Undvik drivningsskador Plantorna blir mer utsatta för skador ju kallare det är. Om plantorna syns ovanför snöytan är det bäst att utföra drivningen vid blidväder eller då det är bara några minusgrader. Det är skäl att undvika drivning också på försommaren, särskilt i barrträdsdominerad skog, eftersom de kvarstående trädens bark fläks av vid minsta stötValkonen, S., Sirén, M. &amp;amp; Piri, T. 2010. Poiminta- ja pienaukkohakkuut – vaihtoehtoja avohakkuulle. Metsäkustannus Oy.. Plockhuggningar är särskilt utmanande för skogsmaskinföraren och kräver speciell yrkesskicklighet och försiktighet för att det inte ska uppstå för stora skador. Träd som är under 10 meter höga är mest utsatta för drivningsskador.&nbsp;Man bör fästa särskild vikt vid att inte skada träd i de lägre trädskikten, träd som är 5 meter eller högre. Tillväxten, virkesproduktionen och skogsägarens avverkningsmöjligheter i framtiden beror av hur dessa träd klarar sig. Tänk på värdetröskeln vid trädvalet Också vid kontinuerlig beståndsvård påverkar valet av vilka träd som ska fällas beståndets vidare utveckling och virkesproduktionens lönsamhet. Det här blir speciellt tydligt vid plockhuggning där man i första hand avverkar grövre stockträd och sådana träd av sämre kvalitet som inte kan utvecklas till stockträd av hög kvalitet. Vid avverkningen är det viktigt att lämna kvar sådana träd som vid nästa avverkning har överskridit värdetröskeln, det vill säga övergår från massavedsstammar till stockstammar. Detta ökar avkastningen av det kapital som är bundet i beståndet. Vid avverkningen ska man också se till att tillräckligt många stora träd som kan fröa av sig bevaras.

# Tidpunkt för avverkningarna

## Undvik drivningsskador

Plantorna blir mer utsatta för skador ju kallare det är. Om plantorna syns ovanför snöytan är det bäst att utföra drivningen vid blidväder eller då det är bara några minusgrader. Det är skäl att undvika drivning också på försommaren, särskilt i barrträdsdominerad skog, eftersom de kvarstående trädens bark fläks av vid minsta stöt.
Plockhuggningar är särskilt utmanande för skogsmaskinföraren och kräver speciell yrkesskicklighet och försiktighet för att det inte ska uppstå för stora skador. Träd som är under 10 meter höga är mest utsatta för drivningsskador. Man bör fästa särskild vikt vid att inte skada träd i de lägre trädskikten, träd som är 5 meter eller högre. Tillväxten, virkesproduktionen och skogsägarens avverkningsmöjligheter i framtiden beror av hur dessa träd klarar sig.

# Tidpunkt för avverkningarna

## Tänk på värdetröskeln vid trädvalet

Också vid kontinuerlig beståndsvård påverkar valet av vilka träd som ska fällas beståndets vidare utveckling och virkesproduktionens lönsamhet. Det här blir speciellt tydligt vid plockhuggning där man i första hand avverkar grövre stockträd och sådana träd av sämre kvalitet som inte kan utvecklas till stockträd av hög kvalitet.
Vid avverkningen är det viktigt att lämna kvar sådana träd som vid nästa avverkning har överskridit värdetröskeln, det vill säga övergår från massavedsstammar till stockstammar. Detta ökar avkastningen av det kapital som är bundet i beståndet. Vid avverkningen ska man också se till att tillräckligt många stora träd som kan fröa av sig bevaras.

Tidpunkten för utförandet av plock- och luckhuggningar bestäms i första hand av avverkningsuttagets storlek. Det är dyrt att driva ut små mängder virke. Avverkningsstyrkan regleras så att den naturliga förnyelsen gynnas. Då man har följt upp avverkninguttaget vid utförda avverkningar har det uppgått till över 100 m³/ha. Om man vill bibehålla ett lika stort avverkningsuttag i framtiden behöver det i medeltal vara över 20 år mellan avverkningarna.
Vid avverkningar inom ramen för kontinuerlig beståndsvård är det speciellt viktigt att välja rätt avverkningstidpunkt och att utföra själva drivningsarbetet med omsorg. Den bästa tidpunkten för drivningen är under vintern med tanke på risken för drivningsskador och risken för spridning av rotticka.

Skogsförnyelse och skötselåtgärder vid kontinuerlig beståndsvård

Tidpunkten för utförandet av plock- och luckhuggningar bestäms i första hand av avverkningsuttagets storlek. Det är dyrt att driva ut små mängder virke. Avverkningsstyrkan regleras så att den naturliga förnyelsen gynnas. Då man har följt upp avverkninguttaget vid utförda avverkningar har det uppgått till över 100 m³/ha. Om man vill bibehålla ett lika stort avverkningsuttag i framtiden behöver det i medeltal vara över 20 år mellan avverkningarna.

Vid avverkningar inom ramen för kontinuerlig beståndsvård är det speciellt viktigt att välja rätt avverkningstidpunkt och att utföra själva drivningsarbetet med omsorg. Den bästa tidpunkten för drivningen är under vintern med tanke på risken för drivningsskador och risken för spridning av rotticka.  

Tidpunkt för avverkningarna

Inverkan på friluftslivet Efter dikningen förändras bland annat artsammansättningen hos de arter som ger bär. Typiska torvmarksarter (hjortron, tranbär) ersätts av typiska skogsarter (blåbär, lingon). Hotanen, J.-P., Korpela, L., Mikkola, K. &amp;amp; ym. 2001. Metsä- ja suokasvien yleisyys ja runsaus 1951–95. Teoksessa: Reinikainen, A., Mäkipää, R., Vanha-Majamaa, I. &amp;amp; Hotanen, J.-P. (toim.). 2001. Kasvit muuttuvassa metsäluonnossa. Jyväskylä. s. 84–301.Vanha-Majamaa, I. &amp;amp; Hotanen, J.-P. (toim.). 2001. Kasvit muuttuvassa metsäluonnossa. Jyväskylä. s. 84–301.. Iståndsättningsdikning försämrar rekreationsmöjligheterna om dikena hindrar framkomligheten. Om dikesslänterna görs mindre branta underlättas framkomligheten, och med hjälp av kontinuerlig beståndsvård kan iståndsättningsdikning ofta undvikas helt och hållet.

# Iståndsättningsdikning - Friluftsliv

## Inverkan på friluftslivet

Efter dikningen förändras bland annat artsammansättningen hos de arter som ger bär. Typiska torvmarksarter (hjortron, tranbär) ersätts av typiska skogsarter (blåbär, lingon). .
Iståndsättningsdikning försämrar rekreationsmöjligheterna om dikena hindrar framkomligheten. Om dikesslänterna görs mindre branta underlättas framkomligheten, och med hjälp av kontinuerlig beståndsvård kan iståndsättningsdikning ofta undvikas helt och hållet.

Efter nydikningen börjar torvmarksekosystemet förändras på ett sätt som också påverkar friluftslivet. Torvmarken blir torrare och träden börjar växa snabbare. Iståndsättningsdikning upprätthåller och påskyndar den här förändringen.

Iståndsättning av diken

Iståndsättningsdikning - Friluftsliv

Skogsförnyelse Vid markberedning lämnas en minst två meter bred skyddszon runt levande naturvårdsträd så att deras rötter inte skadas.Inslaget av andra trädslag kan ökas genom att göra sådd- eller planteringsförbandet glesare och/eller genom att lämna en del av förnyelseytan att förnyas på naturlig väg. Plantskogsvård Vid plantskogsvården är det bra att bevara så många trädslag som möjligt som är värdefulla med tanke på mångfalden, som asp, sälg, rönn, al och ädla lövträd. Med tiden kan de utvecklas till värdefulla naturvårdsträd.Vid röjning kan man i luckor lämna också sådana träd som annars skulle röjas bort. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.Underväxten ska inte röjas i grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar. Gallring och förnyelseavverkning Vid beståndsvårdande avverkningar ska naturvårdsträden gärna lämnas i grupp. Grupperna kan märkas ut i terrängen genom att tillverka högstubbar eller genom att gallra kraftigare än vanligt runt gruppen. Gruppens läge kan också föras in i skogsdatabasen eller skogsbruksplanen i form av geodata.Också vid förnyelseavverkning ska naturvårdsträden helst ställas i grupper. Ju fler träd och trädslag som lämnas och ju grövre träden är, desto större är nyttan för mångfalden.Om ett träd har egenskaper som gynnar mångfalden, är det befogat att lämna det som naturvårdsträd, även om det står för sig självt.Också sådana träd som i normala fall skulle gallras ut kan lämnas som naturvårdsträd. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.Lövträd och tallar som skadats vid drivningen kan bra lämnas som naturvårdsträd eftersom de lätt utvecklar lyror och håligheter, och tickor börjar växa på dem.Man kan gärna lämna mer naturvårdsträd än vanligt om beståndet innehåller gott om asp, sälg, ädla lövträd, dödvedskoncentrationer, naturobjekt eller strandskog, eller om det angränsar till ett naturskyddsområde.Marken eller underväxten i en grupp av naturvårdsträd ska alltid lämnas utan åtgärder och gruppen ska permanent ställas utanför virkesproduktion.&nbsp;Det lönar sig att placera grupper av naturvårdsträd där mångfalden redan är stor eller där drivningsförhållandena är svåra.Vid placeringen av grupper av naturvårdsträd bör man beakta eventuella el- och telefonledningar, trafikleder, säkerhetsfrågor samt insekts- och svampskador. Kontinuerlig beståndsvård Vid kontinuerlig beståndsvård ska naturvårdsträden helst ställas i grupper. Grupperna kan märkas ut i terrängen genom att tillverka högstubbar eller genom att gallra kraftigare än vanligt runt gruppen. Gruppens läge kan också föras in i skogsdatabasen eller skogsbruksplanen i form av geodata.Om ett träd har egenskaper som gynnar mångfalden, är det befogat att lämna det som naturvårdsträd, även om det står för sig självt.Också sådana träd som i normala fall skulle gallras ut kan lämnas som naturvårdsträd. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.Lövträd och tallar som skadats vid drivningen kan bra lämnas som naturvårdsträd eftersom de lätt utvecklar lyror och håligheter, och tickor börjar växa på dem.En grupp av naturvårdsträd ska alltid lämnas utan åtgärder och gruppen ska permanent ställas utanför virkesproduktion.&nbsp;Det lönar sig att placera grupper av naturvårdsträd där mångfalden redan är stor eller som är problematiska ur virkesdrivnings- eller förnyelsesynpunkt.Vid placeringen av grupper av naturvårdsträd bör man beakta eventuella el- och telefonledningar, trafikleder, säkerhetsfrågor samt insekts- och svampskador.

# Rekommendationer för att lämna naturvårdsträd, arbetsslagsvis

## Skogsförnyelse

- Vid markberedning lämnas en minst två meter bred skyddszon runt levande naturvårdsträd så att deras rötter inte skadas.
- Inslaget av andra trädslag kan ökas genom att göra sådd- eller planteringsförbandet glesare och/eller genom att lämna en del av förnyelseytan att förnyas på naturlig väg.

# Rekommendationer för att lämna naturvårdsträd, arbetsslagsvis

## Plantskogsvård

- Vid plantskogsvården är det bra att bevara så många trädslag som möjligt som är värdefulla med tanke på mångfalden, som asp, sälg, rönn, al och ädla lövträd. Med tiden kan de utvecklas till värdefulla naturvårdsträd.
- Vid röjning kan man i luckor lämna också sådana träd som annars skulle röjas bort. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.
- Underväxten ska inte röjas i grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar.

