Ståndortsklassificering

Suomeksi

Ståndortsklassificering har utvecklats för att beskriva skogsmarkens egenskaper. Med ståndort avses alla de miljöfaktorer som påverkar tillväxten hos träd och annan vegetation. De viktigaste ståndortsfaktorerna är mark och klimat.

Allmänt om ståndortsklasser

Virkesproduktionsförmågan hos en ståndort påverkas av näringstillståndet, vattentillgången och värmeförhållandena i marken. Markens egenskaper, och särskilt bördigheten, påverkar bland annat trädslagsvalet.

Finlands klimat är kallt och fuktigt. Större delen av skogarna i Finland ligger i den norra barrskogsregionen. Bara kustområdet längst i sydväst hör till ekskogsregionen. Förutsättningarna för virkesproduktion varierar kraftigt i landets olika delar. Den effektiva värmesumman under vegetationsperioden är ett sätt att beskriva värmeförhållandena i en region.

För att bestämma ståndortsklassen, som avspeglar virkesproduktionsförmågan för ett skogs- eller torvmarksområde, används en indirekt metod som baseras på markvegetationen. Det har visat sig att den här metoden fungerar bra i praktiken.

Ståndortsklasserna på mineraljordar - momark - är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen klass.

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de ståndortsklasser som används för momarkerna. Lundartad mo motsvaras av örttorvmo, frisk mo av blåbärstorvmo, torr mo av lingontorvmo, karg mo av ristorvmo och lavmo av lavtorvmo. Då man bedömer virkesproduktionsförmågan på dikade torvmarker bör man ta i beaktande att vatten- och näringshushållningen på sådana här marker kan förändras.

Klassificering av skogsmark

Skogsbruksmark kan delas upp i följande klasser på basis av ståndortens markegenskaper:

Mineraljordar (kallas också mo eller momark) är mark med podsoljordmån som täcks av ett mårlager. Skogslagen definierar sådan mark som mineraljord där mineraljord hittas på ett djup av högst 30 cm under markytan.

Preciseringar:

Försumpad mineraljord är mineraljord där över 25 procent av markvegetationen består av torvmarksväxter på grund av ett överskott av vatten i marken.

Lundar är näringsrika, ofta kalkhaltiga marker med mulljord (mullagret 10-30 cm). Jordmånen är här brunjord. Nära markytan har mullen en aggregatstruktur, dvs. den bildar korn som består av både mineraljord och organiskt material.

Torvmarkerna består av ståndorter där torvmarksväxter dominerar och där växtsamhället ackumulerar torv. I skogslagen definieras torvmarker som områden där mineraljorden ligger på minst 30 centimeters djup från markytan.

Preciseringar:

En torvmo är en dikad torvmark.
En dikad torvmark anses vara en torvmo med tunt torvtäcke om torvtäcket efter att det satt sig är högst 30 cm tjockt. Enligt skogslagen klassas dessa objekt som mineraljordar fastän de ursprungligen varit torvmarker.

Bestämning av ståndortstyper på mineraljordar och lundmark

Ståndortsklasserna på mineraljordar - momark - är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen ståndortstyp.

Ståndortsanpassning

Det är viktigt att beakta ståndorten i samband med nästan alla skogliga åtgärder. Särskilt viktigt är det att beakta ståndorten i samband med förnyelse och trädslagsval och då man slår fast avverkningstidpunkten.

Noggrannare anvisningar för hur man bestämmer ståndort finns på Naturresursinstitutets webbplats (extern länk)(extern länk).

Ståndorter på mineraljordar och skogstyper som hänförts till dem enligt vegetationszon.
Ståndort	Södra Finland	Österbotten-Kajanaland	Nordbotten	Skogs-Lapland
Lundartad mo	OMT harsyra-blåbärstyp PyT pyrolatyp	GOMT skogsnäva-harsyra-blåbärstyp DMT ekbräken-blåbärstyp	GMT skogsnäva-blåbärstyp CoDMT hönsbär-ekbräken-blåbärstyp	GMT skogsnäva-blåbärstyp CoDMT hönsbär-ekbräken-blåbärstyp MaRht låggrästyp
Frisk mo	MT blåbärstyp PIT väggmosstyp	VMT lingon-blåbärstyp DeMT kruståtel-blåbärstyp BaDeMT skogslummermossa-kruståtel-blåbärstyp p.MT nordlig blåbärstyp	HMT väggmossa-blåbärstyp LUT skvatram-odontyp p.MT nordlig blåbärstyp	LMT skvattram-blåbärstyp
Torr mo	VT lingontyp HyVT slåtterfibbla-lingontyp¹	EVT kråkbär-lingontyp	EMT kråkbär-blåbärstyp	UEMT odon-kråkbär-blåbärstyp
Karg mo	CT ljungtyp HyCT slåtterfibbla-ljungtyp²	ECT kråkbär-ljungtyp	MCCIT blåbär-ljung-lavtyp	UVET mjölon-lingon-kråkbärstyp
Lavmo	CIT lavtyp	CIT lavtyp	CIT lavtyp	CIT lavtyp

