Trädbevuxna vårdbiotoper

Hagmarker och skogsbeten hör till de trädbevuxna vårdbiotoper som uppstått genom att boskapen betat där. Lövängarna är slåtterängar där också träden har utnyttjats för att få vinterfoder till boskapen. 

Tidigare var det vanligt med naturbeten, vilket gjorde landskapsbilden på den finländska landsbygden mer mångsidig. Nuförtiden har de flesta betade områden vuxit igen efter att betesgången avslutats. Värdet hos de trädbevuxna vårdbiotoperna hänger samman med naturens mångfald, kulturhistorian och mångbruket av skogen. 

Kännetecknande för en värdefull trädbevuxen vårdbiotop är att där förekommer gamla, grova lövträd, fläckar med ängsväxter, livskraftiga populationer av hotade arter eller att den ligger i ett kulturlandskap med flera liknande biotoper. Alla skogar som betats är inte värdefulla med tanke på mångfalden. Betade skogar med ett ensidigt trädbestånd och underväxt kan skötas som normal ekonomiskog.
 

Hagmarker är ingärdade betesmarker med ett glest trädbestånd där ängsväxtligheten dominerar över skogsväxtligheten. Där finns en mosaik av trädgrupper och öppna ängsfläckar, där kronorna vanligen täcker mindre än en tredjedel av arealen. En hagmark är ofta stenig och ger ett halvöppet intryck. 

Hagmarkerna angränsar ofta till andra vårdbiotoper, till exempel ängar, och går på motsatta sidan småningom över i skog eller skogsbete. En representativ hagmark har ett trädbestånd av varierande ålder som domineras av lövträd eller tall, och död ved kan förekomma i små mängder. Vissa träd är grova och kvistiga och har en bred krona och framträder tydligt i landskapet. Dessutom förekommer en och andra buskarter samt trädartade rönnar och sälgar.
 

Skogsbeten är glesa skogsområden som fungerat som traditionella betesområden för boskap. Till skillnad från hagmarkerna dominerar skogsväxtligheten markvegetationen på skogsbetena och trädkronorna täcker över en tredjedel av markarealen. 

Skogsbeten har en mer mångsidig beståndsstruktur jämfört med ekonomiskog. På representativa skogsbeten växer träd av olika storlek och ålder, och där förekommer flera trädslag. Mellan träden finns små gläntor med ängsväxtlighet. Markvegetationen på skogsbeten består av samma arter som man kan förvänta sig i en normalskog av samma ståndortsklass. Ängsväxter och andra speciella arter förekommer närmast i gläntorna.
 

Lövängar har ett glest trädbestånd där träden förgrenar sig på ett typiskt sätt som ett resultat av hamling, dvs. insamling av kvistar som föda för boskapen. På en löväng alternerar små ängsområden med grupper av buskar och träd. Ängsområdena tar för det mesta upp större delen av arealen och träden ungefär en tredjedel. 

I allmänhet är det björk, klibbal och ädla lövträd som hamlas. Lövängar förekommer för det mesta på relativt bördig, frisk mark nära stränder. De bästa lövängarna har en mycket mångsidig artsammansättning. Där förekommer ofta orkidéer, sippor och klockväxter. Under träden kan det också förekomma egentliga skogsväxter. 

Lövängar hör till de skyddade naturtyperna i  naturvårdslagens 64 § och de får därför inte förstöras eller försämras. Förbudet träder i kraft då skyddsbeslutet har delgivits områdets ägare och innehavare.

Övergångszonen - brynet - mellan åker och skog är en mångsidig, artrik miljö med lövträd, buskar och ängsfläckar som ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Övergångszoner fungerar som mångsidiga livsmiljöer för vilt, fåglar, ängsväxter och pollinerande insekter som fjärilar och bin.

De trädbevuxna vårdbiotoperna är viktiga för mångfalden av flera olika anledningar. De är viktiga livsmiljöer för både arter som trivs i halvskugga, för ängsarter som klarar av att växa på ställen där trädbeståndet är tillräckligt glest, för trädlevande organismer som gynnas av goda ljusförhållanden och för djur som använder ängsblommor som födokälla. 

Döda träd och gamla, levande träd är viktiga strukturelement i trädbevuxna vårdbiotoper med tanke på mångfalden. Gamla träd har viktiga egenskaper som grov bark, håligheter och en tjock, ofta litet sned stam. 

De trädbevuxna vårdbiotoperna har snabbt blivit ovanliga och kvaliteten på de som finns kvar har sjunkit. Bland alla vårdbiotoper hör lövängar, hagmarker och skogsbeten till de allra mest hotade naturtyperna. De främsta orsakerna till att de är hotade är åkerröjning, beskogning och igenväxning efter det att betesgången och slåttern upphört.