Skogsbrukets styrmedel

Kopplingen mellan naturvårdslagen och skogsbruket är särskilt tydlig när det gäller bevarandet av de naturtyper och -värden som ingår i Naturanätverket. Om man t.ex. leder vatten från ett område som har iståndsättningsdikats, måste man se till att inte äventyra de naturvärden som förekommer på vattenområden som är skyddade enligt naturvårdslagen. 

Miljöskyddslagen innehåller principer för förebyggande och minimering av miljöskador. Det samma gäller försiktighets- och omsorgsprinciperna och principerna om att förorenaren betalar samt användningen av bästa tillgängliga teknik (BAT). Enligt miljöskyddslagen bör en aktör vara medveten om de eventuella miljökonsekvenser som aktiviteten medför. I samma lag ingår förpliktelsen att förhindra föroreningar. 

Vattenlagen tillämpas för skogsbrukets del i samband med olika åtgärder som påverkar vattenmiljön och bestämmelserna om lov för att utföra dem. Vattenlagen skyddar själva vattenfåran och dess tillstånd. Skogslagens skydd inriktar sig däremot mot naturmiljön och dess tillstånd i och kring fåran. Lagstiftarens avsikt har varit att se till att de här lagarna kompletterar, inte överlappar varandra.  

En rännil utgör t.ex. inte en särskilt värdefull livsmiljö enligt skogslagen om den inte uppfyller kraven på naturtillstånd i det kringliggande beståndet. Om själva fåran däremot är i naturtillstånd, är det enligt vattenlagen förbjudet att äventyra dess tillstånd. I det fallet måste man i samband med avverkning se till att fåran bibehålls i naturtillstånd. Att t.ex. dra ett körstråk över en sådan här rännilsfåra är med andra ord inte tillåtet.

Vattenlagen förutsätter dikningsanmälan 

Vattenlagen förutsätter att en dikningsanmälan görs till NTM-centralen inom 60 dagar innan dikningen inleds, om åtgärden inte kan anses som ringa. NTM-centralerna har på uppdrag av miljöministeriet tillsatt en arbetsgrupp som har haft som uppgift att definiera entydiga tolkningsföreskrifter för bedömning av om en åtgärd är ringa eller inte.  

Utgångspunkten är här den förmodade inverkan av dikningen. Anmälning måste göras om dikningen inte kan anses som en ringa åtgärd. Om man vill dika en mindre del av en skog (mindre än 5 ha) behövs ingen anmälan. Anmälan måste däremot göras om man avser att dika flera mindre områden inom samma avrinningsområde, om området ligger på ett grundvattenområde eller på sur sulfatjord, eller om det är risk att dikningen påverkar vattendrag eller andra naturvärden negativt. Anmälan måste också göras vid iståndsättningsdikning om diket som helhet sett har återgått till nära naturtillstånd. I vattenlagen likställs iståndsättningsdikning med dikning, och samma krav på anmälan gäller för dem båda. 

Bestämmelser om olika typer av vattennatur  

• Enligt vattenlagens 2 kap. 11 § (skydd av vissa typer av vattennatur) är det förbjudet att äventyra de naturliga förhållandena i flador eller glon på högst tio hektar eller källor eller, någon annanstans än i landskapet Lappland, tjärnar eller sjöar på högst en hektar eller rännilar. 
• Enligt vattenlagens 3 kap. 2 § krävs tillstånd av tillståndsmyndigheten för ett vattenhushållningsprojekt om projektet kan ändra vattendragets läge, djup, vattenstånd, vattenföring, strand eller vattenmiljö eller grundvattnets kvalitet eller mängd och om förändringen äventyrar naturtillståndet i en bäckfåra.  
• I vattenlagen avses med en bäck ett rinnande vattendrag vars avrinningsområde är 10–99 km² stort. Med rännil avses en vattenfåra som är mindre än en bäck och vars avrinningsområde är mindre än 10 km² och där det inte ständigt rinner vatten och fisk inte kan vandra i nämnvärd omfattning.

Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt. En fast fornlämning är skyddad enligt lag också utan myndighetsbeslut om saken. Fasta fornlämningar bör tas i beaktande vid all markanvändning. 

En betydande del av de objekt som är skyddade enligt fornminneslagen är lokaliserade och registrerade, men det hittas hela tiden nya. Museiverket upprätthåller ett register över fornlämningar där det finns information om läge och typ för ca 14 000 fasta fornminnen i skogsmiljö. Man får fram information om enskilda objekt via nättjänsten Kartfönstret(extern länk). Många skogsorganisationer har integrerat informationen i sina egna kartsystem.  

Museiverkets fornminnesregister gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Också sådana fasta fornlämningar som inte finns i registret är skyddade enligt fornminneslagen.  

Om det finns ett registrerat fornminne på ett område som man t.ex. planerar att avverka, bör den person som ansvarar för arbetet kontakta Museiverket eller landskapsmuseet i god tid före arbetet inleds för att klargöra hur objektet ska avgränsas. NTM-centralen fastställer sedan gränserna för fornlämningen på basis av ansökan. Om gränsen inte är definierad, görs en avgränsning som sträcker sig två meter utåt från fornlämningens synliga delar. För större fornminnesområden görs en särskild plan. 

Ett skadat träd kan vara omkullfallet, knäckt, kraftigt böjt eller ha en bruten topp eller vara skadat på något annat motsvarande sätt. Insekter som orsakar skogsskador kan utnyttja sådana träd som förökningsunderlag. För skadade träd kan man inte erhålla gängse virkesvärde. Som skadade träd räknas också träd som angripits av barkborre, även om övriga kriterier för ett skadat träd inte uppfylls. 

Skadan ska vara bestående. Träd som tappat barr efter till exempel angrepp av tallstekel eller någon annan barrätande insekt räknas därför inte som skadade träd eftersom de med största sannolikhet kommer att repa sig. Som skadat träd räknas inte heller helt döda eller förmultnade träd. 

Om det i ett skogsbestånd som har passerat plantskogsstadiet per hektar finns mer än 10 kubikmeter fast mått skadad gran med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter, är ägaren skyldig att från skogsbeståndet och avlägget transportera bort den del av de skadade träden som överstiger 10 kubikmeter fast mått senast inom de tider som anges i lagen. 

Om det i ett skogsbestånd som har passerat plantskogsstadiet per hektar finns mer än 20 kubikmeter fast mått skadad tall med skorpbark med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter, är ägaren skyldig att från skogsbeståndet och avlägget transportera bort den del av de skadade träden som överstiger 20 kubikmeter fast mått senast inom de tider som anges i lagen. 

Träd som dödats av barkborrar 

När barken i slutet av sommaren faller av träd som dödats av barkborrar har barkborrarna redan lämnat träden. Av denna orsak kan man inte minska på förekomsten av barkborrar genom att avlägsna döda träd. Det är snarare tvärtom, i döda träd lever naturliga fiender till barkborren. Ifall skogsägaren inte vill ta tillvara virket, kan det lämnas kvar som död ved för att berika mångfalden och begränsa förekomsten av barkborrar. 

Förutom skyldigheten att transportera bort skadade barrträd från skogsbeståndet är virkets ägare även skyldig att transportera bort virket från avverkningsplatsen och avlägg inom den tid som fastställts i lagen. 

• virke som avverkats under tiden 1.9–31.5 ska transporteras bort från avverkningsplatser eller avlägg senast: 
  • område A, tall 1.7 och gran 15.7 
  • område B, tall 1.7 och gran 24.7 
  • område C, tall 15.7 och gran 15.8 
• granvirke som avverkats under tiden 1.6–31.8 ska transporteras bort från avverkningsplatser eller avlägg inom 30 dagar från avverkningen.