# Rekommendationer för att lämna naturvårdsträd, arbetsslagsvis

## Gallring och förnyelseavverkning

- Vid beståndsvårdande avverkningar ska naturvårdsträden gärna lämnas i grupp. Grupperna kan märkas ut i terrängen genom att tillverka högstubbar eller genom att gallra kraftigare än vanligt runt gruppen. Gruppens läge kan också föras in i skogsdatabasen eller skogsbruksplanen i form av geodata.
- Också vid förnyelseavverkning ska naturvårdsträden helst ställas i grupper. Ju fler träd och trädslag som lämnas och ju grövre träden är, desto större är nyttan för mångfalden.
- Om ett träd har egenskaper som gynnar mångfalden, är det befogat att lämna det som naturvårdsträd, även om det står för sig självt.
- Också sådana träd som i normala fall skulle gallras ut kan lämnas som naturvårdsträd. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.
- Lövträd och tallar som skadats vid drivningen kan bra lämnas som naturvårdsträd eftersom de lätt utvecklar lyror och håligheter, och tickor börjar växa på dem.
- Man kan gärna lämna mer naturvårdsträd än vanligt om beståndet innehåller gott om asp, sälg, ädla lövträd, dödvedskoncentrationer, naturobjekt eller strandskog, eller om det angränsar till ett naturskyddsområde.
- Marken eller underväxten i en grupp av naturvårdsträd ska alltid lämnas utan åtgärder och gruppen ska permanent ställas utanför virkesproduktion.
- Det lönar sig att placera grupper av naturvårdsträd där mångfalden redan är stor eller där drivningsförhållandena är svåra.
- Vid placeringen av grupper av naturvårdsträd bör man beakta eventuella el- och telefonledningar, trafikleder, säkerhetsfrågor samt insekts- och svampskador.

# Rekommendationer för att lämna naturvårdsträd, arbetsslagsvis

## Kontinuerlig beståndsvård

- Vid kontinuerlig beståndsvård ska naturvårdsträden helst ställas i grupper. Grupperna kan märkas ut i terrängen genom att tillverka högstubbar eller genom att gallra kraftigare än vanligt runt gruppen. Gruppens läge kan också föras in i skogsdatabasen eller skogsbruksplanen i form av geodata.
- Om ett träd har egenskaper som gynnar mångfalden, är det befogat att lämna det som naturvårdsträd, även om det står för sig självt.
- Också sådana träd som i normala fall skulle gallras ut kan lämnas som naturvårdsträd. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.
- Lövträd och tallar som skadats vid drivningen kan bra lämnas som naturvårdsträd eftersom de lätt utvecklar lyror och håligheter, och tickor börjar växa på dem.
- En grupp av naturvårdsträd ska alltid lämnas utan åtgärder och gruppen ska permanent ställas utanför virkesproduktion.
- Det lönar sig att placera grupper av naturvårdsträd där mångfalden redan är stor eller som är problematiska ur virkesdrivnings- eller förnyelsesynpunkt.
- Vid placeringen av grupper av naturvårdsträd bör man beakta eventuella el- och telefonledningar, trafikleder, säkerhetsfrågor samt insekts- och svampskador.

Naturvårdsträd

Rekommendationer för att lämna naturvårdsträd, arbetsslagsvis

Eroosiota eli maanpinnan kulumista tapahtuu etenkin veden vaikutuksesta, esimerkiksi lumien sulamisen ja vesisateiden yhteydessä. Eroosioon kuuluu maa-aineksen liikkeelle lähtö (huuhtoutuminen) ja kulkeutuminen. Eroosion määrään vaikuttavat esimerkiksi maalaji, maanpinnan laatu ja käsittely, rinteen pituus ja kaltevuus, maan vedenläpäisykyky ja liikkuvan veden määrä. Metsätalous aiheuttaa eroosiota epäsuorasti, kun maanpintaa sitovaa pintakasvillisuutta ja humuskerrosta poistetaan tai pintavesien kulkureittejä muutetaan.

Flada on maankohoamisen seurauksena merestä irti kuroutuva murtovesiallas, jolla on vielä kapea yhteys mereen. Ajan myötä flada muuttuu kluuviksi, jolla ei ole meriyhteyttä.

Happamat sulfaattimaat ovat sulfidipitoisia maakerroksia, joita esiintyy alavilla rannikoilla, erityisesti Pohjanlahden rannikolla. Kun pohjavedenpinta laskee esimerkiksi maan kohoamisen tai ojitusten seurauksena, maaperässä olevat rikkiyhdisteet hapettuvat muodostaen sulfaatteja. Samalla muodostuu rikkihappoa. Happamuus liuottaa maaperästä alumiinia, rautaa ja raskasmetalleja, jotka voivat huuhtoutua sadeveden mukana ja aiheuttaa esimerkiksi pohjaveden happamoitumista.

Happamoituminen tarkoittaa, että järven, metsämaan tai muun elinympäristön kyky neutraloida happoja vähenee. Happamoitumisen seurauksena järviveden, ojan tai maaveden pH laskee eli vesi muuttuu happamammaksi. Tämä muuttaa eliöiden elinoloja niin, että osa lajeista saattaa hävitä.

Heinäntorjunnalla estetään heinien ja ruohojen aiheuttama taimien kehittymiselle haitallinen kilpailu. Heinäntorjunta tehdään tarvittaessa 1-2 vuotta uudistamisesta mekaanisesti tai kemiallisesti.

På bördig mark kan markvegetation som gräs, hallon eller mjölkört kväva plantorna om den inte bekämpas. Om konkurrensen med markvegetationen är hård växer plantorna sämre. Därför kan det bli nödvändigt att avlägsna markvegetationen för hand eller kemiskt.
Syftet med gräsbekämpningen är att förbättra plantornas överlevnadsmöjligheter i kampen mot övrig markvegetation. Om gräsbekämpningen utförs för hand kan arbetet behöva upprepas under 2-3 somrar, medan det vanligen räcker med en enda behandling om gräset bekämpas på kemisk väg.

Humusta syntyy, kun kuolleet kasvinosat hajoavat epätäydellisesti maan tai turpeen pinnalla. Muun muassa orgaanista hiiltä ja rautaa sisältävät humusaineet voivat olla vedessä liuenneina tai kevyinä mikroskooppisina hiukkasina. Ojitus, avohakkuut ja maanmuokkaus lisäävät humuksen kulkeutumista vesistöihin. Humusta esiintyy erityisesti turvemaiden lähivesissä, ja se värjää monet Suomen sisävedet ruskeaksi. Humuksesta johtuva veden tummuminen vaikuttaa negatiivisesti esimerkiksi veden lämpötilaan, happamuuteen ja happiolosuhteisiin.

Jatkuvassa kasvatuksessa metsä säilyy koko ajan peitteisenä ja metsän uudistuminen perustuu luontaisen taimettumisen ylläpitämään alikasvokseen. Jatkuvassa kasvatuksessa pyritään vaihtelevaan puuston rakenteeseen, jonka ylläpitoon käytetään harvennus, poiminta-, pienaukko- ja kaistalehakkuita sekä siemenpuu- ja ylispuuhakkuita.

Kaivukatko (tai perkauskatko) on ojan osa, joka on jätetty ojaa kunnostaessa avaamatta. Kaivukatko hidastaa veden virtausnopeutta ja siten vähentää eroosiota ojassa sekä pidättää ojien kunnostamisessa liikkeelle lähtenyttä kiintoainetta. Se myös vähentää eroosiota kaivukatkon alueella.

Kaksitasouoma koostuu syvemmästä uomasta (alivesiuomasta) sekä sitä molemmin puolin tai toiselta puolelta reunustavasta tulvatasanteesta. Alivesiuoma säilyy vetisenä läpi vuoden. Tulvatilanteessa vesi nousee hallitusti tulvatasanteille. Kaksitasouoma hillitsee tulvia, parantaa veden laatua ja kohentaa luonnon tilaa.

Tvåstegsdiken stöder såväl vattenvården som den biologiska mångfalden och landskapsvärdena. Under toppflöden stiger vattnet upp på terrasserna och bromsas upp, vilket gör att fasta partiklar och näringsämnen fångas upp och fastläggs där.

Kiintoaine tarkoittaa vedessä olevia kiinteitä hiukkasia, kuten savea, hiesua tai turvetta, tai toisinaan myös hiukkasmaista orgaanista hiiltä. Kiintoaine aiheuttaa vedessä sameutta, jota voidaan mitata. Metsätaloudessa kiintoainetta voi huuhtoutua vesiin esimerkiksi maanpinnan rikkoutumisesta maanmuokkauksessa ja vesistöjen läheisyyteen tulleista ajourapainumista sekä ojista.

Kokoojaoja on oja, johon sarkaojien tai salaojien tuomat vedet johdetaan. Kokoojaojaan voidaan tehdä vesiensuojelurakenteita, esimerkiksi ojien kunnostamisen yhteydessä.

Metsänuudistamisen yhteydessä tai erillisenä toimenpiteenä toteutettava hakkuutähteiden ja pintakasvillisuuden polttaminen. Kulotuksen metsänhoidollisena tavoitteena on parantaa uudistamistulosta ja puuston kasvua. Lisäksi menetelmää voidaan käyttää myös luonnonhoidollisin perustein.

Hyggesbränning förbättrar temperaturförhållandena på ståndorten och frigör näringsämnen så att de kan tas upp av växterna. Metoden kan användas för att underlätta skogsförnyelsen på ståndorter med tjock mår och på det sättet minska behovet av mekanisk markberedning. Friska och torra momarker vars vattenhushållning är i skick lämpar sig bäst för hyggesbränning. Hyggesbränning är förbjuden på torvmarker på grund av risken för torvbränder.
Hyggesbränning gynnar mångfalden. Bränd skogsmark och träd är livsviktiga för de sällsynta och hotade arter som har anpassat sig till att leva i nyss brunnen mark eller förkolnad ved.

Kunnostusojituksella tarkoitetaan vanhojen kuivatusojien perkaamista ja mahdollisten täydennysojien kaivamista entuudestaan ojitetulla suolla tai suonosalla. Tavoitteena on lisätä ojitetun alueen ojaverkoston kuivatustehoa puuston kasvun kannalta riittävälle tasolle. Turvemaiden ojien kunnostuksessa tavoitteena on lisätä puiden juurten elinvoimaisuutta ja sitä kautta puiden kasvua. Ojien kunnostukseen sisältyy tärkeänä osana vesiensuojelurakenteiden suunnittelu ja toteutus sekä tarvittaessa piennarteiden teko.

Kuormitus tarkoittaa vesistöön kulkeutuvien aineiden (kiintoaineet, ravinteet jne.) määrää. Esimerkiksi typpikuormitus tarkoittaa valuma-alueelta ja ilmasta vesistöön tulevien typpiyhdisteiden määrää.

Belastningen kan bestå av diffus belastning och punktbelastning. Den belastning som orsakas av skogsbruket kan kategoriseras som diffus belastning. Den kan bestå av belastning av näringsämnen, fasta partiklar, humus, metall eller försurande ämnen. En del av det material som hamnar i vattendragen är dock av ett slag som är viktigt för vattenorganismerna.

Lietekuoppa on ojien kunnostamisen yhteydessä toteutettava vesiensuojelurakenne. Se on sarkaojan levennetty ja syvennetty osa, tilavuudeltaan 1–2 m³. Lietekuoppa kerää ojituksen yhteydessä liikkeelle lähtevää kiintoainetta ja vähentää sen kulkeutumista alapuoliseen vesistöön. Lietekuoppien tehosta on vain vähän tutkimusnäyttöä ja niitä tulisikin käyttää vain rajoitetusti. Kivennäismaapohjaisten ojien lietekuopista ei ole lainkaan tutkimustuloksia.

Liettymistä tapahtuu esimerkiksi metsätalousojan eroosion seurauksena, kun ojien pohjalta ja luiskista irronnutta ja virtaavan veden mukana kulkeutunutta ainesta kasautuu ojan tai vesistön pohjalle veden virtausnopeuden hidastuessa.

Lähteellä tarkoitetaan pohjaveden geomorfologista muodostumaa, joka syntyy, kun pohjaveden pinta leikkaa maanpinnan tason.
Lähde on paikka, jossa pohjavesi purkautuu maan pinnalle tai vesistöön. Avovesipintaisissa lähteissä on avoin, selvärajainen pohjaveden purkautumispaikka. Tihkupinnoissa pohjavesi purkautuu tihkumalla maanpintaan, eikä selvää purkautumispaikkaa ole silmin havaittavissa. Tihkupinnat ovat usein pienialaisia, märkiä ja niiden kasvillisuus erottuu ympäristöstä. Lähteikkö on kokonaisuus, jossa on toisiinsa liittyviä lähteitä ja/tai tihkupintoja.

Lähteikkö tarkoittaa yhtenäistä lähdevaikutteista aluetta, johon voi sisältyä avovetisiä lähteensilmäkkeitä, lähdepuroja ja -noroja sekä tihkupintoja.

