Val av trädslag och förnyelsemetod

Om härkomsten är den rätta blir odlingsresultatet bättre. Om frö med sydlig härkomst flyttas alltför långt norrut, kommer trädet att fortsätta sin tillväxt senare under växtperioden än de lokala träden. Det här leder till att cellerna inte hinner invintra i tid och kan skadas när frosten kommer, vilket gör trädet mottagligt också för andra typer av skador. Med tanke på trädens hälsa är det med andra ord viktigt att undvika alltför långa flyttningar.

Med hjälp av skogsträdsförädling kan man försnabba trädens anpassning till förändrade förhållande och trygga skogarnas produktion också i framtiden. I förädlingsprogrammen ingår att testa olika härkomster i olika miljöer. För produktionen av skogsodlingsmaterial väljer man sedan ut de individer som är så väl anpassade som möjligt för det framtida klimatet och som är odlingssäkra och genetiskt stabila.  

Forskningen visar att plantor som härstammar från förädlat frö som kommer från fröplantager växer bättre än de som härstammar från så kallat beståndsfrö. Genom att använda förädlat frö eller plantor kan man få en 15-20 procent tillväxtökning jämfört med beståndsfrö[Lähdeviite15]. Dessutom kan man genom förädling påverka trädens kvalitet och motståndskraft mot sjukdomar. Förädlat frö innehåller en mångsidig arvsmassa som härstammar från välväxande träd som valts ut i naturskog.

[Lähdeviite16][Lähdeviite17][Lähdeviite18]

Nedanstående rekommendationer fokuserar på enskilda skogslägenheter och är avsedda för både skogsägare och skogsfunktionärer som behöver ta beslut om förnyelsemetod och utnyttjande av underväxt.

• Välj trädslaget/trädslagen utgående från ståndorten och jordarten (med tanken på bl.a. risken för torka). 
• Utnyttja möjligheterna att odla också trädslag som ädla lövträd, asp, klibbal och lärk. 
• Undvik att odla gran på alltför karga ståndorter.  
• Använd förädlat frö- och plantmaterial vid skogsodling. 
• Använd sådana inhemska härkomster av frö och plantor som är bäst anpassade för de lokala klimatförhållandena. 
• Utnyttja långtidsväderprognoser vid arbeten som sådd och plantering. 
• Utnyttja fröskördsprognoser vid naturlig förnyelse. 
• Utnyttja naturlig underväxt för att åstadkomma blandbestånd. 

I kantzoner kring gårdsplaner, åkrar och andra kulturmiljöer och längs stränder ska man helst använda lövträd vid skogsodlingen, åtminstone till den del skogen är synlig. 

Om man gör en blandplantering av olika trädslag får man en mångsidig skogsstruktur, vilket kan vara ett mål för en skogsägare som vill betona landskapsvården. 

Vid skogsförnyelse använder man inhemska trädslag på sådana ståndorter där de förekommer naturligt. På ståndorter där det finns förutsättningar att odla flera olika trädslag, är det en god idé att  se till att det finns minst tre olika trädslag kvar i beståndet efter varje skogsvårdsåtgärd. Då försäkrar man sig om att det finns föda för olika viltarter året om. De trädslag som är i minoritet borde sammanlagt uppgå till minst 25 % av trädbeståndet för att det ska finnas föda och skydd för viltet året om.

En skogsägare som vill gynna viltet kan överväga att odla björkbestånd på t.ex. bördiga marker, torvmarker eller åkrar som ska beskogas. Att använda glas- och vårtbjörk som kompletterande trädslag i barrträdsdominerade skogar fyller en liknande funktion. Björkgrupper ska gärna lämnas i kanten av förnyelseytor, plantskogar och naturliga öppningar som åkrar och vattendrag. Det är inte bara viltet utan också marken som gynnas av ett lövinslag, lövträdens blad bidrar till ett bättre näringstillstånd i marken.

Glas- och vårtbjörkarnas hängen och knoppar är orrens viktigaste vinterföda. Björkgrupper och björkbestånd med en areal på någon ar upp till en hektar ger orrarna den utsikt som är viktig för arten att ha där den skaffar sin föda under vintern. Orrflockarna behöver i sin livsmiljö flera lämpliga platser där de kan skaffa föda under korta de vinterdagarna. Lämpliga platser för björkgrupper är kullar eller sluttningar samt sådana beståndskanter därifrån det är lätt för de betande orrarna att upptäcka rovdjur. Med tanke på lönsamheten i beståndsvården och drivningen är det särskilt lämpligt att lämna trädgrupper på sådan ställen där förhållandena ändå inte tillåter produktion av barrträdsvirke av hög kvalitet. 

Järpen trivs i täta björksnår som ger det skydd den behöver, bl.a. i slyskog som uppstått av stubbskott och i albestånd där den använder knoppar och hängen av al och björk som föda. Björken är ett mycket viktigt trädslag också för många andra viltarter. För t.ex. hjortdjur och skogshare erbjuder björkbestånden både föda och skydd. 

I norra Finland är vårtbjörken inte så vanlig, men mycket värdefull ur viltets synpunkt. Orrar men också järpar kan välja att övervintra på platser där det finns en mindre förekomst av vårtbjörk. Stora vårtbjörkar hör därför i norra Finland till de träd som man helst ska spara som naturvårdsträd, om man vill gynna viltet. 

Järpen behöver på vintern tillgång till skogar där det finns minst ett hundratal stammar av unga alar eller björkar för sitt födosök. Alens hängen är den viktigaste vinterfödan för järpen. Järpen är ortstrogen och kan därför gynnas också av skogsvårdsåtgärder i den lilla skalan. Järpen är tacksam redan för ett litet albestånd, vilket gör det lätt för den viltintresserade skogsägaren att erbjuda järpen lämpliga miljöer. Järpen kräver skydd i närheten eftersom dess överlevnadsstrategi, till skillnad från t.ex. orrens, baserar sig på att den gömmer sig. Om man vill gynna järpen bör åtgärderna rikta in sig på sådana marker där alen klarar sig, åtminstone nöjaktigt bra. 

Klibbalen trivs speciellt bra i strandskog men också på fuktiga, näringsrika svämområden och på bördiga torvmarker samt på mullrik lundmark. Vid avverkning skall man åtminstone delvis försöka bevara de alar som förekommer längs bäckstränder och i olika slags övergångszoner, till exempel genom att ställa grupper av naturvårdsträd på de här platserna. Till störst nytta är alen som blandträdslag i unga granbestånd, men också i lämpligt täta tallplantskogar och annan yngre tallskog. 

