Gödsling på torvmark

På grund av att det på torvmarker allmänt förekommer näringsobalans kan man med askgödsling öka trädbeståndets tillväxt och kolbindning. Gödsling av torvmarker kan göras i alla trädbeståndets utvecklingsskeden.

Näringsobalans är vanligt speciellt på blåbärs- och lingontorvmoar av typ II där torvtäcket är djupt och ibland också på örttorvmoar med djupt torvtäcke. På objekt med tunt torvtäcke kan näringsobalans förekomma, om bottenjorden under torven är grov. Vitaliseringsgödsling lönar sig också på ristorvmoar.

• Torvmoar med djupt torvtäcke, som före dikning varit öppna eller glest trädbevuxna torvmarker, har bra förutsättningar för askgödsling.
• Torvmoar med tunt torvtäcke motsvarar närmast mineraljordar, eftersom trädens rötter når ner till bottenjorden. På objekt med tunt torvtäcke kan det emellertid förekomma brist på kalium.
• Objekt som tidigare gödslats kan ha behov av att gödslas på nytt för att säkerställa tillgången till näringsämnen. Till exempel kan brist på kalium börja begränsa trädes tillväxt då 20–30 år förlutit sedan gödslingen, speciellt på torvmoar som utvecklats från öppna torvmarker eller från torvmarker av blandtyp. 

Tillräckligt bra skick på dikessystemet, trädbeståndets mängd och kvalitet

Trädbeståndet och dikessystemets skick skall utvärderas före gödsling. Enligt dagens kunskap räcker ett trädbestånd på över 70 m³/ha till för att upprätthålla en vattennivå som möjliggör en bra tillväxt hos trädbeståndet tillsammans med mer än 30 cm djupa diken som redan kan ha vuxit något igen. Om dikena är grundare än 30 cm krävs ett bestånd på ca 130 m³/ha. På torvmarker med bra tillgång till kväve förstärks ett kronskikt som förtvinar på grund av brist på kalium eller fosfor på fem år så att dess förmåga att avdunsta är betydligt bättre än före gödslingen. 

Beståndet utnyttjar gödslingen effektivare om det finns tillräckligt med utrymme för tillväxt. Därför är det viktigt att ett övertätt bestånd gallras före gödsling. Beståndet skall vara av tillräckligt bra kvalitet, lämpligt för ståndorten och i allmänhet utvecklingsdugligt, med beaktande av att beståndets skick förbättras då näringsstörningen korrigeras. Också på torvmarker kan gödsling leda till en något höjd risk för storm- och snöskador. Detta är dock inte av så stor betydelse att det vore skäl att till exempel undvika spridning av gödslemedel från marken genom att dra nytta av färska körstråk.

På torvmarker med bra kvävetillgång är effekten av gödsling med kalium och fosfor betydligt långvarigare jämfört med kvävegödsling på mineraljord. Verkningstiden varierar beroende på näringstillstånd, typ av gödselmedel och mängden näring som spritts ut. Verkningstiden bestäms ofta av hur bra kaliumet räcker till och det är därför bra att fästa uppmärksamhet vid mängden kalium. Verkningstiden är längre än exempelvis på mineraljordar, varför ålder eller utvecklingsklass hos det bestånd som gödslas inte är viktiga kriterier. Gödslingsområdet kan innehålla bestånd av mycket varierande storlek och ålder, allt från plantbestånd till grövre gallringsbestånd. Mest lämpade objekt för gödsling är barrträdsdominerade bestånd av god kvalitet med en tillräcklig mängd utvecklingsdugliga träd.[Lähdeviite25]

Vid beskogning av tidigare odlingsmark på torvjord bör man komma ihåg att åkrarna har gödslats upprepade gånger, vilket har gjort att där finns en näringsreserv till skillnad från motsvarande ståndorter på skogsmark. Förhållandet mellan de olika näringsämnena kan ändå vara ofördelaktigt med tanke på trädens tillväxt. Det är vanligt med näringsobalans speciellt på torvjordar.  På odlingsmark på torvjord är det vanligen ont om bor med tanke på trädens behov, vilket innebär att gödsling med bor är nödvändigt för att undvika tillväxtstörningar.[Lähdeviite26]

