Gödsling på torvmark

På grund av att det på torvmarker allmänt förekommer näringsobalans kan man med askgödsling öka trädbeståndets tillväxt och kolbindning. Gödsling av torvmarker kan göras i alla trädbeståndets utvecklingsskeden.

Näringsobalans är vanligt speciellt på blåbärs- och lingontorvmoar av typ II där torvtäcket är djupt och ibland också på örttorvmoar med djupt torvtäcke. På objekt med tunt torvtäcke kan näringsobalans förekomma, om bottenjorden under torven är grov. Vitaliseringsgödsling lönar sig också på ristorvmoar.

• Torvmoar med djupt torvtäcke, som före dikning varit öppna eller glest trädbevuxna torvmarker, har bra förutsättningar för askgödsling.
• Torvmoar med tunt torvtäcke motsvarar närmast mineraljordar, eftersom trädens rötter når ner till bottenjorden. På objekt med tunt torvtäcke kan det emellertid förekomma brist på kalium.
• Objekt som tidigare gödslats kan ha behov av att gödslas på nytt för att säkerställa tillgången till näringsämnen. Till exempel kan brist på kalium börja begränsa trädes tillväxt då 20–30 år förlutit sedan gödslingen, speciellt på torvmoar som utvecklats från öppna torvmarker eller från torvmarker av blandtyp. 

Tillräckligt bra skick på dikessystemet, trädbeståndets mängd och kvalitet

Trädbeståndet och dikessystemets skick skall utvärderas före gödsling. Enligt dagens kunskap räcker ett trädbestånd på över 70 m³/ha till för att upprätthålla en vattennivå som möjliggör en bra tillväxt hos trädbeståndet tillsammans med mer än 30 cm djupa diken som redan kan ha vuxit något igen. Om dikena är grundare än 30 cm djupa krävs ett bestånd på ca 130 m³/ha. På torvmarker med bra tillgång till kväve förstärks ett kronskikt som förtvinar på grund av brist på kalium eller fosfor på fem år så att dess förmåga att avdunsta är betydligt bättre än före gödslingen. 

Bestånd utnyttjar gödslingen effektivare om det finns tillräckligt med utrymme för tillväxt. Därför är det viktigt att ett övertätt bestånd gallras före gödsling. Beståndet skall vara av tillräckligt bra kvalitet, lämpligt för ståndorten och i allmänhet utvecklingsdugligt, med beaktande av att beståndets skick förbättras då näringsstörningen korrigeras. Också på torvmarker kan gödsling leda till en något höjd risk för storm- och snöskador. Detta är dock inte av så stor betydelse att det vore skäl att till exempel undvika spridning av gödslemedel från marken genom att dra nytta av färska körstråk.

På torvmarker med bra kvävetillgång är effekten av gödsling med kalium och fosfor betydligt långvarigare jämfört med kvävegödsling på mineraljord. Verkningstiden varierar beroende på näringstillstånd, typ av gödselmedel och mängden näring som spritts ut. Verkningstiden bestäms ofta av hur bra kaliumet räcker till och det är därför bra att fästa uppmärksamhet vid mängden kalium. Verkningstiden är längre än exempelvis på mineraljordar, varför ålder eller utvecklingsklass hos det bestånd som gödslas inte är viktiga kriterier. Gödslingsområdet kan innehålla bestånd av mycket varierande storlek och ålder, allt från plantbestånd till grövre gallringsbestånd. Mest lämpade objekt för gödsling är barrträdsdominerade bestånd av god kvalitet med en tillräcklig mängd utvecklingsdugliga träd.[Lähdeviite25]

Vid beskogning av tidigare odlingsmark på torvjord bör man komma ihåg att åkrarna har gödslats upprepade gånger, vilket har gjort att där finns en näringsreserv till skillnad från motsvarande ståndorter på skogsmark. Förhållandet mellan de olika näringsämnena kan ändå vara ofördelaktigt med tanke på trädens tillväxt. Det är vanligt med näringsobalans speciellt på torvjordar.  På odlingsmark på torvjord är det vanligen ont om bor med tanke på trädens behov, vilket innebär att gödsling med bor är nödvändigt för att undvika tillväxtstörningar.[Lähdeviite26]