Alternativ till att transportera bort virket är bland annat att täcka virket, bevattna det, barka det eller behandla det med godkänt insektskyddsmedel mot angrepp från skadeinsekter samt att placera tallvirke tillräckligt långt från skogsbestånd med samma trädslag, täcka in det översta lagret av en tallvirkestrave med ett lager lövträd eller med ett lager av under 10 cm grovt tallvirke. 

Bestämmelserna om borttransport av virke gäller alla virkestravar med gagnvirke och energived där minst hälften av volymen består av tall- eller granvirke med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter. Skyldigheten tillämpas inte på enskilda tallvirkestravar vars volym är högst 20 fastkubikmeter virke. Traven anses vara enskild om det är minst 200 meter till närmaste motsvarande virkestrave. 

Enligt FSC:s kriterier ska skogsägaren införskaffa information om förekomster av nationellt och regionalt hotade arter som är kända av Finlands miljöcentral (Hertta-databasen), NTM-centralen eller skogscentralen. Informationen ska sättas in skogsbruksplanen eller dokumenteras på annat vis. Skyldigheten att införskaffa information gäller observationer som gjorts efter 1990 och uppgetts med tillräcklig noggrannhet. Skogsägaren ska se till att livsbetingelserna för kända nationellt eller regionalt hotade arters förekomster bevaras om skogsbruket är orsaken till att arten är hotad.

FSCs webbsida (på finska)(extern länk)

Enligt PEFC:s kriterier ska kända livsmiljöer för hotade arter bevarasi samband med skogsbruksåtgärder. Bevarandet av en hotad arts livsmiljö baserar sig på naturvårdslagen i de fall det handlar om arter som omfattas av särskilt skydd och arter som nämns i Europeiska unionens habitatdirektivs bilaga IV(a).

Kända livsmiljöer för arter som omfattas av särskilt skydd som den regionala NTM-centralen avgränsat och delgivit beslut om till markägaren och/eller markens förvaltare bör bevaras.  

Det är förbjudet att förstöra eller försämra fortplantnings- och rastplatser för de djurarter som nämns i habitatdirektivets bilaga IV (a). Flygekorren är för skogsbrukets del den mest kända arten i bilagan. 

Kända livsmiljöer för andra hotade arter tryggas enligt verksamhetsmodellen för hotade arter som berörs av skogsbruk. 

PEFCs webbsidor(extern länk)

När man anslutit sig till ett skogscertifieringssystem innebär det att man ska följa alla de krav som certifieringen ställer på skogsarbeten. Den som utför arbete i skogen bör känna till om skogen är certifierad och vilka krav detta ställer på det arbete som ska utföras.  

Hur bra vi lyckas med skogsvård och naturvård påverkar den allmänna uppfattningen och bilden av skogsbrukets hållbarhet. Träbaserade produkters godtagbarhet och begärlighet främjas av skogscertifikaten. Med hjälp av certifikaten kan köpare av slutprodukterna försäkra sig om att finländskt virke producerats enligt god praxis. 

Exempel på teman där PEFC och FSC ställer högre krav på skogsbruket än lagstiftningen: 

• att spara levande naturvårdsträd och död ved 
• att lämna skyddszoner mot vattendrag och småvatten  
• att lämna kvar biomassa och sköta om näringsbalansen i marken vid uttag av energived 
• att vid avverkningar trygga trädens hälsa (bekämpning av rotröta, virkesdrivningens kvalitet) 
• att trygga naturobjekt som skilt specificeras i certifieringsstandarden  
• att bevara vattenhushållningen på torvmarker i naturtillstånd 
• att använda ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder vid iståndsättningsdikning 
• att bevara objekt som främjar viltet 
• att skapa bränd och förkolnad ved med skogsvårdsmässiga hyggesbränningar 
• att följa försiktighetsprincipen när man rör sig på grundvattenområden 
• att bevara stigar som är viktiga för rekreationen
• att använda växtskyddsmedel på ett ansvarsfullt sätt. 

