Styrmedel för naturvården i skogsbruket
De krav och anvisningar som berör naturvården i skogsbruket baserar sig på förpliktigande lagstiftning (bl.a. skogslagen, naturvårdslagen, vattenlagen), olika politiska program som styr verksamheten (t.ex. Finlands nationella skogsstrategi 2035, regionala skogsprogram, regionala åtgärdsprogram för vattenvård), de krav som ingår i de för markägarna frivilliga skogscertifieringssystemen (PEFC och FSC). Dessutom kan markägarna ge anvisningar för att verkställa sina egna mål och värderingar rörande skogsbruket.
Bakgrund till naturvårdsrekommendationerna för skogsbruket
Skogsvårdsrekommendationernas roll är att beskriva beprövade skogsvårdsmetoder, så att skogsägarna kan välja metoder som stöder de mål de satt för sitt skogsbruk. I rekommendationerna beskrivs också metoder för situationer där skogsägaren vill prioritera och utöka naturvården, eller satsa på nyttigheter som är relaterade till landskapsbilden, viltet eller rekreationen.
Då man utför en skogsvårdsåtgärd har både den som planerar och den som utför arbetet ansvar för att anvisningarna följs. Det bör vara en självklarhet att gällande lagstiftning alltid ska följas, men om skogen är certifierad, måste man också känna till vilka krav som ställs. Utöver detta kan skogsägaren ha egna mål som det är skäl att diskutera redan när man kommer överens om att arbetet ska utföras.
Lagstiftningen fastslår en miniminivå för naturvården i skogsbruket.
Skogslagstiftningen är vårt starkaste styrmedel för att trygga skogsbrukets hållbarhet. I lagstiftningen sätts miniminivån för naturvården i ekonomiskogarna. Av de lagar som styr naturvården inom skogsbruket är skogslagen, naturvårdslagen och vattenlagen de viktigaste. De centrala målen med dessa lagar är att trygga skogarnas mångfald och naturvärden samt att hålla våra vattendrag rena.
Skogs- och naturvårdslagstiftningen ger skogsägarna frihet under ansvar att sköta sina skogar. De naturvårdskrav som ställs i lagstiftningen berör i första hand tryggandet av särskilt viktiga naturobjekt, bevarande av hotade arters livsmiljöer och upprätthållande av skogarnas produktionsförmåga och hälsa.
Lagstiftningen ger ramar och krav för ekonomiskogsbruket på bland annat följande sätt:
- skyldighet att anmäla om avverkningar – anmälan om användning av skog
- skyldighet att anlägga ett nytt skogsbestånd efter förnyelseavverkning
- krav på minimitäthet i trädbeståndet efter beståndsvårdande avverkningar
- bevarande av de särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen och bevarande av de naturtyper som nämns i skogslagen
- tryggande av de naturtyper som är skyddade eller strikt skyddade naturtyper som nämns i naturvårdslagen
- tryggande av fortplantningsplatser och rastplatser för de djurarter som nämns i bilaga IV till Europeiska unionens naturvårdsdirektiv
- tryggande av boträden för stora rovfåglar
- bevarande av fasta fornminnen
- bekämpning av skogsskador
- bevarande av det naturliga tillståndet hos de vattennaturtyper som omnämns i vattenlagen
- bevarande av grundvattnens goda kvalitet.
Mer information om den lagstiftning som reglerar skogsbruket finns bl.a. på Jord- och skogsbruksministeriets hemsida(extern länk) och den elektroniska författningssamlingen Finlex(extern länk).
Skogscertifieringen ökar naturvården i ekonomiskogarna
I Finland finns två frivilliga internationella skogscertifieringssystem för skogsägare och aktörer inom skogsbruk: PEFC och FSC. Certifieringssystemen innehåller kriterier (krav) beträffande naturvård som överstiger den miniminivå som satts i lagstiftningen. De skogsägare och aktörer som har ett certifikat har förbundit sig att se till att certifieringskriterierna följs. Exempel på sådana kriterier är kravet att spara naturvårdsträd och död ved samt skyddszoner invid vattendrag.
Skogscertifieringssystemet har som mål att ge garantier för att skogar sköts ansvarsfullt och hållbart och enligt kriterier som fastställts på förhand. Detta innebär att skogsbruket bör bedrivas på ett sådant sätt att det uppfyller kraven på en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar skogsvård.
Skogscertifieringen är avsedd att främja marknaden för träbaserade produkter som producerats på ett hållbart sätt och att upplysa konsumenterna om virkets ursprung och att såväl skogsägare som hela virkesanskaffnings- och förädlingskedjan utgörs av ansvarsfulla aktörer.
För att ett certifikat ska kunna beviljas ska en oberoende tredje part, en revisor, granska och säkerställa att skogsvården och virkets spårbarhet följer de internationellt fastställda krav som finns i certifieringsstandarden.
Som skogsägare kan man certifiera sin skog genom att skaffa ett eget certifikat för den egna skogen eller genom att ansluta skogen till ett gruppcertifikat. Egna certifikat är på grund av kostnaderna närmast lämpliga för skogsägare med större arealer skog.
Mer information om PEFC- och FSC-certifieringssystemen och hur man kan ansluta sig:
Åtgärder och begränsningar som skogsägaren själv beslutat om
Enskilda skogsägare kan välja att prioritera naturvårdsåtgärder ännu mer än vad lagstiftning och certifieringen kräver. Den självverksamma skogsägaren hittar metodbeskrivningar för detta i till exempel dessa rekommendationer för skogsvård. Om skogsägaren känner till vilka olika naturvårdsåtgärder som är tillgängliga, kan han eller hon också framställa önskemål vid förhandlingar med tjänsteleverantören.
Då man avtalar om skogsvårdsarbeten och virkesförsäljning rekommenderas att anteckna också skogsägarens specialönskemål. Aktören bör se till att de här önskemålen också förmedlas vidare till den som utför arbetet, t.ex. i form av tilläggsinformation i en arbetskarta. Det är viktigt att kontrollera att skogsägarens önskemål också förmedlas vidare i samband t.ex. då arbetsskiftet byter och en ny maskinförare tar över.
Ett bra sätt att reda ut vilka skogsägarens önskemål är, är att använda checklistan för naturvård(extern länk) och dess ifyllnadsanvisningar(extern länk). Checklistan är till för att hjälpa skogsägaren i samband med planeringen av avverknings- och skötselarbeten och vid diskussioner med olika aktörer. Hur de olika naturvårdsåtgärder som beskrivs i skogsvårdsrekommendationerna förverkligas i praktiken är beroende av skogsägarens målsättningar och vilka möjligheterna är att i praktiken utföra olika naturvårdsåtgärder.