Täta algrupper som växer i granskog bör lämnas åt järpen. Genom att skapa luckor kan man ge det tilläggsljus som alen behöver för att få fart på tillväxten. Också sådana alar som växer vid bäckstränder och andra randområden i terrängen är lämpliga för järpen. 

Alen är viktig för viltet också som naturvårdsträd eller blandträdslag. Grova alar (både grå- och klibbal) har också andra fördelar med tanke på naturen än bara att främja järpens levnadsförutsättningar; den främjar också mångfalden och gör marken bördigare. Långa, raka alstammar utgör ett utmärkt material för möbler och inredning. Om man är intresserad av att producera alstock, är det skäl att göra det där drivningen går lätt att genomföra, till exempel i närheten av en skogsbilväg. 

Alen sprider sig ofta lätt genom frö på väl markberedd mark. Det är en god idé att redan i plantskogsstadiet välja ut de algrupper som man planerar att lämna kvar i framtiden. Eftersom alarna föredrar ljusa miljöer, lönar det sig att lämna grupper av al i skogskanter, t.ex. invid bäckar, vattendrag, skogsbilvägar eller åkrar. Grupperna hålls sedan gallrade så att de enskilda kronorna får tillräckligt mycket ljus. Grupper med några alar per grupp, och några sådan grupper per hektar är tillräckligt med tanke på järpens behov. Järpen behöver skydd omedelbar anslutning till de platser där den söker sin föda. Algrupper med täta, ogallrade gransnår i närheten är därför speciellt värdefulla. 

Granens största betydelse för viltpopulationerna ligger i den granunderväxt som är så viktig för skogshönsfåglar och annat vilt. I samband med förnyelse av granbestånd kan skogsägaren gärna lämna grupper av underväxt, dvs. olikåldriga granplantor, på förnyelseytan. Sådana här grupper hittar man ofta i fuktiga sänkor, där det förutom gran och björk också kan förekomma t.ex. brakved. 

En viltvårdsintresserad skogsägare ser till att det finns tillräckligt med ljus i granbestånden för att alen skall trivas, och att blandträdslag också generellt gynnas i granbestånden.

De största granarna erbjuder gömslen för många viltfågelarter, medan granar med breda, nedhängande kronor som når ned till marken dessutom ger skydd för däggdjuren.

Tjädern äter i första hand tallbarr på vintern, och för tjädern är tallen definitivt det viktigaste trädslaget. De tallar som tjädern använder för sitt födosök kalls för tjädertallar. Ofta är det fråga om träd som är gamla, tvinvuxna eller på något sätt skadade. En tjädertall känns igen på den glesa barrskruden i toppen och avföringen under trädet. 

Tjädertallar hittas på områden där tjädrarna övervintrar. På vintern äter tjädrarna för det mesta av tallar som ligger litet avskilt från andra träd och där de kan hålla utsikt över omgivningen. Barrförlusten som drabbar fullvuxna tjädertallar överstiger sällan 35 %, och tallen repar sig efter barrförlusten.

Tall är en viktig födoväxt för älgen, särskilt på vintern. Tallplantor som skuggas av lövsly är mycket smakliga för älgen eftersom dess kvistar är klenare och mängderna av skadliga ämnen är lägre.

Aspen är ett viktigt trädslag både för tjädern och för mångfalden rent generellt. Tjädern äter aspblad, och för hjortdjur och skogshare är aspen en riktig läckerhet. 

Tjädern besöker gärna bestånd av sibirisk lärk under hösten för att beta av barren. Lärken är ändå såpass sällsynt att dess betydelse för viltet närmast är lokal. Små lärkbestånd passar utmärkt in i ett viltvårdsinriktat skogsbruk. Också älgen är förtjust i lärk.

Hjortdjur och skogshare äter gärna lättsmält föda som t.ex. vide och rönn, och ripan tycker om vide. I samband med plantskogsskötseln skall man undvika att röja bort lövträd och buskar i onödan. Älgskadorna kan minska lokalt om älgen har lätt att hitta föda på olika ställen på ett större område. Markytan i en lövskog värms upp snabbare på våren än i en barrskog och producerar redan tidigt på våren föda för det vilt som klarat av vintern och behöver återhämta sig.

Stora rönnar har betydelse såväl ur ekonomisk som ur landskaps- och mångfaldssynpunkt. Därför kan det löna sig att spara små rönngrupper, särskilt längs skogsbilvägar. Hare och klövdjur äter igen gärna unga rönnar. 

Trädartade sälgar ska helst sparas på förnyelseytor eftersom såväl orre som ripa kan dra nytta av dem. Sälgen är viktig ur mångfaldssynpunkt, men också som vinterföda för skogsharen. 

Man skall gärna gynna ädla lövträd som ek, bok och hassel eftersom de skapar en frodig och mångsidig bottenvegetation som många viltarter kan dra nytta av. Gamla, stora ekar bör friställas från konkurrerande vegetation så att det är minst 5 meter från kronan till närmaste konkurrerande träd. Det här garanterar en bra produktion av ekollon. Ek- och bokollon äts av vitsvanshjort, rådjur, gräsand och fälthare. 

Tall är ett ljuskrävande trädslag som blir ett prima stockträd på torra och karga momarker samt på myrar och näringsfattiga kärr. På dessa ståndorter är tall lämpligast som huvudträdslag. Tall är lämplig som huvudträdslag också på friska momarker och som inslag i blandskogar tillsammans med gran och björk. Kvaliteten i första generationens tallskogar på dikade torvmarker varierar och man bör från fall till fall avgöra hur man sköter ett sådant bestånd. 

Kvistigheten, kvistarnas grovlek och årsringarnas bredd bestämmer långt vilken kvalitet tallstocken har. När tall växer i glesa förband eller på bördig mark, får den grova kvistar. Ett tallbestånd ska i ungdomsstadiet hållas tillräckligt tätt och växa relativt långsamt för att virkeskvaliteten ska bli hög. Genom att hålla plantskogarna täta kan kvistarnas grovlekstillväxt begränsas. Å andra sidan måste man tänka på att tallen är ett ljuskrävande trädslag, som inte trivs om den växer i skugga under andra träd.

Sådd är den vanligaste skogsodlingsmetoden för tall. Genom sådd kommer man på ett kostnadseffektivt sätt upp till 4 000–5 000 plantor per hektar, vilket är den täthet som behövs för att producera stockträd av hög kvalitet. Sådd lämpar sig på torra och karga moar med grov och medelgrov jord samt på ristorvmoar. Om det finns mycket björk eller asp i det bestånd som ska förnyas, är plantering ett bättre alternativ, eftersom det uppstår mycket sly från björk och asp efter avverkningen. 