Nedlagda torvtäkter som ska beskogas kräver gödsling för att korrigera näringsbalansen. Ett undantag utgörs av sådana torvtäkter där bottnen består av finkornig mineraljord och det återstående torvtäcket är så tunt att man når mineraljorden i samband med markberedningen. Där kan markberedningen åtminstone till en del ersätta gödsling. Träaska lämpar sig för gödsling av nedlagda torvtäkter som beskogas. Objekt med djupt torvtäcke skall alltid gödslas och kompletteringsgödsling kan också vara nödvändig i ett senare skede.[Lähdeviite27]

Man kan uppskatta markens näringstillstånd okulärt med hjälp av synliga bristsymptom i trädbeståndet och på basis av torvlagrets djup och humifieringsgrad. Det är viktigt att kunna skilja torvmoar med tunt torvtäcke (<30 cm) från torvmoar med tjockt torvtäcke (>30 cm), eftersom näringsämnenas tillgång från trädens synpunkt skiljer sig mellan dessa. Torvtäckets djup kan uppskattas okulärt vid dikeskanterna eller mätas med en för ändamålet lämplig torvsond eller metallstång. Metallstången kan vara till exempel en 1-1,5 m lång bit av kamstål
Om objektet har ett tunt torvtäcke, d.v.s. grundare än 30 cm, får träden kalium ocg fosfor från bottenjorden och tillväxten begränsas sannolikt av knapp tillgång på kväve. Det kan emellertid förekomma näiringsobalans på objekt med tunt torvtäcke om bottenjorden är grovkornig. Sannolikheten för näringsobalans ökar när torvdjupet överstiger 40 cm.
Också dikningsområdets ursprungliga torvmarkstyp, eventuella tidigare avverkningar och PK-gödslingar inverkar på näringstillståndet. 

Då man uppskattar gödslingsbehovet är det skäl att först utvärdera synliga bristsymptom i trädkronorna. Lindrig näringsbrist ger inte alltid synliga symptom hos träden, men allvarlig brist leder till synliga symptom. Allvarlig brist har redan hunnit minska tillväxten eller orsaka tillväxtstörningar. Typiska bristsymptom av kalium, fosfor och bor beskrivs nedan. En grundligare utredning av näringstillståndet kan göras med hjälp av mark- eller barranalys. Barranalys är en noggrannare metod och rekommenderas i första hand. På torvmarker är markanalys användningsbar eftersom provtagningen kan göras också under växtperioden i samband med planering i fält. 

Det är skäl att låta göra en näringsanalys vid iståndsättningsdikning och avverkning på objekt som lider av näringsobalans innan arbetena inleds. När behovet av tilläggsnäring fastställts väljer man sedan gödselmedel, gödselmängd och spridningmetod utgånde från resultatet. Analysen är särskilt viktig när man ska välja gödslingsmetod på objekt med otydliga tecken på tillväxtstörningar, vid beskogning av åkrar och på torvjordar med tjockt torvtäcke. 

Fosforbrist:

• tallarna har en svag höjdtillväxt
• årsskotten är klena, delvis krokiga och verkar bara, barken på kvistarna påminner om skinnet på en plockad höna på grund av att barren fallit av i förtid.
• barren är korta och barrårgångarna få, i extrema fall finns bara den nyaste barrårgången kvar.
• köldtåligheten minskar vilket gör att barrspetsarna kan vara bruna
• i extrema fall och i kombination med kaliumbrist kan terminalknopparna dö, vilket leder till att stammen kan börja förgrena sig. 

