Virkesdrivning på torvmarker
Avverkningstidpunkt i samprojekt för vård av torvmarksskogar
Drivning på torvmark ska i huvudsak utföras under vintern då tjälen ökar markens bärighet och snötäcket skyddar marken vid närtransporten. Under den korta toppsäsongen för drivning mitt under vintern finns det ändå inte alltid maskiner att tillgå. Problem kan också uppstå under snörika vintrar då det tjocka snötäcket minskar framkomligheten och hindrar marken från att frysa till. De allt varmare vintrarna minskar ytterligare möjligheterna för vinterdrivning.
Kartlägg transportrutterna
I samprojekt för vård av torvmarksskog ingår i regel också virkesdrivning. I det första skedet av projektplaneringen bör man ta reda på vilka transportrutter som redan existerar och vilka som behöver byggas. Ett fungerande skogsbilvägsnät i kombination med vägar på dikesrenar fungerar som en stomme för virkesdrivningen och främjar nyttjandet av torvmarksområdet också i framtiden.
Drivning också under barmarksperioden
Under regnfattiga år kan tiden från maj till september vara till och med bättre ur drivningssynpunkt än en dålig vinter. Avgränsningen av de områden som ska avverkas under barmarkstid förutsätter kunskap om hur man bedömer bärigheten men också om vilka slags maskiner och entreprenörer som är tillgängliga och lämpliga med tanke på drivningen.
Om bärigheten är dålig uppstår problem särskilt vid närtransporten eftersom det lättare uppstår drivningsskador då marken inte skyddas av snö och tjäle. Drivningskostnaderna är också högre vid drivning på barmark; körhastigheten är lägre, man kan inte köra med full last och det går åt tid till att korsa diken och förstärka körstråken. Den tilläggsutrustning som skogsmaskinerna behöver för att kunna röra sig på mjuka marker kräver extra investeringer.
Drivning på barmark jämnar ut säsongfluktuationerna i virkesutbudet. Även om enhetskostnaderna blir högre och det också finns andra utmaningar så kan drivningen bli lönsam för maskinentreprenören. Det finns visserligen flera fördelar med vinterdrivning på torvmarker, men om maskinparken kan vara i användning året runt gynnar det entreprenören och ger arbetstillfällen för maskinförarna.
Bedömning av torvmarkens bärighet
Virkesdrivningen på torvmarker har av tradition skett på vintern då marken är frusen och bärigheten god. Det finns goda motiveringar för detta och vinterdrivning är därför att rekommendera. En del av torvmarksskogarna är ändå sådana att det finns möjligheter att utföra drivningen också under barmarksperioden. En förutsättning för detta är bärigheten bedöms redan vid förhandsplaneringen av stämplingsposterna.
Trädbeståndet och väderförhållandena påverkar bärigheten
Skogscentralen har ett bra verktyg för drivningsplanering i form av drivningsduglighetskartor (extern länk)(extern länk).
Beståndstätheten är den faktor som påverkar bärigheten på torvmarker allra mest. Det nätverk av ytliga rötter som träd, ris och annan vegetation skapat bildar en bärande matta ovanpå själva torven. Ett tätt bestånd håller också genom sin avdunstning grundvattenytan på en lägre nivå. Ett tätt trädbestånd ger upphov till mycket kvistar vid avverkningen, kvistar som kan användas för att skapa en risbädd på körstråket. Ett tätare bestånd innebär å andra sidan att körstråken belastas mer.
Bärigheten kan variera mycket beroende på vilka växter som förekommer och hur tät undervegetationen och trädbeståndet är. Om trädbeståndet är glest kan drivningen bli mycket besvärlig redan av den anledningen att det inte finns tillräckligt med material för att förstärka körstråket. Vid barmarksdrivning bör beståndets virkesvolym uppgå till minst 120 m³/ha.
Väderförhållandena avgör hur blöt torvmarken är och hur snabbt den fryser och båda faktorerna påverkar bärigheten. Torvmarkerna är i regel blöta hela året med undantag av torrperioder under sommaren. De bästa drivningsförhållandena under barmarkstid inträffar i allmänhet i juni-augusti då avdunstningen är som störst och grundvattenytans nivå som lägst. Under regniga somrar hålls grundvattenytan på en hög nivå och torvmarken blir alltmer sank. Mycket regn gör dikespassagerna svårare och skogsbilvägarna mjukare.
