Kontinuerlig beståndsvård som skogsvårdsmetod

Kontinuerlig beståndsvård i sig garanterar ännu inte att mångfalden i naturen är på en tillräcklig nivå. Dessutom behövs död ved och hänsyn till naturobjekten. En mångsidig blandskog ökar också mångfalden. På bördiga ståndorter kan blandskog också innebära ekonomiska fördelar[Lähdeviite1].

Vid avverkningar som utförs inom ramen för kontinuerlig beståndsvård är det viktigt att utnyttja de olika metoder som finns för att gynna mångfalden, precis som vid all annan avverkning.

Man har kunnat konstatera att många arter gynnas av kontinuerlig beståndsvård, bl.a. flera arter av tickor, myror och många fågelarter[Lähdeviite2][Lähdeviite3]. Eftersom en del arter gynnas av virkesfattiga och trädlösa områden bör man använda en uppsättning av olika skogsvårdsmetoder för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Luckor i beståndet gynnar till exempel ljuskrävande arter - med luckhuggning gynnar man alltså dem.

Då skogstäcket bevaras gynnas igen sådana arter som kan missgynnas av öppna förnyelseytor. Kontinuerlig beståndsvård gör det lättare för de här arterna att röra sig och upprätthålla revir i skogslandskapet.

En artgrupp som också gynnas av trädbeklädd skogsmark är risen, bland annat blåbär som är den viktigaste födoväxten för växtätande insekter. De här insekterna utgör igen föda för bland annat skogshönsfåglarnas kycklingar.

Ett varierande trädbestånd upprätthåller mångfalden av svampar och mikroorganismer i marken, vilket skapar goda tillväxtvillkor för träden. Särskilt i lundskogar kan det vara viktigt att upprätthålla ett kontinuerligt trädbestånd för att bibehålla den mångsidiga floran av mykorrhizasvampar.

I torvmarksskog som dikas förändras markvegetationen efterhand från torvmarksväxter mot fastmarksväxter i takt med att vattennivån sjunker. Kontinuerlig beståndsvård bevarar fält- och bottenskiktets arter väl. Det här har konstaterats bland annat i dikade kärr där man utfört plockhuggning[Lähdeviite4]. Kontinuerlig beståndsvård har samma bevarande effekt på skuggfördragande arter på torvmark som metoden har på momark.

Det är viktigt att ta i beaktande hur avverkningar på dikade torvmarker påverkar vattendragen. Avdunstningen från träden - transpirationen - minskar alltid efter en avverkning, vilket leder till att grundvattennivån stiger i beståndet. Om man utför en kalavverkning upphör avdunstningen från träden helt och det uppstår ett behov att iståndsätta dikessystemet. Vid kontinuerlig beståndsvård uppstår inte det här behovet lika ofta[Lähdeviite5]. Vilka effekterna kontinuerlig beståndsvård har på vattendragen är emellertid ännu dåligt kända, och detta gäller både mineraljordar och torvjordar[Lähdeviite6].

I en del fall kan det vara möjligt att undvika iståndsättningsdikning vid kontinuerlig beståndsvård på dikade torvmarker eftersom avdunstningen från träden medverkar till att hålla vattennivån tillräckligt låg.

Grundvattennivån kan visserligen stiga något till följd av en avverkning även om en stor del av träden lämnas kvar, men detta kan igen göra att nedbrytningen av torven minskar och därigenom minskar också belastningen på vattendragen och samtidigt utsläppen av växthusgaser. En kalavverkning kan däremot leda till att grundvattenytan stiger alltför högt vilket påverkar plantorna negativt och leder till belastning av vattendragen.

Ett minskat behov av iståndsättningsdikning leder till kostnadsinbesparingar, bättre vattenvård och mer gynnsamma uppväxtmiljöer för skogshönskycklingar, samtidigt som utsläppen av växthusgaser kan bli mindre.

Vid avverkning på mineraljordar är effekterna av kontinuerlig beståndsvård på vattendragen i regel mindre än vid kalavverkning och kan i det här hänseendet närmast jämföras med effekterna av gallring. Kalavverkning i sig leder till belastning på vattendragen och om den kombineras med iståndsättningsdikning blir belastningen ännu större. Detta har betydelse för tillståndet hos och mångfalden i vattendragen.

