Hjortdjuren utgör en del av skogsnaturen. Älgen är den största av de hjortdjursarter som förekommer i Finland och samtidigt den viktigaste med tanke på fångstvärdet. Även om älgen är en värdefull viltart, orsakar den också skador på skogsbruket. Mindre hjortdjur som vitsvanshjort och rådjur kan också orsaka skada. Det finns olika sätt att minimera de skador på skogen som hjortdjuren orsakar, till dem hör reglering av hjortdjursstammen, användning av skydd och avskräckningsmedel samt lämpliga skogsvårdsmetoder.
Hjortdjuren har både en direkt och indirekt inverkan på skogsekosystemets struktur och funktion, bland annat genom att de äter och trampar ner växtligheten. Hjortdjuren föredrar lövträd som föda, vilket leder till att andelen lövträd minskar, och om hjortdjursstammen är för stor leder det till att mångfalden i skogen minskar.
Hjortdjuren utgör också de största skadegörarna i plantskogar, särskilt i tall- och björkdominerade bestånd. Skadorna leder till att trädens tillväxt minskar, en del träd dör och trädslagsfördelningen blir ogynnsam. Dessutom leder skadorna till att virkeskvaliteten försämras[Lähdeviite1].
Älg
Den skada älgen orsakar uppstår i första hand då den betar plantor, gnager barken av stammar eller fejar hornen mot dem samt då den bryter av toppen av plantor. Betningen orsakar de största skadorna i 1-3 meter höga plantbestånd av tall och björk [Lähdeviite2], men skador kan uppkomma också i yngre plantskog. Skadorna uppstår främst under midvintern och vårvintern[Lähdeviite1], men i synnerhet lövträdsplantor betas också under sommar och höst.
Helst äter älgen rönn, vide, asp och en under vintern, men eftersom också vårtbjörk och tall duger bra som föda, innebär älgbetningen en förlust för skogsbruket. De flesta ädla lövträd blir utsatta för betning, liksom också lärken. Däremot äter älgen sällan al och gran.
Älgskadorna orsakar förluster i både tillväxt och kvalitet. I värsta fall kan betningen resultera i att plantbeståndet inte längre är utvecklingsdugligt[Lähdeviite1].
Mindre hjortdjur
Rådjuret är det minsta av våra hjortdjur. Rådjuret trivs både i jordbruks- och skogsmiljö. Vitsvanshjorten är större än rådjuret. Den vistas gärna i bördig skog i närheten av odlingsmark. Under sommaren livnär sig båda arterna på örter, gräs, odlingsväxter och blad och skott av lövträd. Under vintern utgörs födan främst av risväxter, men om snötäcket är djupt duger också kvistar och skott av löv- och barrträd. Vinterutfodringen har en stor betydelse för hur de mindre hjortdjuren klarar av snörika och kalla vintrar.
Skador av mindre hjortdjur uppstår i yngre plantskog där de betar små plantor. Skador kan förekomma inte bara i tall- och lövträdsplanteringar, utan också i granplaneringar under de första åren efter skogsodlingen.
Hjortdjursförekomsten i våra skogar
Hjortdjuren har en stor spridning i Finland, men endast älg förekommer i hela landet, medan de mindre hjortdjurens utbredningsområde huvudsakligen begränsar sig till södra och sydvästra Finland. Hjortdjursstammen regleras i första hand genom jakt. Både rådjurs[Lähdeviite3]och hjortstammen förväntas bli starkare och sprida sig norrut då klimatet förändras, vilket kan medföra mer hjortdjursskador, i synnerhet på plantbestånd. De mindre hjortdjuren drar nytta av de varmare vintrarna och av att snötäcket blir tunnare och mer kortvarigt[Lähdeviite4]vilket gör det lättare för dem att överleva vintern och sprida sig till nya områden.