Faktorer som påverkar torvmarkernas bärighet:
- Mängden av träd och markvegetation, såsom ris
- Torvmarkstypen innan dikningen utfördes
- Topografi - laggen kring högmossar har dålig bärighet
- Förekomst av flarkar och trädlösa partier innan dikningen utfördes
- Torvtäckets tjocklek och struktur
- Grundvattenytans nivå
- Väderförhållandena: regnmängd, torrperiodens längd och tjälningsförhållandena (temperatur, snömängd).
Metoder för att bedöma bärigheten
Bärigheten hos en torvmark kan bedömas antingen okulärt eller med hjälp av olika mätredskap. Användning av laserskannade data har också gett lovande resultat. Det kan förekomma stora skillnader i drivningsförhållandena från en torvmark till en annan. Vegetationen är en bra indikator för bärigheten. De största problemen förorsakas av små, vattensjuka partier.
Bärigheten har i allmänhet bedömts genom att undersöka marken och dess fuktighetsgrad okulärt. Den här typen av terrängundersökning kan vara till nytta särskilt då man gör en förhandsbedömning av bärigheten på sådana platser som kommer att belastas speciellt mycket i samband med drivningen.
Tecken på dålig bärighet är:
- gölar där det syns vatten också under vegetationsperioden
- tidigare mossytor som möjligen haft flarkar före torvmarken dikades ut
- ställen med gles skog
Med hjälp av en marksond kan man ta reda på hur djupt torvtäcket är.
Avgränsning av block för drivning på torvmark sommartid
Hur väl ett drivningsblock lämpar sig för sommardrivning beror av flera faktorer. För att drivningen ska lyckas behöver förutsättningarna för när- och fjärrtransport vara tillräckligt goda och avverkningsuttaget tillräckligt stort. Även om planeringsarbetet är väl gjort kan man behöva rucka på avverkningstidpunkten på grund av väderleksförhållandena.
Områden lämpade för sommardrivning
En preliminär avgränsning av de områden som lämpar sig för drivning på barmark kan göras redan på basis av en bärighetsklassificering och skogsdata. I samband med detta jämför man den genomsnittliga närtransportsträckan bestånd för bestånd med totalvirkesvolymen för respektive bestånd.
De bestånd som är bäst lämpade för sommardrivning är virkesrika myrskogar som ligger nära skogsbilväg eller som gränsar till fastmark. Kärr lönar det sig däremot i allmänhet att avverka vintertid för att undvika rotskador.
Drivning på torvmark lyckas också under barmarksperioden om man avgränsar de besvärligaste terrängpartierna utanför avverkningen. Om någon liten del av ett bestånd har ett glest trädbestånd kan den delen lämnas oavverkad om beståndet i övrigt lämpar sig för sommardrivning. En annan möjlighet är att förstärka körstråket på särskilt kritiska ställen.
Avgränsningen av en sommardrivning är starkt sammankopplad med planeringen av avlägg och fjärrtransport. Om det finns ett skogsbilvägsnät som sträcker sig kring stämplingsposten kan avlägg planeras in på flera platser så att basvägarna inte blir för hårt belastade. Om det däremot är svårt att hitta lämpliga platser för avlägg och körsträckan på torvmark överskrider 200 meter är det bäst att planera för en vinterdrivning. Närtransportsträckan kan förkortas om man anlägger vägar på dikesrenarna. Om virkesdrivningen utförs under förhösten kan man låta virket vänta på fjärrtransport på lagerplatsen ända till nästa vår utan att kvaliteten blir lidande.
Bärighetsklassificering av torvmarker
Det finns en bärighetsklassificering för torvjordar, som kan användas vid bedömningen av markens bärighet. Först tar man reda på den totala virkesvolymen för hela området, grundvattennivån på olika avstånd från dikena samt torvens tjocklek. Belastningen på körstråksnätet klassificeras sedan baserat på ovanstående faktorer samt på medeltransportsträckan. Dessutom påverkas bärigheten av väderleksförhållandena före drivningen.
Totalvirkesvolymen hos de bestånd som avverkas, m³/ha | Den bedömda belastningen på körstråksnätet baserat på objektets form, storlek och lagerarrangemang1 | ||
---|---|---|---|
Liten | Måttlig | Stor | |
Bärighetsklass2 | |||
> 170 | 1 | 2 | 3 |
170–120 | 2 | 3 | 4 vinter |
< 120 | 3 | 4 vinter | 5 vinter |
Korrigering av bärighetsklasserna: | |||
Grundvattnets nivå Om grundvattnet ligger på mindre än 25 centimeters djup från markytan, använd då en bärighetsklass som är en klass lägre. Om det har rått en torrperiod under över 4 veckor före drivningen, använd då en bärighetsklass som är en klass högre. | |||
Torvens tjocklek Höj bärighetsklassen med ett steg på objekt med över 75 cm torv. |
1Riktgivande närtransportsträcka på torvjordar, i medeltal: liten <100m, måttlig 100-200m, stor > 200m.
