Virkesdrivning på torvmarker

I samprojekt för vård av torvmarksskog ingår i regel också virkesdrivning. I det första skedet av projektplaneringen bör man ta reda på vilka transportrutter som redan existerar och vilka som behöver byggas. Ett fungerande skogsbilvägsnät i kombination med vägar på dikesrenar fungerar som en stomme för virkesdrivningen och främjar nyttjandet av torvmarksområdet också i framtiden.

Under regnfattiga år kan tiden från maj till september vara till och med bättre ur drivningssynpunkt än en dålig vinter. Avgränsningen av de områden som ska avverkas under barmarkstid förutsätter kunskap om hur man bedömer bärigheten men också om vilka slags maskiner och entreprenörer som är tillgängliga och lämpliga med tanke på drivningen.

Om bärigheten är dålig uppstår problem särskilt vid närtransporten eftersom det lättare uppstår drivningsskador då marken inte skyddas av snö och tjäle. Drivningskostnaderna är också högre vid drivning på barmark; körhastigheten är lägre, man kan inte köra med full last och det går åt tid till att korsa diken och förstärka körstråken. Den tilläggsutrustning som skogsmaskinerna behöver för att kunna röra sig på mjuka marker kräver extra investeringer.  

Drivning på barmark jämnar ut säsongfluktuationerna i virkesutbudet. Även om enhetskostnaderna blir högre och det också finns andra utmaningar så kan drivningen bli lönsam för maskinentreprenören. Det finns visserligen flera fördelar med vinterdrivning på torvmarker, men om maskinparken kan vara i användning året runt gynnar det entreprenören och ger arbetstillfällen för maskinförarna.  

Skogscentralen har ett bra verktyg för drivningsplanering i form av drivningsduglighetskartor (extern länk)(extern länk).

Beståndstätheten är den faktor som påverkar bärigheten på torvmarker allra mest. Det nätverk av ytliga rötter som träd, ris och annan vegetation skapat bildar en bärande matta ovanpå själva torven. Ett tätt bestånd håller också genom sin avdunstning grundvattenytan på en lägre nivå. Ett tätt trädbestånd ger upphov till mycket kvistar vid avverkningen, kvistar som kan användas för att skapa en risbädd på körstråket. Ett tätare bestånd innebär å andra sidan att körstråken belastas mer. 

Bärigheten kan variera mycket beroende på vilka växter som förekommer och hur tät undervegetationen och trädbeståndet är. Om trädbeståndet är glest kan drivningen bli mycket besvärlig redan av den anledningen att det inte finns tillräckligt med material för att förstärka körstråket. Vid barmarksdrivning bör beståndets virkesvolym uppgå till minst 120 m³/ha. 

Väderförhållandena avgör hur blöt torvmarken är och hur snabbt den fryser och båda faktorerna påverkar bärigheten. Torvmarkerna är i regel blöta hela året med undantag av torrperioder under sommaren. De bästa drivningsförhållandena under barmarkstid inträffar i allmänhet i juni-augusti då avdunstningen är som störst och grundvattenytans nivå som lägst. Under regniga somrar hålls grundvattenytan på en hög nivå och torvmarken blir alltmer sank. Mycket regn gör dikespassagerna svårare och   skogsbilvägarna mjukare.  

Faktorer som påverkar torvmarkernas bärighet:

• Mängden av träd och markvegetation, såsom ris   
• Torvmarkstypen innan dikningen utfördes
• Topografi - laggen kring högmossar har dålig bärighet 
• Förekomst av flarkar och trädlösa partier innan dikningen utfördes
• Torvtäckets tjocklek och struktur 
• Grundvattenytans nivå  
• Väderförhållandena: regnmängd, torrperiodens längd och tjälningsförhållandena (temperatur, snömängd).

Bärigheten hos en torvmark kan bedömas antingen okulärt eller med hjälp av olika mätredskap. Användning av laserskannade data har också gett lovande resultat. Det kan förekomma stora skillnader i drivningsförhållandena från en torvmark till en annan. Vegetationen är en bra indikator för bärigheten. De största problemen förorsakas av små, vattensjuka partier.

Bärigheten har i allmänhet bedömts genom att undersöka marken och dess fuktighetsgrad okulärt. Den här typen av terrängundersökning kan vara till nytta särskilt då man gör en förhandsbedömning av bärigheten på sådana platser som kommer att belastas speciellt mycket i samband med drivningen.