Maanmuokkaus tehdään maanpintaa paljastavilla tai kohoumia muodostavilla menetelmillä. Maanmuokkauksen tarkoituksena on parantaa siementen itämistä sekä taimien elossa säilymistä ja kasvua ensimmäisten vuosien aikana. Muokkaus helpottaa uudistamistyötä ja parantaa uudistamisen laatua.
Maanmuokkaus vaikuttaa metsikön kehitykseen pitkälle tulevaisuuteen ja sillä voidaan vaikuttaa koko uudistamisketjun kustannustehokkuuteen. Onnistuneen uudistamisen edellytyksenä on kasvupaikan ja uudistustavan perusteella valittu maanmuokkausmenetelmä. Maanmuokkaus parantaa taimien kilpailuasemaa muuhun kasvillisuuteen nähden ja suojaa niitä muun muassa tukkimiehentäituhoilta.

Poikkeuksellista happamuutta voi esiintyä sulfaattimaiden lisäksi myös mustaliuskeita sisältävillä alueilla. Mustaliuskeen rapautuessa voi vapautua rikkiä ja muita haitallisia aineita. Rapautumisesta syntyviä haitallisia aineita voi olla myös esiintymän läheisessä maaperässä, jolloin maaperä käyttäytyy kuten happamat sulfaattimaat. Mustaliuskepitoisia kallioita on eniten Itä-Suomessa ja Kainuussa sekä Hämeessä. Mustaliuskealueilta tutkittua tietoa on vähän.

Naveromätästys on sopiva muokkausmenetelmä hienojakoisilla ja veden vaivaamilla kivennäismailla ja viljavilla turvemailla, joilla turve on puu- ja saraturvetta. Naveromätästyksen käytön edellytys on, että turvemailla peruskuivatus on kunnossa ja kivennäismailla on vain lievää kuivatustarvetta. Mätäs tehdään matalasta 30–50 cm syvästä naverosta saatavasta maasta. Mättäät tehdään laakeiksi, 10–20 cm korkeiksi ja 60–80 cm leveiksi.

Fårorna ska leda bort ytvattnet och ge den jord som behövs för att göra högarna. Meningen är inte att leda bort vatten från ytan i torrläggningssyfte och inte heller att sänka grundvattennivån. Högläggning med fåror används ofta som en kompletterande markberedningsmetod exempelvis på förnyelseytor där bara en del av ytan är vattensjuk eller där det samtidigt utförs iståndsättningsdikning. Metoden lämpar sig också på steniga, bördiga mineraljordsmarker, där fläckhögläggning inte ger ett bra resultat.

Noro määritellään vesilaissa sellaiseksi puroa pienemmäksi vesiuomaksi, jonka valuma-alue on alle kymmenen neliökilometriä ja jossa ei virtaa jatkuvasti vettä eikä kalankulku ole merkittävässä määrin mahdollista. Tulkinta tehdään aina tapauskohtaisesti.

Ojien kunnostamisella (aiemmin kunnostusojitus) tarkoitetaan etenkin metsätalouskäytössä olevien turvemaiden vanhojen ojien perkausta. Ojien kunnostamisen tavoitteena on ylläpitää tai lisätä puuston kasvua laskemalla alueen pohjavedenpinnan tasoa.

Pintavalutus on valuma-alueelta tulevien vesien käsittelymenetelmä, jossa vesi valutetaan kaltevaa kasvipeitteistä maanpintaa pitkin kohti vastaanottavaa vesistöä tai uomaa.

Pohjavesi tarkoittaa kaikkea maanpinnan alla olevaa vettä, joka täyttää avoimet tilat maa- ja kallioperässä. Pohjavettä syntyy, kun sade- tai pintavesi imeytyy maakerrosten läpi tai virtaa kallioperän rakoihin.

Pohjavesialue on ympäristönsuojelulaissa määritelty geologisin perustein rajattavissa olevaksi maaperän muodostumaksi tai kallioperän vyöhykkeeksi, joka mahdollistaa merkittävän pohjaveden virtauksen tai vedenoton.

Puro määritellään vesilaissa jokea pienemmäksi virtaavan veden vesistöksi, jonka valuma-alue on alle 100 neliökilometriä, jossa on jatkuva veden virtaus ja kalan kulku on mahdollista. Purossa on vettä ympäri vuoden, mikä erottaa sen norosta. Purotkin voivat kuitenkin pitkinä hellejaksoina kuivua kokonaan. Aiemman metsätalouskäytön myötä purot voivat olla myös ojamaisia, pohjaltaan tasaisia ja perattuja. Tulkinta tehdään aina tapauskohtaisesti.

Vesistöjen suojavyöhykkeet, eli suojakaistat, ovat vesistöjen ja pienvesien viereen jätettyjä puustoisia alueita. Niiden tarkoituksena on vähentää metsätalouden toimenpiteiden aiheuttamia haittoja vesien laadulle, luonnon monimuotoisuudelle ja maisemalle.

Syftet med skyddszoner är att minska erosionen och läckage av näringsämnen ut i vattendragen, att skydda vattenfåran och strandzonen från slitage och att upprätthålla mikroklimatet och fuktigheten i marken. De minskar också den förändring av landskapsbilden som en avverkning alltid innebär.
Avgränsningen av en skyddszon görs i enlighet med skogsägarens önskemål och objektets egenskaper. Vid avgränsningen beaktas vilket slags småvatten eller vattendrag det är frågan om, dess naturtillstånd, ytvattenflödet, markens lutning och jordarten. Medelbredden på en skyddszon kan vara t.ex. 10, 15 eller 30 meter, beroende på vilka mål skogsägaren har för området ifråga.

Tihkupinta on maa-alue, josta pohjavesi tihkuu maanpinnalle ilman selvää purkautumisallasta tai muuta avovesipintaa.

Alue, jolta sadevesi ohjautuu vesistöön maanpinnan muotojen ohjaamana, on kyseisen vesistön valuma-alue.

Viivyttäminen (tai viivytys) on vesienhallinnassa käytetty termi. Viivyttämisen tavoite on viivyttää vesiä valuma-alueella pidempään niin, että alapuolisten ojien ja vesistöjen virtaamat tasoittuvat.

Vesiensuojelulla tarkoitetaan toimenpiteitä, joilla minimoidaan metsänkasvatuksen toimenpiteistä aiheutuvaa kuormitusta ja luonnontilan muutoksia pinta- ja pohjavesiin.
Vesiensuojelun tavoitteena on, että vesistöjen, pienvesien ja pohjavesien ekologinen tila sekä käyttömahdollisuudet säilyvät hyvinä. Vesistöistä huolehtiminen tuo hyvinvointia ihmisille ja muulle eliöstölle ja edistää kokonaiskestävyyttä.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Huvudprinciperna för vattenvården vid beståndsbehandling

Både småvattnen och vattendragen är viktiga med tanke på så väl vattenmiljö som friluftsliv. Det är viktigt att vi inom skogsbruket lyckas med att förhindra belastning av vattendragen. Särskilt viktigt är det här på torvjordar, erosionskänsliga marker, sura sulfatjordar, i närheten av vattendrag och på grundvattenområden. Vid all planering av vattenvård ska man sträva till att utgå från avrinningsområdet. Vid behandling av skog är huvudprinciperna för vattenvården att minimera utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Risken att det uppstår belastning på vattendragen minskar om vi lyckas identifiera känsliga terrängavsnitt och om vi alltid noggrant överväger behovet av iståndsättningsdikning och markberedning. Det är också viktigt att förhindra att de kemikalier som används inom skogsbruket, såsom bränsle och växtskyddsmedel, hamnar i vattendragen. Vattenvårdsåtgärder såsom användningen av skyddszoner längs vattendrag minskar den inverkan skogsvårdsåtgärderna har på vattenmiljön. En trädbevuxen skyddszon har en positiv inverkan på mikroklimatet invid vattendraget och på vattnets temperatur. Vattenvård kan också främja den biologiska mångfalden i både skogs- och vattenmiljön. Bottendjuren och fiskstammen drar nytta av bladförna och av att död ved lämnas i vattendragen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Beståndsbehandlingens inverkan på småvatten och vattendrag

Den belastning på vattendragen som skogsbruket förorsakar kan delas in i närings- (huvudsakligen fosfor och kväve), partikel-, humus-, metall- och försurningsbelastning. Skogsbrukets andel av den totala belastningen av de huvudnäringsämnen som orsakar eutrofiering bedöms i hela landet vara 12 % för kväve och 14 % för fosfor. Skogsbrukets inverkan accentueras emellertid i skogrika trakter, och särskilt i vattendragens övre lopp, där annan markanvändning än skogsbruk är sällsynt. Skogsbrukets belastning av vattendragen orsakas i första hand av iståndsättning av diken, beståndsförnyelse och därtill hörande markberedning, samt gödsling. Det läcker också ut organiskt kol från dikade torvmarksskogar, vilket orsakar mörkfärgning av vattendragen. Dessutom orsakar tidigare dikade torvmarker en långvarig belastning. **Inverkan av förnyelseavverkning**Förnyelseavverkning och därtill hörande markbearbetning ökar utsköljning och urlakning av fasta partiklar, näringsämnen och humus. Då markytan söndras och det uppstår spårbildning frigörs fasta partiklar i vattnet. Detta går delvis att förhindra med hjälp av tillräckligt breda skyddszoner mot diken, rännilar och vattendrag. Urlakningen och utsköljningen av fasta partiklar ökar under några år efter att förnyelseavverkningen utförts, eftersom det ännu inte har uppstått markvegetation som skulle binda den näring som frigörs från hyggesresterna. Avverkning nära stränder orsakar olägenheter i vattendragen och för de organismer som lever i dem. Läs mer här: [Vesiensuojelun tilataso-artikel.](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen)Iståndsättningsdikning som utförs i samband med förnyelseavverkning på mineral- eller torvjordar ökar risken för belastning, vilket är bra att komma ihåg då man bedömer behovet av iståndsättningsdikning. På torvjordar kan det gå att undvika iståndsättningsdikning genom att askgödsla eller övergå till kontinuerlig beståndsvård på objekt där den metoden lämpar sig. **Inverkan av beståndsvårdande avverkningar**Beståndsvårdande avverkningar har en rätt liten inverkan på utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Det kan uppstå utsläpp av fasta partiklar och näringsämnen också vid beståndsvårdande avverkning om man inte uppmärksammar den här risken vid planering av körstråken.

**Inverkan av iståndsättningsdikning**Vattenvården gynnas om man undviker dikning. Om dikning är nödvändig med tanke på trädbeståndets hälsa och tillväxt, är det också ur ekonomisk synvinkel befogat att bara iståndsätta de diken som behöver iståndsättas med tanke på trädbeståndets behov, och då bara till ett sådant djup som nödvändigt. På sura sulfatjordar och i svartskifferområden kan ett ökat dikesdjup också leda till surchocker och utsläpp av skadliga metaller i vattendragen, vilket skadar vattenorganismerna.
Läs mer här: [Iståndsättning av diken](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken), [Vesien turvaaminen ojien kunnostuksessa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/toimenpiteet/ojien-kunnostus#section-p1130)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Erosion belastar vattendragen

Erosion uppstår i första hand under inverkan av vatten, bland annat i samband med snösmältning eller regn. I erosionsprocessen ingår utsköljning, transport och sedimentation av markpartiklar. Omfattningen av erosionen påverkas av bland annat jordarten, markytans struktur och lutning, sluttningens längd, markens vattengenomsläpplighet och mängden rörligt vatten. Avrinningsområdets storlek har en avgörande betydelse för vattenflödets storlek och därmed för erosionsrisken.
Partikelbelastningen är som störst under avrinningstopparna då det kraftiga vattenflödet förorsakar marken är . Mängden partiklar som sköljs ut påverkas av hur riklig nederbörden är och när den inträffar, men också av jordarten och marklutningen. De mest erosionskänsliga jordarterna är finsand, grovmo och finomo, mjäla samt långt nedbruten torv. Erosionen belastar dessutom vattendragen med humusämnen. När partiklarna når vattendraget förorsakar de skadlig sedimentation. Läs mer här: [Identifiering av jordarter](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet/grunder-i-skogsvard#section-p2701), Grunder i skogsvård. Skogsbruket orsakar en indirekt erosion då markvegetation avlägsnas eller ytvattnet leds om. Då marken söndras vid förnyelseavverkning på grund av skogsmaskiner och markberedning sköljs det lätt ut fasta partiklar från ytan. Grävning och rensning av diken ökar utsköljningen av fasta partiklar eftersom grävningsarbetet gör att jorden lösgörs och blandas med vatten. Både dikesslänterna och grävmassorna är länge utsatta för erosion orsakad av strömmande vatten. Om marken inte ännu täckts av vegetation kan jord sköljas ned i dikena på grund av regn eller smältvatten. Mängden vatten i tegdikena är i allmänhet liten, vilket gör att dikesslänterna inte eroderar så mycket och det förekommer mindre mängder fasta partiklar i dikesvattnet. I den mån de förekommer är det i samband med flödestoppar. Erosionen är måttlig om dikena är grunda och dikesslänterna är svagt lutande. Däremot kan det uppstå risk för erosion i uppsamlings- och avloppsdiken där det strömmar mer vatten. Efterhand etablerar sig vegetation i dikessystemet som binder både fasta partiklar och näringsämnen. Det här är en av anledningarna till att man ska undvika onödig iståndsättning av diken. I ett dike som grävs i onedbruten torv eller i grov mineraljord minskar erosionen betydligt snabbare än om det grävs i finkornig mineraljord som innehåller mycket lera.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Faktorer som inverkar på belastningen på vattendrag och grundvatten

