Begreppen och klassificeringarna inom skogsvården

Ståndortsklassificering har utvecklats för att beskriva skogsmarkens egenskaper. Med ståndort avses alla de miljöfaktorer som påverkar tillväxten hos träd och annan vegetation. De viktigaste ståndortsfaktorerna är mark och klimat.

En ståndorts egenskaper bestäms i hög grad av jordarten, vilket innebär att det är viktigt att kunna identifiera jordarten i samband med planering och utförande av olika åtgärder inom skogsbruket. Jordarterna delas in i mineraljordarter och torvjordar. Mineraljordarterna klassificeras enligt kornstorleken och torvjordarna enligt hur långt nedbruten torven är.

Kartor över värmesummor och regionindelning i rekommendationerna för skogsvård.

Det finns två huvudmetoder för skogsvård att välja mellan. Olika metoder kan också användas i olika delar av skogen.

Avverkningsmetoder vid beståndsvård trädskiktsvis och vid kontinuerlig beståndsvård.

Utvecklingsklassen beskriver trädbeståndets utvecklingsstadium i fråga om skogsvård och virkesproduktion vid en viss tidpunkt utan att beakta mångfald eller övriga värden. Utvecklingsklassen fastställs utgående från trädbeståndets diameter, ålder, struktur och tidigare skogsbehandling. Naturvårdsträd beaktas inte då man använder beståndskaraktäristika för att bestämma utvecklingsklassen.

Trädbeståndets virkesproduktionsmässiga kvalitet bedöms endast på sådan skogsmark där det främsta målet är att driva upp trädbestånd och få virkesförsäljningsintäkter. Klassificeringen ska inte användas i bestånd där landskaps-, rekreations- eller skyddsvärden kommer i första hand. Trädbeståndets virkesproduktionsmässiga kvalitet kan fogas som en precisering till utvecklingsklassen.