Det finns tecken på att skogsägare hellre planterar gran än tall på grund av risken för hjortdjursskador.[Lähdeviite5] Att förnya typiska tallståndorter med gran medför emellertid tillväxtförluster. Det leder också till att granen riskerar att bli utsatt för torka, vilket i sin tur ökar risken för insektsskador. En alltför kraftig satsning på gran begränsar tillgången till föda för hjortdjuren och leder till att skadorna blir större i de allt färre tall- och björkdominerade plantskogarna.
Älg
Älgen förekommer i hela landet, men stammen glesnar längre norrut. Älgstammen i Finland var som störst i vid millennieskiftet, men har nu stabiliserat sig på en lägre nivå.
Det förekommer en relativt stor regional variation i älgstammens täthet, 0,5-6 individer/1000 ha beroende på område. I en stor del av landet eftersträvas en stamtäthet på 3,0 individer/1000 ha, något lägre i norr.
En del av älgarna vandrar under vår och höst mellan sina sommar- och vinterbeten. Älgstammen har uppvisat fluktuationer på grund av reglering av stammen, och i början av 1900-talet också på grund av människors behov av mat.[Lähdeviite1]
Älgstammens utbredning i Finland 1946-2021 Källa: Jyrki Pusenius, Luke
Mindre hjortdjur
Rådjuret förekommer nuförtiden i större delen av Finland. Dess huvudsakliga utbredningsområde är emellertid södra och västra Finland, där snötäcket vanligen håller sig under 50 cm. Rådjursstammen har vuxit, men det finns inga tillförlitliga uppgifter om hur mycket.
Vitsvanshjorten härstammar från Nordamerika. Den utplanterades i Finland under 1930-talet. Dess huvudsakliga utbredningsområde är södra och sydvästra Finland. Stammen är nu större än någonsin och den har vuxit kraftigt sedan 2010-talet.
För de mindre hjortdjuren görs en uppskattning av stammarnas storlek för hela Finland, eftersom tillförlitliga, regionala data saknas. Under de senaste åren har man ändå lyckats samla in mer tillförlitliga uppgifter om vitsvanshjortens stamstorlek.[Lähdeviite1]
Det förekommer också små populationer av dovhjort och kronhjort i Finland, båda inplanterade. I Lappland finns dessutom finns en stor mängd renar.
Vitsvanshjortens utbredning i Finland 2021, vinterstammens täthet/1000 hektar. Källa: Luke
Hur man känner igen hjortdjursskador
Hjortdjursskador kan identifieras utgående från utseendet på de skadade plantorna. Skadorna uppstår då hjortdjuren betar blad, barr och toppskott och då de bryter av stammar för att bättre räckas till skotten.
Identifiering av skadorna
Skador uppstår främst i plantskog av tall- och vårtbjörk, och det är ofta lätt att identifiera skadan på basis av de uppätna och skadade skotten och avbrutna topparna på både mindre och större plantor [Lähdeviite6]
I äldre bestånd kan älgen ibland orsaka skada också genom att gnaga eller riva av barken på träden. Det här inträffar oftast i äldre plantbestånd eller klenare gallringsbestånd av tall, men längre norrut kan också äldre tallar drabbas [Lähdeviite7]. Barkgnag har också observerats hos gran. Barkgnag resulterar i allvarliga skador som leder till röta och försämring av virkeskvaliteten.[Lähdeviite8]
Under vintern består älgens föda av vide, asp och rönn och tall[Lähdeviite9], men också vårtbjörk[Lähdeviite10][Lähdeviite9][Lähdeviite11]utgör en viktig näringskälla. Ju djupare snötäcke, desto mindre rör sig älgen, vilket gör att den har svårare att hitta mångsidig föda och betningen koncentreras till ett mindre område. På sådana här områden kan skadorna plantbestånden kan bli stora.[Lähdeviite12]
Typiskt för rådjursskador är att de drabbar alla trädslag, men särskilt planterade plantor. Den här risken upphör inom några år efter planteringen[Lähdeviite17].