¹Undertyp till VT.

²Undertyp till CT.

Lundtyper.
		Södra Finland			Österbotten-Kajanaland	Nordbotten och Skogs-Lappland
		Ekbältet	Sippbältet	Övriga områden	Österbotten-Kajanaland	Nordbotten och Skogs-Lappland
Fuktiga lundar	Bördiga	MattT strutbräkentyp OFiT harsyra-älggrästyp	MattT strutbräkentyp OFiT harsyra-älggrästyp	MattT strutbräkentyp DpIT ryssbräkentyp OFiT harsyra-älggrästyp AT stormhattstyp	MattT strutbräkentyp DpIT ryssbräkentyp GOFiT skogsnäva- harsyra-älggrästyp	MattT strutbräkentyp DpIT ryssbräkentyp GFiT skogsnäva- harsyra-älggrästyp
Fuktiga lundar	Medelbördiga	AthOT majbräken-harsyratyp	AthOT majbräken-harsyratyp	AthOT majbräken-harsyratyp AthExpT majbräken-nordbräkentyp	AthExpT majbräken-nordbräkentyp CiT tortatyp	AthExpT majbräken-nordbräkentyp CiT tortatyp
Friska lundar	Bördiga	HeOT blåsippa-harsyratyp PuVIT lungört-lundvioltyp AegT kirskåltyp CorAegT nunneört-kirskåltyp DentLaT tandrot-vårärttyp	HeOT blåsippa-harsyratyp PuVIT lungört-lundvioltyp AegT kirskåltyp	HeOT blåsippa-harsyratyp PuVIT lungört-lundvioltyp AegT kirskåltyp	GORT skogsnäva-harsyra-stenhallontyp	GT skogsnävatyp
Friska lundar	Medelbördiga	OMaT harsyra-ekorrbärstyp SiT rödbläratyp	OMaT harsyra-ekorrbärstyp SiT rödbläratyp	OMaT harsyra-ekorrbärstyp SiT rödbläratyp	GOMaT skogsnäva-harsyra-ekorrbärstyp SiT rödbläratyp	GDT skogsnäva-ekbräkentyp
Torra lundar	Bördiga	MeLaT bergslok-vårärttyp LasTrifT spenört-skogsklövertyp AgrOrigT småborre-kungsmyntatyp	MeLaT bergslok-vårärttyp	MeLaT bergslok-vårärttyp	GVT¹ skogsnäva-lingontyp VRT¹ lingon-stenhallontyp	GVT¹ skogsnäva-lingontyp
Torra lundar	Medelbördiga	VRT lingon-stenhallontyp	VRT lingon-stenhallontyp	VRT lingon-stenhallontyp	GVT¹ skogsnäva-lingontyp VRT¹ lingon-stenhallontyp	GVT¹ skogsnäva-lingontyp

¹De torra lundarna i Österbotten-Kajanaland, i Nordbotten och i Skogs-Lappland har inte beskrivits tillräckligt noggrant för att man ska kunna fastställa näringsförhållandet.

Bestämning av torvmotyp

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. Vid ståndortsklassificeringen används termen torvmo oberoende av i vilket skede torrläggningen av torvmarken är.

Klassificering av torvmoar

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. En dikad torvmark klassificeras i allmänhet som hörande till den torvmotyp som den sannolikt kommer att tillhöra, redan innan den utvecklats till en egentlig torvmo.

Torvmotyperna indelas i två undergrupper utgående från vilken torvmarkstyp de utvecklats från. Torvmoar av typ I har uppstått ur äkta trädbevuxna torvmarker och typ II ur öppna mossar eller blandtyper.