Tecken på dålig bärighet är:  

• gölar där det syns vatten också under vegetationsperioden 
• tidigare mossytor som möjligen haft flarkar före torvmarken dikades ut
• ställen med gles skog  

Med hjälp av en marksond kan man ta reda på hur djupt torvtäcket är.

En preliminär avgränsning av de områden som lämpar sig för drivning på barmark kan göras redan på basis av en bärighetsklassificering och skogsdata. I samband med detta jämför man den genomsnittliga närtransportsträckan bestånd för bestånd med totalvirkesvolymen för respektive bestånd. 

De bestånd som är bäst lämpade för sommardrivning är virkesrika myrskogar som ligger nära skogsbilväg eller som gränsar till fastmark. Kärr lönar det sig däremot i allmänhet att avverka vintertid för att undvika rotskador.  

Drivning på torvmark lyckas också under barmarksperioden om man avgränsar de besvärligaste terrängpartierna utanför avverkningen. Om någon liten del av ett bestånd har ett glest trädbestånd kan den delen lämnas oavverkad om beståndet i övrigt lämpar sig för sommardrivning. En annan möjlighet är att förstärka körstråket på särskilt kritiska ställen.  

Avgränsningen av en sommardrivning är starkt sammankopplad med planeringen av avlägg och fjärrtransport. Om det finns ett skogsbilvägsnät som sträcker sig kring stämplingsposten kan avlägg planeras in på flera platser så att basvägarna inte blir för hårt belastade. Om det däremot är svårt att hitta lämpliga platser för avlägg och körsträckan på torvmark överskrider 200 meter är det bäst att planera för en vinterdrivning. Närtransportsträckan kan förkortas om man anlägger vägar på dikesrenarna. Om virkesdrivningen utförs under förhösten kan man låta virket vänta på fjärrtransport på lagerplatsen ända till nästa vår utan att kvaliteten blir lidande.

Bärighetsklasserna utgår från skogmaskinens marktryck enligt följande:  

• Högst 50 kPa ”förbättrad” 
• Högst 40 kPa ”bärande” 
• Högst 30 kPa ”superbärande” 

Marktrycket är inte den enda faktorn som påverkar maskinens belastning på marken, men det är den bästa tillgängliga parametern för att bedöma maskinens lämplighet för sommardrivning på torvmark. Ju lägre marktrycket är, desto mindre är risken för markskador. 

Den genomsnittliga närtransportsträckan är ett bra mått för att mäta körstråksnätets belastning på torvjordar. Sträckan beräknas från skiftets medelpunkt till avlägget där medelpunkten fastställs genom vägning mot virkesvolymen.[Lähdeviite1]

Bestämning utgående från karta: 

• Markera alla de platser som lämpar sig som avlägg på kartan. 
• Rita in gränserna för respektive drivningsområde för varje avlägg. 
• Markera den mot virkesmängden vägda medelpunkten för respektive drivningsområde. 
• Mät körsträckan för den mest sannolika dragningen av basvägen från medelpunkten till avlägget och dra sedan av den sträcka där basvägen löper på fastmark mellan torvmarkskanten och avlägget. 
• Räkna ut det mot virkesmängden vägda medeltalet för körsträckorna för respektive drivningsområde/avlägg. 

Den viktigaste metoden för att undvika mark- och rotskador vid drivning i torvmarksskog under barmarksperioden är att bygga en risbädd på körstråket. Kvaliteten på risbädden spelar här en stor roll.  

Under drivningsarbetets gång kan man ofta stöta på sanka ställen, bland annat där beståndet är glest, i laggen eller i närheten av diken som fungerar dåligt. Det kritiska området kan vara mycket litet, till exempel en svacka eller bäck som man behöver passera, men i värsta fall kan den leda till att stämplingsposten måste omplaneras till en vinterdrivning. En lösning kan då vara att stärka marken på stället med dålig bärighet.  

En lokal förbättring av bärigheten kan komma ifråga: 

• där det finns enskilda ställen med dålig bärighet 
• vid dikespassager 
• på ställen som är utsatta för hård belastning, t.ex. basvägar, vändplatser, områden kring avlägg 
• då man behöver förstärka vägen med tanke på fjärrtransport.

På de flesta objekt lämpar sig allroundmaskiner om drivningsförhållandena i övrigt är goda. Marktrycket går att sänka avsevärt om man använder band som är bredare än normalt och avrundade i kanterna. Bäst lämpar sig maskiner med breda band i stämplingar med särskilt dålig bärighet.

