagn- eller energivirke och särskilt sådan granunderväxt som hindrar sikten. På objekt där man tar ut energived kan förröjningen göras i form av en lättare siktröjning.
Förröjningen ska utföras i god tid, helst 1–3 år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken.
Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och tillräckligt kraftigt, är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar.
På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet.
Röj underväxt som finns inom en radie på en meter runt gagnvirkesstammarna.
Röj dessutom all granunderväxt som är över två meter hög och som försämrar sikten vid avverkningen.
Håll stubbarna låga och fäll de röjda stammarna i riktning bort från gagnvirkesstammarna.
Om granunderväxten är livskraftig och man har för avsikt att bygga vidare på den, ska man enbart röja runt de stammar som ska avverkas.
Förröjning vid uttag av energived
Med förröjning avses den röjning av underväxt som utförs före virkesdrivningen för att underlätta drivningsarbetet. Syftet med förröjningen är att förbättra produktiviteten vid avverkningen och kvaliteten på virkesdrivningen, samt att minska drivningsskadorna.
Behovet av förröjning är större om skogen är oskött
Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. Störst är behovet av förröjning i klenare gallringsskog där plantskogsvården utförts bristfälligt.
Utförande av förröjning
Förröjningen underlättar betydligt maskinell avverkning, minskar risken för stamskador och gör objektet mer attraktivt för virkesköpare. Förröjningen utgör en förutsättning för en lyckad drivning och kanske till och med för hela virkesförsäljningen. Före förröjningen bör man ta reda på om skogsägaren vill att det sparas underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av andra skäl, t.ex. med tanke på landskaps-, natur- eller viltvård.
Förröjningen ska utföras i god tid, helst 1–3 år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet.
En förröjd stämplingspost är intressantare för en köpare och för den som utför drivningen än en oröjd. Det här visar sig ofta för skogsägaren i form av ett högre rotpris. Om skördarföraren har bra sikt (som tumregel i medeltal 30 meter) hjälper det föraren att fatta rätt beslut beträffande vilka stammar som ska fällas, och samtidigt blir drivningskvaliteten bättre. Å andra sidan kan utvecklingsduglig underväxt också ha ett ekonomiskt värde om man vill driva upp beståndet i två skikt.
Följande regel kan användas som en vägledande indikation på behovet av röjning:
Röjning utförs om antalet över 2 m höga stammar är
över 2 000 st/ha för granunderväxt
över 3 000 st/ha om underväxten består av olika trädslag
över 4 000 st/ha om underväxten består av lövträd
Förröjning görs bara på sådan ställen på stämplingsposten där det finns ett klart behov.
Anpassad förröjning
Vid anpassad förröjning fälls sådana stammar som inte duger till gagnvirke eller energived och i synnerhet sådan underväxt som hindrar sikten eller som gör det svårt för avverkningsaggregatet att nå stammen. Man ska inte röja underväxt som inte stör avverkningen eftersom det höjer kostnaderna, minskar mångfalden och försämrar levnadsförhållandena för viltet. Dessutom rekommenderas att man lämnar 4-5 viltbuskagen per hektar med tanke på viltet.
Röj underväxt som finns inom en radie på en meter runt gagnvirkesstammarna.
Röj dessutom all granunderväxt som är över två meter hög och som försämrar sikten vid avverkningen.
Håll stubbarna låga och fäll de röjda stammarna i riktning bort från gagnvirkesstammarna.
Om granunderväxten är livskraftig och man har för avsikt att bygga vidare på den, ska man enbart röja runt de stammar som ska avverkas.
Man kan gärna lämna underväxt som viltbuskagen på lämpliga platser.
Objekt som ekonomiskt är sett lågproduktiva ska man helst lämna oröjda. Sådana är t.ex. fuktiga svackor, övergångszoner, bergsområden och andra områden där tillväxten är långsam.