Det går att få förädlat tallfrö både för plantskolornas behov och för skogssådd, med undantag av norra Finland. Trots att priset är högre, rekommenderas förädlat frö när sådant finns att tillgå. En tallskog som uppkommit genom sådd med förädlat frö har snabbare tillväxt och högre kvalitet. Vid ett räntekrav om tre procent blir nettonuvärdet för en omloppstid minst 25 % högre än i ett bestånd som såtts med beståndsfrö.

[Lähdeviite19]

I norra Finland kommer gräs inte lika snabbt in på förnyelseytor och där kan också friska moar på grovkornig mark förnyas genom sådd. Högst sannolikt uppstår det också ett rikt uppslag av frösådda lövträd. På den här typen av objekt ska man utföra gräs- och slyröjning i ett tillräckligt tidigt skede, vanligen redan inom fem år efter sådden. Sådd lämpar sig inte på finkorniga jordar då pipkrake, dvs. isbildning i marken nära markytan, kan pressa upp groddplantorna ur marken.

Sådda frön gror dåligt i jord som inte är markberedd, med undantag av fuktiga fläckar med vitmossa på torvmarker. Därför är det i allmänhet skäl att utföra en markberedning före sådden. Fröna gror avsevärt bättre i markberedd jord och groddplantorna rotar sig bättre. En markberedning inför sådd gör så att markytan på mineraljorden eller torvjord blottas helt lätt. På mineraljordar är harvning och fläckupptagning de bästa markberedningsmetoderna och på torvmarker inversmarkberedning, fläckhögläggning eller fräsning av yttorven. Sådden utförs oftast maskinellt i samband med markberedningen. 

Plantering rekommenderas som skogsodlingsmetod på torra moar med finkornig jord samt på friska moar med medelgrov och grov jord och då speciellt vid byte av trädslag. Det går också bra att plantera tall på lingontorvmoar och på blåbärstorvmoar med tunt torvtäcke. Planteringstätheten ska vara 2 200 plantor per hektar. Tätheten kan variera från detta med ± 200 plantor per hektar. På kargare och steniga marker kan det räcka med 2 000 plantor per hektar. Om målet är hög kvalitet och hög virkesproduktion kan man plantera 2 400 plantor per hektar. En planterad tallskog får högre kvalitet när träden står tätt i plantskogsstadiet. Naturligt uppkomna tallplantor eller plantor av andra trädslag kan ge de extra plantor som behövs för att få en tillräckligt tät plantskog.

På finkorniga jordar och torvmoar rekommenderas högläggning. På marker med bra genomsläpplighet är en lätt markberedning som blottar mineraljorden bättre. Vid harvning och fläckupptagning ska markberedningsspåret respektive fläcken vara fri från humus och minst en halv meter bred. Det ger tillräckligt skydd mot angrepp av snytbagge.

Naturlig förnyelse lämpar sig på torra moar med grov jord och ännu kargare ståndorter. Förutsättningarna att lyckas är bäst när jordarten är sorterad och mårlagret är tunt. Naturlig förnyelse av tall lämpar sig också på ris- och lingontorvmoar och i norra Finland på blåbärstorvmoar, när dessa på grund av dikenas bristfälliga torrläggningsförmåga är blöta och delvis täckta av vitmossa, och björkens andel i det trädbestånd som ska förnyas är obetydlig. På bördiga ståndorter utvecklas konkurrerande markvegetation och lövträd snabbt. Det leder till att tallplantorna lätt blir undertryckta och risken för att förnyelsen ska misslyckas är stor. En förutsättning för naturlig förnyelse är att det finns ett tillräckligt stort antal fröproducerande tallar av hög kvalitet på förnyelseytan. 

I synnerhet i norra Finland, men också på sorterade jordar med mo och sand i södra Finland, är det vanligt med tallbestånd som har en tät underväxt av tall. De små tallarna som bildar underväxt är oftast utvecklingsdugliga och det är ingen större skillnad mellan dem och den plantskog som uppkommer efter en regelmässig förnyelse. 

[Lähdeviite20]

Om man friställer plantskogar av det här slaget från överståndare, antingen direkt genom överståndaravverkning eller genom att först göra en fröträdsställning, får man en mycket kostnadseffektiv skogsförnyelse. Ett objekt av detta slag kan lätt ställas om till kalhyggesfritt skogsbruk. 

Vid avverkning i fröträdsställning lämnas 50–100 friska träd av hög kvalitet och med livskraftig krona som fröträd. I mån av möjlighet kan man sträva till att lämna fröträden i grupper på den yta som ska förnyas. Redan före avverkningen i fröträdsställning eller senast i samband med den ska man se ut var man ska spara grupper med naturvårdsträd så att de lämnas orörda vid hyggesrensningen och markberedningen.

Efter avverkningen anpassar sig fröträden till den nya situationen. Blomningen ökar, men det räcker 3–5 år från avverkning i fröträdsställning innan fröskörden ökar. I södra Finland infaller goda fröår för tall med 6–7 års mellanrum, i norra Finland mera sällan. Mellan toppåren blir det vanligtvis en nöjaktig fröskörd med 2–3 års mellanrum. Det räcker två år från tallens blomning tills fröna är mogna. Preliminära fröprognoser sträcker sig två år framåt.

Vid naturlig förnyelse gör en markberedning att fröna gror bättre och att groddplantorna rotar sig bättre. Det ska vara en lätt markberedning, men tillräckligt kraftig för att blotta mineraljorden eller yttorven. På momarker är harvning och fläckupptagning lämplig och på torvmarker fläckhögläggning eller inversmarkberedning.

Markberedningen bör anpassas så att markberedningsspåret ännu är färskt när det blir ett bra fröår. Tallen fäller större delen av sina frön i maj–juni. Fröna gror bäst i ett färskt markberedningsspår. Redan efter en växtsäsong har markytan i markberedningsspåret hunnit bli så hård att groddplantorna har svårt att rota sig. Mossor och konkurrerande markvegetation etablerar sig småningom i markberedningsspåret. Redan efter fyra växtsäsonger har plantsättningsförmågan väsentligt försämrats.

Genom att kombinera fröträdsställning och sådd av tall kan man dra nytta på två olika sätt: vid sådden kan man använda förädlat frö och dra nytta av högre tillväxt och kvalitet, samtidigt säkerställer fröträden plantsättningen under flera år. När metoderna kombineras kan man minska frögivan med ungefär en tredjedel.

Genom ljushuggning av äldre bestånd strävar man till att få naturplantor att etablera sig redan under den föregående trädgenerationen. Fröträdsställningarna harvas, förutom på de kargaste ståndorterna, och samtidigt kan de sås för att trygga förnyelsen. Fröträden avlägsnas genast då det kommit upp tillräckligt mycket plantor. Om det ser ut som om den naturliga förnyelsen inte skulle lyckas inom rimlig tid, behöver skogsodling utföras. Även om skogsodling utförs, ska man lämna en del mindre tallgrupper och enstaka fröträd för att trygga också den naturliga plantsättningen.