2Förutsätter att hyggesresterna placeras på körstråket och att små områden som är kritiska med tanke på körstråksnätverket förstärks med hyggesrester eller på annat sätt.
Bärighetsklasser
Bärighetsklasserna utgår från skogmaskinens marktryck enligt följande:
- Högst 50 kPa ”förbättrad”
- Högst 40 kPa ”bärande”
- Högst 30 kPa ”superbärande”
Marktrycket är inte den enda faktorn som påverkar maskinens belastning på marken, men det är den bästa tillgängliga parametern för att bedöma maskinens lämplighet för sommardrivning på torvmark. Ju lägre marktrycket är, desto mindre är risken för markskador.
Bestämning av närtransportsträckan
Den genomsnittliga närtransportsträckan är ett bra mått för att mäta körstråksnätets belastning på torvjordar. Sträckan beräknas från skiftets medelpunkt till avlägget där medelpunkten fastställs genom vägning mot virkesvolymen.[Lähdeviite1]
Bestämning utgående från karta:
- Markera alla de platser som lämpar sig som avlägg på kartan.
- Rita in gränserna för respektive drivningsområde för varje avlägg.
- Markera den mot virkesmängden vägda medelpunkten för respektive drivningsområde.
- Mät körsträckan för den mest sannolika dragningen av basvägen från medelpunkten till avlägget och dra sedan av den sträcka där basvägen löper på fastmark mellan torvmarkskanten och avlägget.
- Räkna ut det mot virkesmängden vägda medeltalet för körsträckorna för respektive drivningsområde/avlägg.
Olika lösningar för förbättrande av bärigheten på torvjordar
De viktigaste åtgärderna för att undvika mark- och rotskador är att skapa en bra risbädd och att förstärka de mest kritiska platserna på lämpligt sätt.
Kom ihåg risbädden
Den viktigaste metoden för att undvika mark- och rotskador vid drivning i torvmarksskog under barmarksperioden är att bygga en risbädd på körstråket. Kvaliteten på risbädden spelar här en stor roll.
Fokusera på de mest kritiska ställena
Under drivningsarbetets gång kan man ofta stöta på sanka ställen, bland annat där beståndet är glest, i laggen eller i närheten av diken som fungerar dåligt. Det kritiska området kan vara mycket litet, till exempel en svacka eller bäck som man behöver passera, men i värsta fall kan den leda till att stämplingsposten måste omplaneras till en vinterdrivning. En lösning kan då vara att stärka marken på stället med dålig bärighet.
En lokal förbättring av bärigheten kan komma ifråga:
- där det finns enskilda ställen med dålig bärighet
- vid dikespassager
- på ställen som är utsatta för hård belastning, t.ex. basvägar, vändplatser, områden kring avlägg
- då man behöver förstärka vägen med tanke på fjärrtransport.