Den ursprungliga torvmarkstypen återspeglas i torvmons egenskaper, och särskilt tydligt syns det i strukturen hos den första trädgenerationen och i markens näringstillstånd. Detta påverkar sedan valet av skogsvårdsmetod och om det lönar sig att gödsla eller inte. Därför är det viktigt att man kan identifiera torvmoar av typ I och II så att man kan fatta rätt beslut med tanke på virkesproduktionen och ekonomin.

I tabellen nedan beskrivs de olika torvmarkstyperna mer ingående och ytterligare information finns att hämta på Naturresursinstitutets webbtjänst (extern länk)(extern länk).

Örttorvmo I (Ötm I). Trädbestånd: huvudträdslag vanligen välväxande gran, som blandträd allmänt glasbjörk och andra lövträd. På de bördigaste ståndorterna i södra Finland också ädla lövträd. Markvegetation: Olika ormbunksarter och i södra Finland harsyra. Bild: © Hannu Nousiainen.

Örttorvmo II (Ötm II). Trädbestånd: huvudträdslag glasbjörk eller gran som växer på tuvor, som blandträd tall och olika lövträd. Trädbeståndet vanligen glest eller luckigt och träden samlade i grupper. Markvegetation: som på Ötm I, men p.g.a. att ståndorten är ljus är ört- och gräsvegetationen kraftigare. Bild: © Hannu Nousiainen.

Blåbärstorvmo I (Bltm I) Trädbestånd: grandominerat, glasbjörk som blandträd, gran i det härskande trädskiktet, enstaka tallar. Markvegetation: blåbärs- och lingonris nästan heltäckande, dessutom skogsstjärna, skogsbräken samt ofta björkpyrola och linnea. Förekomsten av örtartade växter är typisk för Bltm, på Ltm är de mycket färre. Bild: © Markku Saarinen.

Blåbärstorvmo II Trädbestånd: tall-glasbjörk-granblandskog, granen har ofta startat från underväxt, glasbjörk kan också vara huvudträdslag. Markvegetationen utgörs av samma ledväxter som på Bltm I, bottenskiktet är luckigt. Bild: © Markku Saarinen.

Lingontorvmo I (Litm I). Trädbestånd: vanligen talldominerat, gran ett vanligt blandträd som når upp till det härskande skiktet. Markvegetation: domineras av lingonris och blåbärsris, myrris förekommer fläckvis, säskilt i luckor, inga av de örter som kännetecknar Bltm. Bild: © Hannu Nousiainen.

Lingontorvmo II (Litm II) Trädbestånd: tall-glasbjörksblandskog, glasbjörken kan också utgöra huvudträdslag. Markvegetation: myrris (dvärgbjörk, getpors, odon) dominerar på yngre dikningsområden, senare blåbärs- och lingonris, inga av de örter som kännetecknar Bltm. Bild: © Markku Saarinen.

Ristorvmo I (Rtm I). Trädbestånd: nästan rent tallbestånd, glasbjörken växer dåligt, enstaka tvinvuxna granar. Markvegetation: domineras av myrris (getpors, odon), på objekt som uppstått ur mossartade torvmarker förekommer ofta rikligt med tuvdun. Bild: © Markku Saarinen.

Ristorvmo II (Rtm II). Trädbestånd: talldominerat, fler dåligt växande glasbjörkar än på Rtm I. Markvegetation: som på typ I, men ofta mosaikartad med myrris, tuvull, mossor och lavar. Bild: © Markku Saarinen.

Lavtorvmo I och II (Lavtm I och II). Trädbestånd: tvinvuxen tallskog. Markvegetation: lågvuxet myrris (ljung, kråkris), tuvull, rostvitmossa och renlavar dominerar i bottenskiktet. Bild: © Markku Saarinen.

Torvmotypernas undergrupper

Torvmoar av typ I har uppkommit ur äkta, trädbevuxna torvmarker och torvmoar av typ II ur öppna mossar och blandtyper. Med blandtyper avses olika kombinationer av öppna mossar och trädbevuxna torvmarker.
På objekt av typ II kan man ofta urskilja den typiska ytstrukturen hos den ursprungliga torvmarken: träden har uppstått på tuvor och mellan tuvorna finns en lägre, jämn yta. Andelen glasbjörk är i allmänhet klart större på torvmoar av typ II än på typ I.

