Gödsling på mineraljordar

På mineraljordar finns de ekonomiskt sett bästa gödslingsobjekten på torra och friska moar i välskötta tallbestånd och i granbestånd som hör till utvecklingsklassen grövre gallringsskog eller skogar som närmar sig förnyelsetidpunkten. Gödslingseffekten är störst i grövre gallringsskog. Även på mineraljordar ska vattenhushållningen i beståndet vara i skick före gödslingen.  

I björkbestånd är gödslingseffekten kortvarig och tillväxtreaktionen kortvarigare än i barrträdsbestånd. 

Tillväxten i trädbestånd ökar när man gödslar med kväve och gödselgivan motsvarar 100–200 kg rent kväve per hektar. Om man tillför mera kväve än det här, kan trädbeståndet inte ta upp allt kväve. På mineraljordar kan gödslingen upprepas med 6–10 års mellanrum och gödsling utföras 1–4 gånger under omloppstiden om man följer den rekommenderade gödselgivan. Det lönar sig att låta det gå några år mellan gallring och gödsling så att risken för vind- och snöskador inte blir för stor.

Överallt där man utför åkerbeskogning är borgödsling nödvändig för att trygga trädens utveckling. Borbrist förorsakar tillväxtstörningar och sänker virkesproduktionen. Gamla svedjemarker lider ofta av borbrist.

Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). 

• Skogssalpeter (27-0-1) Skogssalpeter lämpar sig för gödsling av tall- och granbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 400–700 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Kan spridas från våren till sensommaren. 
• Metsän NP (25-2-0) Metsän NP lämpar sig för gödsling av gran- och tallbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 450–800 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Gödselmedlet innehåller spårämnen, bland annat bor, som motverkar skador på trädtopparna. Spridning på bar mark. 
• Urea (46,3–0–0) är ett rent kvävegödselmedel som lämpar sig bäst för tallbestånd på momarker, men det kan också användas i granbestånd. Urea kan också användas på kargare torvmarker tillsammans med Rauta-PK. Rekommenderad giva är på momarker 250–430 kg/ha med 6–8 års mellanrum och på torvmarker 150–200 kg/ha med 10–15 års mellanrum. Spridning från början av hösten tills den första snön faller. 
• Nitro (4,7-1-2,8) Kväve-askgödselmedel som lämpar sig speciellt för  grundgödsling av gallringsskog, med andra ord den första gödslingsomgången i ett gallrat bestånd. Svårlöslig, långvarig gödselverkan, över 20 år. Rekommenderad giva 2 000-3 000 kg/ha. Kan spridas under hela vegetationsperioden.

• NP 2–gödselmedel för skog (19–4–0) är avsett för vitaliseringsgödsling av äldre bestånd på bördiga momarker som lider av borbrist. Rekommenderad giva är 450–550 kg/ha eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark. 
• Borea borgödselmedel Askbaserat borgödselmedel som används för att förebygga eller motverka borbrist på momarker och torvmarker. Gödselmedlet har lång upplösningstid och lämpar sig speciellt för plantskogar och yngre gallringsskogar som inte ännu gallrats. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha. Spridning under alla årstider. 

Barrträdsdominerade objekt med djupt torvtäcke, från ristorvmoar till örttorvmoar och då speciellt torvmoar av typ II, är i allmänhet i behov av vitaliseringsgödsling senast under den andra trädgenerationen efter dikning. Man kan gödsla under vilket som helst tillväxtskede hos trädbeståndet. 
Spridning från marken förutsätter körstråk och lyckas därför bäst omedelbart efter drivningen när marken vid körstråken frusit så att de bär maskiner på vintern.  

Spridning från luften kan göras oberoende av såväl beståndets utvecklingsklass som årstiden. Avståndet till lagerplatsen där helikoptern fyller på gödselmedel skall vara tillräckligt litet, högst ca 2 km. För gödslingen behövs också en lämplig lagerplats för det gödselmedel som skall användas. Vid askgödsling sprider man en betydligt större mängd gödselmedel än då man använder kemiska gödselmedel. Lagerplatsen skall då vara större. Om man använder ett askbaserat gödselmedel som levereras i lös form skall lagerplatsen också vara rätt så jämn och stenfri.

På ett iståndsättningsdikningsobjekt är det bäst att gödsla efter drivning men före iståndsättningsdikning.

Spridning av gödselmedel från marken är billigare än spridning från luften. Skillnaden är större vid spridning av askbaserade skogsgödselmedel, där hektargivan (kg/ha) kan vara 5–10 gånger större jämfört med kemiska gödselmedel. 

Spridning från marken (helikopter eller flygplan) 

+ gödslingen kan utföras under olika årstider, markens bärighet påverkar inte spridningen 

+ tidpunkten för spridningen är inte bunden till avverkningar eller körstråk 

+ enstaka figurer som ligger långt från väg kan lättare tas med 

+ gödseln sprids jämnt och hela området blir gödslat 

- det sammanlagda området som gödslas måste vara rätt stort, vanligen krävs ett samprojekt 

Spridning från marken (spridningsanordning monterad på en skogstraktor eller liknande) 

+ det är lättare att genomföra mindre gödslingsprojekt 

+ tillgången till spridningsutrustning är god 

- gödslingsobjektet bör ha ett färdigt körstråksnät 

- marken måste bära skogstraktorn tillräckligt bra, spridningssäsongen blir kort 

- jämnheten i spridningen är nöjaktig då spridningen utförs från körstråk, mellan körstråken kan det bli stråk som inte får någon gödsel. 