Bekämpning av hjortdjursskador vid skogsförnyelse
Alla inhemska trädslag duger som föda för hjortdjuren, asken är dock minst utsatt. Om man vill förebygga och bekämpa hjortdjursskador är det viktigt att redan i samband med förnyelsen sträva till att åstadkomma en tät plantskog med hjälp av lämplig markberedning och att välja rätt trädslag med tanke på ståndorten. Naturlig förnyelse och sådd minskar den ekonomiska risken, men det är då viktigt att se till att ståndorten är lämplig med tanke de här metoderna. Det är också viktigt att känna hur utsatt området är med tanke på hjortdjursskador - hur stora är hjortdjursstammarna och har det uppkommit skador i närliggande områden?
Förebyggande av hjortdjursskador vid plantskogsvård
Genom att utföra plantskogsvården på rätt sätt och vid rätt tidpunkt är det möjligt att göra plantskogen mindre intressant för hjortdjuren att söka sin föda i.
Röjning av lövsly i unga plantskogar gör plantskogarna mindre intressanta som betningsområde. Man kan också använda avskräckningsmedel eller mekaniska skydd i områden där skaderisken är hög. I områden där skaderisken inte är så hög, kan man minska skadorna genom att lämna sådana områden oröjda där hjortdjuren har lätt att hitta föda.
Plantskogsröjning i riskområden för hjortdjursskador
I områden där det råder en klar risk för hjortdjursskador lönar det sig att skjuta upp röjningen av plantskog av tall eller lövträd tills plantskogen nått en höjd av fem meter. Därutöver kan man i granplantskog eller andra ställen där skaderisken är lägre gärna lämna sådant växtmaterial oröjt som lämpar sig som föda för hjortdjuren. I områden med hög skaderisk kan man använda avskräckningsmedel eller mekaniska skydd.
På vintern äter älgarna gärna också talltoppar som lämnats kvar efter första gallring. Om det är möjligt att utföra den här typen av avverkningar i närheten av plantskog som är utsatt för betningsrisk, kan det minska risken för betning i plantskogen.
Viltskadelagen
I viltskadelagen avses med hjortdjur dovhjort, kronhjort, sikahjort, älg, vitsvanshjort och skogsvildren. Skador orsakade av de här arterna ersätts på basis av viltskadelagen. Däremot ersätts inte skador orsakade av rådjur.
Hjortdjursskador som kan ersättas är skador på odlingar, husdjur eller skog. Skador som hjortdjuren orsakar jord- och skogsbruket ersätts i enlighet med viltskadelagen och inom ramen för statsbudgeten. En enskild markägare kan få en ersättning för skada som orsakats av hjortdjur på skogsodlingsmaterial, plantskog eller äldre skog om skadan orsakat en avsevärd värdeminskning i fråga om skogen. Mer information om ersättningar hittas på Skogscentralens sidor Anmäl hjortdjursskada och sök ersättning.(extern länk)
De medel som används för ersättningarna härstammar från de licensavgifter jägarna betalat till staten.
Principer för ersättning för skogsskador
Ersättningar för hjortdjursskador som drabbat jord- eller skogsbruket kan beviljas en enskild jordbrukare eller en enskild markägare, en enskild jordbrukares eller en enskild markägares dödsbo eller en sammanslutning som bildats av delägarna i dödsboet, delägarlag för samfällda skogar, eller bolag eller sammanslutningar som enskilda markägare bildat och vilkas huvudsyfte är att idka gårdsbruk.
Ersättning kan beviljas för skada som orsakats av hjortdjur på skogsodlingsmaterial, plantskog eller äldre skog om skadan orsakat en avsevärd värdeminskning i fråga om skogen. Om skadan på en plantskog är allvarlig, kan man också beviljas ersättning som har orsakats av nödvändig kompletteringsodling eller ny beskogning av skadeområdet. Ersättning betalas ut om det sammanlagda värdet av skadorna under ett kalenderår utgör mer än 170 euro under kalenderåret. Eventuella kostnader för värderingen av skogsskador orsakade av hjortdjur ska sättas med i den ansökta ersättningssumman. Kostnaden för värderingen ersätts inte ifall värderingsarbetet varit klart omotiverat. En förutsättning för att få ersättning är att markägaren försökt förhindra att skadan uppkommer eller förvärras.