Gran är ett trädslag som trivs i halvskugga och som växer bra både som härskande träd och som underväxt. Frisk mo med medelgrov och finkornig jord, lundartad mo och lund är de mest lämpade ståndorterna för gran med tanke på tillväxten. Granen trivs också på örttorvmoar, blåbärstorvmoar och lingontorvmoar när näringsbalansen är i skick. På ståndorter som är karga eller har god vattengenomsläpplighet har gran en klart sämre tillväxt än tall. På sådana marker är gran, sett ur ekonomisk synvinkel, enbart lämpad som blandträd.  

Gran har en jämnare virkeskvalitet än tall. Kvistigheten är för gran inte av lika stor betydelse för kvaliteten på sågvarorna som för tall. Gran reagerar bra på gallring och diametern på ett enskilt träd i gott skick ökar i snabb takt efter en utförd gallring. Å andra sidan tål gran övertäthet bättre än björk och tall och den anpassar sig därför bra till olika gallringsstyrkor. En för kraftig gallring i ett övertätt granbestånd ökar risken för snö- och vindskador. 

I granbestånd som är kraftigt infekterade av rotticka lönar det sig att göra en kalavverkning och byta ut granen mot ett annat trädslag. På lundartad mo förnyas ett granbestånd som drabbats av rotröta med björk eller asp. På frisk mo byts trädslaget till björk, eller alternativt tall, om ytan ligger utanför riskzonen för tallticka. 

Plantering är en snabb och säker förnyelsemetod för gran. Gran växer långsammare än andra trädslag de första åren. Högläggning har visat sig vara den bästa markberedningsmetoden för att säkerställa att granplantorna klarar sig i konkurrensen med annan markvegetation och i konkurrensen med lövsly som uppkommer runt plantorna. Med gräsröjning och slyröjning säkerställer man att granplantorna inte förlorar i konkurrensen med annan vegetation. Gran tål beskuggning bra, men tillväxten blir sämre när den växer i skuggan. Det räcker flera år innan barrskruden på en gran som vuxit i skuggan av annan vegetation anpassar sig till en tillvaro i ljus och tillväxten som nästan helt avstannat återgår till det normala. 

Rätt val av markberedningsmetod för ståndorten och en bra utförd markberedning är nyckeln till en lyckad granförnyelse. Granens ståndorter är bördiga och efter en avverkning intas de ofta snabbt av gräs. På friska och fuktiga ståndorter är marken på våren kall och våt. Plantornas rötter kan därför tidvis också lida av syrebrist. Med en väl utförd markberedning kan man ändå undvika de här problemen.

Som markberedningsmetod vid plantering av gran rekommenderas högläggning som skapar upphöjda planteringspunkter, och i norra Finland även anpassad plogning. På en upphöjd planteringspunkt klarar plantan konkurrensen med annan vegetation, eftersom den genast börjar växa. Den får också ett bra skydd mot angrepp av snytbagge. 

Jordarten och vattenhushållningen i marken ska ligga som grund för val av markberedningsmetod. På täta och fuktiga mineraljordar och på torvmarker kan det vara nödvändigt att förbättra syretillförseln i marken och vattenhushållningen och då är högläggning med fåror eller dikningshögläggning lämpliga markberedningsmetoder. På medelgrova marker och på dikade torvmarker räcker det vanligen med fläckhögläggning eller inversmarkberedning.

Lövträd och buskar som konkurrerar med granplantorna gror bra i blottad jord. Ju mindre av mineraljorden som blottas, desto mindre blir behovet av slyröjning. Högläggning blottar inte mineraljorden lika mycket som de markberedningsmetoder som drar upp sammanhängande markberedningsspår och därför ligger behovet av slyröjning på rimlig nivå. Humuslagret under den upphöjda planteringspunkten hindrar kapillärt vatten från att stiga upp i högen och jorden närmast ytan är helt beroende av regnvatten för att alls ha tillgång till vatten. Den torra jordytan hindrar till en del konkurrerande växter från att gro.

Finkorniga jordar drabbas ofta av pipkrake, dvs. isbildning i marken nära markytan, som pressar upp plantorna och skadar rötterna. Granplantor dör sällan så länge skadorna är små, men deras kondition och tillväxt försämras och det räcker länge innan de har återhämtat sig. Undvik höstplantering på finkorniga jordar för att undvika skador av pipkrake.

Markberedning höjer marktemperaturen, vilket gör att humusen under högen snabbare bryts ner och att plantornas rötter utvecklas snabbare. Plantorna ska planteras så djupt att torvklumpen med rötterna når det humuslager som finns under högen. Plantans rötter breder snabbt ut sig i humuslagret som förmultnar på några år. Risken för skador av pipkrake minskar avsevärt om man planterar plantan tillräckligt djupt. Den jord som finns under högen fryser och tinar inte upp om vartannat och då rötterna snabbt breder ut sig hinner plantan redan under den första sommaren bli väl förankrad i marken. 

Planteringstätheten ska vara 1 500─1 800 plantor per hektar. På kargare och särskilt steniga marker kan det räcka med 1 500 plantor per hektar. På lundartad mo kan man plantera 1 800 plantor per hektar och likaså när man vill ha en högre virkesproduktion. Om målet är snabb diameterutveckling genom kraftiga gallringar och ett glest bestånd, räcker det med att plantera 1 500 plantor per hektar.

Man kan i viss utsträckning utnyttja utvecklingsduglig underväxt på vissa typer av objekt som lämpar sig för det. För att det ska löna sig att bygga vidare på granunderväxten ska grupperna med granar vara klart avgränsade, fullslutna och till arealen minst några ar. Granunderväxten återhämtar sig sannolikt om de senaste årsskotten är minst 10 centimeter långa.

På torvmarker är det vanligt med frost, och frosten kan skada granplantorna. För att skydda granarna kan man först låta ett skikt av lövträd växa upp. Lövträden ska gärna vara minst 2-3 meter högre än granarna. Lövskärmen avlägsnas eller gallras kraftigt då grantopparna kommit över frostgränsen. Om man etablerar en lövskärm i ett planterat granbestånd medför det extra kostnader. Dessutom piskar lövträden granarnas toppar om de inte tas bort i tid. 

Förutsättningarna för naturlig förnyelse av gran är störst på sådana ställen där plantor lätt kommer in på naturlig väg. Små plantor i en gallringsskog är ett bevis på att den naturliga plantsättningen fungerar. Förutsättningarna för naturlig förnyelse är störst i fuktiga kärrdråg med inslag av björk, samt i försumpade svackor på momarker. 