Då man känner till de faktorer som orsakar risker för belastning på vattendragen i samband med beståndsbehandling är det lättare att minimera belastningen. Vilken inverkan olika slag av belastning har på ett vattendrag, t.ex. i form av eutrofiering, igenslamning eller andra förändringar, är också beroende av det mottagande vattendragets - recipientens - egenskaper. För att minska belastningen vidtas olika slags vattenvårdsåtgärder.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Faktorer som inverkar på belastningen på vattendrag och grundvatten

##  [Metsänkäsittelyn vesistökuormitukseen vaikuttavia tekijöitä.](/fi/node/1670)

Table
| Muuttuja | Kuormitusriskin muodostuminen |
| --- | --- |
| Toimenpide ja sen ajankohta | Mitä enemmän maata sekoitetaan tai rikotaan, sitä todennäköisempää on, että ravinteita ja kiintoainesta päätyy vesistöön. Kelirikkoaikana urapainaumien riski on suuri. |
| Valuma-alueen koko ja käsiteltävän alueen sijainti valuma-alueella | Vesiensuojelurakenteiden ja -toimenpiteiden suunnittelu perustuu pääsääntöisesti vesimääriin. Valuma-alueella tarkoitetaan sitä aluetta, jolta pintavesi kerääntyy tiettyyn paikkaan tai yksittäiselle vesiensuojelurakenteelle. Vesiensuojelurakenteelle tuleva vesimäärä on suhteessa valuma-alueen kokoon. Mitä laajempi valuma-alue, sitä enemmän rakenteen läpi virtaa vettä. |
| Käsittelyalueen pinta-ala | Kasvava puusto sitoo itseensä ravinteita ja haihduttaa vettä. Mitä laajemmalta alueelta puusto poistetaan uudistushakkuussa, sitä suurempi määrä vettä ja ravinteita valuu alueelta alaspäin. |
| Maastonmuodot | Jyrkkien pinnanmuotojen eroosioriski on suurempi kuin tasaisten. Tasaisilla mailla voi olla vaikea toteuttaa toimivia vesiensuojelurakenteita. |
| Maaperän rakenne ja maalaji | Riskialueita ovat viljavat ja kosteat, maalajiltaan hienojakoiset ja eroosioherkät maat. |
| Valuma-alueen vedenpidätyskyky | Metsien/puuston määrä valuma-alueella, luontaiset vettä pidättävät ympäristöt ja vettä pidättävät rakenteet vaikuttavat alueen kykyyn pidättää vettä. Kun valuma-alueella tehdään uudistushakkuita, veden haihtuminen vähenee, pohjaveden pinta nousee ja riski vesistökuormitukselle kasvaa. |
| Pohjavesialueet | Ojien kunnostus vaarantaa pohjaveden laatua alueilla, joilla pohjaveden pinta on lähellä maanpintaa. Pohjaveden määrä voi muuttua haitallisesti myös pohjavesialueiden reunavyöhykkeillä tehtävien ojien kunnostusten seurauksena. |
| Hapan sulfaattimaa ja mustaliuske | Sulfaattimaa hapettuu joutuessaan tekemisiin ilman kanssa, esimerkiksi maaperän käsittelyn yhteydessä tai kuivatuksen tehostuessa. Tämän seurauksena syntyy rikkihappoa, joka happamoittaa maaperää ja vesistöjä. Poikkeuksellista happamuutta voi esiintyä myös mustaliuskeita sisältävillä alueilla. |
| Vesistöjen läheisyys | Vesistöjen tulviminen otetaan huomioon suojavyöhykkeen leveyttä mitoitettaessa, jotta kiintoaine ja ravinteet eivät huuhtoutuisi vesistöön tulvaveden mukana. Tulvimisaluetta ei lasketa mukaan suojavyöhykkeeseen. |
| Vastaanottavan vesistön herkkyys | Vesistöt ovat luontaisesti ominaisuuksiltaan erilaisia. Vesistön herkkyyttä voi lisätä sen pieni koko, hidas veden vaihtuvuus, vesistön karuus (kirkkaus), ongelmat happitilanteessa, ruskettuneisuus ja eliöstön herkkyys (esim. lohikalat). |
| Olemassa oleva ojaverkosto | Ojaverkosto nopeuttaa vesien kulkua aiheuttaen virtaamien äärevöitymistä ja mahdollistaen kuormituksen kulkeutumisen vesistöön. |

Det är viktigt att beakta ovannämnda faktorer i samband med planering av avverkningar och andra skogsvårdsåtgärder. Öppna geodata från Finlands skogscentral och Finlands miljöcentral kan vara till stor hjälp för att få en bild av egenskaperna hos ett område för vilket åtgärder planeras. Den här informationen ersätter inte planeringen i terrängen, men effektiverar den och underlättar samtidigt förhandsplaneringen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvårdskonstruktioner och -lösningar vid beståndsbehandling

Vid utförandet av olika åtgärder inom skogsbruket ska man sträva till att minimera belastningen på vattendrag nedströms och utnyttja sådana vattenvårdslösningar som lämpar sig för objektet. Genom att välja rätt vattenvårdskonstruktioner och -lösningar kan man påverka vattnets flödeshastighet och undvika att erosion uppstår och därmed minska belastningen. Med tanke på vattenvården är det viktigast att utnyttja så lätta markberedningsmetoder som möjligt utan att förnyelseresultatet blir lidande. Samtidigt minskar behovet av vattenvårdskonstruktioner. Funktionsprincipen hos vattenvårdslösningar av olika slag är, beroende på metod, att förhindra erosion, att fånga upp fasta partiklar och näringsämnen genom filtrering genom mark eller växtlighet, att bromsa upp vattenflödet eller att få partiklar i vattnet att sedimentera. Den viktigaste vattenvårdskonstruktionen på mineraljordar är skyddszonen. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Omsorgsfull planering och utförande av de planerade åtgärderna har en central roll för att minimera belastningen på vattendragen. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar.](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar)Sett ur vattenvårdsperspektiv är kontinuerlig beståndsvård sannolikt en bättre metod än beståndsvård trädskiktsvis. Det nya stödsystemet för skogsbruket (2024) kräver att förutsättningarna för kontinuerlig beståndsvård kartläggs innan iståndsättningsdikning utförs. Med hjälp av kontinuerlig beståndsvård kan man minska den belastning av vattendragen som en skogsförnyelse innebär, samtidigt som det kan vara möjligt att undvika iståndsättningsdikning. Den effektivaste vattenvårdsmetoden på torvjordar är att undvika iståndsättningsdikning. Om iståndsättningsdikning utförs kan man minska utsköljning och urlakning av fasta partiklar, näringsämnen och organiska ämnen genom att göra dikena grunda. Vid iståndsättning av dikade områden och diken tas vattenvården omhand med hjälp av olika vattenvårdskonstruktioner och -lösningar. Vattenvårdskonstruktioner kan också behövas i samband med skogsförnyelse, beroende på vilken markberedningsmetod som används. Vattenvårdskonstruktioner och -lösningar:
- skyddszoner
- översilningsområden
- vattenåterföring
- våtmarker
- grävavbrott och rensningsavbrott
- sedimentationsbassänger
- slamgropar
- rördammar
- v-formade bräddavlopp, bottendammar, plankdämmen och munkar
- tvåstegsdiken
Läs mer här: [Vattenvårdskonstruktioner och -lösningar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvardskonstruktioner-och-losningar).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården och avrinningsområdet

Planeringen av vattenvårdskonstruktioner och -åtgärder baserar sig huvudsakligen på de vattenmängder som behöver hanteras. Med avrinningsområde avses det område från vilket ytvatten rinner till åtgärdsområdet eller en enskild vattenvårdskonstruktion. Avrinningsområdet för ett avloppsdike som löper igenom en förnyelseyta eller ett område som ska iståndsättningsdikas kan alltså vara betydligt större än själva åtgärdsområdet. Vid all vattenvård är det viktigt att beakta hela avrinningsområdet och alla de åtgärder som behöver göras utförs inom området. Vattenvårdsåtgärderna bör vara sådana att de fungerar möjligast effektivt och så att de stöder varandra, såväl lokalt som i ett vidare perspektiv. Vid undersökningen av avrinningsområdet är det klokt att också ta i beaktande jordbruksområden som faller inom avrinningsområdets gränser. Läs mer här: [Valuma-aluesuunnittelu metsätalouden vesiensuojelussa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2921) (på finska)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av viktiga objekt och åtgärder med tanke på vattenvården

Ståndortens egenskaper och dess avstånd till närmaste vattendrag är centrala faktorer då man bedömer en viss åtgärds inverkan på vattenkvaliteten. Det lönar sig att planera vattenvården speciellt noggrant om ståndorten är bördig eller fuktig, består av en finkornig och erosionskänslig jordart, ligger nära vattendrag eller småvatten, eller i ett område där det finns känsliga vattendrag.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av viktiga objekt och åtgärder med tanke på vattenvården

**Identifiering av riskobjekt**

Ju mer man söndrar och blandar om i markytan, desto större är risken för att näringsämnen och fasta partiklar ska hamna i vattendragen Risken är lägst i samband med gallring och plantskogsvård. Risken är störst vid av iståndsättningsdikning, förnyelseavverkning, markberedning och stubbrytning. Gödsling och avverkning orsakar främst näringsämnesbelastning. Byggande av skogsbilvägar kan orsaka belastning av fasta partiklar, eller på torvmarker, belastning av organiska ämnen. Det är alltid skäl att beakta vattenvården, och detta gäller särskilt på objekt där
- det nedströms finns ett Natura- eller annat naturskyddsområde.
- man utför skogsvårdsåtgärder i omedelbar närhet till vattendrag eller småvatten
- det finns en bäck, rännil eller källområde på behandlingsområdet
- det finns något annat känsligt vattendrag på behandlingsområdet
- vattendraget är litet, vattenomsättningen är långsam, vattnet är klart, syrebrist förekommer eller om det är humushaltigt eller innehåller arter som är särskilt känsliga, t.ex. laxfiskar.
- det finns fungerande gamla diken på behandlingsområdet som leder vidare till småvatten eller vattendrag
- åtgärder utförs på ett grundvattenområde
- det flödar en stor mängd vatten genom avverkningsområdet, dvs. avrinningsområdet ovanför avverkningsområdet är stort
- åtgärder utförs på
- torvjordar
- sura sulfatjordar eller svartskifferområden
- bördig mark (frisk mo eller bördigare ståndort)
- objekt där jordarten består av sorterad mineraljord (lera, mjäla, finmo) eller långt förmultnad torv
- man utför iståndsättningsdikning eller gräver enskilda diken
- man utför stubbrytning
- utför åtgärder under menföre eller andra fuktiga perioder då risken för spårbildning är stor
- jorden fastnar lätt i skopan
- marken lutar kraftigt mot ett vattendrag

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården och grundvattenområden