Kaliumbrist:

• på sensommaren blir granunderväxtens fjolårsskott gulgröna eller gula. Barren på det nyaste årsskottet och vanligen också barr som är äldre än ett år förblir gröna.
• hos gran kan tillväxtpunkterna dö vilket leder till flerstammighet, och i extrema fall kan granarna till och med dö inom några år.   
• på sensommaren blir barrspetsarna på fjolårsbarren gulaktiga eller bruna eller så kan årets barr gulna i spetsarna.
• hos tall ser man symptom på kaliumbrist först när bristen redan är akut. 

Borbrist:

• trädens tillväxtpunkter och terminalknoppar dör och de blir grövre och krokigare  
• trädtopparna förgrenar sig och kronorna blir buskartade (symptomen förekommer hos tall, gran och björk)
• trädens höjdtillväxt stagnerar som en föjd av föregående 

Genom att analysera den nyaste omgången barr eller löv kan man fastställa näringstillståndet i marken och eventuella brister på näringsämnen. 

Provtagning, allmänt:

• proverna tas från de högsta kvistvarven på södra sidan av 5–10 träd i det härskande kronskiktet
• på torvmarker tas inte prov från träd som växer nära diken
• i blandskogar tas proven från det trädslag som är mest intressant med tanke på näringsbrist
• cirka två liter årsskott samlas in i en papperspåse
• endast ett trädslag per provpåse
• årsskotten torkas i rumstemperatur i öppna papperspåsar. Mögliga prov kan inte analyseras
• påsarna märks med uppgifter om datum och plats för provtagningen, dvs. från vilken figur de är tagna
• bakgrundsuppgifter om skogen och beställning av önskat analyspaket bifogas provet. 

Barrträd:

• mellan slutet av oktober och början av april när träden är i vila
• från kronans södra sida och övre fjärdedel, så nära toppen som möjligt
• senaste sommars årsskott.

Lövträd:

• fullt utslagna löv i början av augusti
• från kronans övre delar, mittersta delen av årets tillväxt
• de äldsta och de yngsta löven tas inte med i provet.

Torvens humifieringsgrad påverkar näringstillståndet i marken. Torvens humifieringsgrad kan bestämmas för marker som bildats genom att växter delvis brutits ned, varvid det har uppstått torv. Egenskaperna hos torven bestäms av vilka växtrester torven innehåller och hur långt nedbrutna de är. 

Humifieringsgraden bestäms genom att man klämmer ett torvskikt från rotzonen (från 5-10 cm djup) i handen. Humifieringsgraden bestäms sedan baserat på torvprovets utseende, hur elastiska resterna av provet som blir kvar i handen är, och hurdant vatten som avgår mellan fingrarna när man klämmer provet i handen.

Turpeen maatuneisuusaste vaikuttaa ravinnetilanteeseen. Turpeen ominaisuudet määräytyvät erilaisten kasvien jäännösten ja niiden maatuneisuuden mukaan. 

Turpeen maatuneisuusaste arvioidaan puristamalla juuristokerroksesta (raakahumuksen alapuolelta noin 5–10 cm:n syvyydeltä) otettua turvenäytettä. Arvio tehdään turvenäytteen ulkonäön, puristejäännöksen kimmoisuuden ja sormien välistä pursuavan veden perusteella.

Om balansen mellan näringsämnena är lämplig finns alla förutsättningar för en god tillväxt. Förhållandet mellan olika näringsämnen i barren ger en bild av näringsbalansen och påvisar vilket näringsämne som utgör den begränsande faktorn med tanke på trädens tillväxt.  Om förhållandet mellan kväve och kalium (N/K) är ca 2,5-3,5 och mellan kväve och fosfor (N/P) ca 8-11, är makronäringsämnena i balans. Om N/K-förhållandet är över 3,5 så är det kalium som utgör minimifaktorn i förhållande till kvävet.  Om N/P-förhållandet är över 11 så är det fosforn som utgör minimifaktorn i förhållande till kvävet. Tallen hushåller noggrant med näringen och uppnår stockdimensioner med mindre näringstillgång än granen.