Metod | Användning | Beskrivning |
---|---|---|
Risbädd | alltid, och särskilt noggrant vid barmark | Genom att skapar en risbädd på körstråket kan man förbättra bärigheten hos en torvjord och hindra att ytskiktet söndras samt undvika spårbildning. Körstråket risas genom att skördaren kvistar stammarna och lämnar kvistarna på körstråket. Om risning inte är en tillräcklig åtgärd för att förstärka körstråket kan man använda massavedsbitar som läggs tvärs över körstråket och vid behov ännu i längdriktningen. Risningen gör nytta redan i början av avverkningen, men ju fler körvändor som görs, desto viktigare blir den. Maskiner med larvband drar inte samma nytta av risning, men riset har ändå en funktion som skydd för marken och rötterna. Det är möjligt att åstadkomma en tillräckligt bra risbädd också på torvmarker med gles tallskog om skördaren och skotaren rör sig längs samma körstråk. Det här fungerar inte om skördaren använder sig av beståndsstråk eftersom det då inte uppstår lika mycket hyggesrester vid körstråket. |
Varierande spårval och breddning av körstråk | på dåligt bärande torvjordar | Om man undviker att hela tiden köra i samma spår och körstråket är brett, minskar belastningen på körstråket och spårbildningen. |
Begränsning av lastens storlek | vid behov | Om lasten begränsas till exempelvis måttliga 10 ton ökar bärigheten klart. Överstora lass kan leda till att rotskiktet brister och maskinen sjunker. På de mjukaste partierna kan man köra med ännu mindre last för att undvika markskador. |
Körbroar1 | mjuka partier, dikesövergångar | Körbroar är användbara för att förstärka mjuka partier så länge det mjuka partiet inte är längre än 50 meter. Körbroar som är beklädda med en gummimatta och stålförstärkta för att öka friktionen kan också vara till god hjälp då man behöver få upp en maskin som sjunkit ned i torven. Med hjälp av körbroar kan man vid behov planera basvägarna så att de går tvärs över dikesnätet. |
Gummimattor1 | mjuka partier | Gummimattor som är tillverkade av gamla lastbilsdäck förbättrar bärigheten på sama sätt som gummimattor och hindrar spårbildning. Den största nyttan av gummimattor fås vid förstärkning av marken på vintervägar eller lagerplatser, eftersom virkesbilarnas däck inte fastnar i de vajrar som används för att binda ihop gummimattorna på samma sätt som skogsmaskinernas däck gör. |
Trummor1 | dikesövergångar | Vid övergångar över breda diken har man i allmänhet använt massvedsbitar som man fyllt diket med. I diken med rinnande vatten används en trumma som skyddas av massaved på ovansidan, då kommer vattnet åt att passera övergången. Om vattnet inte kommer åt att passera, blir övergångsställer snabbt blött och bärigheten försämras. |
1Förutsätter transport till arbetsområdet och därifrån samt åtgärder på arbetsområdet, vilket höjer drivningskostnaderna.
Val av maskintyp för drivning på torvjordar
Valet av maskintyp beror av torvmarkens bärighet. Problemet med den dåliga bärigheten på torvmarker är närmast ekonomiskt, eftersom det finns specialmaskiner för drivning på mjuk mark och också tilläggsutrustning för skogsmaskiner av standardmodell.
Specialutrustning för skogsmaskiner
På de flesta objekt lämpar sig allroundmaskiner om drivningsförhållandena i övrigt är goda. Marktrycket går att sänka avsevärt om man använder band som är bredare än normalt och avrundade i kanterna. Bäst lämpar sig maskiner med breda band i stämplingar med särskilt dålig bärighet.
Avverkning och närtransport
Både skotare och skördare ska helst utrustas så att de lämpar sig för drivning på torvjordar, särskilt under barmarksperioden. Även om bärigheten i allmänhet är ett problem bara vid närtransporten, är det ändå redan i samband med avverkningen viktigt att undvika att söndra det bärande ytskiktet. Breda band med avrundade kanter minskar marktrycket.
För de flesta gallringsobjekt i torvmarksskog lämpar sig allroundmaskiner om de är försedda med utrustning för marker med dålig bärighet. Det här är en också kostnadseffektiv lösning. Stora skördare är ofta alltför tunga och att använda dem i torvmarksskog är inte heller ekonomiskt försvarbart eftersom stamdiametern i allmänhet är mindre än normalt. Då man använder lättare skördare med kortare bom behöver man ofta använda beståndsstråk för att uppnå ett tillräckligt avstånd mellan körstråken. Metoden med beståndsstråk kan annars vara lämplig för objekt med smala tegar kan, men det kan vara svårt att skapa en tillräckligt bra risbädd.
En stor del av de skotarmodeller som används på fastmark lämpar sig också på torvjordar om de är utrustade för detta. Det här innebär mer flexibilitet för maskinentreprenören.
Den vanligaste lösningen är att utrusta en medeltung skotare med bredare band. Det viktigaste och billigaste sättet att minska belastningen vid drivning på torvmark är just att förse en vanlig skotare med specialband. Breda band förbättrar avsevärt lastkapaciteten, men gör också ekipaget bredare, 3,0-3,5 meter. Också sådana maskiner som är byggda speciellt för drivning i torvmarksskog, t.ex. ProSilva, har ungefär samma ekipagebredd.
Höjning av lastkapaciteten för skogsmaskiner
En förutsättning för att drivning på torvjord ska lyckas är att man valt lämpliga maskiner för ändamålet och att avverkningen utförs så att villkoren för närtransporten fylls. Spårbildning kan ofta orsaka problem. Om det bärande skiktet går sönder uppstår spårbildning snabbt och maskinen kan fastna redan efter några körvändor.