Utöver dessa ställer FSC ytterligare krav på till exempel andelen lövträd, skogsvårdsmetoder och beaktande av viktiga biotoper för fågellivet. Dessutom ställer FSC krav på att varje skogsfastighet har en skogsbruksplan där även mål för naturvård framgår.  

Enligt FSC-certifieringen bör skogsägaren skapa förutsättningar för mångbruk i sin skog genom att gynna sådana åtgärder som på lång sikt beaktar t.ex. svamp- och bärplockning och viltvård. 

Skogsägaren förutsätts beakta sådana leder och konstruktioner som är viktiga för naturturismen och rekreationsbruket: 

• Genom att bevara friluftsleder, markerade stigar och konstruktioner på områden med rekreationsområdesbeteckning på markdispositionsplanerade områden.
• Genom att genomföra skogsförnyelser på ett småskaligt sätt då de görs i närheten av friluftsleder som är utmärkta i landskapsplanen. 
• Skogsägaren kan inte heller begränsa användningen av skogsbilvägar utan giltiga grunder. 

Skogsägaren tar i beaktande följande viltvårdssynpunkter: 

• I samband med skogsvårdsåtgärder bevarar skogsägaren sådana våtmarker och försumpade sänkor som är viktiga för viltet.  
• I barrträdsdominerade skogar bevarar skogsägaren sådana arter som är viktiga för viltet (en, asp, al, rönn och sälg).  
• Skogsägaren bevarar sådana torvmarker som viltmiljöer där dikning inte har lett till ökad virkesproduktion och som det inte är förnuftigt att iståndsättningsdika.  

Kända spelplatser för tjäder markeras i skogsbruksplanen och beaktas på följande sätt i samband med skogsvårdsåtgärder:  

• I samband med skogsförnyelse görs högst 0,5 ha stora förnyelseytor eller, om de är smala, högst 1 hektar stora, för att upprätthålla ett tillräckligt skogstäcke och variation i skogslandskapet. 
• Viltbuskagen och ristäcket bevaras i alla skeden av skogsvården. 

Enligt PEFC ska man säkerställa rättigheterna enligt allemansrätten och framkomligheten längs friluftsleder.

Att röra sig och vistas i skogen samt att plocka naturprodukter i skogarna är möjligt med stöd av allemansrätten.

Framkomligheten längs med friluftsleder upprätthålls för att främja skogarnas mångbruk. På friluftsleder utförs varken markberedning eller stubbrytning och inga kvistar och toppar lämnas kvar på dem. Fasta konstruktioner för friluftslivet får inte röras vid skogsvårdsåtgärder.

Skogs- och jaktorganisationerna samarbetar för att förhindra viltskador. Viltets levnadsförutsättningar tryggas också genom att lämna snår och trädslagsblandning i alla åtgärder i skogen.

PEFC främjar också spridning av information om insamling av ekologiska naturprodukter. 

De naturvärden som utgör grunden för skydd av ett område som hör till nätverket Natura 2000 får enligt naturvårdslagen inte betydligt försämras. I Finland omfattar Natura 2000-nätverket fem miljoner hektar. Av denna areal är tre fjärdedelar landområden och en fjärdedel vattenområden. 

Största delen av de områden som i Finland anslutits till Natura 2000-nätverket är naturskyddsområden eller områden som ingår i naturskyddsprogram. Till nätverket hör också till skillnad från de traditionella naturskyddsområdena också sådana nya områden där de begränsningar som skyddsbeteckningen orsakar är små eller omfattar bara en del av området. På så sätt behöver ett Natura-områdes normala användning inte begränsas. 

Skyddet på Natura-områdena kan verkställas genom tillämpning av naturvårdslagen, skogslagen, marktäktslagen, markanvändnings- och bygglagen samt vattenlagen och ödemarkslagen.  