Litteratur
Matala, J., Nikula, A., Pellikka, J., ym. 2021. Hirvieläinten vaikutuksia yhteiskuntaan, elinkeinoihin ja ekosysteemiin. Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 38/2021. Luon-nonvarakeskus. Helsinki. 142 s http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-380-217-9(extern länk)
Löyttyniemi, K. & Lääperi, A. 1988. Hirvi ja metsätalous. Helsingin yliopisto. Maatalous- ja metsäeläintieteen laitos. Julkaisuja 13. 56 s.
Heikkilä, R. 1993. Ravinnon määrän ja puulajikoostumuksen vaikutus hirven ravinnonkäyttöön ja taimituhoihin mäntytaimikoissa. Folia Forestalia 815. 18 s.
Matala J. 2020. Hirvieläintuhot muuttuvassa ilmastossa. Metsätieteen aikakauskirja 2020-10497. Tieteen tori: Metsien terveys nyt ja tulevaisuudessa. 6 s. https://doi.org/10.14214/ma.10497(extern länk)
Mystlerud, A., Bjørnsen, B.H. & Østbye, E. 1997. Effects of snow depth on food and habitat selection by roe deer Capreolus capreolus along an altitudinal gradient in south-central Norway. Wildlife Biology 3: 27–33. http://www.bioone.org/doi/10.2981/wlb.1997.004(extern länk)
Edenius, L., Bergman, M., Ericsson, G. & Danell, K. 2002: The role of moose as a disturbance factor in managed boreal forests. Silva Fennica 36(1): 57–67.
Randveer, T. & Heikkilä, R. 1996. Damage caused by moose (Alces alces L.) by bark stripping of Picea abies. Scandinavian Journal of Forest Research 11(2): 153–158.
Bergström, R. & Hjeljord, O. 1987. Moose and vegetation interactions in northwestern Europe and Poland. Swedish Wildlife Research Supplementi 1: 213–228.
Danell, K. & Ericson, L. 1986. Foraging by moose on two species of birch when these occur in different proportions. Holoarctic Ecology 9: 79–84.
Bergqvist G., Bergström R. & Wallgren M. 2014. Recent browsing damage by moose on Scots pine, birch and aspen in young commercial forests – effects of forage availability, moose population density and site productivity. Silva Fennica vol. 48 no. 1. 13 p. http://dx.doi.org/10.14214/sf.1077.(extern länk)
Matala, J. 2015. Hirvi metsätalouden säätelijänä. Kirjassa: Salo, K. (toim.) Metsä : monikäyttö ja ekosysteemipalvelut. Luonnonvarakeskus (Luke), 2015. s. 247–250.
http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-326-123-5(extern länk)
Löyttyniemi, K. & Repo, S. 1983. Hirven ja valkohäntäpeuran aiheuttamat metsävahingot -Tiedustelun tuloksia 1976 ja 1982. Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja 103. Metsänsuojelun tutkimusosasto, Metsäntutkimuslaitos, ISSN 0358-4283. 13 s.
Gill, R.M.A. 1992. A Review of Damage by Mammals in Northern Temperate Forests: 1. Deer. Forestry 65(2): 145–169.
Bergström, R. & Bergqvist, G. 1997. Frequencies and Patterns of Browsing by Large Herbivores on Conifer Seedlings. Scandinavian Journal of Forest Research 12: 288–294.
Bergquist, J., Löf, M. & Örlander, G. 2009. Effects of roe deer browsing and site preparation on performance of planted broadleaved and conifer seedlings when using temporary fences. Scandinavian Journal of Forest Research 24: 308–317.
Heikkilä, R., Annala, M.-L. & Härkönen, S. 2003a. Metsäkauris taimikoiden vahinkoeläimenä. Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja 906. ISBN 951-40-1900-8, ISSN 0358-4283. 20 s.