Om man väljer en skogsmaskin med de rätta egenskaperna eller en som är försedd med lämplig tilläggsutrustning är det möjligt att minska belastningen på marken. Man kan t.ex. välja något av följande alternativ:
- öka den bärande ytan
- använd bredare band än normalt eller en banddriven skogsmaskin
- använd en maskin med fler axlar
- använd längre boggi eller tilläggshjul
- använd bredare däck
- minska maskinens egenvikt
- förbättra maskinens balans och sidostabilitet
- förhindra krängning med hjälp av hydraulik
- kontrollera boggins balans.
Det går också att minska belastningen genom att se till att viktfördelningen i längdriktningen blir optimal. I praktiken betyder det här att se till att kranen och lasten kommer så långt fram som möjligt och bakboggin så långt bak som möjligt.
Alternativ till allroundmaskiner
Alternativ till standardmaskiner
Banddrivna skördare och skotare är utmärkta alternativ för virkesdrivning på marker med dålig bärighet. Larvbanden fungerar bra på mjuka torvjordar eftersom de är styvare än band monterade på gummihjul. Under barmarksperioden blir det mer lönsamt att använda maskiner med larvband jämfört med specialutrustade allroundmaskiner eftersom de har större lastkapacitet.
Lastkapaciteten blir alltså inte en begränsande faktor. Den styva larvbandskonstruktionen gör att det inte behöver finnas många bärande punkter under maskinen för att den ska vara stabil. En maskin med larvband sjunker inte även om en risbädd saknas, vilket gör den speciellt lämpad för bl.a. helträdsdrivning. Den lämpar sig därför också för första gallring på trädfattiga områden.
Skördare med grävmaskinschassi och larvband fungerar likaså bra på torvjordar. Dess fördelar och nackdelar är:
+ den fasta undervagnen med larvband ökar bärigheten
+ rör sig lätt på torvjordar där terrängen är relativt jämn och utan berg och stenar
+ samma entreprenör kan ta hand om avverkningen av dikeslinjerna och grävningen av dikena då basmaskinen är en grävmaskin
+/- åsikterna går isär beträffande hur väl en grävmaskin lämpar sig för avverkning, föraren behöver vara erfaren.
På stämplingsposter som är små och närtransportsträckan kort kan en kombinationsmaskin som både fäller, kvistar, kapar, lastar och kör ut virket vara en konkurrenskraftig lösning. Om närtransportsträckan är lång är kombinationsmaskiner mindre väl lämpade. En fördel med kombinationsmaskiner är att man kan placera ut körbroar med maskinen på platser med dålig bärighet innan man kör över de kritiska platserna för första gången.
Planering av körstråksnät på torvjordar
För att drivning på dikade torvmarker ska ge ett bra resultat måste körstråksnätet vara väl planerat. De största riskerna vid drivningen är markskadorna och de tillväxtförluster som uppstår då dikeslinjerna och körstråken huggs upp.
Checklista för planering av körstråksnätet
Det finns ingen standardlösning för hur ett körstråksnät ska planeras, utan planeringen måste göras beståndsvis utgående från dikesnätet och markens bärighet.
Bara en god planering är inte heller tillräcklig, planen måste också verkställas på rätt sätt. En kunnig maskinförare känner sin maskin och vet hur bärigheten kan förbättras.
Drivnings- och körtekniska tips för planering och avverkning av körstråk på torvjordar:
-
Gör körstråken
-
så raka som möjligt, undvik särskilt s-kurvor.
-
tillräckligt breda, på svåra objekt och vid sommardrivning i medeltal 4,5-5 m. På korta avsnitt kan man göra körstråken ännu bredare än så, över 5 meter. Tilläggsutrymmet behövs så att man kan köra bredvid det gamla spåret ifall det är risk att markytan bryts sönder. Ett bredare körstråk ger också mer ris för risbädden.
-
- Förstärk körstråken
- genom att göra en ordentlig risbädd. Detta har stor betydelse för markytans hållbarhet.
- vid behov med en liten mängd massavedsbitar Till en början kan de placeras tvärs över körstråket. Om det börjar bildas spår kan virket placeras i längdriktningen, i botten av spåren.
Gör stubbarna på körstråket så låga som möjligt, det minskar skotarens krängningar. Då söndrar inte krängningen det bärande ytskiktet i marken och man undviker samtidigt stamskador.
Placera in kurvorna på virkesrika platser och gör vid behov körstråket bredare i kurvan. Den bästa lösningen är att om möjligt placera kurvorna på fastmark.
