Restaurering av torvmarker
Restaurering av torvmark syftar till att återställa en torvmarks struktur och funktion så att torvmarken närmar sig naturtillstånd. Den viktigaste restaureringsåtgärden är att täppa igen dikena genom att fylla dem eller dämma upp dem. Målet med restaureringen är i allmänhet att stärka naturens mångfald. Restaureringen kan också ha andra mål, t.ex. vattenvård, bevarande av torvmarkens kolförråd eller att förbättra rekreationsmöjligheterna.
Lämpliga restaureringsobjekt
Som restaureringsobjekt lämpar sig i första hand sådana torvmarker som efter restaureringen bidrar till att öka arealen av hotade torvmarkstyper och skapa livsmiljöer för torvmarksorganismerna. Torvmarksområden som tidigare har dikats men som man inte längre vill använda för virkesproduktion på grund av den dåliga tillväxten, svåra drivnings- och transportförhållanden eller för att de orsakar stor belastning på vattendragen lämpar sig också för restaurering. Restaurering kan också utgöra ett alternativ på områden där man vill främja friluftslivet eller viltets livsmiljö.
Synpunkter på valet av restaureringsobjekt
- De lämpligaste restaureringsobjekten med tanke på bromsandet av klimatförändringen är de med ett tjockt torvtäcke. Deras kolförråd är flera gånger större än kolförrådet i trädbeståndet.
- Restaurering av kärr kan gynna mångfalden av arter och ofta samtidigt restaurera småvatten.
En restaurerad torvmark kan också utnyttjas som ett slags översilningsområde om torvmarkens läge är sådant att vattenflödet från ett avrinningsområde uppströms kan fås att flöda igenom torvmarken.
Självrestaurering av torvmarker
En metod för att restaurera torvmarker är att lämna dem utan åtgärd så att de med tiden restaurerar sig själva. Det här lyckas speciellt bra på karga torvmarker om dikena redan är igenvuxna och trädbeståndet är glest. Torvmarker som är väl dikade och har ett välväxande trädbestånd restaureras däremot sannolikt inte av sig själva på kort eller medellång sikt. Ett hinder för självrestaurering kan också vara att det vatten som tidigare naturligt har flödat in på området har letts förbi torvmarken. Restaureringen går snabbare om man avlägsnar trädbeståndet på torvmarker som klassificeras som tvinmarker eller impediment. Detta är möjligt eftersom de inte omfattas av skogslagens krav på förnyelse.
Ingen förnyelseskyldighet på lågproducerande ståndorter. Förnyelseskyldigheten som anges i skogslagen (§ 5 a) gäller inte dikade torvmarker som klassas som tvinmark eller impediment (tillväxten under 1 m³/ha/år) Vid avverkning på dessa ska minst 20 träd per hektar lämnas kvar för att främja mångfalden. Efter avverkningen får torvmarkerna återgå till naturtillstånd. Då en torvmark restaureras enligt en plan som myndigheterna har godkänt, sätter förnyelseskyldigheten inga begränsningar på behandlingen av trädbeståndet. Då syftet är att restaurera en torvmark som ursprungligen har varit trädlös eller trädfattig, kan träden avlägsnas eller gallras mycket kraftigt utan att förnyelseskyldigheten träder i kraft. Det här gäller bland annat brunmossar och mossar.
Nyttan av restaurering
Den största nyttan med restaurering är att åtgärden främjar mångfalden på torvmarken. På en del ställen kan tillståndet hos småvattnen gynnas. På längre sikt bromsar torvmarksrestaureringarna också upp klimatförändringen. Dessutom sker samtidigt en anpassning till klimatförändringen i och med att risken för torvbrand minskar. En torvmarksrestaurering kan i viss mån förbättra vattenkvaliteten på avrinningsområdet eftersom både vatten, näringsämnen och fasta partiklar fångas upp mer effektivt. Det restaurerade området frigörs från virkesproduktion och kan användas för andra ändamål.
Livsvillkoren för skogshönsfåglar, särskilt dalripan, förbättras och landskapet kan ge bättre förutsättningar för friluftsliv.
Risker med restaurering
De mest betydande riskerna med restaurering av torvmarker är att avrinningsområdet uppströms blir blötare och näringsbelastningen ökar i vattendragen nedströms. Näringsbelastningen är tillfällig och det kan finnas stora variationer i hur stor den är och hur länge den varar. Båda riskerna kan hanteras genom noggrann planering och omsorgsfullhet vid verkställandet av åtgärderna.