Virkesproduktion på torvmark
Bestämning av torvmotyp
Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. Vid ståndortsklassificeringen används termen torvmo oberoende av i vilket skede torrläggningen av torvmarken är.
Klassificering av torvmoar
Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. En dikad torvmark klassificeras i allmänhet som hörande till den torvmotyp som den sannolikt kommer att tillhöra, redan innan den utvecklats till en egentlig torvmo.
Torvmotyperna indelas i två undergrupper utgående från vilken torvmarkstyp de utvecklats från. Torvmoar av typ I har uppstått ur äkta trädbevuxna torvmarker och typ II ur öppna mossar eller blandtyper.
Den ursprungliga torvmarkstypen återspeglas i torvmons egenskaper, och särskilt tydligt syns det i strukturen hos den första trädgenerationen och i markens näringstillstånd. Detta påverkar sedan valet av skogsvårdsmetod och om det lönar sig att gödsla eller inte. Därför är det viktigt att man kan identifiera torvmoar av typ I och II så att man kan fatta rätt beslut med tanke på virkesproduktionen och ekonomin.
I tabellen nedan beskrivs de olika torvmarkstyperna.
Torvmotypernas undergrupper
- Torvmoar av typ I har uppkommit ur äkta, trädbevuxna torvmarker och torvmoar av typ II ur öppna mossar och blandtyper. Med blandtyper avses olika kombinationer av öppna mossar och trädbevuxna torvmarker.
- På objekt av typ II kan man ofta urskilja den typiska ytstrukturen hos den ursprungliga torvmarken: träden har uppstått på tuvor och mellan tuvorna finns en lägre, jämn yta. Andelen glasbjörk är i allmänhet klart större på torvmoar av typ II än på typ I.
| Ståndortstyp2 | Torvmo1 | Ursprunglig torvmarkstyp | Typiska drag |
|---|---|---|---|
| Lundartad mo | Ötm I
| LK lundkärr
| Trädbestånd: huvudträdslag vanligen välväxande gran, som blandträd allmänt glasbjörk och andra lövträd. På de bördigaste ståndorterna i södra Finland ädla lövträd. Markvegetation: buskar (hallon, brakved), stora ormbunkar (majbräken, nordbräken, strutbräken, skogsbräken, hultbräken), den lundartade mons örter (älggräs, pyrola, i södra Finland harsyra), bottenskiktet luckigt (lundmossor). |
Ötm II
| EgBrK egentligt brunmosskärr
| Trädbestånd: huvudträdslag glasbjörk eller gran som växer på tuvor, som blandträd tall och olika lövträd. Trädbeståndet vanligen glest eller luckigt och träden samlade i grupper. Markvegetation: som på objekt av typ I, men p.g.a. att ståndorten är ljus är ört- och gräsvegetationen kraftigare. | |
| Frisk mo | Bltm I
| BIK blåbärskärr
| Trädbestånd: grandominerat, glasbjörk som blandträd, gran i det härskande trädskiktet, enstaka tallar. Markvegetation: blåbärs- och lingonris nästan heltäckande, den friska mons växter (skogsstjärna, ekorrbär, björkpyrola, linnea samt skogsfräken och skogsbräken), i bottenskiktet en nästan heltäckande blandning av vitmosa (bl.a. granvitmossa) och skogsmossor (husmossa). |
Bltm II
| ÖSMy örtrik starrmyr
| Trädbestånd: tall-glasbjörk-granblandskog, granen har ofta startat från underväxt, glasbjörk kan också vara huvudträdslag. Markvegetation: på unga dikningsområden myrris (dvärgbjörk, getpors, odon), senare ökar blåbärsrisets och lingonrisets andel, samma ledväxter som för Bltm I (skogsstjärna, ekorrbär, björkpyrola, linnea samt skogsfräken och skogsbräken), bottenskiktet luckigt (bl.a. stor björnmossa, husmossa). | |
| Torr mo | Litm I
| LiK lingonkärr
| Trädbestånd: talldominerat, gran ett vanligt blandträd som når upp till det härskande skiktet, glasbjörk som blandträd. Markvegetation: domineras av lingonris och blåbärsris, myrris (getpors, odon) i luckor, inga örter kännetecknar Bltm, bottenskiktet nästan fullslutet (väggmossa och kvatsmossa). |
Litm II
| EgSMy egentlig starrmyr
| Trädbestånd: tall-glasbjörksblandskog, glasbjörken kan också vara huvudträdslag. Markvegetation: myrris (dvärgbjörk, getpors, odon), dominerar på yngre dikningsområden, senare försvinner dvärgbjörken, i blåbärs- och lingonriset förekommer fläckvis andra myrris, inga örter som kännetecknar Bltm.
| |
| Karg mo | Rtm I
| RMy rismyr
| Trädbestånd: nästan rent tallbestånd, glasbjörken växer dåligt, enstaka tvinvuxna granar. Markvegetation: domineras av myrris (getpors, odon), ristäcket luckigt på objekt som uppstått ur mossartade torvmarker, ofta rikligt med tuvdun, väggmossa och kvastmossa i bottenskiktet. |
Rtm II
| TdMy tuvdunmyr
| Trädbestånd: talldominerat, fler glasbjörkar som växer dåligt än på Rtm I. Markvegetation: som på typ I, men ofta mosaikartad, med myrris, tuvull, mossor och lavar. | |
| Lavmo | Lavtm I och II
| FuMy fuscummyr
| Trädbestånd: tvinvuxen tallskog. Markvegetation: lågvuxet myrris (ljung, kråkris), tuvull, rostvitmossa och renlavar dominerar i bottenskiktet. |
1 Klass I: ursprungligen äkta kärr och myrar klass II: ursprungligen öppna mossar och torvmarker av blandtyp
2Motsvarande ståndort på mineraljord.