Det att ett bestånd ligger på ett grundvattenområde hindrar inte i sig beståndsbehandling. I samband med avverkningar och andra skogsbruksåtgärder bör man ändå följa de rekommendationer som finns om tryggande av grundvattnets kvantitet och kvalitet. Då undgår man att bryta mot förbudet att ändra grundvattenförekomster i vattenlagen (587/2011) och mot förbudet att förorena grundvatten i miljöskyddslagen (527/2014). På grundvattenområden av klass 1, 2 och E får man inte använda växtskyddsmedel eller gödselmedel och inte bryta stubbar eller utföra hyggesbränning. Undantag görs för naturvårdsbränningar samt bränning av solexponerade åssluttningar, så länge det inte innebär en risk att grundvattnet förorenas. Vitaliseringsgödsling kan utföras om NTM-centralen anser att det inte föreligger någon risk att grundvattnets kvalitet äventyras. Gödsling med bor rekommenderas inte. Det är lätt att hitta grundvattenområdena med hjälp av geodata. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig. Det kan vara befogat att överväga en övergång till kontinuerlig beståndsvård på grundvattenområden om förutsättningarna för detta är goda. Risken att skogsbruket påverkar grundvattnet minskar då eftersom ingen markberedning och dikning utförs och inte heller någon förnyelseavverkning som kunde påverka grundvattenytans nivå. Läs mer om [klassificeringen av grundvattenområden](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2927). **Dikning kan försämra grundvattnets kvalitet**Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i utkanten av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle sträcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen. På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Det är ändå viktigt att försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har förorsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till NTM-centralen, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta NTM-centralen redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen. Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen. **Markberedning på grundvattenområden**På grundvattenområden(1, 2 och E) rekommenderas bara lätt markberedning, som t.ex. fläckmarkberedning eller harvning. Om området är lämpat för kontinuerlig beståndsvård är det bra att överväga också det alternativet. Om det behövs kraftigare markberedning på ett grundvattenområden är det bäst att kontakta NTM-centralen. Om grundvattenförekomsten täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. Högläggning med fåror kan utföras på grundvattenområden med torvjord, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden. Inversmarkberedning lämpar sig också för torvmarker på grundvattenområden. Dikningshögläggning rekommenderas inte på grundvattenområden, men om en sådan ändå planeras, är det skäl att göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen. **Grundvattenområden vid vägbyggnad**Vid åtgärder på grundvattenområden bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att inte förorena grundvattnet eller dränera grundvattenförekomsten. Byggande av vägar ska helst undvikas på grundvattenområden. Byggande av väg på grundvattenområden kräver alltid ett utlåtande av miljömyndigheterna. Ett tillräckligt tjockt jordlager bör lämnas ovanför grundvattenytan på grundvattenområden av klass 1, 2 och E i samband med marktäkt för vägbyggnad. Yt- och grundvatten från torvmarker får inte rinna in på grundvattenområden och förändringar i vattenflödet på torvmarker bör undvikas. Också de vägdiken som grävs för dränering av vägen kan orsaka utflöde av grundvatten, vilket ger anledning att ta kontakt med NTM-centralen eller göra en dikningsanmälan ifall vägdiken grävs på ett grundvattenområde. Vägdragningen ska göras tillräckligt långt från källor och gölar så att det inte finns risk för att grundvattnet förorenas, att grundvattennivån sjunker eller att naturtillståndet hos en källa äventyras. **Förhindra att oljeolyckor uppstår vid maskinservice**Vid användning av maskiner på grundvattenområden är det särskilt viktigt att förhindra att olja och bränsle läcker ut i grundvattnet. En liter olja kan förorena ett stort markområde och tusen liter grundvatten, och ge en bismak åt en miljon liter grundvatten.Därför bör man sträva till att förhindra att också små mängder olja rinner ned i marken. Miljörisken kan minskas om man använder olja som är biologiskt nedbrytbar. Maskinerna ska dessutom alltid ha med sig oljeuppsugningsmaterial. Maskinservice och lagring av bränsle bör helst ske utanför grundvattenområdet eftersom risken att grundvattnet förorenas är stor.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Lagens krav gällande vattenvården

Skogslagen (1093/1996), vattenlagen (587/2011), miljöskyddslagen (527/2014) och naturvårdslagen (9/2023) styr vattenvården inom skogsbruket. Också lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004) ställer krav på vattenvårdsåtgärder inom skogsbruket. Man har därför inte sett ett behov att skapa en separat lag om vattenskyddet inom skogsbruket.Läs mer här: [Lagens krav beträffande vattenvården](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2925).Vid iståndsättningsdikning eller byggande av skogsbilväg stadgar vattenlagen att man vid behov bör göra en anmälan till den NTM-centralen inom vars område åtgärden utförs. Också dikningshögläggning eller mer omfattande byggande av väg på dikesren kan ha liknande verkningar som dikning, så en dikningsanmälan kan också behöva lämnas in för deras del.Läs mer här: Iståndsättning av diken: [Anmälningsförfarande vid iståndsättningsdikning](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/toimenpiteet/ojien-kunnostus/toteutus#section-1100).

Då planeringen inleds börjar man med att ta reda på avrinningsområdets areal och vilka markanvändningsformer och markägoförhållanden som hittas inom området. Följande steg är att reda ut vilka de främsta belastningskällorna är inom avrinningsområdet och att planera de åtgärder som behövs för att begränsa belastningen av åtgärderna på vattendragen. För den här utredningen behövs såväl geodata som terrängbesök. Vid planeringen av vattenvårdsåtgärderna ska man beakta möjligheterna att få vattnet att dröja kvar på området och hur naturnära vattenvårdslösningar, såsom våtmarker och översilning, kunde utnyttjas. Samtidigt tar man reda på om det finns sådana objekt på området som borde ägnas särskild uppmärksamhet, t.ex. småvatten eller känsliga vattenekosystem. Planering av avrinningsområden kan utföras både i privatskogar och på skogsmark som tillhör skogsbolag, samfund eller staten. Mer information om tryggandet av vatten och vattenmiljöer: [Valuma-aluesuunnittelu metsätalouden vesiensuojelussa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2921).(ulkoinen linkki)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av riskobjekt

Vid identifieringen av potentiella riskobjekt i samband med ett projekt kan man utnyttja geodata för att få fram bl.a. avrinningsområdets areal, vattnets flödeshastighet och flödesrutter, vattenfårans och terrängens lutning samt erosionskänsligheten. Skogscentralens öppna databas innehåller en stor mängd data och verktyg för planering av vattenvården, bland annat ett verktyg för att bestämma avrinningsområdet för ett visst objekt. Med hjälp av den här geografiska informationen får planeraren en bättre helhetsbild av planeringsområdet och har lättare att placera och dimensionera vattenvårdskonstruktionerna rätt. Geodata ersätter inte planeringen i terrängen, men underlättar förhandsplaneringen och gör fältarbetet effektivare. Läs mer här: [Geodatamaterial för vård av torvmarksskog](https://www.metsakeskus.fi/fi/avoin-metsa-ja-luontotieto/aineistot-paikkatieto-ohjelmille) (på finska).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av vattendrag

Vid planering av vattenvård är det viktigt att inte bara identifiera avrinningsområdet som ligger uppströms, utan också vattendrag och småvatten nedströms. De här vattenekosystemens tillstånd får inte försämras på grund av beståndsbehandling uppströms. Vid planeringen av vattenvårdslösningar är det viktigt att identifiera de vattenfåror (diken och rännilar) längs vilka vattnet rinner vidare från dikningsområdet mot ett vattendrag, och att minska den belastning som vattenfårorna och vattendragen utsätts för. Dessutom ska man vid planeringen av åtgärder och vattenvårdskonstruktioner beakta beståndet av vandringsfiskar så att vandringslederna inte avbryts och så att livsmiljöerna bevaras.
Läs mer om klassificering av vattendrag och bedömning av vattendragens tillstånd (på finska): [PUROHELMI](https://syke.maps.arcgis.com/apps/MapSeries/index.html?appid=4ea139a27fc24b0b83c38c8c9b09bfeb), [Ranta 10](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/ranta10-rantaviiva-1-10-000), [Vesistöjen perusyksiköt](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/vesistojen-perusyksikot), [Vesimuodostumat-tietojärjestelmä VEMU](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/vesimuodostumat-tietojarjestelma-vemu), [Virtavesien lohikalakannat](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/virtavesien-lohikalakannat).

Valuma-aluesuunnittelun avulla voidaan selvittää metsätalouden vesiensuojelun kannalta merkittävimmät vesistöt ja valuma-alueet. Alueellisessa suunnittelussa tunnistetaan riskikohteet ja suunnitellaan toimenpiteet, joiden avulla valuma-alueelta huuhtoutuvan kuormituksen määrää voidaan vähentää.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid virkesdrivning

**Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:**

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar), [Planering av skyddszoner](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)
- Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
- Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
- Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
- Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Överfarter över diken och bäckar

- Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
- Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
- Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Värdefulla livsmiljöer

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls. Läs mer: [Värna om naturobjekt](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/varna-om-naturobjekt). Läs mer: [Lagens krav gällande vattenvård](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling#section-p2873)Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning. Läs mer på Skogscentralens webbsidor: [Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt](https://www.metsakeskus.fi/sv/aga-och-anvanda-skog/skydd-av-skog-och-vard-av-livsmiljoer/andra-vardefulla-livsmiljoer-och-naturobjekt)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Bekämpning av rotticka

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Puunkorjuun onnistunut ajoitus vähentää haitallista maanpinnan rikkoutumista, puun juurien vaurioitumista ja syöpymiselle alttiiden ajourapainaumien muodostumista. Kantavaan aikaan ja kohteelle soveltuvalla korjuukalustolla tehty korjuu on osa puunkorjuun vesiensuojelutoimenpiteitä. Tämä korostuu erityisesti turvemailla.
Puunkorjuun suunnittelussa on tärkeää kiinnittää erityistä huomiota ajourien suunnitteluun ja vältettävä samalla uralla ajamista useampaan kertaan. Näin vältetään muodostamasta valmiita veden virtausreittejä hakkuualalle. Ajourien suunnittelussa suositellaan käyttämään apuna kosteusindeksikarttoja. Niiltä voi tunnistaa mm. mahdolliset norot.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid drivning av energived på förnyelseytor

Vid drivning av energived bör man beakta vilket slag av energived som det är fråga om. Stubbrytning söndrar markytan på en stor del av förnyelseytan, vilket innebär att skyddszonen också behöver vara bredare än vid drivning av andra typer av energived. I övrigt ska samma principer användas som vid annan virkesdrivning.Vid drivning av energived är det viktigt att markytan i skyddszoner inte får söndras. Markytan bryts i allmänhets sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. Därför rekommenderas att man inte bryter stubbar i omedelbar närhet av en skyddszon. Lagring av energived ska enligt rekommendationerna inte ske på skyddszoner, inte ens tillfälligt. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa inte bara skogs- och vattenlagen, utan också minst de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Överfart över diken och bäckar

- Vid virkesdrivning undviks alltid överfart över alla vattenfåror, bäckar, rännilar och diken.
- Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
- Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bevaras.Mer läsning: [Värna om naturobjekt](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/varna-om-naturobjekt).Mer läsning: [Lagens krav gällande vattenvården](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling#section-p2873).Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna. De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.Läs mer på Skogscentralens webbsidor: [Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt](https://www.metsakeskus.fi/sv/aga-och-anvanda-skog/skydd-av-skog-och-vard-av-livsmiljoer/andra-vardefulla-livsmiljoer-och-naturobjekt)**Beakta dessutom följande**
- På grundvattenområden utförs inte stubbrytning.
- Stubbrytning rekommenderas i första hand att utföras i områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet.
- I erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbrytning alls, eller så gör man avbrott i stubbrytningen som följer höjdkurvorna. De erosionskänsliga mineraljordarterna är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar.
- Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.
- Hyggesrester lagras inte ovanpå diken.

Energiapuun korjuussa vesiensuojelusta huolehtiminen on tärkeää erityisesti kantojen korjuussa. Vesiensuojelun tarve korostuu suojelun kannalta ongelmallisilla, viljavilla ja hienojakoisilla kasvupaikoilla sekä turvemailla. Korjuutyöt pyritään rajaamaan ja ajoittamaan siten, että ravinteiden ja kiintoaineksen huuhtoutuminen vesistöihin vältetään.
Energiapuunkorjuun suunnittelussa on olennaista kiinnittää erityistä huomiota ajoreittien suunnitteluun ja vältettävä samalla uralla ajamista useampaan kertaan. Näin vältetään muodostamasta valmiita veden virtausreittejä hakkuualalle.

