Lövinslag
Upprätthåll inslag av lövträd i barrskog
I barrträdsdominerade skogar rekommenderas en trädslagsblandning med minst tio procent lövträd för att främja trädbeståndets livskraft, markegenskaperna och naturens mångfald. Detta kan göras genom att lämna sådana lövträd i luckorna som inte äventyrar barrträdsplantornas utveckling och genom att också lämna lövträd i samband med gallringsavverkningar. Helst ska dessutom ska efter en skogsvårdsåtgärd alla de trädslag som fanns i beståndet före åtgärden också finnas kvar efter åtgärden.
Rekommendationer för att upprätthålla lövinslag, arbetsslagsvis
Skogsförnyelse
- Mer omfattande odling av lövträd rekommenderas, speciellt på bördiga ståndorter.
- På ståndorter som är lämpliga för inhemska lövträdslag som asp, klibbal och ädla lövträd kan också de här trädslagen odlas för att öka mångfalden.
- I plantskog kan naturligt uppkomna lövträdsplantor utnyttjas för att åstadkomma ett inslag av lövträd.
- Inslaget av andra trädslag kan ökas genom att göra sådd- eller planteringsförbandet glesare och/eller genom att lämna en del av förnyelseytan att förnyas på naturlig väg.
Slyröjning och röjning
- Vid slyröjning avlägsnas alla sådana lövträd som uppkommit ur stubbskott, medan av de lövträdsplantor som uppkommit ur frö röjs bara sådana bort som är klart förvuxna. Konkurrerande växtlighet avlägsnas på en radie av en meter från de plantor som lämnas.
- Vid röjning ska man gärna eftersträva ett lövinslag på minst 10 procent, beroende på ståndorten.
- Där plantskogen är luckig kan man bra lämna också andra lövträdsplantor än björk, t.ex. asp, sälg, al, rönn och en.
- Om man vill åstadkomma en blandskog lämnar man vid plantskogsröjningen inte bara lövträd, utan också tallar i granplantskogar och granar i tallplantskogar.
- Inget trädslag röjs bort helt och hållet från beståndet. Målet är att bevara också sådana trädslag som inte kommer att utnyttjas ekonomiskt. Det här gäller också grupper av naturvårdsträd och viltbuskagen.
- Onödig röjning undviks. Röjning av träd som inte stör huvudbeståndet är onödigt arbete och medför bara extra kostnader.
- I områden som är utsatta för älgskador lämnas mer tallplantor än normalt. Däremot tas betade lövträdsgrupper och förvuxna lövträd bort om de står nära en tallplanta. Det lönar sig att i synnerhet hålla efter rönn och vide.
Gallringsavverkning
- Vid gallringsavverkning ska man sträva till att upprätthålla en trädslagsblandning eller att öka den ytterligare. Andelen lövträd ska uppgå till minst 10 procent, beroende på ståndort.
- För att skapa mer variation i det gallrade beståndet kan man gallra huvudträdslaget hårdare kring grupper av naturvårdsträd och lövträdsförekomster.
- Vid förröjning lämnas sådana träd och buskar som har betydelse för mångfalden, som asp, rönn, klibb- och gråal, sälg, ädla lövträd samt måbär, brakved, try mm.
- Inget av trädslagen gallras bort helt och hållet på behandlingsområdet.
- Växtutrymme ges också till sådana trädslag som är viktiga för natur- och viltvården, som ädla lövträd, asp, sälg, björk, algrupper och tjädertallar.
Kontinuerlig beståndsvård
- Vid kontinuerlig beståndsvård är det viktigt att se till att också lövträden har möjlighet att förnyas genom att ta upp tillräckligt stora luckor eller vid behov genom plantering.
- Vid kontinuerlig beståndsvård ska man gärna eftersträva ett lövinslag på minst 10 procent, beroende på ståndorten.
- Alla de trädslag som förekommer på behandlingsområdet ska finnas representerade på området också efter en avverkning.
- Lövträd rekommenderas som naturvårdsträd.
Skogscertifieringens krav beträffande tryggandet av strukturdrag som är viktiga för mångfalden
Skogscertifieringssystemen (PEFC™ och FSC®) ställer vissa krav beträffande tryggandet av skogens strukturdrag. De utgör minimikrav då det gäller att lämna naturvårdsträd och död ved, tillverka högstubbar, spara viltbuskage och upprätthålla ett lövinslag i skogen. Det är frivilligt för skogsägare att höra till ett skogscertifieringssystem. För skogsägare vars skogar inte är certifierade är de nedan nämnda åtgärderna för att trygga strukturdragen frivilliga.