Använd körbroar eller liknande vid dikesövergångar och som förstärkning där marken blir särskilt hårt belastad. Vid dikespassager utan förstärkningar av något slag är det bäst att köra snett över diket i en vinkel på ca 45 grader.
Planering av körstråksnätet
En av utmaningarna vid drivning i torvmarksskog är att dra körstråken rätt. Marken tål inte många körvändor vilket särskilt försvårar planeringen av basvägar.
På större drivningsobjekt på torvmoar med ett regelbundet dikesnät är planeringen av körstråk okomplicerad. Det samma gäller inte små torvmarksobjekt där tegdikena slingrar sig mellan angränsande fastmarksfigurer. Också på sådana här objekt borde avståndet mellan körstråken nå upp till minst 20 meter.
Vid drivningsplaneringen är det klokt att utnyttja de delar av stämplingsposten som har den bästa bärigheten. Om möjligt ska man dra körstråken där beståndet är tätt eftersom marken bär bättre där.
Körstråk och dikeslinjer ur virkesproduktionssynpunkt
Körstråk och dikeslinjer minskar den areal som är tillgänglig för träden, men de är ändå nödvändiga, dels med tanke på den maskinella drivningen, dels för dräneringen. En del av körstråken och dikeslinjernas areal utnyttjas redan av kantträden. Trädens rötter och kvistar tar småningom över det frigjorda växtutrymmet. Även om kantträdens tillväxt ökar tack vare det ökade utrymmet uppstår ändå tillväxtförluster.
Kantträden längs körstråken står för upp till en tredjedel av det totala virkeskapitalet och för en ännu större andel av den kommande tillväxten eftersom kantträden drar nytta av det frigjorda utrymmet. Om det uppstår skador på kantträden eller markskador som påverkar deras rotsystem så drabbas alltså beståndet av en kännbar tillväxtförlust.
Minskningen av växtutrymmet är speciellt stor i första gallringar. Där kan man räkna med att förlusten av växtutrymme uppgår till hälften av ett fyra meter brett körstråk. Det här motsvarar ca 10 procent av beståndets hela areal då avståndet mellan körstråken är 20 meter. Om man gör körstråket en meter bredare förloras 50 % mer växtutrymme, men det här är ändå ofta nödvändigt i torvmarksskog för att drivningen ska lyckas. Om körstråket är för smalt kan det i stället uppstå mark- och stamskador.
Placeringen av körstråk på torvjordar
Det främsta målet då man drar körstråk är att skapa ett körstråksnät som gör att virkesdrivningen fungerar bra samtidigt som det tillgängliga växtutrymmet reduceras så litet som möjligt. Om det utförs iståndsättningsdikning eller gödsling från marken ska man också kunna utnyttja körstråksnätet för de ändamålen.
Beslutsträd för placering av körstråk
Planeringen av körstråken framskrider som bilden visar.
Alternativ för placering av körstråken
De bästa alternativen för placering av körstråk på objekt som ska iståndsättningsdikas.
- Körning på eller bredvid dikeslinjerna (kombinerat med ett körstråk eller beståndsstråk i mitten av tegen).
- Körning vid sidan av dikeslinjerna så att det blir en ca 5-8 meter bred trädzon mellan dikeslinjen och körstråket.
Tumregler för placeringen av körstråken i förhållande till dikena
- Körstråken dras i allmänhet parallellt med dikeslinjerna, men de kan också dras vinkelrätt mot dem.
- I mitten av tegen kan man hellre lämna en ogallrad zon än att att dra ett extra körstråk.
Då dikena inte rensas:
- Standardlösningen utgörs av 1-2 körstråk per teg. Kantskogen längs dikena kan lämnas tätare än i genomsnitt.
- Inga körstråk dras på eller vid sidan av dikena.
Då dikena också rensas:
- En 5-6 meter bred dikeslinje huggs upp för dikesgrävningen. Om körstråket ligger invid diket kan dikeslinjen vara ett par meter bredare.
- Vid sommardrivning öppnas dikeslinjen antingen genom att man kör bredvid diket eller så att man avverkar träden inifrån tegen.
- Om marken är frusen kan dikeslinjerna öppnas så att man kör grensle över diket, vilket innebär att man inte behöver avverka den bäst växande skogen invid diket. Om dikeskanterna ändå inte verkar hålla då man kör grensle över diket är det bäst att köra vid sidan av diket.
- Hyggesrester ska inte lämnas i diket eftersom det gör grävningsarbetet svårare.
- På objekt med en tegbredd på 30-35 meter kan man komplettera de körstråk som löper invid diket med beståndsstråk i mitten av tegen.