Granens fröproduktion varierar starkt och det är sällsynt med goda fröår. Mycket goda fröår infaller med 10–12 års mellanrum. Fröskörden minskar kraftigt och frönas grobarhet försämras ju längre norrut man går, även under goda fröår. Teghuggningar och förberedande ljushuggningar bör utföras när det förväntas bli goda fröår. Naturresursinstitutet ger årligen fröprognoser för skogsträd. De är till stor hjälp för den som vill planera avverkningarna till goda fröår då chanserna att lyckas med förnyelsen är större. 

Alternativen för naturlig förnyelse av gran kan delas in i tre grupper: 

1. Friställande av existerande granunderväxt
2. Förnyelse under en skärm av glasbjörk  
3. Förnyelse genom teghuggning eller avverkning i skärmställning   

Den naturliga förnyelsen av gran kan främjas genom att göra en ljushuggning i slutskedet av omloppstiden. Vid ljushuggningen lämnas 300-500 träd per hektar att stå, och grundytan ligger vid gallringsmallens nedre gräns. De träd som lämnas bör till en betydande del bestå av björk och tall. De granar som lämnas kvar bör vara friska, fria från röta och ha bred krona och god frösättningsförmåga. Tallarna och lövträden som lämnas kvar tillåter ljus att nå markytan, och dessutom ger lövträden mer basisk förna vilket förbättrar plantsättningsförmågan. Rena granbestånd, speciellt sådana som är gamla och där marken är mossbevuxen, är mycket skuggiga. Marken är sval och täckt av ett surt humuslager. I sådana förhållanden är det nästan omöjligt att få ett jämnt plantuppslag.

Vid teghuggning sker den naturliga förnyelsen med hjälp av frö från kantskogen. Små förnyelseytor och fuktiga svackor är bäst lämpade för teghuggning. 

Ytan som ska förnyas får inte vara längre bort än 25 meter från den frösättande kantskogen. Det är bra att utföra en markberedning som blottar mineraljorden för att främja plantsättningen om det inte finns tillräckligt med plantor efter avverkningen. 

Tegen bör man helst öppna i riktningen öst–väst och inleda förnyelsen från norra sidan. På det här sättet ger kantskogen skugga åt förnyelseytan, vilket minskar gräsuppslaget och jämnar ut mikroklimatet på förnyelseytan. Man kan utföra en ljushuggning i kantskogen.

Redan vid den sista gallringen, som görs som en ljushuggning, förbereds beståndet för avverkning i skärmställning. När det tydligt syns att det finns nya plantor avverkas beståndet i skärmställning. Då lämnas 100–300 livskraftiga träd per hektar kvar som skärmträd. Efter en lyckad avverkning i skärmställning är en betydande del av trädbeståndet björk eller tall. Tall och björk är vindtåligare än gran och de orsakar mindre skador på plantorna när skärmträden tas bort. 

Ytor med skärmträd ska man inte markbereda, då det skulle skada granens rötter som finns nära markytan. Plantorna får växa upp under skärmträden tills de inte längre riskerar att kvävas av den allt frodigare markvegetationen. När plantorna är 0,5–2 meter höga är det dags att ta bort skärmträden. Om plantuppslaget inte är tillräckligt stort redan efter ljushuggningen, är det befogat att byta förnyelsemetod och låta utföra en kalavverkning och sedan plantera. 

Skärmträden ger skugga vilket håller tillbaka gräs och sly. De ger en jämnare temperatur och skyddar granplantorna från starkt solljus och frost. Granen har ett ytligt rotsystem och är utsatt för vindskador. Detta ska beakta när man planerar ljushuggningar och avverkningar i skärmställning.

Gran förnyas i regel genom plantering. Det räcker länge att förnya gran på naturlig väg på grund av att det är länge mellan goda fröår hos gran och ett tjockt mårtäcke försvårar ofta förnyelsen. Markberedningen bör utföras med en metod som ger upphöjda planteringspunkter, högläggning eller anpassad plogning.

Plantor och plantgrupper som redan finns på ytan, såsom granunderväxt under björk eller tall, utnyttjas vid skogsförnyelsen. Det fuktiga och svala klimatet kräver markberedning både vid odling av tall och av gran. Markberedning höjer temperaturen i marken under växtsäsongen och leder bort vatten. Alltför kraftiga markberedningsmetoder ska ändå undvikas. Man kan nöja sig med ett något färre antal plantor och ett större inslag av blandträdslag än i regioner med gynnsammare temperaturer.

Vårtbjörken är ett ljuskrävande trädslag och klarar sig bra på lundmark och på lundartade och friska moar med moränjord med god vattenhushållning. På de här ståndorterna växer den till grova stockträd. För att få björkstock av god kvalitet lönar det sig att odla björk som blandträd med gran.  

I blandbestånd med gran och björk blir björkarna inte lika kvistiga som i ett rent björkbestånd. Också med tanke på björkens tekniska kvalitet är ett blandbestånd ett bättre alternativ eftersom defekter orsakade av björkbastfluga och älg vanligen är färre i ett blandbestånd med gran och björk jämfört med rena björkbestånd. Vårtbjörk av hög kvalitet, med kvistfri eller finkvistig stam, ger de bästa virkesförsäljningsinkomsterna. Särskilt värdefulla är grova rotblock av toppkvalitet.

Vårtbjörk förnyas vanligen genom plantering. Vårtbjörken är det trädslag för vilket man i Finland kommit längst i skogsträdsförädlingen. Tillväxten och virkesproduktionen hos vårtbjörkar som drivits upp från förädlat frö från fröplantager är cirka en tredjedel högre och trädens kvalitetsegenskaper är klart bättre än för björkar som uppkommit på naturlig väg.

Förnyelseytan bör hyggesrensas ordentligt, så att ingen underväxt som kan skugga björkplantorna blir kvar. Marken bereds genom fläckhögläggning eller fläckupptagning med undantag av lundmark. Den rekommenderade planteringstätheten är 1 600 plantor per hektar.

Björken planteras först av de inhemska trädslagen, om möjligt innan löven har utvecklats till full storlek. Plantorna behöver mycket vatten, och varm jord gynnar rötternas tillväxt. Tjälen ska ha gått ur jorden, åtminstone nära ytan, innan planteringen inleds. Plantskolorna levererar också björkplantor som odlats för plantering under sommaren. Erfarenheterna av planteringar som är gjorda mellan midsommar och mitten av juli är goda. Sommarplantering kräver en omsorgsfull hantering av plantorna och god bevattning. Höstplantering passar inte för björk.