PEFC™-certifieringen (2022)
Vid gallrings- och slutavverkning och vid drivning av energived lämnas både levande och döda naturvårdsträd permanent kvar på behandlingsytan för att trygga mångfalden i skogsekosystemet.
Mångfalden och skogslevande arter ska också gynnas genom att bevara blandbestånd och viltbuskage.
Indikatorer
Antalet permanent kvarlämnade naturvårdsträd ska efter en avverkning i medeltal uppgå till minst 10 st/ha och dessutom ska i medeltal minst 10 stycken döda träd lämnas per hektar. Träd som nyligen skadats i samband med en skogsskada kan räknas med i antalet träd så att det totala antalet skadade, levande och döda träd som lämnas uppgår till minst 20 st/ha. Naturvårdsträden kan koncentreras inom en stämplingspost som består av flera beståndsfigurer. Om det inte finns tillräckligt med död ved inom stämplingsposten skapas minst 2–5 högstubbar per hektar, särskilt av lövträd.
För att trygga levnadsförhållandena för en mångfald av arter, inkluderande viltet, bör man vid alla skeden i beståndsbehandlingen lämna viltbuskage och upprätthålla en trädslagsblandning då en sådan förekommer naturligt på figuren och om inslaget av andra trädslag inte äventyrar utvecklingen hos huvudträdslagen.
Definitioner
Naturvårdsträden ska bestå av levande träd som hör till landets naturliga flora. Som naturvårdsträd lämnas
- boträd för rovfåglar
- stora enar
- gamla träd med brandlyra
- grova träd från en tidigare trädgeneration
- träd som har ett avvikande utseende
- ädla lövträd
- stora aspar
- trädformade sälgar, häggar och rönnar
- klibbalar
- hålträd
- tallar som identifierats som tjädertallar.
Ifall ovanstående saknas ska i stället lämnas sådana naturvårdsträd som gynnar mångfalden och som är minst 15 cm grova på brösthöjd och som har goda förutsättningar att utvecklas till gamla träd.
Naturvårdsträden ställs i första hand i grupper och i omedelbar närhet av värdefulla livsmiljöer, nära skyddszoner intill öppen torvmark eller vattendrag och småvatten. Träd i skyddszoner kan räknas med i antalet naturvårdsträd om de fyller diameterkravet för naturvårdsträden.
I grupperna av naturvårdsträd som lämnats hålls marken intakt och underväxten röjs inte.
Av säkerhetsskäl bör naturvårdsträd inte lämnas i omedelbar närhet av viktiga strukturer som trafikleder eller el- och telefonledningar och inte heller på fornminnen.
Med död ved avses döda, stående eller liggande stammar och högstubbar med en brösthöjdsdiameter på minst 20 cm. Som död ved räknas inte avsiktligt tillverkade torrfuror och inte heller död ved av barrträd i sådana fall där det enligt skogsskadelagen (1087/2013) är lagstridigt att lämna stammarna kvar i skogen.
Med stämplingspost avses ett skogsområde som ägs av en och samma markägare och som avgränsats för virkesdrivning. En stämplingspost kan bestå av flera beståndsfigurer som kan avverkas vid olika tillfällen.
Högstubbar är stående trädstammar som kapats av 2-5 meter från marken. Vid slutavverkning tillverkas högstubbar av träd med en brösthöjdsdiameter på minst 15 cm.
Viltbuskage är små grupper av träd där olika arter kan söka skydd. Ett viltbuskage ska helst bestå av flera trädslag, innehålla granar och ha en areal på minst 10 m². Grupper av naturvårdsträd som lämnats oröjda fungerar som viltbuskage.
Trädslagsblandning innebär att det förekommer minst ett annat trädslag än huvudträdslaget i ett bestånd, och detta ska helst vara ett lövträdslag.
FSC®-certifieringen (2023)
Organisationen ska lämna naturvårdsträd i samband med skogsbruksåtgärder. Naturvårdsträden kan koncentreras till stämplingsposter som avverkas samtidigt inom en cirkel med 1 km diameter.
- Också träd av huvudträdslaget lämnas som naturvårdsträd. Utländska trädslag godtas inte som naturvårdsträd, förutom lärk.