Nedlagda torvtäkter som ska beskogas kräver gödsling för att korrigera näringsbalansen. Ett undantag utgörs av sådana torvtäkter där bottnen består av finkornig mineraljord och det återstående torvtäcket är så tunt att man når mineraljorden i samband med markberedningen. Där kan markberedningen åtminstone till en del ersätta gödsling. Träaska lämpar sig för gödsling av nedlagda torvtäkter som beskogas. Objekt med djupt torvtäcke skall alltid gödslas och kompletteringsgödsling kan också vara nödvändig i ett senare skede.[Lähdeviite27]

Man kan uppskatta markens näringstillstånd okulärt med hjälp av synliga bristsymptom i trädbeståndet och på basis av torvlagrets djup och humifieringsgrad. Det är viktigt att kunna skilja torvmoar med tunt torvtäcke (<30 cm) från torvmoar med tjockt torvtäcke (>30 cm), eftersom näringsämnenas tillgång från trädens synpunkt skiljer sig mellan dessa. Torvtäckets djup kan uppskattas okulärt vid dikeskanterna eller mätas med en för ändamålet lämplig torvsond eller metallstång. Metallstången kan vara till exempel en 1-1,5 m lång bit av kamstål.
Om objektet har ett tunt torvtäcke, d.v.s. grundare än 30 cm, får träden kalium och fosfor från bottenjorden och tillväxten begränsas sannolikt av en knapp tillgång på kväve. Det kan emellertid förekomma näringsobalans på objekt med tunt torvtäcke om bottenjorden är grovkornig. Sannolikheten för näringsobalans ökar när torvdjupet överstiger 40 cm.
Också dikningsområdets ursprungliga torvmarkstyp, eventuella tidigare avverkningar och tidigare PK-gödslingar inverkar på näringstillståndet. 

Då man uppskattar gödslingsbehovet är det skäl att först utvärdera synliga bristsymptom i trädkronorna. Lindrig näringsbrist ger inte alltid synliga symptom hos träden, men allvarlig brist leder till synliga symptom. Allvarlig brist har redan hunnit minska tillväxten eller orsaka tillväxtstörningar. Typiska bristsymptom av kalium, fosfor och bor beskrivs nedan. En grundligare utredning av näringstillståndet kan göras med hjälp av mark- eller barranalys. Barranalys är en noggrannare metod och rekommenderas i första hand. På torvmarker är markanalys användningsbar eftersom provtagningen kan göras också under växtperioden i samband med planering i fält. 

Det är skäl att låta göra en näringsanalys vid iståndsättningsdikning och avverkning på objekt som lider av näringsobalans innan arbetena inleds. När behovet av tilläggsnäring fastställts väljer man sedan gödselmedel, gödselmängd och spridningmetod utgånde från resultatet. Analysen är särskilt viktig när man ska välja gödslingsmetod på objekt med otydliga tecken på tillväxtstörningar, vid beskogning av åkrar och på torvjordar med tjockt torvtäcke. 

Fosforbrist:

• tallarna har en svag höjdtillväxt
• årsskotten är klena, delvis krokiga och verkar bara, barken på kvistarna påminner om skinnet på en plockad höna på grund av att barren fallit av i förtid.
• barren är korta och barrårgångarna få, i extrema fall finns bara den nyaste barrårgången kvar.
• köldtåligheten minskar vilket gör att barrspetsarna kan vara bruna
• i extrema fall och i kombination med kaliumbrist kan terminalknopparna dö, vilket leder till att stammen kan börja förgrena sig. 

Kaliumbrist:

• på sensommaren blir granunderväxtens fjolårsskott gulgröna eller gula. Barren på det nyaste årsskottet och vanligen också barr som är äldre än ett år förblir gröna.
• hos gran kan tillväxtpunkterna dö vilket leder till flerstammighet, och i extrema fall kan granarna till och med dö inom några år.   
• på sensommaren blir barrspetsarna på fjolårsbarren gulaktiga eller bruna eller så kan årets barr gulna i spetsarna.
• hos tall ser man symptom på kaliumbrist först när bristen redan är akut. 

Borbrist:

• trädens tillväxtpunkter och terminalknoppar dör och de blir grövre och krokigare
• trädtopparna förgrenar sig och kronorna blir buskartade (symptomen förekommer hos tall, gran och björk)
• trädens höjdtillväxt stagnerar som en föjd av föregående 

Genom att analysera den nyaste årgången barr eller löv kan man fastställa näringstillståndet i trädbeståndet och eventuella brister på näringsämnen. 