Många av de risker och de faktorer som man måste beakta vid behandlingen av skogen är gemensamma oberoende av skogsvårdsprincip. Vid kontinuerlig beståndsvård måste man fästa speciell uppmärksamhet vid att undvika drivningsskador och att bekämpa spridningen av rotticka samt att identifiera ståndorter där det är finns en risk att naturlig förnyelse kan misslyckas.

Det går inte att bedöma den ekonomiska lönsamheten bara på basis av virkesproduktionen. Lönsamheten påverkas mest av de investeringar som gjorts i förhållande till intäkterna från virkesförsäljningen, när intäkterna fås, samt av förändringen i värdet av skogens virkeskapital.

I de fall kontinuerlig beståndsvård lyckas bra i grandominerade bestånd, kan det trots en lägre virkesproduktion vara ett lönsammare alternativ än att förnya skogen genom skogsodling[Lähdeviite7]. Det är lönsammare att ställa om till kontinuerlig beståndsvård när ett likåldrigt bestånd ännu inte uppnått förnyelsemognad och när det redan finns underväxt, eller när det finns goda förutsättningar att snabbt få upp en underväxt[Lähdeviite8].

Vi plock- och luckhuggning avverkas i huvudsak träd som uppnått stockdimension. Virkespriset kan därför antas vara högre än vid låggallring, men ändå lägre än vid kalavverkning. Det här resonemanget baserar sig på att det är svårare att utföra en avverkning i en flerskiktad skog än i en enskiktad, men stammarnas medelgrovlek är ändå så mycket större än i den låggallrade skogen att virkespriset blir högre.

Vid kontinuerlig beståndsvård måste man hålla skogen rätt gles för att det ska uppstå nya plantor och plantorna ska ha förutsättningar att utvecklas. Om skogen består av överståndare av tall eller björk eller av blandskog, kan den vara tätare om underväxten består av gran som tål beskuggning väl.

Vid kontinuerlig beståndsvård är målet att i huvudsak avverka träd som nått stockdimensioner. Inkomstflödet är rätt stabilt vid avverkningarna[Lähdeviite9]. På längre sikt beror avverkningsmöjligheterna och virkesutfallet på hur skogsförnyelsen och de beståndsvårdande avverkningarna lyckats. Vid beståndsvård trädskiktsvis kommer största delen av intäkterna från förnyelseavverkningar och avkastningen på investeringarna i skogsvården att realiseras först efter flera årtionden. 

Vid en omställning från förnyelseavverkningar till plockhuggningar och luckhuggningar kan virkesutfallet minska för en tid. 

Avverkningarna vid kontinuerlig beståndsvård syftar till att främja plantsättning och att utveckla befintlig underväxt [Lähdeviite10]. Investeringarna som görs för att få till stånd skogsförnyelse är små i motsats till beståndsvård trädskiktsvis där skogsförnyelsen, framförallt vid skogsodling, kräver investeringar.

Vid beståndsvård trädskiktsvis finns det en risk att skogsägaren inte får den förväntade ränteavkastningen på sina investeringar. Vid kontinuerlig beståndsvård är investeringarna små och motsvarande risk är nästan obefintlig. Även vid beståndsvård trädskiktsvis går det att minska kostnaderna genom att använda naturlig förnyelse, men samtidigt går man miste om den nytta som skogsodling ger i form av snabb beståndsetablering och möjligheten att använda förädlat skogsodlingsmaterial.

Om man går in för kontinuerlig beståndsvård på dikade torvmarker kan man ofta undvika iståndsättningsdikning eftersom det kvarstående beståndet genom sin avdunstning håller grundvattenytan på en tillräckligt låg nivå med tanke på trädens tillväxt.