På ytor som är utsatta för sorkskador ska man förlägga förnyelseavverkningen och den efterföljande skogsodlingen till året efter ett sorkår, eller motverka skador genom att använda plantskydd. På grund av skaderisken rekommenderas att man inte planterar björk på älgens övervintringsområden.

Sådd av björk är billigare än plantering, men samtidigt en osäkrare förnyelsemetod. Sådd lämpar sig för objekt där det är stor risk för älgbetning. En tät, sådd plantskog klarar sannolikt bättre av skador än en glesare, planterad plantskog. Sådd lämpar sig inte på finkorniga marker då dessa ofta drabbas av pipkrake, som pressar upp plantorna ur marken. Före sådd markbereds förnyelseytan med en markberedningsmetod som blottlägger mycket mineraljord, antingen tät harvning eller fläckupptagning. Björksådd fungerar bäst om den görs genast efter snösmältningen i början av maj eller på senhösten just innan snön kommer. Fördelen med sådd jämfört med naturlig förnyelse är att man vid sådd kan använda förädlat frö.

Vårtbjörk kan också förnyas naturligt i sluttningar med medelgrov jord. Björken producerar rikligt med frö nästan varje år. Vanligen är fröskörden stor och antalet frön som gror är mångdubbelt fler jämfört med barrträd. Vårtbjörken fäller sina frön med början från månadsskiftet juli-augusti. Fröna är lätta och förs långt med vinden, men bara en mycket liten del av dem gror, och ännu mycket färre klarar groddplantstadiet. På förnyelseytan lämnas högst 10–20 fröträd av hög kvalitet per hektar. På ytor som man väljer att förnya naturligt lönar det sig att lämna fröträd särskilt vid beståndets kanter och på sådana terrängpartier där de senare är lätta att avverka. På förnyelseytor mindre än en hektar behövs inga fröträd om det finns ett tillräckligt antal fröträd i kantskogen. Hyggesrensning är ibland nödvändig. Förnyelseytan ska markberedas på samma sätt som vid sådd.

Glasbjörk trivs på försumpade momarker och på torvmarker. Tillväxten avtar redan i relativt unga år. Det tar betydligt längre för glasbjörk att uppnå stockdimension än för vårtbjörk, och glasbjörken reagerar inte lika positivt på mera växtutrymme som vårtbjörken. Den som driver upp glasbjörk får vanligtvis nöja sig med att huvudsakligen få massaved på grund av glasbjörkens sämre tillväxt och kvalitetsfel, såsom krökar och förgreningar på stammen samt grova och rötskadade kvistar. På momarker blir den ekonomiska avkastningen av glasbjörk sämre än av vårtbjörk. 

Lämpliga ståndorter för glasbjörk är blåbärstorvmoar och bördigare torvmoar, men den ekonomiska avkastningen är sämre än för gran. Lämpliga är också kväverika lingon- och blåbärstorvmoar som ursprungligen varit öppen mosse eller mossartade myrar om näringsbalansen är i skick, men den ekonomiska avkastningen är sämre än för barrträd. På mineraljordar är det ekonomiskt sett lönsamt att driva upp glasbjörk endast på försumpade ståndorter och som utfyllnadsträdslag i barrträdsbestånd. I barrskog fungerar glasbjörken som ett kompletteringsträdslag som ökar naturens mångfald.

Glasbjörk är lätt att förnya på de flesta ståndorter både via frön och stubbskott. På grund av att glasbjörkens ekonomiska avkastning är låg, är det sällan någon som aktivt förnyar glasbjörk. På ståndorter som det är arbetsamt eller dyrt att förnya med andra trädslag, är ett naturligt uppslag av frösådd glasbjörk ett alternativ värt att beakta. Under glasbjörk kommer det ofta granunderväxt. Granarna kan ges mera utrymme genom att glesa ut lövträdsskärmen.

Kvaliteten på björkar som uppkommit från stubbskott är dålig. De har ofta röta, och efter att ha vuxit kraftigt de första åren avtar tillväxten snabbt. Kvalitetsfelen är främst krokighet, förgrenade stammar och grova och rötskadade kvistar. Tillväxten hos sådan glasbjörk som uppkommit ur frö blir också långsammare redan vid relativt ung ålder, och den producerar klart mindre stock än vårtbjörk. Om man driver upp glasbjörk får man vanligtvis nöja sig med att huvudsakligen få massaved på grund av att glasbjörken också har kvalitetsfel. På bördiga torvmarker kan uppdrivning av glasbjörk med kort rotationsperiod för massa- och energived vara ett konkurrenskraftigt alternativ, eftersom den där kan förnyas på naturlig väg och växer snabbt i unga år.

Hybridaspen är en korsning mellan finländsk asp och nordamerikansk asp. Den är ett av alternativen för förnyelse av de allra bördigaste ståndorterna och för beskogning av sådana åkrar som lämpar sig för hybridasp. Hybridaspen producerar nästan dubbelt så mycket virke som vanlig asp. Hybridaspen etableras genom plantering, planteringstätheten är 1 200–2 000 plantor per hektar. Den lägre planteringstätheten används vid produktion av massaved och den övre vid produktion av stock.

Man behöver inte gallra skogen vid produktion av massaved, utan hela trädbeståndet avverkas på en gång redan vid 15–25 års ålder. Efter förnyelseavverkningen kommer en ny trädgeneration av rotskott. Vid odling av hybridasp är målet att efter den första generationen ännu få två trädgenerationer från rotskott.

Plantskogar av asp som uppkommit genom rotskott får växa några år innan de röjs. På det sättet kan de bästa individerna urskiljas från mängden. Eftersom det finns rikligt med rotskottsplantor, behöver de inte skyddas mot skadegörare. 

Om man vill producera massaved, röjs plantskogen till en täthet av 1 200–1 600 plantor per hektar i ett eller två steg. Efter det här behövs ingen ytterligare gallring.

Om målet är att få kvalitetsstock, ska röjningen inte vara lika hård, utan till en täthet av 1 800–2 000 plantor per hektar. Beståndet gallras efter detta 1–3 gånger beroende på gallringsstyrka för att sedan slutavverkas.

Risken för att aspar som uppkommit genom rotskott ska drabbas av röta är stor på karga växtplatser och när moderträden blir äldre.

Asp hör till hjortdjurens populäraste födoväxter. Därför är det bra att välja odlingsområden för asp nära bosättning eller livligt trafikerade vägar. Kemiska avskräckningsmedel, repellenter, har inte varit särskilt effektiva, men mekaniska skydd har gett lovande resultat. Nätstängsel håller älgarna borta, men de är rätt dyra. Också sorken skadar aspplantor. Det bästa resultatet vid bekämpning av sorkskador får man när man kombinerar markberedning, gräsröjning och användning av plantskydd.