Både skotare och skördare ska helst utrustas så att de lämpar sig för drivning på torvjordar, särskilt under barmarksperioden. Även om bärigheten i allmänhet är ett problem bara vid närtransporten, är det ändå redan i samband med avverkningen viktigt att undvika att söndra det bärande ytskiktet. Breda band med avrundade kanter minskar marktrycket. 

För de flesta gallringsobjekt i torvmarksskog lämpar sig allroundmaskiner om de är försedda med utrustning för marker med dålig bärighet. Det här är en också kostnadseffektiv lösning. Stora skördare är ofta alltför tunga och att använda dem i torvmarksskog är inte heller ekonomiskt försvarbart eftersom stamdiametern i allmänhet är mindre än normalt. Då man använder lättare skördare med kortare bom behöver man ofta använda beståndsstråk för att uppnå ett tillräckligt avstånd mellan körstråken. Metoden med beståndsstråk kan annars vara lämplig för objekt med smala tegar kan, men det kan vara svårt att skapa en tillräckligt bra risbädd. 

En stor del av de skotarmodeller som används på fastmark lämpar sig också på torvjordar om de är utrustade för detta. Det här innebär mer flexibilitet för maskinentreprenören. 

Den vanligaste lösningen är att utrusta en medeltung skotare med bredare band. Det viktigaste och billigaste sättet att minska belastningen vid drivning på torvmark är just att förse en vanlig skotare med specialband. Breda band förbättrar avsevärt lastkapaciteten, men gör också ekipaget bredare, 3,0-3,5 meter. Också sådana maskiner som är byggda speciellt för drivning i torvmarksskog, t.ex. ProSilva, har ungefär samma ekipagebredd.  

En förutsättning för att drivning på torvjord ska lyckas är att man valt lämpliga maskiner för ändamålet och att avverkningen utförs så att villkoren för närtransporten fylls. Spårbildning kan ofta orsaka problem. Om det bärande skiktet går sönder uppstår spårbildning snabbt och maskinen kan fastna redan efter några körvändor.  

Om man väljer en skogsmaskin med de rätta egenskaperna eller en som är försedd med lämplig tilläggsutrustning är det möjligt att minska belastningen på marken. Man kan t.ex. välja något av följande alternativ: 

• öka den bärande ytan  
• använd bredare band än normalt eller en banddriven skogsmaskin 
• använd en maskin med fler axlar 
• använd längre boggi eller tilläggshjul 
• använd bredare däck 
• minska maskinens egenvikt 
• förbättra maskinens balans och sidostabilitet 
• förhindra krängning med hjälp av hydraulik 
• kontrollera boggins balans. 

Det går också att minska belastningen genom att se till att viktfördelningen i längdriktningen blir optimal. I praktiken betyder det här att se till att kranen och lasten kommer så långt fram som möjligt och bakboggin så långt bak som möjligt.  

Alternativ till standardmaskiner

Banddrivna skördare och skotare är utmärkta alternativ för virkesdrivning på marker med dålig bärighet. Larvbanden fungerar bra på mjuka torvjordar eftersom de är styvare än band monterade på gummihjul. Under barmarksperioden blir det mer lönsamt att använda maskiner med larvband jämfört med specialutrustade allroundmaskiner eftersom de har större lastkapacitet.  

Lastkapaciteten blir alltså inte en begränsande faktor. Den styva larvbandskonstruktionen gör att det inte behöver finnas många bärande punkter under maskinen för att den ska vara stabil. En maskin med larvband sjunker inte även om en risbädd saknas, vilket gör den speciellt lämpad för bl.a. helträdsdrivning. Den lämpar sig därför också för första gallring på trädfattiga områden.  

Skördare med grävmaskinschassi och larvband fungerar likaså bra på torvjordar. Dess fördelar och nackdelar är:  

+ den fasta undervagnen med larvband ökar bärigheten 

+ rör sig lätt på torvjordar där terrängen är relativt jämn och utan berg och stenar

+ samma entreprenör kan ta hand om avverkningen av dikeslinjerna och grävningen av dikena då basmaskinen är en grävmaskin 

+/- åsikterna går isär beträffande hur väl en grävmaskin lämpar sig för avverkning, föraren behöver vara erfaren. 

På stämplingsposter som är små och närtransportsträckan kort kan en kombinationsmaskin som både fäller, kvistar, kapar, lastar och kör ut virket vara en konkurrenskraftig lösning. Om närtransportsträckan är lång är kombinationsmaskiner mindre väl lämpade. En fördel med kombinationsmaskiner är att man kan placera ut körbroar med maskinen på platser med dålig bärighet innan man kör över de kritiska platserna för första gången.  