Kasvatushakkuiden energiapuun korjuussa käytetään tavanomaisia vesiensuojelua edistäviä toimenpiteitä, joita suositellaan talousmetsien kasvatushakkuisiin.
Lisätietoa: [Vesien laadun turvaaminen harvennus- ja uudistushakkuissa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/toimenpiteet/vesiensuojelu-metsankasittelyssa/toteutus#section-1119).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Beakta topografin

Det är viktigt att beakta topografin på en förnyelseyta då man väljer markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma torra och grova jordarter men också finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Det är möjligt att nå ett gott slutresultat med tanke på vattenvården, genom att välja rätt markberedningsutrustning och variera markberedningsmetod på olika delar av ytan. Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. Det lönar sig att använda olika slags geodata vid val av markberedningsmetod och planering av vattenvårdsåtgärder, t.ex. kartor över jodarter, erosionskänslighet, drivningsduglighet och fuktighetsindex ([Skogscentralens öppna skogs- och naturdata](https://www.metsakeskus.fi/sv/skogs-och-naturinformation)). På grundvattenområden och sura sulfatjordar måste man vara särskilt uppmärksam och försiktig.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid markberedning

Innan markberedning på utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. Den rekommenderade bredden på en skyddszon är beroende av jordart och marklutning. På finkornig och sluttande mark och då avrinningsområdet är stort är det klokt att utnyttja fuktighetsindexkartor och erosionsmodeller för att bestämma bredden på en skyddszon. Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och överfarten placeras så att det inte uppstår markskador. Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning. På grundvattenområden av klass E är det särskilt viktigt att se till att livsmiljöer som är beroende av grundvatten inte förstörs eller försvagas. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549), [Planering av skyddszoner](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården i arbetsområdesbeskrivningen

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas, nedanstående innehåll:
- en karta över området där se olika markberedningsåtgärdena är införda
- en karta över markens erosionskänslighet
- en fuktighetsindexkarta för att lättare kunna identifiera de känsliga platserna
- en karta där värdefulla livsmiljöer, småvatten och vattendrag i området eller dess närhet finns införda
- småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som är känsliga för belastning
- information om vilket rensningsbehovet är för de existerande dikena, baserat på trädbeståndets behov, inte bara på graden av igenväxning
- eventuella förekomster av grundvattenområden på arbetsområdet
- placering och dimensionering av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimentationsbassänger, översilningsområden mm.)
Markväxtligheten binder näringsämnen effektivt. För att minimera utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen bör markberedningen utföras med så lätta metoder som möjligt så att markväxtligheten kommer åt att bina så mycket som möjligt av de näringsämnen som frigörs från hyggesresterna och humustäcket.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Harvning, fläckupptagning, fläckhögläggning och inversmarkberedning

Vid **harvning** görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.
Vid **fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning** uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenvården.
På torvjordar är det skäl att kontrollera att en svag tillväxt hos träden inte beror av tegdikenas dåliga skick. Trädens tillväxt på torvjord kan bromsas upp av för hög grundvattennivå som ett resultat av kalavverkning. Innan man bedömer dikningsbehovet bör man kontrollera om den svaga tillväxten kan ha någon annan orsak (borbrist, torka mm.). Då kan man undvika onödig dikning. Trädbeståndet som avverkats i samband med förnyelsen kan ha upprätthållit grundvattenytans nivå med hjälp av avdunstning även om tegdikena fungerat dåligt. Om det finns behov att iståndsätta tegdiken i samband med en förnyelseavverkning, måste man vidta tillräckliga vattenvårdsåtgärder och också göra en anmälan i enlighet med vattenlagen till den NTM-central på vars område åtgärden utförs om åtgärden är större än ringa. Läs mer här: [Dikade markers duglighet för iståndsättningsdikning](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken/utforande#section-637), Vesitalousisännöitsijän opas: [Metsäojitustarpeen arviointi](https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/186084/Opas%2010%202022.pdf?sequence=1&isAllowed=y)(på finska).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Dikningshögläggning och högläggning med fåror

Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning. Fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag På det sättet blir belastningen på vattendragen betydligt mindre än vid dikningshögläggning, och det uppstår i allmänhet inte heller något behov av att lämna in en dikningsanmälan.

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vi iståndsättningsdikning. En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren. En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika.

Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken. Vattnets flödeshastighet och därmed erosionsrisken och risken för belastning av fasta partiklar kan minskas genom att dra fårorna snett i förhållande till höjdkurvorna och komplettera dem med grävavbrott och vid behov med dammar. Sedimentationsbassänger, våtmarker och översilningsområden är alla sådana metoder som kan användas i samband med markberedning på torvjordar. Tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt. Man ska inte rensa dikena bara för att de vuxit igen, utan bara om det finns ett klart behov med tanke på trädbeståndets tillväxt. I fårorna och dikena:
- lämnas stenar eller andra objekt för bromsa upp vattenflödet
- i fårorna lämnas grävavbrott
- grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum (endast på grova och medelgrova jordar)
- sammankopplas fårorna inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag
På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

- där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
- använda sedimentationsbassänger kombinerade med översilning eller andra vattenvårdsåtgärder och konstruktioner
- bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick
På grundvattenområden på torvmark kan man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. I första hand rekommenderas emellertid lättare markberedningsmetoder. Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Därför bör dessa metoder inte användas där det förekommer artesiskt grundvatten. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig. Också på sulfatjordar och svartskifferområden bör man vara försiktig. Läs mer här: [Iståndsättning av diken](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken/utforande#section-1117), Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning Dikningshögläggning kan jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälan behöver göras till NTM-centralen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Anpassad plogning

Anpassad plogning utförs endast på goda grunder och då i norra Finland på försumpade områden med ett tjockt råhumustäcke. Metoden ska undvikas på områden med tunn torv. Vattnet på området rekommenderas att ledas bort i form av översilning eller till ett dike som leder vattnet vidare till ett översilningsområde. Sedimentationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsområden.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Avledning av vatten

Man får inte avleda vatten direkt från ett markberett område till sådana särskilt viktiga och övrigt värdefulla livsmiljöer som avses i skogslagen, och inte heller till objekt skyddade av vattenlagen eller till vattendrag som hör till Natura-programmet eller där det förekommer hotade arter. Inte heller avledning av vatten till andra objekt som behöver bevaras på grund av sin biologiska mångfald kan rekommenderas. Om den naturliga flödesriktningen för vattnet är mot en viktig livsmiljö, bör man se till att vattnet avleds genom ytavrinning på behandlingsytan så att inga fasta partiklar följer med vattnet. Markberedningen får inte heller leda till dränering av sådana livsmiljöer som bör bevaras enligt skogslagen, vattenlagen eller naturvårdslagen eller som ingår i Natura-programmet eller är skyddade genom skogscertifieringen. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas. Vatten kan avledas till skyddade torvmarker som torkat ut på grund av tidigare vidtagna skogsbruksåtgärder. Vattnet kan också återföras eller ledas in på tvinmarker och impediment i form av ytavrinning. Läs mer här: [Vattenåterföring till torvmark](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenaterforing-till-torvmark).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården särskilt viktigt vid förnyelse av torvmarksskog

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket. De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken. Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humusämnen, ökar. Iståndsättningsdikning som har utförts i samband med förnyelseavverkning ökar och upprätthåller den belastning på vattendragen som flödesvattnet från det dikade området medför. Det är viktigt att utgå från trädbeståndets verkliga behov då man överväger dikning och dikesrensning. Det att dikena är igenvuxna behöver inte betyda att det finns ett egentligt dräneringsbehov. Viktigast med tanke på vattenvården är att undvika iståndsättning av sådana diken som inte egentligen behöver iståndsättas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Läs mer här: [Tryggande av vattenkvaliteten vid iståndsättningsdikning](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling/utforande#section-1124), [Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/flodesreglering-och-dammkonstruktioner-vattenvard), Vesitalousisännöitsijän opas: [Bedömning av behovet av skogsdikning](https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/186084/Opas%2010%202022.pdf?sequence=1&isAllowed=y) (på finska). Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling orsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, såsom skyddszoner och översilningsområden. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga.

Maanmuokkausmenetelmän oikealla valinnalla ja kohdentamisella vähennetään kiintoaineen ja ravinteiden kulkeutumista pois muokkausalueelta. Kullekin uudistusalalle tai sen osalle valitaan metsänuudistamisen kannalta riittävän tehokas, mutta kuitenkin mahdollisimman vähän maan pintakerroksia muuttava muokkausmenetelmä.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Riskområden

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.
- **Sulfatjordar** är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur [GTK:s karttjänst.](https://gtkdata.gtk.fi/hasu/index.html) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
- **Svartskiffer** förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.
På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Kraftig vattendragsbelastning

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Iståndsättningsdikning och markberedning på sura sulfatjordar

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.
Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen.
Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla. Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att
- undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
- planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
- bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen
Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

- vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
- anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.
Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är:
- grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
- anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar .
Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

Koko Suomen rannikkoalueilla esiintyy rikkipitoisia maakerroksia, joita kutsutaan happamiksi sulfaattimaiksi eli alunamaiksi. Sisämaassa esiintyy lisäksi mustaliuskealueita. Näistä kohteista voi vapautua rikkiä ja muita haitallisia aineita. Mustaliuskealueilta tutkittua tietoa on vähän.
Suometsän kuivatuksessa, maanmuokkauksessa ja kantojen nostossa happamilla sulfaattimailla ja mustaliuskealueilla on suuri riski lisätä rikkipitoisten maakerrosten hapettumista. Vesilain mukainen ilmoitusvelvollisuus koskee kaikkia happamilla sulfaattimailla tehtäviä ojien kunnostuksia.

På grundvattenområden av klass 1 och 2 som är viktiga för vattenförsörjning rekommenderas endast lätt markberedning, t.ex. fläckupptagning eller lätt harvning som blottar mineraljorden. Det samma gäller på grundvattenområden av klass E av vars grundvatten ytvattenekosystem och markekosystem är direkt beroende. Om grundvattenförrådet täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. På torvjord är inversmarkberedning en lämplig metod. Högläggning med fåror kan utföras på grundvattenområden med torvjord, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden. Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Av den här anledningen rekommenderas inte de här metoderna på områden med artesiskt grundvatten. I undantagsfall kan det vara nödvändigt att använda dikningshögläggning på täta, vattensjuka marker för att kunna etablera ett nytt bestånd. I sådana fall är det viktigt att kontrollera att åtgärden inte förorsakar sådana följder som är förbjudna i vattenlagen. Om man planerar att utföra små ett grundvattenområde måste man alltid meddela NTM-centralen om detta 60 dagar på förhand, även om åtgärden är ringa. På markberedda områden är risken för att grundvattenförorening större än normalt om det inträffar ett olyckstillbud. Mineralolja är ett exempel på ett ämne som lättare tränger ned i markberedd mark. Därför måste maskinerna alltid vara utrustade med oljebekämpningsutrustning med vars hjälp skadorna kan minimeras. Miljörisken kan minskas om man använder olja som är biologiskt nedbrytbar i stället för mineralolja. Maskinservice ska också helst utföras utanför grundvattenområden för att det inte ska uppstå oljeskador. Det kan löna sig att ta kontakt med en grundvattenexpert på den regionala NTM-centralen om markberedning planeras på ett grundvattenområde. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig.

Metsätalouden toimenpiteissä tulee noudattaa pohjavesien määrän ja hyvän laadun turvaavia suosituksia. Näin vältetään rikkomasta vesilain (587/2011) pohjaveden muuttamiskieltoa ja ympäristönsuojelulain (527/2014) pohjaveden pilaamiskieltoa.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid plantskogsvården

Skyddszoner rekommenderas att lämnas vid all skogsvård, oberoende av skogsvårdsprincip. Skyddszoner lämnas längs vattendrag (sjöar, tjärnar, åar, bäckar) och småvatten (rännilar, källor, källområden, flador, glosjöar). Vi kan påverka bredden på skyddszonen redan i plantskogsstadiet genom att avgränsa behandlingsytan och välja vilka trädslag som avlägsnas och vilka som lämnas. Om det inte redan finns en skyddszon, går det att etablera en i samband med plantskogsvården och anpassa åtgärderna därefter, såsom trädslagsval och röjningsstyrka. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)Utför helst inte plantskogsvård i den omedelbara strandzonen. Om plantskogsvård utförs i skyddszonen, spara då mer lövträd och andra värdefulla trädslag än vanlig, med tanke på mångfalden. Beakta skogscertifieringens krav på skogscertifierade områden. Röj inte bort buskar och trädslag som är värdefulla med tanke på mångfalden i redan existerande skyddszoner. Låt plantskogen växa tätare i närheten av vattendrag och lämna mer lövträd. Använd inte kemiska växtskyddsmedel i skyddszoner och följ noggrant tillverkarens anvisningar.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Plantskogsvård på grundvattenområden

Ingen kemisk gräsbekämpning för utföras på grundvattenområden.

