Skogsförnyelse och skötselåtgärder vid kontinuerlig beståndsvård

Kontinuerlig beståndsvård i sig garanterar ännu inte att mångfalden i naturen är på en tillräcklig nivå. Dessutom behövs död ved och hänsyn till naturobjekten. En mångsidig blandskog ökar också mångfalden. På bördiga ståndorter kan blandskog också innebära ekonomiska fördelar[Lähdeviite6].

Vid avverkningar som utförs inom ramen för kontinuerlig beståndsvård är det viktigt att utnyttja de olika metoder som finns för att gynna mångfalden, precis som vid all annan avverkning.

Man har kunnat konstatera att många arter gynnas av kontinuerlig beståndsvård, bl.a. flera arter av tickor, myror och många fågelarter[Lähdeviite7][Lähdeviite8]. Eftersom en del arter gynnas av virkesfattiga och trädlösa områden bör man använda en uppsättning av olika skogsvårdsmetoder för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Luckor i beståndet gynnar till exempel ljuskrävande arter - med luckhuggning gynnar man alltså dem.

Då skogstäcket bevaras gynnas igen sådana arter som kan missgynnas av öppna förnyelseytor. Kontinuerlig beståndsvård gör det lättare för de här arterna att röra sig och upprätthålla revir i skogslandskapet.

En artgrupp som också gynnas av trädbeklädd skogsmark är risen, bland annat blåbär som är den viktigaste födoväxten för växtätande insekter. De här insekterna utgör igen föda för bland annat skogshönsfåglarnas kycklingar.

Ett varierande trädbestånd upprätthåller mångfalden av svampar och mikroorganismer i marken, vilket skapar goda tillväxtvillkor för träden. Särskilt i lundskogar kan det vara viktigt att upprätthålla ett kontinuerligt trädbestånd för att bibehålla den mångsidiga floran av mykorrhizasvampar.

I torvmarksskog som dikas förändras markvegetationen efterhand från torvmarksväxter mot fastmarksväxter i takt med att vattennivån sjunker. Kontinuerlig beståndsvård bevarar fält- och bottenskiktets arter väl. Det här har konstaterats bland annat i dikade kärr där man utfört plockhuggning[Lähdeviite9]. Kontinuerlig beståndsvård har samma bevarande effekt på skuggfördragande arter på torvmark som metoden har på momark.

Det är viktigt att ta i beaktande hur avverkningar på dikade torvmarker påverkar vattendragen. Avdunstningen från träden - transpirationen - minskar alltid efter en avverkning, vilket leder till att grundvattennivån stiger i beståndet. Om man utför en kalavverkning upphör avdunstningen från träden helt och det uppstår ett behov att iståndsätta dikessystemet. Vid kontinuerlig beståndsvård uppstår inte det här behovet lika ofta[Lähdeviite10]. Vilka effekterna kontinuerlig beståndsvård har på vattendragen är emellertid ännu dåligt kända, och detta gäller både mineraljordar och torvjordar[Lähdeviite11].

I en del fall kan det vara möjligt att undvika iståndsättningsdikning vid kontinuerlig beståndsvård på dikade torvmarker eftersom avdunstningen från träden medverkar till att hålla vattennivån tillräckligt låg.

Grundvattennivån kan visserligen stiga något till följd av en avverkning även om en stor del av träden lämnas kvar, men detta kan igen göra att nedbrytningen av torven minskar och därigenom minskar också belastningen på vattendragen och samtidigt utsläppen av växthusgaser. En kalavverkning kan däremot leda till att grundvattenytan stiger alltför högt vilket påverkar plantorna negativt och leder till belastning av vattendragen.

Ett minskat behov av iståndsättningsdikning leder till kostnadsinbesparingar, bättre vattenvård och mer gynnsamma uppväxtmiljöer för skogshönskycklingar, samtidigt som utsläppen av växthusgaser kan bli mindre.

Vid avverkning på mineraljordar är effekterna av kontinuerlig beståndsvård på vattendragen i regel mindre än vid kalavverkning och kan i det här hänseendet närmast jämföras med effekterna av gallring. Kalavverkning i sig leder till belastning på vattendragen och om den kombineras med iståndsättningsdikning blir belastningen ännu större. Detta har betydelse för tillståndet hos och mångfalden i vattendragen.

Tidpunkten för avverkningen beror i första hand av möjligheterna att ta ut tillräckligt mycket virke på en gång. Det blir dyrt att driva ut små mängder virke. Avverkningsstyrkan utgår huvudsakligen från behovet att främja den naturliga förnyelsen i beståndet. Virkesuttaget har varit över 100 m³/ha i bestånd där man utfört mätningar. Om man vill ha ett så pass stort virkesuttag också i framtiden, betyder det att omdrevet i medeltal måste vara över 20 år. 

Det är särskilt plockhuggningarna som kräver speciell omsorg och yrkesskicklighet av maskinföraren för att drivningsskadorna inte ska bli för stora. Det är i första hand träd som är under 10 m höga som drabbas av drivningsskador. 