Torvmarkstyper.
Ståndortstyp²	Torvmo¹	Ursprunglig torvmarkstyp	Typiska drag
Lundartad mo	Ötm I örttorvmo I	LK lundkärr ÖK ört- och gräskärr ÖSK örtrikt starrkärr	Trädbestånd: huvudträdslag vanligen välväxande gran, som blandträd allmänt glasbjörk och andra lövträd. På de bördigaste ståndorterna i södra Finland ädla lövträd. Markvegetation: buskar (hallon, brakved), stora ormbunkar (majbräken, nordbräken, strutbräken, skogsbräken, hultbräken), den lundartade mons örter (älggräs, pyrola, i södra Finland harsyra), bottenskiktet luckigt (lundmossor).
Lundartad mo	Ötm II örttorvmo II (förekommer främst i området med flackmossar)	EgBrK egentligt brunmosskärr BjBrK björkbrunmosskärr ÖSK örtrikt starrkärr	Trädbestånd: huvudträdslag glasbjörk eller gran som växer på tuvor, som blandträd tall och olika lövträd. Trädbeståndet vanligen glest eller luckigt och träden samlade i grupper. Markvegetation: som på objekt av typ I, men p.g.a. att ståndorten är ljus är ört- och gräsvegetationen kraftigare.
Frisk mo	Bltm I blåbärstorvmo I	BIK blåbärskärr SfK skogsfräkenkärr MoK mokärr	Trädbestånd: grandominerat, glasbjörk som blandträd, gran i det härskande trädskiktet, enstaka tallar. Markvegetation: blåbärs- och lingonris nästan heltäckande, den friska mons växter (skogsstjärna, ekorrbär, björkpyrola, linnea samt skogsfräken och skogsbräken), i bottenskiktet en nästan heltäckande blandning av vitmosa (bl.a. granvitmossa) och skogsmossor (husmossa).
Frisk mo	Bltm II blåbärstorvmo II	ÖSMy örtrik starrmyr EgSK egentligt starrkärr ÖSM örtrik starrmosse EgBrMy egentlig brunmossmyr EgBrM egentlig brunmosse	Trädbestånd: tall-glasbjörk-granblandskog, granen har ofta startat från underväxt, glasbjörk kan också vara huvudträdslag. Markvegetation: på unga dikningsområden myrris (dvärgbjörk, getpors, odon), senare ökar blåbärsrisets och lingonrisets andel, samma ledväxter som för Bltm I (skogsstjärna, ekorrbär, björkpyrola, linnea samt skogsfräken och skogsbräken), bottenskiktet luckigt (bl.a. stor björnmossa, husmossa).
Torr mo	Litm I lingontorvmo I	LiK lingonkärr KMy kärrmyr MoMy momyr KlsMy klotstarrmyr KlsK klotstarrkärr	Trädbestånd: talldominerat, gran ett vanligt blandträd som når upp till det härskande skiktet, glasbjörk som blandträd. Markvegetation: domineras av lingonris och blåbärsris, myrris (getpors, odon) i luckor, inga örter kännetecknar Bltm, bottenskiktet nästan fullslutet (väggmossa och kvatsmossa).
Torr mo	Litm II lingontorvmo II	EgSMy egentlig starrmyr TdSMy tuvdunstarrmyr EgSM egentlig starrmyr	Trädbestånd: tall-glasbjörksblandskog, glasbjörken kan också vara huvudträdslag. Markvegetation: myrris (dvärgbjörk, getpors, odon), dominerar på yngre dikningsområden, senare försvinner dvärgbjörken, i blåbärs- och lingonriset förekommer fläckvis andra myrris, inga örter som kännetecknar Bltm.
Karg mo	Rtm I ristorvmo I	RMy rismyr RTdMy ristuvdunmyr	Trädbestånd: nästan rent tallbestånd, glasbjörken växer dåligt, enstaka tvinvuxna granar. Markvegetation: domineras av myrris (getpors, odon), ristäcket luckigt på objekt som uppstått ur mossartade torvmarker, ofta rikligt med tuvdun, väggmossa och kvastmossa i bottenskiktet.
Karg mo	Rtm II ristorvmo II	TdMy tuvdunmyr LågsMy lågstarrmyr LågsHöM lågstarrhöljemosse	Trädbestånd: talldominerat, fler glasbjörkar som växer dåligt än på Rtm I. Markvegetation: som på typ I, men ofta mosaikartad, med myrris, tuvull, mossor och lavar.
Lavmo	Lavtm I och II lavtorvmo	FuMy fuscummyr FuM fuscummosse LågsM lågstarrmyr SMy strängmyr	Trädbestånd: tvinvuxen tallskog. Markvegetation: lågvuxet myrris (ljung, kråkris), tuvull, rostvitmossa och renlavar dominerar i bottenskiktet.