Taimikonhoidon työlajeihin kuuluvat heinäntorjunta, taimikon varhaisperkaus sekä taimikonharvennus. Näiden tarkoituksena on ohjata ja auttaa taimikon kehittymistä haluttuun suuntaan. Taimikonhoidon yhteydessä voidaan vaikuttaa suojavyöhykkeiden kehittymiseen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Kontinuerlig beståndsvård gynnar vattenvården

Ur vattenvårdssynvinkel är kontinuerlig beståndsvård sannolikt en klart bättre skogsvårdsmetod är beståndsvård trädskiktsvis. Genom att tillämpa kontinuerliga beståndsvård kan man minska de negativa konsekvenserna av skogsvård på vattenekosystemen, särskilt på dikade torvmarker där man inte behöver utföra iståndsättningsdikning. På momark minskar troligen kontinuerlig beståndsvård belastningen på vattendragen mest på sådana objekt där man vid beståndsvård trädskiktsvis skulle utföra dikningshögläggning. Vilka effekterna av kontinuerlig beståndsvård på mineral- respektive torvjordar har för vattenkvaliteten är emellertid ännu dåligt kända. Också på grundvattenområden kan omställning till kontinuerlig beståndsvård vara ett alternativ.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid kontinuerlig beståndsvård

Vid kontinuerlig beståndsvård uppstår inte en lika stor belastning på vattendragen eller försämring av vattenmiljöns naturvärden på grund av avverkning och markberedning som vid beståndsvård trädskiktsvis, vilket innebär att betydelsen av skyddszoner som vattenvårdsåtgärd blir mindre. Också inom kontinuerlig beståndsvård bör man ändå undvika att söndra markytan nära vattendrag och se till att särdragen hos särskilt viktig livsmiljöer inte förändras. Det här är aktuellt bland annat vid planeringen av körstråk. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man också lämna en skyddszon helt utan åtgärder. Dessutom kan man stärka naturvärdena genom att lämna bredare skyddszoner än vad minimikraven förutsätter. På skogscertifierade områden måste som minimum skogscertifieringens krav följas. Kraven omfattar också kontinuerlig beståndsvård. Detta kan påverka möjligheterna att utföra luck- och plockhuggning i närheten av vattendrag. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549), [Planering av skyddszoner vid beståndsbehandling](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549).

Vesistökuormitusta aiheuttavia metsätaloustoimia, kuten uudistushakkuut ja maanmuokkaus, ei jatkuvassa kasvatuksessa pääsääntöisesti toteuteta. Ojitetuilla turvemailla puustoisuuden ylläpitäminen vähentää ojien kunnostustarvetta ja siitä johtuvaa kuormitusta.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Risk för urlakning genast efter gödslingen

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg.
På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.
Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Gödsla inte överallt

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:
- Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
- Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling.
- Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor.
- Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
- Kantzoner mellan torvmark och momark.
Andra miljökrav vid gödsling

- Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys.
- Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer
- Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen.
- Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten.
- Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
- Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling
- Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker.
- Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Minneslista gällande miljökraven vid gödsling

- Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov.
- Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.
- Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren.
- Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven.
- Gödsla före iståndsättningsdikning.
Att tänka på vid spridning från flyg:
- Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.
- Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

Lannoituksissa ympäristöriskit liittyvät ravinteiden huuhtoutumiseen vesistöihin tai pohjavesiin ja kivennäismailla lisäksi maan happamoitumiseen. Haitalliset ympäristövaikutukset voidaan minimoida huolellisella työn suunnittelulla ja toteutuksella. Tämä edellyttää lannoituskohteen, käytettävän lannoitteen ja levittämistavan tarkoituksenmukaista valintaa.

Vattenvården vid beståndsbehandling

Vattenvård minskar de olägenheter som beståndsbehandling kan orsaka i vattendragen. Olägenheterna uppstår då fasta partiklar, näringsämnen och humus sköljs ut eller urlakas, vilket leder till belastning på vattendragen. Syftet med vattenvård är att upprätthålla och förbättra den ekologiska kvaliteten i vattendrag, småvatten och grundvatten. Lyckad vattenvård leder till god vattenkvalitet, och vattnen kan utnyttjas mångsidigt. Med hjälp av väl valda vattenvårdsåtgärder är det möjligt att avsevärt minska belastningen på vattendragen.

Förebyggande av vindskador och efterskötseln av skadade områden ·	Vid val av trädslag för förnyelse är det viktigt att beakta både terrängen, markfaktorerna och den dominerande vindriktningen Lehtonen, I., Venäläinen, A., Kämäräinen, M., Asikainen, A., Laitila, J., Anttila, P., Peltola, H. 2018. Projected decrease in wintertime bearing capacity on different forest and soil types in Finland under a warming climate. Hydrology and Earth System Sciences Discuss.. Mänty kestää tuulituhoja koivua ja kuusta paremmin Ikonen, V.-P., Kilpeläinen, A., Zubizarreta-Gerendiain, A., Strandman, H., Asikainen, A., Venäläinen, A., Kaurola, J., Kangas, J., Pelto-la, H. 2017. Regional risks of wind damage in boreal forests under changing management and climate projections. Canadian Journal of Forest Research 47(12): 1632-1645. . ·	Utför plantskogsvård och gallring i enlighet med rekommendationerna. Då de här åtgärderna utförs i tid undviker man uppkörda kronor samtidigt som både stammen och rotsystemet hos träden bättre klarar av vindens påfrestningar. Ju högre beståndet blir, desto större blir risken för vindskador, och om stammarna är slanka ökar risken ännu mer, och redan vid lägre vindstyrka Peltola, H., Kellomäki, S. &amp; Väisänen, H. 1999. Model computations of the impact of climatic change on the windthrow risk of trees. Climatic change 41: 17–36.. Låt inte beståndet bli övertätt. Övertäta bestånd är utsatta för vindskador genast efter en gallringsavverkning. Detsamma gäller efter en plockhuggning inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Undvik alltför kraftig gallring och förkorta omloppstiden. ·	På områden som är utsatta för vindskador ska gödsling utföras först 2-3 år efter gallringen för att trädens rotsystem och stam ska vara tillräckligt starka för att tåla den större vindpåfrestningen. Risken för vindskador i gallringsskog är störst genast efter en gallring och en eventuell gödsling Valinger, E., Lundqvist, L. &amp; Brandel, G. 1994. Wind and snow damage in a thinning and fertilisation experiment in Pinus sylvestris. Scandinavian Journal of Forest Research 9: 129–134.. Utför en svagare gallring än normalt i en 10-20 meter bred zon längs beståndskanter som är utsatta för vind. Den tätare vindkappan skyddar resten av beståndet för kraftiga vindbyar. Detsamma gäller avverkningar inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Beakta risken för vindskador och den dominerande vindriktningen vid avgränsningen av områden som ska förnyelseavverkas. Undvik stora skillnader i trädhöjd mellan grannfigurer. Bekämpa rottickan i enlighet med rekommendationerna. Ett bestånd som försvagats av rotticka är också känsligt för vindskador. Förnya ytan genom skogsodling ifall stormen har fällt också fröträden. Ett blandbestånd motstår både vind- och andra skador bättre än ett rent granbestånd. Lagen om bekämpning av skogsskador: bekämpning av vindskador Lagen förpliktar skogsägaren att driva ut färskt, skadat barrträdsvirke om mängden virke överstiger 10 m³ för gran och 20 m³ för tall per hektar. I bestånd med en areal under en hektar tillämpas de här gränserna oberoende av figurens areal. Om mängden skadat barrträdsvirke understiger den ovannämnda mängderna behöver man inte transportera bort träden ur skogen eftersom den risk enstaka träd medför är liten och drivningskostnaderna kan överstiga värdet av virket. Lagen om bekämpning av skogsskador tillämpas på samma områden som skogslagen. Om det uppstått skador på träd inom gränserna för en i skogslagen omnämnd särskilt viktig livsmiljö, kan träden lämnas kvar på ägarens ansvar, men en anmälan om detta bör i alla fall göras till Finlands skogscentral.

# Förebyggande av vindskador 

## Förebyggande av vindskador och efterskötseln av skadade områden

- · Vid val av trädslag för förnyelse är det viktigt att beakta både terrängen, markfaktorerna och den dominerande vindriktningen . Mänty kestää tuulituhoja koivua ja kuusta paremmin .
- · Utför plantskogsvård och gallring i enlighet med rekommendationerna. Då de här åtgärderna utförs i tid undviker man uppkörda kronor samtidigt som både stammen och rotsystemet hos träden bättre klarar av vindens påfrestningar. Ju högre beståndet blir, desto större blir risken för vindskador, och om stammarna är slanka ökar risken ännu mer, och redan vid lägre vindstyrka . Låt inte beståndet bli övertätt. Övertäta bestånd är utsatta för vindskador genast efter en gallringsavverkning. Detsamma gäller efter en plockhuggning inom ramen för kontinuerlig beståndsvård.
- Undvik alltför kraftig gallring och förkorta omloppstiden.
- · På områden som är utsatta för vindskador ska gödsling utföras först 2-3 år efter gallringen för att trädens rotsystem och stam ska vara tillräckligt starka för att tåla den större vindpåfrestningen. Risken för vindskador i gallringsskog är störst genast efter en gallring och en eventuell gödsling .
- Utför en svagare gallring än normalt i en 10-20 meter bred zon längs beståndskanter som är utsatta för vind. Den tätare vindkappan skyddar resten av beståndet för kraftiga vindbyar. Detsamma gäller avverkningar inom ramen för kontinuerlig beståndsvård.
- Beakta risken för vindskador och den dominerande vindriktningen vid avgränsningen av områden som ska förnyelseavverkas.
- Undvik stora skillnader i trädhöjd mellan grannfigurer.
- Bekämpa rottickan i enlighet med rekommendationerna. Ett bestånd som försvagats av rotticka är också känsligt för vindskador.
- Förnya ytan genom skogsodling ifall stormen har fällt också fröträden. Ett blandbestånd motstår både vind- och andra skador bättre än ett rent granbestånd.

# Förebyggande av vindskador 

## Lagen om bekämpning av skogsskador: bekämpning av vindskador

Lagen förpliktar skogsägaren att driva ut färskt, skadat barrträdsvirke om mängden virke överstiger 10 m³ för gran och 20 m³ för tall per hektar. I bestånd med en areal under en hektar tillämpas de här gränserna oberoende av figurens areal.
Om mängden skadat barrträdsvirke understiger den ovannämnda mängderna behöver man inte transportera bort träden ur skogen eftersom den risk enstaka träd medför är liten och drivningskostnaderna kan överstiga värdet av virket. Lagen om bekämpning av skogsskador tillämpas på samma områden som skogslagen. Om det uppstått skador på träd inom gränserna för en i skogslagen omnämnd särskilt viktig livsmiljö, kan träden lämnas kvar på ägarens ansvar, men en anmälan om detta bör i alla fall göras till Finlands skogscentral.

Kraftiga stormar kan orsaka omfattande skador som det inte går att förebygga med hjälp av skogsvårdsmetoder. Däremot är det möjligt att i viss mån förhindra skogsskador i vindutsatta lägen med god skogsbruksplanering och skogsvård. Hur stor risken för vindskador är beror först och främst på trädslaget, men också på om beståndet ligger nära en skogskant som är utsatt för vind. .

Bekämpning av vindskador

Förebyggande av vindskador 

Förröjning underlättar drivningen i gallringsbestånd Förröjning kan avsevärt underlätta den maskinella drivningen, minska skadorna på trädbeståndet och göra objektet mer lockande för virkesköpare. Röjningen syftar till att avlägsna den underväxt som hindrar sikten och försvårar placeringen av avverkningsaggregatet intill stambasen på de träd som ska fällas. Sådan underväxt som inte försvårar drivningen ska man inte röja i och med att det gör röjningen dyrare och minskar mångfalden och livsbetingelserna för viltet. Innan förröjningen utförs behöver man ta reda på om skogsägaren är intresserad av att lämna underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av landskaps-, viltvårds- eller naturvårdsskäl. Typiska förröjningsobjekt är unga gallringsskogar där plantskogsvården blivit eftersatt. Även om man har utfört plantskogsvård kan det uppstå en hel del underväxt också på kargare ståndorter, men problemet är större på friska och lundartade moar och på torvmark. Förröjning kan också behövas i sådana här fall, och skogsägarens målsättningar avgör om förröjning utförs. Om underväxten är tät, är det mer eller mindre nödvändigt att utföra en förröjning för att åstadkomma ett gott drivningsresultat. Bild: © Mikko Riikilä.