På de bästa ståndorterna motsvarar lärkens virkesproduktion produktionen hos planterade granbestånd och kan till och med överstiga den. 

Den rekommenderade planteringstätheten är 1 300 plantor per hektar. Planteringen ska göras på våren innan barren spricker ut. Lärken behöver mycket ljus och den odlas glesare än tall och gran.

Trädkronorna hålls livskraftiga genom gallringar. För att kvaliteten på träden ska bli bra krävs dessutom stamkvistning. I de snabbast växande lärkbestånden utförs första gallringen vid ungefär 20 års ålder, då lämnas 600–1 000 träd per hektar. Vid följande gallringar minskas tätheten först till 400–700 träd per hektar och sedan till 200–300 träd per hektar. 

I södra Finland uppnår lärkbestånd slutavverkningsdimensioner på 60–80 år. På de bästa ståndorterna fortsätter lärkens diameter- och värdetillväxt längre än hos tall och gran. Omloppstiden kan förlängas till 120–150 år om beståndet ytterligare gallras till 100–150 träd per hektar. 

Den rekommenderade planteringstätheten är 1 600– 2 000 plantor per hektar.

Om plantbeståndet är glesare än 2 500 plantor per hektar behöver klibbalsbeståndet inte gallras förrän dess övre höjd är 10 meter. Första gallringen kan vara relativt kraftig, stamantalet kan minskas med upp till hälften. Senare gallringar ska vara svagare än första gallringen på grund av risken för vattenskott.Vattenskott är kvistar som bildas ur s.k. sovande knoppar på stammen av ett träd, oftast i samband med friställning då tillgången på ljus ökar. Kronandelen bör alltid vara omkring hälften av trädets höjd. Klibbalens omloppstid är omkring 70 år.

Eken trivs i lundar och på lundartad mo. Mullrika, finkorniga moräner och lerjordar är de bästa ståndorterna för ek. Den trivs också på styva lermarker. Däremot trivs den inte på sanka marker och torvmarker. Eken är ett frostkänsligt trädslag och därför ska den inte planteras på frostlänta marker. Som ung ska eken växa mycket tätt så att den får en rak stam. Eken är ett ljuskrävande trädslag och därför tål ekplantornas kronor inte beskuggning. 

Det förmånligaste sättet att få en tillräcklig odlingstäthet är att plantera ekarna gruppvis med cirka 10 meters mellanrum. I varje grupp planteras 5–6 ekplantor, totalt 500–600 per hektar. Planteringen kan också utföras genom att plantera några rader med ett annat trädslag mellan raderna av ekplantor. Vårtbjörk, klibbal och gran är bra alternativ som blandträdslag och de ger intäkter när de avverkas. En plantskog av ek ska röjas flera gånger. 

Ekens stam ska hållas i skugga och kronan i ljuset så att det bildas mindre vattenskott. För att få kvistfria rotblock måste man ta bort de nedre kvistarna på unga träd och stamkvista träden senare.

Gallringarna ska vara svaga och upprepas ofta. Den levande kronans andel får inte understiga hälften av trädets höjd. Vid skötsel av ekbestånd är det viktigt att i tid välja ut de bästa stammarna, 50–100 träd per hektar. Alla skogsvårdsåtgärder inklusive gallringar görs till förmån för dessa stammar. Alla träd och buskar som inte hotar de bästa ekarnas kronor lämnas oröjda. Det tar omkring hundra år att producera grovt ekvirke, men redan i 50-åriga skötta ekbestånd är det möjligt att få stock av hög kvalitet.

Som ung tål ask beskuggning och man kan plantera den under en lågskärm av al eller björk. Planteringstätheten är 500–700 plantor per hektar förutsatt att andra plantor kompletterar plantbeståndet så att det blir tillräckligt tätt. I öppen terräng planteras 400–700 askar och dessutom klibbal. Det räcker med 2 500–3 000 plantor per hektar i plantskogsskedet. De bästa alarna och askarna får bli stockträd. 

En äldre ask behöver mycket ljus och den levande kronans andel av trädets höjd får inte sjunka under 50 procent. Om kronandelen blir mindre bildar asken mörk kärnved, vilket sänker virkets värde. Askens stam förgrenar sig sällan, och man kan göra hårda gallringar i ett askbestånd. När träden nått en övre höjd på cirka tio meter, märker man ut de bästa träden som sedan gynnas vid gallringarna. I odlingens slutskede finns det 150–200 träd kvar per hektar. Asken torde vara avverkningsmogen vid 60–80 års ålder. Asken kan drabbas av askskottsjukan, som på kort tid brett ut sig till de flesta askskogarna i Europa, också Finland. Av olika skadegörare är askskottsjukan för tillfället den största risken i askbestånd.

Kvaliteten på almarna blir bättre om plantorna får konkurrera om växtutrymme i plantskogsstadiet. Plantantalet per hektar bör vara minst 2 000. Alm tål i någon mån beskuggning och man kan plantera vårtbjörk som blandträdslag. Eftersom alm är ett trädslag som förgrenar sig lätt, ska den växa tätt i unga år.

I Europa förekommer den förödande almsjukan på almar. Sjukdomen sprids med almsplintborren, men den har ännu inte påträffats i Finland. Om klimatet blir varmare är det möjligt att den också sprids till Finland.

Ett ungt bestånd ska växa tätt om man vill ha stock av god kvalitet. Det förmånligaste sättet att få en tillräcklig odlingstäthet är att plantera skogslindarna gruppvis med cirka 10 meters mellanrum. I varje grupp planteras 5–6 lindplantor, totalt 500–600 per hektar. 

I fråga om tätheten följs samma rekommendationer som för eken. De senare gallringarna ska vara svage men upprepas ofta, eftersom lind har en benägenhet att bilda vattenskott. Skogslinden är avverkningsmogen vid 80–90 års ålder.  

Alla våra naturliga trädslag är viktiga för att upprätthålla den biologiska mångfalden i vår natur. Varje trädslag är knutet till sitt speciella organismsamhälle. Aspen har åtminstone två speciella ekologiska egenskaper som bidrar till att aspen är ett viktigt trädslag för så många hotade arter: 

• Aspens bark är grov och basisk. Framförallt gamla träd har en kraftigt fårad bark. Vattnet som rinner längs med stammen är basiskt, vilket är avvikande jämfört med våra andra skogsträd. 
• Asptickans sätt att bryta ner aspens kärnved medan stammen ännu växer i grovlek. Asparna blir ihåliga och enskilda träd fungerar på ett liknande sätt som de ädla lövträden, som en långvarig resurs för nedbrytare och hålbyggare.