¹ Klass I: ursprungligen äkta kärr och myrar klass II: ursprungligen öppna mossar och torvmarker av blandtyp

²Motsvarande ståndort på mineraljord.

Bestämning av jordarter

En ståndorts egenskaper bestäms i hög grad av jordarten, vilket innebär att det är viktigt att kunna identifiera jordarten i samband med planering och utförande av olika åtgärder inom skogsbruket. Jordarterna delas in i mineraljordarter och torvjordar. Mineraljordarterna klassificeras enligt kornstorleken och torvjordarna enligt hur långt nedbruten torven är.

Mineraljordar

Mineraljordarna delas in i tre klasser baserat på kornstorleken: grova, medelgrova och fina. Kornstorleken inverkar på markens luftkapacitet, tjälning, vattenledningsförmåga och förmåga att binda näringsämnen, samt på markens bärighet. Finkorniga jordarter binder både vatten och näringsämnen effektivt. Å andra sidan är vattenledningsförmågan sämre, ju mer lera de innehåller, desto sämre.

Man kan bestämma kornstorleken genom att försöka rulla ett lagom fuktat jordprov till en tråd i handflatan. De finkorniga jordarterna går att forma genom rullning på det här sättet, ju finkornigare jordart, desto tunnare tråd. Grövre jordarter bryts lätt sönder innan man får en tråd formad. Indelningen har betydelse då man väljer markberednings- och vattenvårdsmetod i samband med skogsförnyelse.

Bestämning av mineraljordart baserat på kornstorlek och egenskaper.
Jordartsgrupp	Moräner	Sorterade jordarter och kornstorlek	Identifiering
Grov	Grusig morän, sandig morän	Grus 2-20 Sand 0,2-2	Kornstorleken kan bestämmas okulärt.
Medelgrov	Sandig moig, morän	Grovmo 0,06-0,2	Enskilda korn kan ursklijas okulärt, kornen är lösa.
Fin	Moig morän, mjälig morän	Finmo 0,02-0,06 Mjäla 0,002-0,02	Kornen kan inte ursklijas okulärt, rinnande som våt och klimpar sig som torr. Kan som fuktig rullas till en 2-6 mm tjock tråd.
Fin	Lerig morän	Lera under 0,002	Kan som fuktig rullas till en tråd som är tunnare än 2 mm. Faller inte helt sönder som torr.

Torvjordar

Torvmarker består av torvjord av olika förmultningsgrad (humifieringsgrad), och förmultningsgraden avgör valet av markberedningsmetod. Torvjordarna delas in i tre klasser baserat på förmultningsgraden: oförmultnad, medelförmultnad och högförmultnad. Torvens förmultningsgrad bedöms genom att krama ett torvprov som tagits från rotskiktet. Bedömningen görs utgående från utseendet på torvprovet, hur elastisk torven känns och vattnet som rinner ut mellan fingrarna.

Förmultningsgrader för torvjordar.
Klass¹	Förmultningsgrad	Provets egenskaper	Utseende	Näringstillstånd
1-3	Oförmultnad	Det avgående vattnet är färglöst eller brunskiftande. Provet känns elastiskt, inte grötaktigt.	Identifierbara växtdelar.	I vitmosstorv är det brist på alla näringsämnen.
4-5	Medelförmultnad	Det avgående vattnet är grumligt. Det kvarvarande provet är grötaktigt och vid kramning rinner mindre än hälften av torven ut mellan fingrarna.	Växternas struktur kan i någon mån indentifieras.	Kvävetillståndet gott eller nöjaktigt, om torvtäcket är tjockt kan näringsobalans förekomma.
6-10	Högförmultnad	Vid kramning rinner över hälften av torven ut mellan fingrarna. Om vatten kan urskiljas är det vällingartat och mörkt.	Växternas struktur kan inte längre indetifieras.	Kvävetillståndet gott, om torvtäcket är tjockt är det vanligt med näringsobalans.

¹enligt von Posts skala för bedömning av humifieringsgrad