Även om barranalysen uppvisar bara en liten brist på bor eller kalium i förhållande till andra näringsämnen är det skäl att i tid utföra en gödsling som återställer näringsbalansen, gärna något i förtid. Vid skogsförnyelse på torvjordar är det särskilt viktigt att i tid försäkra sig om att det nya beståndet har en tryggad näringstillgång. Om det finns ett behov, tillför man den näring som behövs. Om trädbeståndet som ska förnyas uppvisar tecken på näringsobalans, kan näringstillskott för följande generation ges redan i plantskogsstadiet, i samband med förnyelsen eller till och med medan det gamla beståndet ännu står kvar.  

Att säkra det nya beståndets framtid på det här sättet görs bäst med hjälp av svårlösta och mycket långverkande askbaserade gödselmedel. I samband med förnyelsen går det bra att utföra gödslingen från marken och den lämpar sig väl som en del av ett skogsvårdsprojekt för ett torvmarksområde. På det här sättet undviker man att det i framtiden uppstår tillväxt- och kvalitetsförluster i beståndet. Då man tillför näringsämnen i samband med förnyelse leder det till att markvegetationen och lövslyet växer snabbare, vilket man bör beakta då man fattar beslut om förnyelsemetod och eventuell gödsling. 

Träaska lämpar sig för gödsling av lingontorvmoar och blåbärstormoar som ursprungligen haft tjockt torvtäcke och varit öppna eller trädfattiga torvmarker. Askan korrigerar bristen på fosfor, kalium och spårämnen och höjer torvens pH-värde. Ren torvaska innehåller främst fosfor och därför är dess användningsområde rätt begränsat. Blandad med träaska kan torvaska användas på samma objekt som ren träaska. En blandning av torvaska och kaliumsalt höjer trädens tillväxt på samma sätt som träaska. Askans innehåll av näringsämnen och skadliga ämnen bör fastställas med näringsanalys innan den tas i bruk som gödslingsmedel. 

Givan av aska beräknas utgående från näringsinnehållet i askan och objektets näringsbehov, och samtidigt beaktas innehållet av kadmium i askan. Givan av aska väljs så att målet att sprida 40–50 kg fosfor och 80–120 kg kalium per hektar uppfylls. Mängden aska som rekommenderas är i allmänhet 3 000-5 000 kg per hektar, men mängden kan variera beroende på objektet och askans innehåll av näringsämnen i intervallet 3 000–8 000 kg/ha. En barranalys ger en bild av objektets faktiska näringstillstånd.

Förbehandling av askan (bland annat granulering) underlättar behandling och transport och förbättrar märkbart jämnheten i spridningen. 

Gödsling med aska ökar trädens tillväxt ända till slutet av omloppstiden, men på torvmoar som utvecklats från öppna mossar eller blandtyper kan brist på kalium börja begränsa tillväxten 20–30 år efter gödslingen. På dessa objekt ger en underhållsgödsling med Kalium-spårämnen för skog eller Kaliumsalt en märkbar förhöjning av tillväxten. 

• Cinis (0-1-3) och Horus (0-1,6-3,5)-skogsaska är granulerade askgödselmedel för torvmarker. Cinis lämpar sig särskilt för gödsling av kväverika torvmarksskogar. Horus är ett askgödselmedel som lämpar sig som gödelmedel för torvmarksskog och torvjordar som ska beskogas.
• Nitro (4,7-1-2,8) är ett kväve-askgödselmedel som lämpar sig bäst för gödsling av kargare torvmarksskogar med tunt torvtäcke. Lämplig giva är 2 000-3 000 kg/ha. Verkningstiden är över 20 år. 

Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). 