Vikeskvaliteten har betydelse för det pris skogsägaren får för sitt virke, även om virkeshandeln i allmänhet inte beaktar virkets kvalitet. Det finns olika synpunkter på det virke som kommer från skog där man tillämpat kontinuerlig beståndsvård. Det påstås bland annat att höggallring och plockhuggning ger bättre virkeskvalitet. Till en del stämmer detta, eftersom de medhärskande träd som lämnas kvar ofta har klenare kvistar än de härskande träd som avverkats.

Virkeskvaliteten i en olikåldrig skog kan emellertid också bli sämre än i en likåldrig skog.

I olikåldriga granbestånd växer plantorna vanligen långsamt vilket gör att det kan uppstå ansamlingar av kvistar i mitten av rotstocken vilket försämrar kvaliteten[Lähdeviite11]. Dessutom varierar årsringarnas tjocklek och virkets densitet mer än i likåldriga bestånd. Överståndare av tall producerar däremot grovt virke av god kvalitet då de tillåts växa vidare.

De bestånd där man idag utför plock- och luckhuggningar har i de flesta fall ursprungligen varit enskiktade, vilket innebär att virket i dem kan ha andra egenskaper än bestånd som från början varit flerskiktade. Enligt vad vi viet idag kan man utgå ifrån att skötselprincipen på ståndorter som lämpar sig för tall  inte har någon större betudelse för virkets kvalitet.

Till skillnad från slut- och gallringsavverkningar i likåldrig skog finns ännu inte några sammanställningar beträffande virkespriser för stämplingsposter där man tillämpar kontinuerlig beståndsvård.

Kalkylmetoderna och kunskapen om hur väl kontinuerlig beståndsvård lyckas och hur stor virkesproduktionen blir på olika ståndorter anses allmänt vila på en osäkrare grund än när man beräknar lönsamheten i beståndsvård trädskiktsvis[Lähdeviite11].

För att utvärdera det ekonomiska resultatet, beståndsutvecklingen och virkesutfallet kan man använda olika kalkylprogram. För tillfället råder det brist på fritt tillgängliga kalkylprogram. Skogsvård är förknippad med många olika slags risker och det är svårt att beakta riskerna rättvist i lönsamhetskalkyler. 

Utgående från existerande tillväxt- och produktionsmodeller går det inte att förutsäga utvecklingen hos olikåldriga bestånd lika bra som hos likåldriga. Kunskapen beträffande skogsförnyelse och risker för skogsskador är mer knapphändig än för likåldriga skogar, liksom också de fördelar kontinuerlig beståndsvård innebär [Lähdeviite12]. Många av riskerna och de faktorer man behöver beakta vid beståndsvården är ändå gemensamma för båda skogsvårdsmetoderna. 

Förädlingsnyttan — högre tillväxt och bättre kvalitet — uteblir om förnyelsen av skogen baserar sig på naturligt uppkomna plantor. Detta är fallet både vid naturlig förnyelse beståndsvård trädskiktsvis och vid kontinuerlig beståndsvård. Å andra sidan ger en lyckad naturlig förnyelse ett rikt uppslag av plantor och den höga tätheten i plantskogen ger god virkeskvalitet. De bästa plantorna överlever eller så väljs de ut vid plantskogsvården och får fortsätta växa.  

Forskningen visar att plantor som härstammar från förädlat frö som kommer från fröplantager växer bättre än de som härstammar från så kallat beståndsfrö. Genom att använda förädlat skogsodlingsmaterial kan man få högre virkesproduktion med beståndsvård trädskiktsvis än vad man kan få med kontinuerlig beståndsvård[Lähdeviite13]. Förädlade frön och plantor kan ge 15–20 procent högre tillväxt jämfört med frön som samlats in från utvalda bestånd[Lähdeviite14]. Dessutom kan man genom förädling påverka trädens kvalitet och motståndskraft mot sjukdomar. Förädlat frö innehåller en mångsidig arvsmassa som härstammar från välväxande träd som valts ut i naturskog. Förädlat frö finns inte ännu tillgängligt för hela Finland.

Vid beståndsvård trädskiktsvis är det möjligt att driva ut hyggesresterna och stubbarna i form av energived, men detta rekommenderas inte där man bedriver kontinuerlig beståndsvård. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man däremot utnyttja stamved för energiproduktion i sådana fall där det inte är lönsamt eller möjligt att utnyttja stammarna som gagnvirke. 