- Levande naturvårdsträd som lämnats kvar vid tidigare avverkningar avlägsnas inte och räknas fortfarande som naturvårdsträd vid senare avverkningar, förutsatt att de fortfarande lever.
- Som naturvårdsträd räknas sådana levande träd som lämnats att stå kvar och som har betydelse med tanke på mångfalden, om deras diameter uppnår minimidiameterkraven för naturvårdsträd.
- En del av naturvårdsträden (högst 5 per hektar) kan användas att tillverka högstubbar av om de berörda träden inte är träd med särskilt värde för mångfalden. Den del av stammen som har kapats av lämnas på marken i det fall högstubben räknas med i antalet naturvårdsträd.
- I grupperna av naturvårdsträd som lämnats på en förnyelseyta hålls marken intakt och underväxten röjs inte.
Vid förnyelseavverkning lämnas minst 10 träd per hektar med en minsta brösthöjdsdiameter på 20 cm i södra Finland och 15 cm i norra Finland. Vid förnyelseavverkning lämnas dessutom minst 10 naturvårdsträd per hektar träd med en minsta brösthöjdsdiameter på 10 cm. Detta krav tillämpas inte om minst 5 naturvårdsträd per hektar har en brösthöjdsdiameter på minst 30 cm i södra Finland och minst 25 cm i norra Finland.
Vid annan avverkning i bestånd vars huvudbestånd motsvarar grövre gallringsskog lämnas naturvårdsträd som eventuellt lämnats vid tidigare avverkningar och säkerställs att objektet efter avverkningen kommer att ha minst 10 träd per hektar med en minsta brösthöjdsdiameter på 20 cm i södra Finland och 15 cm i norra Finland.
Följande levande träd av värde för den biologiska mångfalden bevaras vid alla skogsbruksåtgärder:
- fridlysta trädslag (enligt lag, oavsett trädets diameter)
- enskilda träd eller små grupper av träd vars brösthöjdsdiameter är minst:
- tall, gran och björk: 60 cm
- övriga inhemska trädslag: 40 cm.
- trädformade och pelarartade enar
- aspar med en brösthöjdsdiameter på minst 40 cm: i barrträdsdominerad skog lämnas minst 20 st/ha eller samtliga om antalet är mindre än detta
- hålträd
- kända boträd för rovfåglar
- tallar med brandlyra; i norra Finland på sådana områden där det är gott om brandskadade träd lämnas minst 10 brandskadade träd per hektar.
Följande slags levande träd av värde för mångfalden lämnas vid förnyelseavverkning och vid annan avverkning av bestånd där huvudbeståndet utgörs av ett grövre gallringsbestånd:
- ekar vars brösthöjdsdiameter är:
- minst 20 cm i den hemiboreala zonen
- minst 10 cm i övriga Finland.
- övriga ädla lövträd, sälgar och andra trädartade viden, häggar, rönnar och klibbalar med en brösthöjdsdiameter på 10 cm eller mer.
Vid avverkning i bestånd som domineras av ung skog och vid plantskogsvård ska av ovan nämnda träd lämnas minst 20 per hektar, eller alla träd som uppfyller ovanstående krav om det förekommer färre av dem än 20 per hektar. Vid valet av träd som ska lämnas bör de grövsta träden och olika trädslag prioriteras.
Organisationen lämnar döda träd med en brösthöjdsdiameter på mer än 10 cm alltid när de påträffas i området, såvida inte lagen om bekämpning av skogsskador kräver att de avlägsnas. Om det uppstår mer än 20 m³/ha av död ved på objektet, får den andel som överstiger detta avlägsnas (även om tröskeln enligt skogsskadelagen inte överskrids). I odlade lövträdsbestånd av utvecklingsklass 02 får den andel av nyligen död ved (rötklass 1) som överskrider 10 m3/ha avlägsnas.
Organisationen ser till att andelen lövträd inte minskar till mindre än 10 % av det totala stamantalet i samband med gallring eller plantskogsvård. Om andelen lövträd är mindre än 10 % av det totala stamantalet före åtgärden, lämnas alla lövträd, utom då det är klart skadligt för barrträdens utveckling. Vid plantskogsvården ska också lämnas sådana lövträdslag som har betydelse med tanke på mångfalden.
Vid plantskogsvård och gallringsavverkning lämnas buskage och lövträd som är viktiga för viltet.