Gödsling på mineraljordar

På mineraljordar finns de ekonomiskt sett bästa gödslingsobjekten på torra och friska moar i välskötta tallbestånd och i granbestånd som hör till utvecklingsklassen grövre gallringsskog eller skogar som närmar sig förnyelsetidpunkten. Gödslingseffekten är störst i grövre gallringsskog. Även på mineraljordar ska vattenhushållningen i beståndet vara i skick före gödslingen.  

I björkbestånd är gödslingseffekten kortvarig och tillväxtreaktionen kortvarigare än i barrträdsbestånd. 

Tillväxten i trädbestånd ökar när man gödslar med kväve och gödselgivan motsvarar 100–200 kg rent kväve per hektar. Om man tillför mera kväve än det här, kan trädbeståndet inte ta upp allt kväve. På mineraljordar kan gödslingen upprepas med 6–10 års mellanrum och gödsling utföras 1–4 gånger under omloppstiden om man följer den rekommenderade gödselgivan. Det lönar sig att låta det gå några år mellan gallring och gödsling så att risken för vind- och snöskador inte blir för stor.

Överallt där man utför åkerbeskogning är borgödsling nödvändig för att trygga trädens utveckling. Borbrist förorsakar tillväxtstörningar och sänker virkesproduktionen. Gamla svedjemarker lider ofta av borbrist.

Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). 

• Skogssalpeter (27-0-1) Skogssalpeter lämpar sig för gödsling av tall- och granbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 400–700 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Kan spridas från våren till sensommaren. 
• Metsän NP (25-2-0) Metsän NP lämpar sig för gödsling av gran- och tallbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 450–800 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Gödselmedlet innehåller spårämnen, bland annat bor, som motverkar skador på trädtopparna. Spridning på bar mark. 
• Urea (46,3–0–0) är ett rent kvävegödselmedel som lämpar sig bäst för tallbestånd på momarker, men det kan också användas i granbestånd. Urea kan också användas på kargare torvmarker tillsammans med Rauta-PK. Rekommenderad giva är på momarker 250–430 kg/ha med 6–8 års mellanrum och på torvmarker 150–200 kg/ha med 10–15 års mellanrum. Spridning från början av hösten tills den första snön faller. 
• Nitro (4,7-1-2,8) Kväve-askgödselmedel som lämpar sig speciellt för  grundgödsling av gallringsskog, med andra ord den första gödslingsomgången i ett gallrat bestånd. Svårlöslig, långvarig gödselverkan, över 20 år. Rekommenderad giva 2 000-3 000 kg/ha. Kan spridas under hela vegetationsperioden.

• NP 2–gödselmedel för skog (19–4–0) är avsett för vitaliseringsgödsling av äldre bestånd på bördiga momarker som lider av borbrist. Rekommenderad giva är 450–550 kg/ha eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark. 
• Borea borgödselmedel Askbaserat borgödselmedel som används för att förebygga eller motverka borbrist på momarker och torvmarker. Gödselmedlet har lång upplösningstid och lämpar sig speciellt för plantskogar och yngre gallringsskogar som inte ännu gallrats. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha. Spridning under alla årstider. 

Helst ska gödsling av torvmarker utföras mellan det att virkesdrivning och iståndsättningsdikning utförs. Om gödslingen utförs med helikopter finns det inga arbetstekniska skäl att koppla ihop spridningen med avverkningen, utan spridningen kan utföras utan någon tvingande tidtabell flera år efter en gallringsavverkning eller, om det har uppstått tydlig näringsbrist i äldre plantskog, till och med innan första gallringen .  

Det är billigare att utföra gödselspridningen från marken än från luften. Särskilt tydlig blir skillnaden vid askgödsling, då hektargivan (kg/ha) kan vara 5-10 gånger större än om man använder kemiska gödselmedel. Den bästa tidpunkten vid spridning från marken är så snart som möjligt efter virkesdrivningen. Då framträder körstråken ännu bra i terrängen.

Spridning av askgödselmedel lyckas allra bäst under vintern genast efter att virket körts ut och då körstråken frusit till och bär bra. Spridning från marken kan bra lyckas också under sommaren i bestånd av god kvalitet. Trots att spridning från marken är ett alternativ också på torvmarker, är det i praktiken så att mindre än hälften av torvmarksgödslingen går att utföra från marken. 

Spridning från marken (helikopter eller flygplan) 

+ gödslingen kan utföras under olika årstider, markens bärighet påverkar inte spridningen 

+ tidpunkten för spridningen är inte bunden till avverkningar eller körstråk 

+ enstaka figurer som ligger långt från väg kan lättare tas med 

+ gödseln sprids jämnt och hela området blir gödslat 

- det sammanlagda området som gödslas måste vara rätt stort, vanligen krävs ett samprojekt 

Spridning från marken (spridningsanordning monterad på en skogstraktor eller liknande) 

+ det är lättare att utföra mindre gödslingsprojekt 

+ tillgängligheten till spridningsutrustning är god 

- gödslingsobjektet bör ha ett färdigt körstråksnät 

- marken måste bära skogstraktorn tillräckligt bra, spridningssäsongen blir kort 

- jämnheten i spridningen är nöjaktig då spridningen utförs från körstråk, mellan körstråken kan det bli stråk som inte får någon gödsel. 

FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter. 

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

En rätt utförd gödsling medför inte några större förändringar i skogsekosystemet eller trädbeståndet förutom den ökade virkesproduktionen, och har med andra ord heller ingen större inverkan på anpassningen till klimatförändringen. Efter att gödsling har utförts ökar barrmassan hos träden och diametern på övre delen av stammen, vilket kan öka risken för vindskador.[Lähdeviite2]