Det finns ingen standardlösning för hur ett körstråksnät ska planeras, utan planeringen måste göras beståndsvis utgående från dikesnätet och markens bärighet.  

Bara en god planering är inte heller tillräcklig, planen måste också verkställas på rätt sätt. En kunnig maskinförare känner sin maskin och vet hur bärigheten kan förbättras. 

• Gör körstråken 

  • så raka som möjligt, undvik särskilt s-kurvor.

  • tillräckligt breda, på svåra objekt och vid sommardrivning i medeltal 4,5-5 m. På korta avsnitt kan man göra körstråken ännu bredare än så, över 5 meter. Tilläggsutrymmet behövs så att man kan köra bredvid det gamla spåret ifall det är risk att markytan bryts sönder. Ett bredare körstråk ger också mer ris för risbädden.

• Förstärk körstråken 
  • genom att göra en ordentlig risbädd. Detta har stor betydelse för markytans hållbarhet.  
  • vid behov med en liten mängd massavedsbitar Till en början kan de placeras tvärs över körstråket. Om det börjar bildas spår kan virket placeras i längdriktningen, i botten av spåren. 

Gör stubbarna på körstråket så låga som möjligt, det minskar skotarens krängningar. Då söndrar inte krängningen det bärande ytskiktet i marken och man undviker samtidigt stamskador. 

Placera in kurvorna på virkesrika platser och gör vid behov körstråket bredare i kurvan. Den bästa lösningen är att om möjligt placera kurvorna på fastmark. 

Använd körbroar eller liknande vid dikesövergångar och som förstärkning där marken blir särskilt hårt belastad. Vid dikespassager utan förstärkningar av något slag är det bäst att köra snett över diket i en vinkel på ca 45 grader. 

En av utmaningarna vid drivning i torvmarksskog är att dra körstråken rätt. Marken tål inte många körvändor vilket särskilt försvårar planeringen av basvägar.

På större drivningsobjekt på torvmoar med ett regelbundet dikesnät är planeringen av körstråk okomplicerad. Det samma gäller inte små torvmarksobjekt där tegdikena slingrar sig mellan angränsande fastmarksfigurer. Också på sådana här objekt borde avståndet mellan körstråken nå upp till minst 20 meter.  

Vid drivningsplaneringen är det klokt att utnyttja de delar av stämplingsposten som har den bästa bärigheten. Om möjligt ska man dra körstråken där beståndet är tätt eftersom marken bär bättre där. 

Körstråk och dikeslinjer minskar den areal som är tillgänglig för träden, men de är ändå nödvändiga, dels med tanke på den maskinella drivningen, dels för dräneringen. En del av körstråken och dikeslinjernas areal utnyttjas redan av kantträden. Trädens rötter och kvistar tar småningom över det frigjorda växtutrymmet. Även om kantträdens tillväxt ökar tack vare det ökade utrymmet uppstår ändå tillväxtförluster. 

Kantträden längs körstråken står för upp till en tredjedel av det totala virkeskapitalet och för en ännu större andel av den kommande tillväxten eftersom kantträden drar nytta av det frigjorda utrymmet. Om det uppstår skador på kantträden eller markskador som påverkar deras rotsystem så drabbas alltså beståndet av en kännbar tillväxtförlust. 

Minskningen av växtutrymmet är speciellt stor i första gallringar. Där kan man räkna med att förlusten av växtutrymme uppgår till hälften av ett fyra meter brett körstråk. Det här motsvarar ca 10 procent av beståndets hela areal då avståndet mellan körstråken är 20 meter. Om man gör körstråket en meter bredare förloras 50 % mer växtutrymme, men det här är ändå ofta nödvändigt i torvmarksskog för att drivningen ska lyckas. Om körstråket är för smalt kan det i stället uppstå mark- och stamskador. 

Planeringen av körstråken framskrider som bilden visar.

De bästa alternativen för placering av körstråk på objekt som ska iståndsättningsdikas. 

• Körning på eller bredvid dikeslinjerna (kombinerat med ett körstråk eller beståndsstråk i mitten av tegen). 
• Körning vid sidan av dikeslinjerna så att det blir en ca 5-8 meter bred trädzon mellan dikeslinjen och körstråket.

• Körstråken dras i allmänhet parallellt med dikeslinjerna, men de kan också dras vinkelrätt mot dem.
• I mitten av tegen kan man hellre lämna en ogallrad zon än att att dra ett extra körstråk.  