NTM-centralerna gör användnings- och skötselplaner för Natura-områden. I planerna tar man ofta ställning till hur skogarna får behandlas på området.

Mer information: 

Natura 2000-områdena i Finland(extern länk)

Skogsägaren, eller skogsägarens ombud, gör anmälan om användning av skog där man beskriver planerade avverkningar på Natura-området. I anmälan görs anteckningar om särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen och om vilka åtgärder som vidtas för att bevara deras särdrag. Dessutom kan man nämna andra viktiga naturobjekt och klargöra hur de kommer att beaktas.  

Genom marktäktslagen skyddas åsar och bergsområden för vilka det största hotet utgörs av marktäkt. Skogen kan på dessa områden behandlas i enlighet med skogslagen. 

För att garantera ett gott slutresultat rekommenderas att skyddsåtgärderna noteras i stämplingsdirektiven och att de för naturvärden viktiga objekten även märks ut i terrängen.

På basis av naturvårdslagen tryggas områden där naturtillstånd är en förutsättning för att en naturtyp eller en arts livsmiljö ska bevaras. Användningen av skogarna begränsas kraftigt och ett naturskyddsområde inrättas.  

Skogsbehandling kan vara möjligt närmast på vissa områden som omfattas av strandskyddsprogrammet. I sådana fall kan skogarna vanligen fortsätta användas så länge naturvärdena beaktas. Det är ändå att rekommendera att markägaren och den som ska utföra en avverkning är i kontakt med NTM-centralen när en avverkning planeras.

METSO-programmet främjar skydd och naturvård i skogbevuxna livsmiljöer som är av betydelse för den biologiska mångfalden: 

• Lundar 
• Moskogar med rikligt med död ved
• Skogar kring småvatten
• Trädbevuxna torvmarker och kantskogen kring dem
• Svämskogar och lövsumpskogar 
• Solexponerade åsmiljöer 
• Mångfaldsobjekt vid landhöjningskusten
• Trädbevuxna vårdbiotoper 
• Livsmiljöer med skogar på kalkberg och ultrabasisk mark
• Berg i dagen, stup och blockfält där det växer gammal skog med inslag av död ved

De alternativ som erbjuds i METSO-programmet är permanent skydd, tidsbegränsat skydd och naturvård. Vilket alternativ som är bäst lämpat avgörs tillsammans med skogsägaren och utgår från områdets naturvärden och skogsägarens mål.  

Permanent skydd. När ett skogsområde skyddas permanent hamnar det utanför skogsbruket, men till exempel allemansrätten begränsas i allmänhet inte. Det finns tre alternativ för permanent skydd:  

1.      Inrättande av privat skyddsområde  
2.      Försäljning till staten  
3.      Markbyte med staten  

Tidsbegränsat skydd och miljöstödsavtal. Miljöstödsavtal enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk görs för tio år åt gången. Typiska miljöstödsobjekt är till exempel särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen, vilka med hjälp av stödet kan tryggas genom att skydda större helheter än vad skogslagen skyddar. Också andra livsmiljöer som ingår i METSO-programmet och har betydande naturvärden kan skyddas med miljöstödsavtal.  

Tiden för en tidsbegränsad fridlysning som görs med stöd av naturskyddslagen fastställs utgående från objektets naturvärden och markägarens önskemål. Som längst kan fridlysningen vara 20 år. Tidsbegränsad fridlysning lämpar sig på objekt vars naturvärden förändras relativt snabbt.  

Naturvård. Naturvård kan innebära att upprätthålla naturvärden, att förbättra dem eller att återställa skogen i ett mera naturnära tillstånd. Naturvårdsarbetena planeras tillsammans med skogsägaren och åtgärderna åsamkar inga kostnader för ägaren.  

Mer information om METSO-programmet:  

Webbsidan Metsonpolku(extern länk)