I flera organismgrupper finns arter som är beroende av asp, framförallt bland svampar, lavar och insekter. Gamla aspar är de viktigaste boträden för de flesta av våra hålbyggare, bland annat för spettfåglar och flygekorrar. För många arter som är hotade eller på tillbakagång är gamla levande aspar och grova murknande aspar särskilt viktiga. Också unga aspar har ett speciellt artsamhälle knutna till sig, till exempel lavar som är sällsynta på våra andra trädslag. De arter som är knutna till unga aspar har inte gått tillbaka i samma grad som de arter som är knutna till gamla och döda aspar.  

De epifyter som växer på stammarna på levande aspar är mycket speciella jämfört med dem som lever på våra andra skogsträd. Det finns fem akut eller starkt hotade lavar som lever uteslutande eller i huvudsak på asp: liten aspgelélav, rosettgelélav, läderlappslav, västlig njurlav och kvistspik. Epifyter som lever på stammarna och som är känsliga för förändringar i mikroklimatet som mossor, aspfjädermossa och lavar (t.ex. lunglav) klarar sig inte i närheten av öppna ytor. På fuktiga aspstammar och i fuktig förna trivs också blötdjur som t.ex. den hotade spolsnäckan, som lever vid rötterna av stora aspar. I förnan under aspar lever också en hel del andra snäckor och sniglar med hus. 

Flera specialiserade rötsvampar lever på levande eller döda aspar. Den vanligaste rötsvampen på asp är aspticka som kan hittas på de flesta grova aspar. Arter som lever på gamla aspar och som gått tillbaka är vit aspticka och stor aspticka som båda klassas som hotade arter. På lågor av asp lever bland annat svamparna borsttagging, asptagging, veckticka och honungsticka, som alla är hotade. På aspen lever också många specialiserade småsvampar, men de är ännu väldigt dåligt kända. 

Tio akut hotade vedskalbaggearter lever i huvudsak på murken asp. Till exempel cinnoberbagge och platt stumpbagge som lever på under barken på aspar som nyligen dött har bara kunnat konstateras på ett fåtal platser i Finland. Många av de aspberoende skalbaggar som försvunnit från Finland eller som gått kraftigt tillbaka finns ännu i ryska Karelen. På asp förekommer också andra hotade insektarter, som karelsk barkfluga och mindre träfjäril.  

Vi har 13 olika arter av långhorningar som lever på asp. Hela 5 av dem är specialiserade på asp. Den vackra, sällsynta gröna aspvedbocken lever på grova aspar som nyligen dött. Arter som gynnas av naturvårdsträd på avverkningsytor är bl.a. gråbandad getingbock, spindelbock och grön aspvedbock samt stekelbock som lever på rottorra aspar och björkar. 

I närheten av naturskyddsområden där det finns ett värdefullt artsamhälle som är knutet till asp har man också kunnat hitta många rödlistade tickor och skalbaggar på aspar i ekonomiskog. En del arter gynnas av skugga, andra av öppenhet. För största delen av arterna verkar inte ljusförhållandena ha stor betydelse. Flest tickor kunde hittas på långt förmultnade grova aspar. Forskning har visat att aspar som sparats som naturvårdsträd i ekonomiskog har verklig potential som livsmiljö för hotade arter. En del arter, som t.ex. grön aspbock och gråbandad getingbock har redan blivit vanligare. Den sannolika orsaken till detta är de aspar som lämnats kvar som naturvårdsträd i ekonomiskogarna. 

Höjdläget, ståndortens höjd över havet, försvårar skogsodlingen i norra Finland. När vi förflyttar oss norrut blir trädens tillväxt svagare, förutsättningarna för naturlig förnyelse försämras och förnyelsen blir osäkrare. I norra Finland har tallen goda fröår med 5–15 års mellanrum och granen med 10–20 års mellanrum. Vid skogsgränsen förekommer goda fröår endast några gånger per århundrade. De största problemen är upplega, dvs. att tung snö samlas på träden, det tjocka humustäcket och att skogsträdens frön sällan hinner mogna. På höglänta marker bör man fästa speciell uppmärksamhet vid förnyelsen, på samma sätt som på skyddsskogsområdet. 

I Nordbotten börjar de skogsvårdsmässiga problemen redan vid en höjd på under 200 meter över havsytans nivå. I Kajanaland går gränsen ungefär 200 meter över havet och i Lappland vid  200–280 meter. När man planerar skogsvårdsåtgärder behöver man utöver höjdläget fästa uppmärksamhet vid mot vilket väderstreck sluttningen vetter samt vid jordmånen och spår av snöskador i trädbeståndet. 

Man bör beakta risken för upplega och gynna gran på områden med risk för upplega. När klimatet förändras kan risken för upplega öka också på områden i lägre höjdlägen. Risken för skador av upplega ökar om gallringarna försenas och därför är det viktigt att gallringarna utförs vid rätt tidpunkt. 

Med skogar i höjdläge avses i Kajanaland skogar som ligger på över 300 meters höjd över havet, i Koillismaa på över 320–360 meters höjd över havet och i Lappland söder om Saariselkä på över 280–330 meters höjd över havet samt norr om Saariselkä på över 250–300 meters höjd över havet. Ovannämnda höjder är riktgivande och därför bör man alltid bedöma om trädbeståndet verkligen ger förutsättningar för aktivt skogsbruk. Snöskador och gamla skogar med låga träd, övre höjden under 12 meter i 100-åriga bestånd, är kännetecknande för skogar i höjdläge. 

I skogar i höjdläge påminner skogsvården i många avseenden om behandlingen av skog i skyddsskogsområdet. Det är inte alltid möjligt att bedriva virkesproduktion enligt allmänna skogsbruksprinciper eftersom landskapsmässiga faktorer här spelar en större roll. 

I statsrådets förordning om hållbar skötsel och användning av skog (1308/2013) definieras nordligaste Lappland som skyddsskogsområde. På det området ska skogarna skötas och användas med stor varsamhet så att inte skogsgränsen förflyttas neråt. Kommunerna Enontekis och Utsjoki ingår i sin helhet i skyddsskogsområdet liksom också de områden i kommunerna Kittilä, Kolari, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä som vid lantmäteriförrättning har markerats i terrängen. Samma principer som tillämpas vid behandling av skogar i skyddsskogsområdet tillämpas också i hela Övre Lappland. 

I första hand ska man använda sådd som skogsodlingsmetod på skyddsskogsområdet, och fröna bör vara av lokal härkomst. Det är också bra att samtidigt kombinera flera förnyelsemetoder. Vid förnyelsen bör man oberoende av trädslag utnyttja alla plantor, plantgrupper och underväxt som uppkommit på naturlig väg.