De faktorer som har störst inverkan på antalet drivningsskador är hur drivningsplaneringen och drivningsarbetet utförs, tidpunkten för drivningen och drivningsförhållandena. Drivningsskador orsakar kvalitetsförluster i det kvarvarande beståndet och gynnar spridningen av rötsvampar.

Vid plockhuggning är risken för drivningsskador stor i och med att man är tvungen att avverka stora träd mitt bland de mindre träd som ska lämnas kvar. De små träd som skadas kan sällan utvecklas till värdefulla stockträd. Det finns rapporter om att av de träd som har en diameter på 5-20 cm skadas 10-20 % i samband med maskinell plockhuggning[Lähdeviite15].

Risken för markskador längs körstråken är särskilt stor vid plockhuggning på torvmark där samma körstråksnät används vid påföljande avverkningar. På torvmark hinner naturen inte återställa spårbildningen mellan avverkningarna. Den täta underväxten gör det ofta också svårt att risa körstråken ordentligt.

Virkesproduktion på torvmark är i allmänhet mindre lönsam än på momark eftersom virkesdrivningen är besvärligare och virkesutfallet per hektar är mindre. Dessutom är ofta stockarnas kvalitet sämre än på momark, särskilt för tall. Allt det här gör stämplingsposterna mindre attraktiva på marknaden och kan göra att priset på virket blir lägre. Utöver det här utgör iståndsättandet av diken och därtill hörande vattenvårdsåtgärder en betydande kostnad.

I synnerhet på lågproduktiva torvmarker är det därför svårt att täcka kostnaderna för investeringarna, vilket innebär att kontinuerlig beståndvård kan utgöra det enda alternativet för en lönsam virkesproduktion.

Olika kombinationer av plock- och luckhuggning har visat sig fungera bra i rekreationsskogar, tätortsnära skogar och olika landskapsvårdsområden.

En satsning på landskapsvården kan till exempel innebära att man öppnar upp landskapet eller att utnyttjar skogen som insynsskydd. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man skapa variation i landskapet genom att variera styrkan i avverkningen och genom att gynna en mångsidig blandskog.

Vill man betona landskapsaspekterna i skogsbruket kan man låta en del av träden växa sig grövre än om man bara skulle se till ekonomin. Skogen kan också gärna lämnas litet tätare än normalt, men inte så tät att underväxten lider och förnyelsen äventyras. I många fall kan det vara lämpligt att lämna fler naturvårdsträd, och då gärna ståtliga träd som har betydelse för lanskapet.

Luckhuggning leder till att mer ljuskrävande trädslag kan etablera sig, vilket tillför variation i landskapet. Vilken betydelse de får för landskapsbilden beror mycket på var luckorna placeras och hur många de är. För att undvika att landskapet splittras för mycket är det viktigt att inte placera luckorna för nära varandra. Man bör också vänta tills träden vuxit till sig ordentligt i luckorna innan nya luckor tas upp i närheten. Luckorna ska avgränsas så att de följer terrängformerna eller andra naturliga gränser.

Om en teghuggning görs rätt har den bara en måttlig inverkan på landskapsbilden. Då tegarna är smala och läggs längs höjdkurvorna, smälter de in i landskapet och kronorna hos de kvarlämnade träden skymmer den öppna ytan.

Stegvis avveckling av överståndare påverkar landskapet mindre än vad en kalavverkning gör, men mer än plock- eller luckhuggning. Skogen upplevs som trädklädd om träden avlägsnas stegvis. Ur landskapssynvinkel är det motiverat att lämna kvar en del av fröträden.

Ljusförhållanden och mikroklimat påverkar floran. Efter en kalavverkning minskar de arter som trivs i skugga eller halvskugga, en del arter kan till och med försvinna. Istället gynnas de arter som trivs i ljus av de nya förhållandena. I olikåldriga skogar varierar ljusförhållandena och det finns fler lämpliga växtplatser för arter som trivs i skugga eller halvskugga. Dessutom bibehålls stabilare förhållanden för arter som gynnas av varierande ljusförhållanden. 