Trädvalet vid avverkningen påverkar beståndets fortsatta utveckling och virkesproduktionens lönsamhet. Det här gäller särskilt plockhuggning, där man i första hand avverkar dels de träd som passerat den viktiga värdetröskeln mellan massaved och stock, samt träd av sämre kvalitet som inte kan utvecklas till värdefulla stockträd. Vid avverkning är det viktigt att lämna sådana träd kvar att växa som kommer att passera den här värdetröskeln före nästa avverkning. På det här sättet kan man få en bra avkastning på det bundna kapitalet. 

Det pris som skogsägaren får för sitt virke påverkas av virkets kvalitet, även om någon egentlig kvalitetsprissättning sällan används. Det förekommer olika uppfattningar om kvaliteten på det virke som produceras vid kontinuerlig beståndsvård. Höggallring och plockhuggning ses ofta som metoder som förbättrar kvaliteten på virket. De här metoderna baseras på att man lämnar en stor del av de medhärskande träden medan de härskande träden avverkas. De medhärskande träden har klenare kvistar än de härskande träden, och det här kan ses om en kvalitetsförbättring. 

Det har också framkommit att virket i olikåldriga bestånd kan bli sämre än i likåldriga bestånd. I olikåldriga granbestånd växer granplantorna vanligen långsamt vilket medför att den centrala delen av rotstocken delvis kan vara mycket rik på kvistar, vilket försämrar kvaliteten på virket[Lähdeviite12]. Utöver det här varierar också årsringsbredden och virkets densitet mer än i bestånd med en jämnare struktur. Stegvis avveckling av överståndare möjliggör å andra sidan produktion av grov stock av hög kvalitet. 

För närvarande har de flesta bestånd där man tillämpar plock- och luckhuggning en tidigare historia som likåldriga bestånd, vilket innebär att virkeskvaliteten i dem kan vara annorlunda än om beståndet från början drivits upp enligt principerna för kontinuerlig beståndsvård. Utgående från den information som nu finns tillgänglig kan man anta att skötselprincipen inte påverkar tallens kvalitet i någon större utsträckning på sådana ståndorter som lämpar sig för tall.

Det finns ännu inte sammanställningar om de realiserade virkespriserna för avverkningar som utförts inom ramen för kontinuerlig beståndsvård på samma sätt som för konventionella gallrings- och slutavverkningar. 

Vid beståndsvård trädskiktsvis är det möjligt att ta tillvara hyggesrester och stubbar på förnyelseytor som energived, men detta rekommenderas inte vid kontinuerlig beståndsvård. Vid kontinuerlig beståndsvård är det snarast stamvirket som kan utnyttjas som energived om det inte är lönsamt eller möjligt att använda det som gagnvirke. 

En omsorgsfull drivningsplanering, ett väl utfört arbete och rätt vald avverkningstidpunkt utgående från förhållandena på avverkningsobjektet är det bästa sättet att minska drivningsskador i avverkningar. Drivningsskador sänker trädbeståndets kvalitet och gör det lättare för rötsvampar att sprida sig.

Risken för drivningsskador är särskilt stor vid plockhuggning i olikåldriga skogar eftersom stora träd plockas bort bland de mindre träd som blir kvar. Det blir inga stockträd av skadade träd i de lägre kronskikten. Av de träd som har en diameter på 5–20 cm har man observerat att 10–20 % skadas vid maskinell plockhuggning[Lähdeviite13].

Olika kombinationer av plock- och luckhuggning har visat sig fungera bra i rekreationsskogar, tätortsnära skogar och olika landskapsvårdsområden.

En satsning på landskapsvården kan till exempel innebära att man öppnar upp landskapet eller att utnyttjar skogen som insynsskydd. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man skapa variation i landskapet genom att variera styrkan i avverkningen och genom att gynna en mångsidig blandskog.

Vill man betona landskapsaspekterna i skogsbruket kan man låta en del av träden växa sig grövre än om man bara skulle se till ekonomin. Skogen kan också gärna lämnas litet tätare än normalt, men inte så tät att underväxten lider och förnyelsen äventyras. I många fall kan det vara lämpligt att lämna fler naturvårdsträd, och då gärna ståtliga träd som har betydelse för lanskapet.

Luckhuggning leder till att mer ljuskrävande trädslag kan etablera sig, vilket tillför variation i landskapet. Vilken betydelse de får för landskapsbilden beror mycket på var luckorna placeras och hur många de är. För att undvika att landskapet splittras för mycket är det viktigt att inte placera luckorna för nära varandra. Man bör också vänta tills träden vuxit till sig ordentligt i luckorna innan nya luckor tas upp i närheten. Luckorna ska avgränsas så att de följer terrängformerna eller andra naturliga gränser.