Provtagning, allmänt:

• proverna tas från de högsta kvistvarven på södra sidan av 5–10 träd i det härskande kronskiktet på varje figur
• på torvmarker tas inte prov från träd som växer nära diken
• i blandskogar tas proven från det trädslag som är mest intressant med tanke på näringsbrist
• endast ett trädslag per provpåse
• cirka två liter årsskott samlas in i en papperspåse
• årsskotten torkas i rumstemperatur i öppna papperspåsar. Mögliga prov ger inte tillförlitliga resultat
• påsarna märks med uppgifter om datum och plats för provtagningen, dvs. från vilken figur de är tagna
• bakgrundsuppgifter om skogen, inklusive dikningssituation, och beställning av önskat analyspaket bifogas provet. 

Barrträd:

• mellan slutet av oktober och början av april när träden är i vila
• från kronans södra sida och övre tredjedel, så nära toppen som möjligt
• senaste sommars årsskott.

Lövträd:

• fullt utslagna löv i början av augusti
• från kronans övre delar, mittersta delen av årets tillväxt
• de äldsta och de yngsta löven tas inte med i provet.

Torvens kvävehalt kan uppskattas på basis av dess humifieringsgrad och torvtypen. Ju mera humifierad torven är, desto mera innehåller den kväve.

Torvens humifieiringsgrad inverkar på näringssituationen. Torvens egenskaper bestäms av olika rester av växter och deras humifieringsgrad. 

Torvens humifieringsgrad uppskattas genom att i näven krama ett prov som man har tagit i rotskiktet (ca 5–10 cm under råhumusen). Uppskattningen baserar sig på torvprovets utseende, elasticitet efter kramprovet och det vatten som sipprar fram mellan fingrarna då man kramar provet i näven.

Om balansen mellan näringsämnena är lämplig finns alla förutsättningar för en god tillväxt. Förhållandet mellan olika näringsämnen i barren ger en bild av näringsbalansen och påvisar vilket näringsämne som utgör den begränsande faktorn med tanke på trädens tillväxt.  Om förhållandet mellan kväve och kalium (N/K) är ca 2,5-3,5 och mellan kväve och fosfor (N/P) ca 8-11, är makronäringsämnena i balans. Om N/K-förhållandet är över 3,5 så är det kalium som utgör minimifaktorn i förhållande till kvävet.  Om N/P-förhållandet är över 11 så är det fosforn som utgör minimifaktorn i förhållande till kvävet. Tallen hushåller noggrant med näringen och uppnår stockdimensioner med mindre näringstillgång än granen.

Även om barranalysen uppvisar bara en liten brist på bor eller kalium i förhållande till andra näringsämnen är det skäl att i tid utföra en gödsling som återställer näringsbalansen, gärna med viss framförhållning. Vid skogsförnyelse på torvjordar är det särskilt viktigt att i tid försäkra sig om att det nya beståndet har en tryggad näringstillgång. Om det finns ett behov, tillför man den näring som behövs. Om trädbeståndet som ska förnyas uppvisar tecken på näringsobalans, kan näringstillskott för följande generation ges redan i plantskogsstadiet, i samband med förnyelsen eller till och med medan det gamla beståndet ännu står kvar.  

Att säkra det nya beståndets framtid på det här sättet görs bäst med hjälp av svårlösta och mycket långverkande askbaserade gödselmedel. I samband med förnyelsen går det bra att utföra gödslingen från marken och den lämpar sig väl som en del av ett skogsvårdsprojekt för ett torvmarksområde. På det här sättet undviker man att det i framtiden uppstår tillväxt- och kvalitetsförluster i beståndet. Då man tillför näringsämnen i samband med förnyelse leder det till att markvegetationen och lövslyet växer snabbare, vilket man bör beakta då man fattar beslut om förnyelsemetod och eventuell gödsling. Man kan få stöd för vitaliseringsgödsling enligt incitamentssystemet för skogsbruk. Det är skäl att gå igenom stödvillkoren vid gödsling av unga bestånd.

