Förröjning

Förröjningen ska utföras i god tid, helst 1–3 år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken.
Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och tillräckligt kraftigt, är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar.
På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet.

• Röj underväxt som finns inom en radie på en meter runt gagnvirkesstammarna. 
• Röj dessutom all granunderväxt som är över två meter hög och som försämrar sikten vid avverkningen. 
• Håll stubbarna låga och fäll de röjda stammarna i riktning bort från gagnvirkesstammarna. 
• Om granunderväxten är livskraftig och man har för avsikt att bygga vidare på den, ska man enbart röja runt de stammar som ska avverkas.

Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. Störst är behovet av förröjning i klenare gallringsskog där plantskogsvården utförts bristfälligt.

Behovet av förröjning bedöms utgående från objektet och drivningsmetoden. Vid uttag av slanor är förröjning nödvändig. Vid helträdsavverkning utförs röjning däremot sällan. Det är bra att på förhand komma överens med den som utför drivningen om och hur en förröjning ska utföras.

Redan en siktröjning underlättar betydligt maskinell avverkning, minskar risken för stamskador och gör objektet mer attraktivt för virkesköpare. Förröjningen utgör en förutsättning för en lyckad drivning och kanske till och med för hela virkesförsäljningen. Innan förröjningen utförs bör man ta reda på om skogsägaren vill att det sparas underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av andra skäl, t.ex. med tanke på landskaps-, natur- eller viltvård. 

Förröjningen ska utföras i god tid, helst ett år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet, särskilt på torvjordar och andra marker med dålig bärighet och i synnerhet vid helträdsavverkning eftersom skördaren inte då lämnar toppar och kvistar på körstråket.

En förröjd stämplingspost är intressantare för en köpare och för den som utför drivningen än en oröjd. Det här visar sig ofta för skogsägaren i form av ett högre rotpris. Om skördarföraren har bra sikt (som tumregel i medeltal 30 meter) hjälper det föraren att fatta rätt beslut beträffande vilka stammar som ska fällas, och samtidigt blir drivningskvaliteten bättre. Å andra sidan kan utvecklingsduglig underväxt också ha ett ekonomiskt värde om man vill driva upp beståndet i två skikt.  

Följande regel kan användas som en vägledande indikation på behovet av röjning: 

Förröjning utförs om antalet över 2 m höga stammar är

• över 2 000 st/ha för granunderväxt 
• över 3 000 st/ha om underväxten består av olika trädslag 
• över 4 000 st/ha om underväxten består av lövträd 

Förröjning görs bara på sådan ställen på stämplingsposten där det finns ett klart behov.  

Vid anpassad förröjning fälls sådana stammar som inte duger till gagnvirke eller energived och i synnerhet sådan underväxt som hindrar sikten eller som gör det svårt för avverkningsaggregatet att nå stammen. Man ska inte röja underväxt som inte stör avverkningen eftersom det höjer kostnaderna, minskar mångfalden och försämrar levnadsförhållandena för viltet. Dessutom rekommenderas att man lämnar 4-5 viltbuskagen per hektar med tanke på djur och andra organismer.

• Röj kring gagnvirkes- och energivedsstammar. 
• Röj också sådan granunderväxt som är över 2 meter hög och som stör sikten.  
• Kapa den underväxt som växer nära en gagnvirkesstam så att stubbarna blir låga och så att stammarna faller utåt från gagnvirkesstammen sett. 
• Om granunderväxten är livskraftig och den ska utnyttjas för framtida virkesproduktion, röj då bara kring de gagnvirkesstammar som ska avlägsnas. 
• Det är bra att på lämpliga ställen lämna underväxt som viltbuskage. 

Objekt som ekonomiskt sett är lågproduktiva ska man helst lämna oröjda. Sådana är t.ex. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbunden mark och andra områden där tillväxten är långsam.  

Ett bestånd som är livskraftigt är samtidigt motståndskraftigt mot skadegörare. Efter en gallring ökar emellertid risken för snö- och vindskador temporärt, med betoning på vindskador. På längre sikt minskar gallring också den här typen av skador.

Blandbestånd som gallras så att trädslagsblandningen upprätthålls klarar också bättre av de risker som är förknippade med klimatförändringen[Lähdeviite10]. Om man ser till att upprätthålla en trädslagsblandning i samband med gallringsavverkningar, ökar beståndets förmåga att klara av klimatförändringar. Försenad och/eller kraftig gallring och samtidig gödsling av beståndet ökar risken för vindskador. Man bör försöka att undvika onödig gallring i äldre skog på grund av den ökande risken för vindskador. Gallring ökar motståndskraften mot torka hos de kvarlämnade träden[Lähdeviite11]. 

Genom att skjuta upp en gallring kan man för större avverkningsintäkter på en gång då gallringen väl utförs, men samtidigt ökar skaderisken. Ju tätare skogen blivit före gallringen och ju kraftigare gallringen är, desto större är risken för skador. I yngre bestånd är det främst snöskadorna som ökar, medan äldre bestånd i första hand drabbas av vindskador.
I granbestånd bör man undvika att gallra för ofta med tanke på risken för rotröta.