Behandlingen av skogen påverkar bär- och svampskörden[Lähdeviite16]. Hur stor påverkan är beror på hur kraftig avverkningen är. Plock- och luckhuggning vid kontinuerlig beståndsvård orsakar inga kraftiga förändringar i skördarna. Däremot förändrar kalavverkningar sammansättningen av växt- och svamparter märkbart. Förekomsten av blåbär och lingon minskar radikalt efter en kalavverkning, men lingonriset kan återhämta sig redan i plantskogsstadiet. Hallon förekommer rikligast några år efter kalavverkning. 

Eftersom skogsmarken ständigt är trädklädd vid kontinuerlig beståndsvård, hittar viltet skydd och dessutom varierande föda. Blåbär, som är den viktigaste näringsväxten för växtätande insekter, klarar sig bra i områden som har ett kontinuerligt skogstäcke. [Lähdeviite3]  Växtätande insekter är viktig näringskälla för bland annat tjäderkycklingar. Viltet gynnas av en varierad beståndsstruktur[Lähdeviite17].

Täta plantskogar innehåller väldigt lite näring för renar. Med tanke på renarnas levnadsvillkor är det därför till fördel att använda kontinuerlig beståndsvård eller naturlig förnyelse. [Lähdeviite18]

I många fall kan man genom kontinuerlig beståndsvård producera grovt virke av god kvalitet som kan användas som råvara för långlivade träprodukter, vilket ökar den långsiktiga inlagringen av kol.[Lähdeviite19][Lähdeviite20][Lähdeviite21] Helhetseffekten är ändå svår att bedöma eftersom det fortfarande finns väldigt litet forskningsdata om saken.[Lähdeviite22]

Vid kontinuerlig beståndsvård i olikåldriga granbestånd kan man räkna med att virkesproduktionen blir 15-25 procent lägre än för likåldriga bestånd, samtidigt som virkesförrådet per hektar i genomsnitt uppskattas ligga på en lägre nivå. [Lähdeviite23] Utgående från detta skulle då också mängden kol som är bundet vid trädbeståndet vara mindre. Enligt den nu rådande uppfattningen resulterar kontinuerlig beståndsvård i att avverkningsmängderna på lång sikt blir 20-25 % mindre än för likåldriga bestånd. Vid kontinuerlig beståndsvård är mängden inlagrat kol i hög grad beroende av hur den naturliga förnyelsen lyckas. [Lähdeviite24] Skillnaderna i ekonomisk lönsamhet mellan de olika metoderna kan dock vara relativt små. [Lähdeviite25]

Det har framförts synpunkter på att kontinuerlig beståndsvård på lång sikt kan leda till att markens kolförråd ökar tack vare den ständiga tillförseln av förna och för att markytan inte blir utsatt för höga temperaturer eller markberedning, vilket är fallet på ett område som har slutavverkats. Omställning till kontinuerlig beståndsvård kan emellertid också minska markens kolförråd om åtgärden är kraftig.[Lähdeviite26]   

Markberedning används sällan inom ramen för kontinuerlig beståndsvård, med undantag för lätt markberedning där mårtäcket är tjockt, och i synnerhet vid plockhuggning påverkas inte heller humustäcket i sådan utsträckning att några större mängder kol skulle frigöras därifrån. Det här gör att det finns något mer kol bundet i marken vid kontinuerlig beståndsvård än vid beståndsvård trädskiktsvis.[Lähdeviite25]

På torvjordar kan kontinuerlig beståndsvård bidra till att bromsa klimatförändringen [Lähdeviite5] genom att avdunstningen från trädbeståndet upprätthåller en gynnsam grundvattennivå. Torvjordar genererar metanutsläpp som är skadliga för klimatet när grundvattennivån är hög. Om torven torkar, frigörs kolet igen i form av koldioxid. Särskilt på bördiga, dikade torvmarker i södra Finland kan en satsning på kontinuerlig beståndsvård ge klimatnytta. [Lähdeviite27]