Askbaserade gödselmedel för skog är biobaserad aska, som uppkommer vid förbränning. Beroende på den biomassa som bränts kan askan innehålla varierande mängder av eftersträvat fosfor och kalium. Askan förbehandlas i allmänhet före den används som gödselmedel. Lagstiftningen om gödselmedel förpliktigar att ta reda på askans halter av näringsämnen och skadliga ämnen före den används som gödselmedel. 

Man sprider en lämplig mängd askgödselmedel för att uppnå den eftersträvade mängden fosfor och kalium. 

• Lämplig gödselgiva vid askgödsling räknas ut baserat på näringsinnehållet i askan och hos gödslingsobjektet. För att uppnå en lång verkningstid (>20 år) eftersträvas 40–50 kg fosfor och minst 80 kg kalium per hektar.  Då varierar mängden gödselmedel som tillförs mellan 3 000–8 000 kg per ha.
• Man kan försäkra sig om den verkliga näringssituationen på spridningsområdet med hjälp av barranalys.

• Ekonomiskt sett är det motiverat att använda kväve i torvmarksskogar bara då det är fråga om torvmarker med tunt torvtäcke och på relativt karga objekt, där tillgång till kväve i första begränsar trädens tillväxt. Med hjälp av barranalyser bör man försäkra sig om att tillförsel av kväve är tillräckligt eller om det dessutom behövs fosfor och kalium. På objekt med tunt torvtäcke, där träden tar upp kalium och fosfor från bottenjorden behövs endast tillförsel av kväve. Gödslingen är bäst att uföra mot slutet av omloppstiden ungefär 10 år före slutavverkning. Gödselspridning sker då marken är snöfri.  

Barrträdsdominerade objekt med djupt torvtäcke, från ristorvmoar till örttorvmoar och då speciellt torvmoar av typ II, är i allmänhet i behov av vitaliseringsgödsling senast under den andra trädgenerationen efter dikning. Man kan gödsla under vilket som helst tillväxtskede hos trädbeståndet. 
Spridning från marken förutsätter körstråk och lyckas därför bäst omedelbart efter drivningen när marken vid körstråken frusit så att de bär maskiner på vintern.  

Spridning från luften kan göras oberoende av såväl beståndets utvecklingsklass som årstiden. Avståndet till lagerplatsen där helikoptern fyller på gödselmedel skall vara tillräckligt litet, högst ca 2 km. För gödslingen behövs också en lämplig lagerplats för det gödselmedel som skall användas. Vid askgödsling sprider man en betydligt större mängd gödselmedel än då man använder kemiska gödselmedel. Lagerplatsen skall då vara större. Om man använder ett askbaserat gödselmedel som levereras i lös form skall lagerplatsen också vara rätt så jämn och stenfri.

På ett iståndsättningsdikningsobjekt är det bäst att gödsla efter drivning men före iståndsättningsdikning.

Spridning av gödselmedel från marken är billigare än spridning från luften. Skillnaden är större vid spridning av askbaserade skogsgödselmedel, där hektargivan (kg/ha) kan vara 5–10 gånger större jämfört med kemiska gödselmedel. 

Spridning från marken (helikopter eller flygplan) 

+ gödslingen kan utföras under olika årstider, markens bärighet påverkar inte spridningen 

+ tidpunkten för spridningen är inte bunden till avverkningar eller körstråk 

+ enstaka figurer som ligger långt från väg kan lättare tas med 

+ gödseln sprids jämnt och hela området blir gödslat 

- det sammanlagda området som gödslas måste vara rätt stort, vanligen krävs ett samprojekt 

Spridning från marken (spridningsanordning monterad på en skogstraktor eller liknande) 

+ det är lättare att genomföra mindre gödslingsprojekt 

+ tillgången till spridningsutrustning är god 

- gödslingsobjektet bör ha ett färdigt körstråksnät 

- marken måste bära skogstraktorn tillräckligt bra, spridningssäsongen blir kort 

- jämnheten i spridningen är nöjaktig då spridningen utförs från körstråk, mellan körstråken kan det bli stråk som inte får någon gödsel. 

Också under de bästa förutsättningarna kan under hälften av gödslingarna på torvmarker göras som markspridning från skotare. 
 

Organisationen säkerställer att kvaliteten på grundvatten bevaras genom att inte utföra iständsättnings- och kompletteringsdikningar, bekämpningsåtgärder med kemiska bekämpningsmedel (gäller inte bekämpning av rotröta med urea), stubbrytning och hyggesbränning på grundvattenområden av klass  1 och 2. På grundvattenområden kan hyggesbränning utföras med tillstånd av miljömyndigheterna. 