Tidpunkt för gallringar på torvmarker
I torvmarksskogar avgör man vilken den mest lönsamma tidpunkten för gallring är baserat främst trädbeståndets täthet, struktur och skick. Om gallringstidpunkten är den rätta, ökar virkesproduktionen och den blir också mer lönsam. Förutsättningen för det här är att närings- och vattenhushållningen i marken är i god balans efter avverkningen.
I skötta torvmarksskogar är det vanligen inte lönsamt att gallra förrän gallringsmallens övre gräns är nådd. Helst borde mängden virke som tas ut vid en gallring vara minst 40 m³/ha. I oskötta skogar eller skogar med ett ojämnt trädbestånd eller där det ingår mycket glasbjörk kan man ändå vara tvungen att pruta på det här kravet.
I torvmarksskogar med ett ojämnt trädbestånd kan det finnas ett behov av gallring bara längs dikena. Det här är typiskt på objekt där avståndet mellan tegdikena är 50 meter eller större. Alternativen med sina för- och nackdelar är då[Lähdeviite1]:
Uppskjutande av gallringen till nästa skötselingrepp
+ större avverkningsuttag och bättre ekonomi om man ser till den enskilda figuren
+ antalet gallringar minskar
- om gallringen skjuts upp för mycket försämras utsikterna för en positiv beståndsutveckling
Gallring av hela figuren och vid behov öppning av dikeslinjerna
+ avverkningsutfallet blir större
+ nästa skötselinsats kan skjutas upp
- onödigt körande på lågproduktiv mark, vilket ökar risken för markskador och ökar drivningskostnaderna.
Gallring av endast kantbeståndet längs dikena och vid behov öppning av dikeslinjerna
+ avverkningsutfallet blir större
+ nästa skötselinsats kan skjutas upp
+/- man kan undvika onödigt körande på tegarna, å andra sidan kan tätare partier på tegarna förbli ogallrade.
Gallring som en del av ett skötselprojekt för torvmarksskogar
Det lönar sig att se gallringen av ett bestånd som en del av ett skötselprojekt för torvmarksskogar, även om beståndets grundyta inte ännu nått upp till gallringsmallarnas stämplingsgräns i sådana fall där:
- variationerna i beståndets struktur gör att stammar av högre kvalitet inte annars kommer åt att utvecklas till stockdimension
- det förekommer sådana grovkvistiga träd som fanns redan före dikningen och som hindrar utvecklingen av mindre träd av högre kvalitet
- uppskjutandet av gallringen skulle leda till att de värdefullaste träden blir lidande, t.ex. om glasbjörken skulle hinna konkurrera ut potentiella stockträd av tall, eller om de skulle skada en lovande granunderväxt för mycket.
Nyttjande av odikade torvmarker
Särskilt i södra Finland är det ovanligt med odikade torvmarker som lämpar sig för virkesproduktion, och större delen av dem är klassificerade som hotade. Ofta handlar det då om små, odikade svackor som av dikestekniska eller andra skäl lämnats odikade. Nuförtiden dikar man i praktiken inte odikade torvmarker.
Vanligen annat än ekonomiskog
Skogslagen tryggar vissa torvmarksmiljöer som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Dessutom är dikning av torvmarker i naturtillstånd inte tillåtet enligt skogscertifieringssystemen PEFC™ och FSC®, och certifieringen begränsar också andra skogsbruksåtgärder på odikade torvmarker.
De särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen får skötas och användas genom försiktiga åtgärder där livsmiljöernas särdrag bevaras eller förstärks. Rekommendationen är ändå att objekt av det här slaget lämnas helt utan åtgärder. Det är dessutom i praktiken svårt att utföra avverkningar eller skogsvårdsarbeten i en särskilt viktig livsmiljö utan att samtidigt försämra objektets naturvärden. I FSC-certifieringen är behandling av särskilt viktiga livsmiljöer helt förbjuden.
Om man vill idka skogsbruk på odikade torvmarker är det viktigt att upprätthålla ett tillräckligt tätt bestånd för att grundvattenytan ska hållas tillräckligt låg. Små, odikade torvmarkssvackor lämpar sig utmärkt för viltbuskage och grupper av naturvårdsträd. De är också mycket viktiga för skogshönskycklingar.
Arbetsgång för utredning av möjligheterna att behandla ett torvmarksobjekt
Det är skogsägaren som beslutar om hur ett torvmarksobjekt ska behandlas, efter att ha utrett vilka användningsmöjligheterna och begränsningarna är och hur lönsam åtgärden är.
Ta först reda på om objektet är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Den viktigaste faktorn här är graden av naturtillstånd hos torvmarkens vattenhushållning.
Om objektet är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd, utred då:
- vilken torvmarksmiljö det är frågan om
- om torvmarksmiljön är klassificerad som hotad
- om torvmarksmiljön är en särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagen
- skogens certifieringsstatus och vilka begränsningar en eventuell certifiering ställer på behandlingen. Observera att kraven i PEFC™ och FSC® skiljer sig från varandra då det gäller bevarande av torvmarksmiljöernas egenskaper
- möjligheterna till METSO-finansiering för frivilligt skydd
- objektets duglighet för virkesproduktion samt vilka möjligheterna till avverkning och skogsvård är, med beaktande av de begränsningar som lagen och certifieringen sätter.