Olika modeller för placering av körstråk
Nedan visas rekommenderade modeller för placering av körstråk En del av modellerna förutsätter att man gör också gör beståndsstråk inne i beståndet. De kan användas på bommen inte är tillräckligt lång för att nå alla träd mellan körstråken. Den här arbetsmetoden gör avverkningsarbetet långsammare men är mer motiverat än att dra upp nya körstråk.
Om dikessystemet inte sätts i skick i samband med avverkningen är det viktigt att kontrollera att de existerande dikena och trädbeståndet tillsammans klarar av att dränera området efter avverkningen.
Lagerplatser och vägar vid virkesdrivning på torvjordar
I förhandsplaneringen för samprojekt för vård av torvmarksskog ingår att utreda vägnätets sträckning och skick och placeringen av lagerplatserna. Dessutom bör tillstånd och begränsningar för användning av vägar och lagerplatser redas ut. Vägarnas bärighet behöver också bedömas och likaså behovet av nya vägar eller restaurering av de befintliga. Vid bedömningen bör man beakta både flyttningen av skogsmaskiner och fjärrtransporten av virke. Vid planeringen av lager- och serviceplatser är det viktigt att reservera tillräckligt med utrymme och se till att fordonen kan röra sig obehindrat.
Vägar på dikesren
Framkomligheten på större områden som iståndsättningsdikas kan förbättras genom att bygga vägar på dikesrenarna. De används i allmänhet som vintervägar för fjärrtransport av virke. De kan också användas för förlängd närtransport där transporten sker med skotare till ett avlägg. Detta minskar markskadorna inne i beståndet.
I bästa fall kan en väg på en dikesren förkorta skogstransportsträckan med flera hundra meter, vilket minskar drivningskostnaden. Fjärrtransporten kan skjutas fram ända till vintern om avverkningen utförs i slutet av sommaren (från augusti) och virket skyddas från lagringsskador på rätt sätt.
Vägar på dikesrenarna kan vara till nytta också i andra sammanhang, t.ex. vid skogsvårdsarbeten eller för rekreation. Skogsägaren kan också anlägga en viltåker i vägöppningen, det är ett sätt att hålla vägbottnen öppen. Mer information om vägar på dikesrenar finns i Piennartieopas (på finska)[Lähdeviite2].
Egenskaper hos en god väg på dikesren
- Vägbottnen har noggrant jämnats ut och packats.
- Bredden på vägbottnen är minst 4 meter. Vägbottnen har tillsammans med diket en bredd på minst 8 meter.
- Mellan vägen och diket har ett ca halvmeter brett område lämnats som ska förhindra att vägkanten rasar in i diket.
- Vägen har isats på vintern genom packning och vid behov med bevattning.
- Vägen har mjuka kurvor.
- Det finns tillräckligt med utrymme för virkesbilen på vändplatsen.
Val av lagerplatser
Vid virkesdrivning i torvmarksskog ska lagerplatserna vara så placerade att närtransportsträckan blir så kort som möjligt. Vid planeringen behöver man också beakta storleken, formen och bärigheten på behandlingsområdet. Dessutom måste man ta hänsyn till lagringstiderna och skyddsbehovet för olika virkessortiment. Hur stort utrymme som krävs för en lagerplats fastställs på basis av en uppskattning av virkesutfallet sortimentsvis.
Lagerplatserna fungerar som ett skyltfönster för drivningskvaliteten. Nära lagerplatserna är risken för markskador stor. Därför ska man fästa speciellt stor vikt vid att förbättra bärigheten just där. Om virket som avverkas på området kan delas upp på flera lagerplatser fungerar närtransporten bättre och det blir mindre spårbildning. Om det ändå uppstår spår kan de jämnas ut med kranen eller senare med en grävmaskin.
Kriterier för en bra lagringsplats och behovet av lagringsutrymme presenteras närmare i bl.a. Metsätehon Korjuun suunnittelu-manualen(extern länk, på finska)(extern länk).
Skogscertifieringens krav vid åtgärder på grundvattenområden (FSC och PEFC)
Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer vissa krav på hur åtgärder utförs på skyddszoner på grundvattenområden.
FSC-certifieringen
FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.
PEFC-certifieringen
PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt.
Skogscertifieringens krav vid åtgärder på skyddszoner vid vattendrag (FSC och PEFC)
Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer vissa krav på hur åtgärder utförs på skyddszoner vid vattendrag.
FSC-certifieringen
Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter.
PEFC-certifieringen
PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.
Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.
Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar
Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.
Område | Ståndort | Beståndets övre höjd i meter | ||||
---|---|---|---|---|---|---|
< 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m | ||
Träd/ha | Grundyta m²/ha | |||||
Södra Finland | Frisk mo eller bördigare | 800 | 9 | 11 | 13 | 15 |
Torr mo | 800 | 9 | 11 | 12 | 13 | |
Karg mo eller lavmo | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 | |
Mellersta Finland | Frisk mo eller bördigare | 700 | 9 | 11 | 13 | 14 |
Torr mo | 800 | 8 | 11 | 12 | 13 | |
Karg mo eller lavmo | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 | |
Norra Finland | Frisk mo eller bördigare | 700 | 8 | 10 | 12 | 12 |
Torr mo | 700 | 8 | 10 | 11 | 11 | |
Karg mo eller lavmo | 600 | 7 | 8 | 9 | 9 | |
Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, | Frisk mo eller bördigare | 600 | 7 | 9 | 11 | 11 |
Torr mo | 600 | 7 | 9 | 10 | 10 | |
Karg mo eller lavmo | 500 | 6 | 7 | 8 | 8 |
Lagstadgad minsta grundyta efter beståndsvårdande avverkning i likåldriga bestånd.
Ståndort | Södra Finland | Mellersta Finland | Norra Finland |
---|---|---|---|
Grundyta, m2/ha | |||
Frisk mo eller bördigare | 10 | 9 | 8(71) |
Torr mo eller kargare | 9 | 8 | 6(51) |
Lagstadgad minsta grundyta efter plock- eller luckhuggning.
1Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä.
Område | Ståndort (dikad) | Beståndets övre höjd i meter | ||||
---|---|---|---|---|---|---|
< 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m | ||
Träd/ha | Grundyta m²/ha | |||||
Södra Finland | Ört- och blåbärstorvmo | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 12,0 |
Lingontorvmo | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 | |
Ris- och lavtorvmo | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 | |
Lövträdsdominerade torvmoar | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | |
Mellersta Finland | Ört- och blåbärstorvmo | 560 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 11,5 |
Lingontorvmo | 640 | 6,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 | |
Ris- och lavtorvmo | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 | |
Lövträdsdominerade torvmoar | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | |
Norra Finland | Ört- och blåbärstorvmo | 560 | 6,5 | 8,0 | 10,0 | 10,0 |
Lingontorvmo | 560 | 6,5 | 8,0 | 9,0 | 9,0 | |
Ris- och lavtorvmo | 480 | 6,0 | 6,5 | 7,5 | 7,5 | |
Lövträdsdominerade torvmoar | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | |
Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä | Ört- och blåbärstorvmo | 480 | 6,0 | 7,5 | 9,0 | 9,0 |
Lingontorvmo | 480 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | 8,0 | |
Ris- och lavtorvmo | 400 | 5,0 | 6,0 | 6,5 | 6,5 | |
Lövträdsdominerade torvmoar | 400 | 5,0 | 5,0 | 6,5 | 7,5 |
Lagstadgad minsta grundyta efter beståndsvårdande avverkning i likåldriga bestånd.
Den så kallade lagggränsen. I tabellen har beaktats att det utvecklingsdugliga beståndets täthet får vara högst 20 % lägre än på mineraljordar. Grundytan är avrundad uppåt till närmaste halva heltal.
Ståndort (dikad) | Södra Finland | Mellersta Finland | Norra Finland |
---|---|---|---|
Grundyta m²/ha | |||
Ört- och blåbärstorvmo | 8,0 | 7,5 | 6,5 (62) |
Lingon- och ristorvmo | 7,5 | 6,5 | 5 (42) |
Lagstadgad minsta grundyta efter plock- eller luckhuggning.
Den så kallade lagggränsen. I tabellen har beaktats att det utvecklingsdugliga beståndets täthet får vara högst 20 % lägre än på mineraljordar. Grundytan är avrundad uppåt till närmaste halva heltal.
1Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä.
Klimatanpassningen och virkesdrivning på torvmarker
Då klimatet blir varmare blir tjälperioden kortare.. Det här leder till problem med virkesdrivningen, i synnerhet på torvmarker.
Osäker tjälbildning
Man bedömer att Finlands klimat kommer att bli betydligt varmare i framtiden vilket får som följd att tjälperioderna blir kortare och i södra Finland kan de utebli helt. Tjälningsprocessen påverkas å andra sidan också av snötäckets tjocklek eftersom snön fungerar som en värmeisolator.