Organisationen använder inte kvävehaltiga gödselmedel på grundvattenområden av klass i 1 eller 2.

Det är tillåtet att lagra drivmedel på grundvattenområden bara i sådana kärl som har erforderligt typgodkännande och som är låsbara för att förhindra stöld och skadegörelse. De skall också vara utrustade med avrinningsbehållare för att behärska läckage, mantel eller dubbel botten. Tillfällig lagring av smörjmedel i vätskeform är tillåtet på ett sätt som skyddar mot skadegörelse. 

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

FSC-standarden förutsätter alltid skyddszoner vid drivning och skogsvårdsåtgärder. Bredden på skyddszonen mot vattendrag och småvatten fastställs från fall till fall på basis av terrängformationer och jordarten. Skyddszonen består av en zon som lämnas helt utanför skogsbruksåtgärder och/eller en zon som sköts så att skogstäcket bevaras.

• Skyddszonens bredd är minst 10 meter vid alla sjöar och tjärnar  
• Skyddszonens bredd är minst 15 meter vid åar och havsstränder .
• Skyddszonens bredd är minst 30 meter vid flador och glosjöar.
• Skyddszoner lämnas utanför all behandling i skogsbruket. Dessutom lämnar man i kanten av figurer som skyddszonerna angränsar till trädbestånd som är klenare än gagnvirke och i mån av möjlighet också lövträd av större dimensioner.

Minimibredden vid gödsling varierar enligt vattendrag/småvatten och spridningsmetoden för gödselmedlet.

Enligt FSC skall dessutom vissa skilt definierade värdefulla livsmiljöer och för artskyddet särskilt viktiga objekt lämnas utanför åtgärder. Endast åtgärder som gagnar skyddsmålen är möjliga. Till dessa objekt hör bland annat:

• Åar och bäckar där fåran är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd och bäckar där det efter en tidigare behandling fortfarande förekommer en naturligt slingrande fåra och variationer i vattnets tryck samt källor; alla dessa inkusive strandområden. På dessa objekt lämnas minst en 20 meter bred obehandlad skyddszon och en cirka 10 meter bred skyddszon som behandlas så att den förblir skogtäckt.
• Skogar som gränsar till vattendrag och småvatten, som till dimensionerna motsvarar minst grövre gallringsbestånd, är olikåldriga och innehåller en urskiljbar mängd död ved (minst 5 m³/ha). Hit räknas inte skogar som gränsar till kanaler eller konstgjorda vattenbassänger. På dessa objekt lämnas en minst 30 meter bred obehandlad skyddszon, som inkluderar det egentliga objektet.
• Flador och glosjöar i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd med strandområden.

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. 

Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar, där fåran är under 2 m, är minst 5 m bred. Stamvirke får avlägsnas från dessa skyddszoner. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

En korrekt utförd gödsling ändrar inte nämnvärt skogens och trädbeståndets övriga egenskaper förutom att den ökar tillväxten. Därigenom påverkar gödslingen inte nämnvärt anpassningen till klimatförförändringen.

Efter gödsling ökar trädens barrmassa och diametern ökar i den övre delen av stammen, vilket kan öka risken för vind- och snöskador[Lähdeviite20]. Gödslingen kan främja spidning av svampinfektioner, såsom rotticka, i beståndet[Lähdeviite28]. Det finns ännu bara begränsat med forskningsresultat om nyttan med gödsling med tanke på ökande av beståndets motståndskraft mot biotiska och abiotiska skadeorsakare [Lähdeviite10].

När temperaturerna ökar genom klimatförändringen tar rötterna effektivare upp näringsämnen, speciellt kväve[Lähdeviite29]. Torkan begränsar upptagandet av fosfor från jordmånen mer än vad temperaturen och marken som omväxlande fryser och tinar ökar mängden tillgängligt fosfor i marken. Klimatuppvärmningen, ökande torka och kvävenedfallet kan således samverka till att mängden tillgängligt kväve ökar i förhållande till mängden tillgängligt fosfor. Å andra sidan behövs det mera av samtliga näringsämnen för att upprätthålla växternas och andra organismers nödvändiga näringshalter då tillväxten ökar.[Lähdeviite10]