Harvennusalan ennakkoraivauksessa poistetaan puunkorjuuta haittaavaa alikasvosta, joka on kasvatettavan puuston alle luontaisesti syntynyttä nuorta puustoa. Raivauksen tavoitteena on parantaa korjuuoloja ja vähentää puustovaurioiden riskiä.

Förröjning kan avsevärt underlätta den maskinell drivningen, minska skadorna på trädbeståndet och göra objektet mera lockande för virkesköpare. Röjningen syftar till att avlägsna den underväxt som hindrar sikten och försvårar placeringen av fällhuvudet intill stambasen på de träd som ska fällas. Underväxt som inte försvårar drivningen ska man inte röja bort i och med att det gör röjningen dyrare och minskar mångfalden och levnadsbetingelserna för viltet.

Harvennushakkuilla ohjataan puuston kehittymistä haluttuun suuntaan poistamalla osa puustosta ja tekemällä tilaa kasvatettaville puille. Harvennuksia voidaan tehdä joustavasti monin eri tavoin metsänomistajan tavoitteista ja metsän ominaisuuksista riippuen.
Harvennuksella edistetään kasvatettavan puuston järeytymistä ja elinvoimaisuutta. Harvennusten avulla metsänomistaja voi myös saada puunmyyntituloja.

# Förröjning

## Förröjning underlättar drivningen i gallringsbestånd

Förröjning kan avsevärt underlätta den maskinella drivningen, minska skadorna på trädbeståndet och göra objektet mer lockande för virkesköpare. Röjningen syftar till att avlägsna den underväxt som hindrar sikten och försvårar placeringen av avverkningsaggregatet intill stambasen på de träd som ska fällas. Sådan underväxt som inte försvårar drivningen ska man inte röja i och med att det gör röjningen dyrare och minskar mångfalden och livsbetingelserna för viltet.
Innan förröjningen utförs behöver man ta reda på om skogsägaren är intresserad av att lämna underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av landskaps-, viltvårds- eller naturvårdsskäl.
Typiska förröjningsobjekt är unga gallringsskogar där plantskogsvården blivit eftersatt. Även om man har utfört plantskogsvård kan det uppstå en hel del underväxt också på kargare ståndorter, men problemet är större på friska och lundartade moar och på torvmark. Förröjning kan också behövas i sådana här fall, och skogsägarens målsättningar avgör om förröjning utförs.

# Förröjning

## Underväxten kan vara värdefull

Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt.
Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

Ennakkoon raivattu leimikko on puun ostajan ja korjaajan kannalta kiinnostavampi kuin raivaamaton. Metsänomistajalle se näkyy tavallisesti korkeampana kantohintana.

För skogsviltet i allmänhet och speciellt för skogshönsen är det viktigt att spara tillräckligt mycket underväxt med tanke på det skydd de behöver. Skogsägaren kan främja livbetingelserna för viltet genom att lämna viltbuskage i samband med gallringsavverkningar. Storleken på viltbuskagen kan variera från en grupp med några undertryckta granar till fläckar på en dryg ar.

Skyddszonerna vid småvatten och vattendrag kan lämnas helt utanför röjningen, men av landskapsmässiga skäl kan man ibland behöva avvika från den här principen. Övergångszonen mellan öppen torvmark och skog röjs inte.

Lehtipensaat, pihlajat, katajat ja pajut ovat tärkeitä metsäluonnon monimuotoisuudelle ja riistalle. Haavat, raita, tervaleppä ja jalot lehtipuut, pähkinäpensas ja muut lehtopensaat ovat lukuisille eliöille välttämättömiä ja niitä suositellaan säästettävän raivauksessa.

Gallringen gör beståndet glesare vilket leder till att de återstående träden får mer växtutrymme och diametertillväxten ökar. Träden växer bra när de har tillräckligt med utrymme, ljus, näring och vatten. När träden växer ökar konkurrensen om utrymme i beståndet. I unga bestånd blir trädens levande krona snabbt blir mindre och att diametertillväxten avmattas. I äldre bestånd är förändringen inte lika snabb. I synnerhet den första gallringen bidrar till trädets framtida utveckling och värdetillväxt och då den utförs vid rätt tidpunkt har det en positiv inverkan på ekonomin i skogsbruket.
Genom gallring kan man också påverka trädslagsfördelningen. Ett mångsidigt trädbestånd är viktigt både med tanke på trädens vitalitet, markvården och mångfalden. Kolbindningen kan säkerställas genom gallring. Genom höggallring kan man producera en större andel grovt virke och förlänga beståndets omloppstid. Syftet med låggallring är att åstadkomma en snabbare diametertillväxt och att generera intäkter snabbare.

# Förröjning

## Effekter på kolförrådet i bestånd och träprodukter

Både virkesförrådet och kolförrådet kommer att minska tillfälligt på grund av avverkningen. De kvarvarande trädens ökade tillväxt och livskraft innebär ändå att man med hjälp av gallring kan kan säkra kolbindningen på litet längre sikt, vilket medverkar till att bromsa klimatförändringen. I unga skogar blir trädkronorna snabbt mindre i takt med att beståndet blir tätare. Den här processen sker långsammare i äldre bestånd och på kargare växtplatser.
Genom gallring kan man höja kvaliteten på det kvarvarande beståndet och samtidigt gynna diametertillväxten. Detta ökar de framtida avverkningsinkomsterna, och sannolikheten att virket kommer att användas för mer beständiga produkter ökar också, jämfört med om man lämnar gallringen ogjord.
Om gallringsstyrkan är lägre än vad gallringsmallarna rekommenderar och/eller om höggallring används där metoden har goda förutsättningar att fungera, kan omloppstiden förlängas och beståndets kolförråd därmed ökas.

# Förröjning

## Effekter på markens kolförråd

Forskningsresultaten om effekterna av gallring på skogsmarkens kolförråd är inte samstämmiga. Gallring kan tillfälligt öka markens kolförråd genom att det vid gallring uppstår hyggesavfall. I allmänhet har gallringsavverkning emellertid inte visat sig ha en betydande inverkan på utvecklingen av mineraljordarnas kolförråd. Effekten av gallring är i vilket fall som helst mindre och kortare än den för kalavverkning, även om effekterna är dåligt kända.
På dikad torvmark är gallringarnas inverkan på markens kolförråd och på utsläppen av växhusgaser sannolikt små jämfört med kalavverkning () eftersom gallring i allmänhet har en liten effekt på grundvattenytans nivå och störningen av växtsamhället är betydligt mindre än vid kalavverkning.

Harvennushakkuut ovat jaksollisen metsänkasvatuksen ainespuuntuotantoon tähtäävä toimenpide. Harvennuksilla vaikutetaan mahdollisuuksiin hyödyntää puuta puutuotteissa ja ohjataan hiilensidonta kasvatettaviin puihin.

# Förröjning

## Tidpunkt och metoder för förröjning

Förröjningen ska utföras i god tid, helst 1–3 år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och tillräckligt kraftigt, är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet.
- Röj underväxt som finns inom en radie på en meter runt gagnvirkesstammarna.
- Röj dessutom all granunderväxt som är över två meter hög och som försämrar sikten vid avverkningen.
- Håll stubbarna låga och fäll de röjda stammarna i riktning bort från gagnvirkesstammarna.
- Om granunderväxten är livskraftig och man har för avsikt att bygga vidare på den, ska man enbart röja runt de stammar som ska avverkas.

Ennakkoraivauksessa kaadetaan aines- tai energiapuuksi kelpaamattomia puita ja erityisesti näkyvyyttä haittaavaa kuusialikasvosta. Kohteilta, joilta korjataan energiapuuta, raivaus voidaan toteuttaa normaalia kevyempänä näkemäraivauksena.

# Förröjning

## Behovet av förröjning är större om skogen är oskött

Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. Störst är behovet av förröjning i klenare gallringsskog där plantskogsvården utförts bristfälligt.

# Förröjning

## Utförande av förröjning

Behovet av förröjning bedöms utgående från objektet och drivningsmetoden. Vid uttag av slanor är förröjning nödvändig. Vid helträdsavverkning utförs röjning däremot sällan. Det är bra att på förhand komma överens med den som utför drivningen om och hur en förröjning ska utföras.
Redan en siktröjning underlättar betydligt maskinell avverkning, minskar risken för stamskador och gör objektet mer attraktivt för virkesköpare. Förröjningen utgör en förutsättning för en lyckad drivning och kanske till och med för hela virkesförsäljningen. Innan förröjningen utförs bör man ta reda på om skogsägaren vill att det sparas underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av andra skäl, t.ex. med tanke på landskaps-, natur- eller viltvård.
Förröjningen ska utföras i god tid, helst ett år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet, särskilt på torvjordar och andra marker med dålig bärighet och i synnerhet vid helträdsavverkning eftersom skördaren inte då lämnar toppar och kvistar på körstråket.

En förröjd stämplingspost är intressantare för en köpare och för den som utför drivningen än en oröjd. Det här visar sig ofta för skogsägaren i form av ett högre rotpris. Om skördarföraren har bra sikt (som tumregel i medeltal 30 meter) hjälper det föraren att fatta rätt beslut beträffande vilka stammar som ska fällas, och samtidigt blir drivningskvaliteten bättre. Å andra sidan kan utvecklingsduglig underväxt också ha ett ekonomiskt värde om man vill driva upp beståndet i två skikt.
Följande regel kan användas som en vägledande indikation på behovet av röjning:
Förröjning utförs om antalet över 2 m höga stammar är

- över 2 000 st/ha för granunderväxt
- över 3 000 st/ha om underväxten består av olika trädslag
- över 4 000 st/ha om underväxten består av lövträd
Förröjning görs bara på sådan ställen på stämplingsposten där det finns ett klart behov.

Vid anpassad förröjning fälls sådana stammar som inte duger till gagnvirke eller energived och i synnerhet sådan underväxt som hindrar sikten eller som gör det svårt för avverkningsaggregatet att nå stammen. Man ska inte röja underväxt som inte stör avverkningen eftersom det höjer kostnaderna, minskar mångfalden och försämrar levnadsförhållandena för viltet. Dessutom rekommenderas att man lämnar 4-5 viltbuskagen per hektar med tanke på djur och andra organismer.
- Röj kring gagnvirkes- och energivedsstammar.
- Röj också sådan granunderväxt som är över 2 meter hög och som stör sikten.
- Kapa den underväxt som växer nära en gagnvirkesstam så att stubbarna blir låga och så att stammarna faller utåt från gagnvirkesstammen sett.
- Om granunderväxten är livskraftig och den ska utnyttjas för framtida virkesproduktion, röj då bara kring de gagnvirkesstammar som ska avlägsnas.
- Det är bra att på lämpliga ställen lämna underväxt som viltbuskage.
Objekt som ekonomiskt sett är lågproduktiva ska man helst lämna oröjda. Sådana är t.ex. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbunden mark och andra områden där tillväxten är långsam.

Vid förröjningen avlägsnar man sådan naturligt uppkommen underväxt som försvårar drivningen och som inte kommer att utnyttjas för virkesproduktion. Målet med röjningen är att förbättra drivningsförhållandena och minska skadorna på beståndet. 

Sök med ämnesord

Sökresultat för “kontinuerlig beståndsvård”

Tidpunkt för avverkningarna

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Iståndsättningsdikning - Friluftsliv

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Rekommendationer för att lämna naturvårdsträd, arbetsslagsvis

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Vattenvården vid beståndsbehandling

Förebyggande av vindskador

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Förröjning

Rekommendationer för ställande av högstubbar, arbetsslagsvis

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Särdrag i vården av torvmarksskogar

Beaktande av vattenhushållningen vid kontinuerlig beståndsvård på dikad torvmark

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Beaktande av skogsfåglar vid beståndsbehandling

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Sökning och meny