Då dikena inte rensas: 

• Standardlösningen utgörs av 1-2 körstråk per teg. Kantskogen längs dikena kan lämnas tätare än i genomsnitt. 
• Inga körstråk dras på eller vid sidan av dikena. 

Då dikena också rensas: 

• En 5-6 meter bred dikeslinje huggs upp för dikesgrävningen. Om körstråket ligger invid diket kan dikeslinjen vara ett par meter bredare.  
• Vid sommardrivning öppnas dikeslinjen antingen genom att man kör bredvid diket eller så att man avverkar träden inifrån tegen.  
• Om marken är frusen kan dikeslinjerna öppnas så att man kör grensle över diket, vilket innebär att man inte behöver avverka den bäst växande skogen invid diket. Om dikeskanterna ändå inte verkar hålla då man kör grensle över diket är det bäst att köra vid sidan av diket. 
• Hyggesrester ska inte lämnas i diket eftersom det gör grävningsarbetet svårare.  
• På objekt med en tegbredd på 30-35 meter kan man komplettera de körstråk som löper invid diket med beståndsstråk i mitten av tegen.  

Nedan visas rekommenderade modeller för placering av körstråk En del av modellerna förutsätter att man gör också gör beståndsstråk inne i beståndet. De kan användas på bommen inte är tillräckligt lång för att nå alla träd mellan körstråken. Den här arbetsmetoden gör avverkningsarbetet långsammare men är mer motiverat än att dra upp nya körstråk.  

Om dikessystemet inte sätts i skick i samband med avverkningen är det viktigt att kontrollera att de existerande dikena och trädbeståndet tillsammans klarar av att dränera området efter avverkningen.

Framkomligheten på större områden som iståndsättningsdikas kan förbättras genom att bygga vägar på dikesrenarna. De används i allmänhet som vintervägar för fjärrtransport av virke. De kan också användas för förlängd närtransport där transporten sker med skotare till ett avlägg. Detta minskar markskadorna inne i beståndet. 

I bästa fall kan en väg på en dikesren förkorta skogstransportsträckan med flera hundra meter, vilket minskar drivningskostnaden. Fjärrtransporten kan skjutas fram ända till vintern om avverkningen utförs i slutet av sommaren (från augusti) och virket skyddas från lagringsskador på rätt sätt.  

Vägar på dikesrenarna kan vara till nytta också i andra sammanhang, t.ex. vid skogsvårdsarbeten eller för rekreation. Skogsägaren kan också anlägga en viltåker i vägöppningen, det är ett sätt att hålla vägbottnen öppen. Mer information om vägar på dikesrenar finns i Piennartieopas (på finska)[Lähdeviite2].

• Vägbottnen har noggrant jämnats ut och packats.  
• Bredden på vägbottnen är minst 4 meter. Vägbottnen har tillsammans med diket en bredd på minst 8 meter. 
• Mellan vägen och diket har ett ca halvmeter brett område lämnats som ska förhindra att vägkanten rasar in i diket. 
• Vägen har isats på vintern genom packning och vid behov med bevattning.  
• Vägen har mjuka kurvor. 
• Det finns tillräckligt med utrymme för virkesbilen på vändplatsen. 

Vid virkesdrivning i torvmarksskog ska lagerplatserna vara så placerade att närtransportsträckan blir så kort som möjligt. Vid planeringen behöver man också beakta storleken, formen och bärigheten på behandlingsområdet. Dessutom måste man ta hänsyn till lagringstiderna och skyddsbehovet för olika virkessortiment. Hur stort utrymme som krävs för en lagerplats fastställs på basis av en uppskattning av virkesutfallet sortimentsvis.  

Lagerplatserna fungerar som ett skyltfönster för drivningskvaliteten. Nära lagerplatserna är risken för markskador stor. Därför ska man fästa speciellt stor vikt vid att förbättra bärigheten just där. Om virket som avverkas på området kan delas upp på flera lagerplatser fungerar närtransporten bättre och det blir mindre spårbildning. Om det ändå uppstår spår kan de jämnas ut med kranen eller senare med en grävmaskin.  

Kriterier för en bra lagringsplats och behovet av lagringsutrymme presenteras närmare i bl.a.  Metsätehon Korjuun suunnittelu-manualen(extern länk, på finska)(extern länk).

FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter. 

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Man bedömer att Finlands klimat kommer att bli betydligt varmare i framtiden vilket får som följd att tjälperioderna blir kortare och i södra Finland kan de utebli helt. Tjälningsprocessen påverkas å andra sidan  också av snötäckets tjocklek eftersom snön fungerar som en värmeisolator.