Också under de bästa förutsättningarna kan under hälften av gödslingarna på torvmarker göras som markspridning från skotare. 
 

Organisationen säkerställer att kvaliteten på grundvatten bevaras genom att inte utföra iständsättnings- och kompletteringsdikningar, bekämpningsåtgärder med kemiska bekämpningsmedel (gäller inte bekämpning av rotröta med urea), stubbrytning och hyggesbränning på grundvattenområden av klass  1 och 2. På grundvattenområden kan hyggesbränning utföras med tillstånd av miljömyndigheterna. 

Organisationen använder inte kvävehaltiga gödselmedel på grundvattenområden av klass i 1 eller 2.

Det är tillåtet att lagra drivmedel på grundvattenområden bara i sådana kärl som har erforderligt typgodkännande och som är låsbara för att förhindra stöld och skadegörelse. De skall också vara utrustade med avrinningsbehållare för att behärska läckage, mantel eller dubbel botten. Tillfällig lagring av smörjmedel i vätskeform är tillåtet på ett sätt som skyddar mot skadegörelse. 

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

FSC-standarden förutsätter alltid skyddszoner vid drivning och skogsvårdsåtgärder. Bredden på skyddszonen mot vattendrag och småvatten fastställs från fall till fall på basis av terrängformationer och jordarten. Skyddszonen består av en zon som lämnas helt utanför skogsbruksåtgärder och/eller en zon som sköts så att skogstäcket bevaras.

• Skyddszonens bredd är minst 10 meter vid alla sjöar och tjärnar  
• Skyddszonens bredd är minst 15 meter vid åar och havsstränder .
• Skyddszonens bredd är minst 30 meter vid flador och glosjöar.
• Skyddszoner lämnas utanför all behandling i skogsbruket. Dessutom lämnar man i kanten av figurer som skyddszonerna angränsar till trädbestånd som är klenare än gagnvirke och i mån av möjlighet också lövträd av större dimensioner.

Minimibredden vid gödsling varierar enligt vattendrag/småvatten och spridningsmetoden för gödselmedlet.

Enligt FSC skall dessutom vissa skilt definierade värdefulla livsmiljöer och för artskyddet särskilt viktiga objekt lämnas utanför åtgärder. Endast åtgärder som gagnar skyddsmålen är möjliga. Till dessa objekt hör bland annat:

• Åar och bäckar där fåran är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd och bäckar där det efter en tidigare behandling fortfarande förekommer en naturligt slingrande fåra och variationer i vattnets tryck samt källor; alla dessa inkusive strandområden. På dessa objekt lämnas minst en 20 meter bred obehandlad skyddszon och en cirka 10 meter bred skyddszon som behandlas så att den förblir skogtäckt.
• Skogar som gränsar till vattendrag och småvatten, som till dimensionerna motsvarar minst grövre gallringsbestånd, är olikåldriga och innehåller en urskiljbar mängd död ved (minst 5 m³/ha). Hit räknas inte skogar som gränsar till kanaler eller konstgjorda vattenbassänger. På dessa objekt lämnas en minst 30 meter bred obehandlad skyddszon, som inkluderar det egentliga objektet.
• Flador och glosjöar i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd med strandområden.

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. 

Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar, där fåran är under 2 m, är minst 5 m bred. Stamvirke får avlägsnas från dessa skyddszoner. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

En korrekt utförd gödsling ändrar inte nämnvärt skogens och trädbeståndets övriga egenskaper förutom att den ökar tillväxten. Därigenom påverkar gödslingen inte nämnvärt anpassningen till klimatförförändringen.

Efter gödsling ökar trädens barrmassa och diametern ökar i den övre delen av stammen, vilket kan öka risken för vind- och snöskador[Lähdeviite8]. Gödslingen kan främja spidning av svampinfektioner, såsom rotticka, i beståndet[Lähdeviite9]. Det finns ännu bara begränsat med forskningsresultat om nyttan med gödsling med tanke på ökande av beståndets motståndskraft mot biotiska och abiotiska skadeorsakare [Lähdeviite1].

När temperaturerna ökar genom klimatförändringen tar rötterna effektivare upp näringsämnen, speciellt kväve[Lähdeviite10]. Torkan begränsar upptagandet av fosfor från jordmånen mer än vad temperaturen och marken som omväxlande fryser och tinar ökar mängden tillgängligt fosfor i marken. Klimatuppvärmningen, ökande torka och kvävenedfallet kan således samverka till att mängden tillgängligt kväve ökar i förhållande till mängden tillgängligt fosfor. Å andra sidan behövs det mera av samtliga näringsämnen för att upprätthålla växternas och andra organismers nödvändiga näringshalter då tillväxten ökar.[Lähdeviite1]