• Urea (46,3–0–0), Skogssalpeter (27–0–1) eller Y 1–gödselmedel för torvmark (10–4–10) eller NP 1–gödselmedel för skog (25–2–0) lämpar sig främst för gödsling av torvmarker med tunt torvtäcke eller kargare torvmarker där trädens tillväxt främst begränsas av brist på kväve. Man bör med barranalys fastställa om enbart kvävegödsling (Urea) är tillräckligt eller om även fosfor och kalium bör tillföras (Y 1-gödselmedel för torvmark). NP 1-gödselmedel för skog innehåller förutom kväve svårlöslig fosfor och bor. På ståndorter med tunt torvtäcke där träden kan ta upp fosfor och kalium från mineraljorden under torven är det inte ekonomiskt motiverat att gödsla med Y 1-gödselmedel för torvmark. Gödslingen ger bäst ekonomisk utdelning när beståndet gödslas när det nått en fas av hög värdetillväxt cirka 10 år före slutavverkning. Rekommenderad gödselgiva är Urea ca 200 kg/ha, Skogssalpeter cirka 400 kg/ha, Y 1-gödselmedel för torvmark 600–800 kg/ha och NP 1-gödselmedel för skog 500 kg/ha med 10–15 års mellanrum eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark. 
• Kalium-spårämnen för skog (0–0–30) eller Kaliumsalt (0–0–50) lämpar sig för underhållsgödsling av kväverika torvmarker på vilka fosforgödsling vanligen inte behövs. I torvmarksskogar som tidigare fått PK-gödsel behövs vanligen inte mer fosfor, men de kan lida svår brist på kalium. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha (Kalium-spårämnen för skog) eller 150–250 kg/ha (Kaliumsalt) beroende av hur svår bristen på kalium är. Fastställ eventuell brist på fosfor och spårämnen med näringsanalys och välj gödselmedel utgående från analysens resultat. Kalium-spårämnen för skog innehåller även bor och zink.

Helst ska gödsling av torvmarker utföras mellan det att virkesdrivning och iståndsättningsdikning utförs. Om gödslingen utförs med helikopter finns det inga arbetstekniska skäl att koppla ihop spridningen med avverkningen, utan spridningen kan utföras utan någon tvingande tidtabell flera år efter en gallringsavverkning eller, om det har uppstått tydlig näringsbrist i äldre plantskog, till och med innan första gallringen .  

Det är billigare att utföra gödselspridningen från marken än från luften. Särskilt tydlig blir skillnaden vid askgödsling, då hektargivan (kg/ha) kan vara 5-10 gånger större än om man använder kemiska gödselmedel. Den bästa tidpunkten vid spridning från marken är så snart som möjligt efter virkesdrivningen. Då framträder körstråken ännu bra i terrängen.

Spridning av askgödselmedel lyckas allra bäst under vintern genast efter att virket körts ut och då körstråken frusit till och bär bra. Spridning från marken kan bra lyckas också under sommaren i bestånd av god kvalitet. Trots att spridning från marken är ett alternativ också på torvmarker, är det i praktiken så att mindre än hälften av torvmarksgödslingen går att utföra från marken. 

Spridning från marken (helikopter eller flygplan) 

+ gödslingen kan utföras under olika årstider, markens bärighet påverkar inte spridningen 

+ tidpunkten för spridningen är inte bunden till avverkningar eller körstråk 

+ enstaka figurer som ligger långt från väg kan lättare tas med 

+ gödseln sprids jämnt och hela området blir gödslat 

- det sammanlagda området som gödslas måste vara rätt stort, vanligen krävs ett samprojekt 

Spridning från marken (spridningsanordning monterad på en skogstraktor eller liknande) 

+ det är lättare att utföra mindre gödslingsprojekt 

+ tillgängligheten till spridningsutrustning är god 

- gödslingsobjektet bör ha ett färdigt körstråksnät 

- marken måste bära skogstraktorn tillräckligt bra, spridningssäsongen blir kort 

- jämnheten i spridningen är nöjaktig då spridningen utförs från körstråk, mellan körstråken kan det bli stråk som inte får någon gödsel. 

FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter. 

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

En rätt utförd gödsling medför inte några större förändringar i skogsekosystemet eller trädbeståndet förutom den ökade virkesproduktionen, och har med andra ord heller ingen större inverkan på anpassningen till klimatförändringen. Efter att gödsling har utförts ökar barrmassan hos träden och diametern på övre delen av stammen, vilket kan öka risken för vindskador.[Lähdeviite20]