Genom hjälpplantering kan man se till att en alltför gles plantskog uppnår en tillräcklig täthet. Behovet av hjälpplantering bedöms genom att man inventerar alla planterade områden genast efter första växtsäsongen, och sådda och naturligt förnyade ytor efter tredje växtsäsongen. Samtidigt bedömer man hur stort antal plantor som behövs för hjälpplanteringen.
Det kan bli nödvändigt med hjälpplantering om en stor del av plantorna har gått ut eller om plantsättningen fungerat dåligt på förnyelseytan. Hjälpplantering är en dyr åtgärd. Åtgärden blir mest kostnadseffektiv om planteringen sker i ett färskt markberedningsspår och på ett begränsat område.
För att säkra att plantskogen får en jämn utveckling är det klokt att utföra hjälpplanteringen med stora plantor. Plantorna ska planteras i ett öppet markberedningsspår där markvegetationen inte utgör ett omedelbart hot för plantans utveckling. Redan några år efter förnyelsen blir förutsättningarna för att hjälpplanteringen ska lyckas sämre. Det samma gäller åtgärdens lönsamhet.
Om antalet utvecklingsdugliga plantor är klart lägre än lagens minimikrav behöver man överväga omplantering. För barrträdsdominerade plantskogar är minimitätheten enligt lagen 1 500 plantor per hektar, i norra Finland 1 200 plantor per hektar och för lövträdsdominerade plantskogar 1 100 plantor per hektar. Kravet är att man i södra Finland bör ha en minst 50 cm hög plantskog inom 10 år efter förnyelseavverkningen. För mellersta Finland är tidsgränsen 15 år och i norra Finland 20 år.
Glasbjörk betraktas som ett utvecklingsdugligt trädslag på torvmark, i försumpade delar av momark och på täta ler- eller mjäldominerad jordar. På andra ståndorter kan glasbjörk fungera som kompletterande trädslag, i norra Finland får upp till 50 % av antalet utvecklingsdugliga plantor vara glasbjörk, i övriga Finland 20 %.
I skogslagen finns inga begränsningar för när man får utföra en förnyelseavverkning. Efter en förnyelseavverkning är man ändå skyldig att förnya skogen. Skyldigheten är fullgjord när plantornas medelhöjd är 50 cm.
Dikade torvmarker med svag virkesproduktionsförmåga
Förnyelseskyldigheten som anges i skogslagen gäller inte dikade torvmarker som klassas som tvinmark eller impediment. På dessa ska minst 20 träd per hektar lämnas kvar för att främja mångfalden. Efter avverkningen får torvmarkerna återgå till naturtillstånd.
Även kulturmiljöer och sådana dikade torvmarker som ursprungligen har varit öppna torvmarker eller torvmarker med mycket glest trädbestånd kan lämnas oförnyade. Detta kräver dock aktiva restaureringsåtgärder och en restaureringsplan som är godkänd av Finlands skogscentral. Till restaureringsåtgärderna för torvmarker hör att avlägsna trädbestånd som genom avdunstning sänker vattennivån och att lägga fast diken för att återskapa ett naturligt vattenflöde.
Ekonomiska förutsättningar för att det ska vara lönsamt att avverka en dikad torvmark med glest trädbestånd:[Lähdeviite1]
avverkningsuttaget är större än 20 m³/ha (gagnvirke) eller större än 30 m³/ha (gagnvirke+energived)
med nämnda minimiuttag ska stämplingsposten vara minst 5 ha, vid 3 ha är minimiuttaget 40 m³
stammarnas medelstorlek ska beroende på avverkningsuttaget vara minst 20–60 liter.
Det kan bli nödvändigt med hjälpplantering om en stor del av plantorna har gått ut eller om plantsättningen fungerat dåligt på förnyelseytan. Vid hjälpplantering används stora plantor som planteras i en markberedd fläck.