Om en teghuggning görs rätt har den bara en måttlig inverkan på landskapsbilden. Då tegarna är smala och läggs längs höjdkurvorna, smälter de in i landskapet och kronorna hos de kvarlämnade träden skymmer den öppna ytan.

Stegvis avveckling av överståndare påverkar landskapet mindre än vad en kalavverkning gör, men mer än plock- eller luckhuggning. Skogen upplevs som trädklädd om träden avlägsnas stegvis. Ur landskapssynvinkel är det motiverat att lämna kvar en del av fröträden.

Ljusförhållanden och mikroklimat påverkar floran. Efter en kalavverkning minskar de arter som trivs i skugga eller halvskugga, en del arter kan till och med försvinna. Istället gynnas de arter som trivs i ljus av de nya förhållandena. I olikåldriga skogar varierar ljusförhållandena och det finns fler lämpliga växtplatser för arter som trivs i skugga eller halvskugga. Dessutom bibehålls stabilare förhållanden för arter som gynnas av varierande ljusförhållanden. 

Behandlingen av skogen påverkar bär- och svampskörden[Lähdeviite14]. Hur stor påverkan är beror på hur kraftig avverkningen är. Plock- och luckhuggning vid kontinuerlig beståndsvård orsakar inga kraftiga förändringar i skördarna. Däremot förändrar kalavverkningar sammansättningen av växt- och svamparter märkbart. Förekomsten av blåbär och lingon minskar radikalt efter en kalavverkning, men lingonriset kan återhämta sig redan i plantskogsstadiet. Hallon förekommer rikligast några år efter kalavverkning. 

Eftersom skogsmarken ständigt är trädklädd vid kontinuerlig beståndsvård, hittar viltet skydd och dessutom varierande föda. Blåbär, som är den viktigaste näringsväxten för växtätande insekter, klarar sig bra i områden som har ett kontinuerligt skogstäcke. [Lähdeviite8]  Växtätande insekter är viktig näringskälla för bland annat tjäderkycklingar. Viltet gynnas av en varierad beståndsstruktur[Lähdeviite15].

Täta plantskogar innehåller väldigt lite näring för renar. Med tanke på renarnas levnadsvillkor är det därför till fördel att använda kontinuerlig beståndsvård eller naturlig förnyelse. [Lähdeviite16]

I många fall kan man genom kontinuerlig beståndsvård producera grovt virke av god kvalitet som kan användas som råvara för långlivade träprodukter, vilket ökar den långsiktiga inlagringen av kol.[Lähdeviite17][Lähdeviite18][Lähdeviite4] Helhetseffekten är ändå svår att bedöma eftersom det fortfarande finns väldigt litet forskningsdata om saken.[Lähdeviite19]

Vid kontinuerlig beståndsvård i olikåldriga granbestånd kan man räkna med att virkesproduktionen blir 15-25 procent lägre än för likåldriga bestånd, samtidigt som virkesförrådet per hektar i genomsnitt uppskattas ligga på en lägre nivå. [Lähdeviite20] Utgående från detta skulle då också mängden kol som är bundet vid trädbeståndet vara mindre. Enligt den nu rådande uppfattningen resulterar kontinuerlig beståndsvård i att avverkningsmängderna på lång sikt blir 20-25 % mindre än för likåldriga bestånd. Vid kontinuerlig beståndsvård är mängden inlagrat kol i hög grad beroende av hur den naturliga förnyelsen lyckas. [Lähdeviite21] Skillnaderna i ekonomisk lönsamhet mellan de olika metoderna kan dock vara relativt små. [Lähdeviite22]

Det har framförts synpunkter på att kontinuerlig beståndsvård på lång sikt kan leda till att markens kolförråd ökar tack vare den ständiga tillförseln av förna och för att markytan inte blir utsatt för höga temperaturer eller markberedning, vilket är fallet på ett område som har slutavverkats. Omställning till kontinuerlig beståndsvård kan emellertid också minska markens kolförråd om åtgärden är kraftig.[Lähdeviite23]   

Markberedning används sällan inom ramen för kontinuerlig beståndsvård, med undantag för lätt markberedning där mårtäcket är tjockt, och i synnerhet vid plockhuggning påverkas inte heller humustäcket i sådan utsträckning att några större mängder kol skulle frigöras därifrån. Det här gör att det finns något mer kol bundet i marken vid kontinuerlig beståndsvård än vid beståndsvård trädskiktsvis.[Lähdeviite22]

På torvjordar kan kontinuerlig beståndsvård bidra till att bromsa klimatförändringen [Lähdeviite10] genom att avdunstningen från trädbeståndet upprätthåller en gynnsam grundvattennivå. Torvjordar genererar metanutsläpp som är skadliga för klimatet när grundvattennivån är hög. Om torven torkar, frigörs kolet igen i form av koldioxid. Särskilt på bördiga, dikade torvmarker i södra Finland kan en satsning på kontinuerlig beståndsvård ge klimatnytta. [Lähdeviite24]