Hyggesbränning

Hyggesbränning och den lätta markberedning som ofta utförs efteråt är en kombination som fungerar både som markvård, markbehandling och naturvård. Hyggesbränning lämpar sig som metod på grandominerade moränmarker på frisk och torr mo. Det brända området markbereds genom harvning eller fläckupptagning, och skogsodlas vanligen med tall genom sådd. Vid hyggesbränningen frigörs näring som plantorna kan använda och pH-värdet i marken stiger. För att bränningen ska lyckas, behöver det finnas gott om torra hyggesrester på förnyelseytan. 

Hyggesbränning kräver grundliga förberedelser och en effektiv organisation, vilket gör att det sällan lönar sig att bränna små områden. Hyggesbränningen ökar lokalt mängden av brandskadad och förkolnad ved. Vid en hyggesbränning ska man gärna lämna grupper av naturvårdsträd eller så mycket död ved och stående träd som möjligt för att öka objektets värde ur naturvårdssynvinkel.  

Så här kan man gå till väga då man avverkar en skog inför en hyggesbränning: 

• Planeringen av hyggesbränningen bör inledas senast i samband med avverkningsplaneringen. Då avgränsar man området så att dess storlek, form och yttre gränser är ändamålsenliga med tanke på hyggesbränningen. Området som ska brännas behöver inte vara exakt det samma som själva avverkningsområdet. Man ska gärna utnyttja naturliga gränser där det är möjligt. Om området som ska hyggesbrännas görs mindre än avverkningsområdet, kan man utnyttja den del som inte bränns som en brandgata mot den omkringliggande skogen. Vid planeringen bör man om möjligt beakta vilken hyggesbränningsmetod som används, den sannolika antändningsplatsen och vindriktningen, så att man anlägger brandgator där risken för att elden sprider sig är störst. 
• Det är viktigt att redan i planeringsskedet också beakta topografin, eftersom sluttningar gör att branden blir kraftigare. Därför är det allra säkrast att hyggesbränna kullar. I planeringen ingår också att säkra tillgången till släckningsvatten. 
• Vid avverkningen strävar man till att hyggesresterna sprids ut jämnt på området. 
• I närheten av kanterna strävar man till att fälla träden in på området som ska brännas, och att hyggesresterna placeras så långt från kanterna som möjligt; på det sättet blir brandgatan bredare.  
• Stubbar och hyggesrester tas inte tillvara på området som ska brännas.  
• Det är meningen att de träd som lämnas kvar ska få brandskador. Därför kan det löna sig att göra avverkningen så att det under grupperna med naturvårdsträd finns gott om hyggesrester. Det är ändå redan av säkerhetsskäl anledning att undvika alltför hårda brandskador på träden, särskilt så att de inte förkolnar helt på ena sidan.  
• Sektionsvis medvindsbränning är en relativt säker hyggesbränningsmetod som rekommenderas att användas särskilt på stora bränningsområden och när hyggesbränningen vid sidan av att främja mångfalden också har ett uttalat skogsvårdsmässigt mål och görs för att främja skogsförnyelse.  
• När grupper av naturvårdsträd bränns förs tändningselden snabbt i en cirkel runt trädgruppen. Ju mindre trädgruppen är, desto mer påminner det om bränning av enskilda punkter. En snabbare tändning gör det möjligt att bränna flera trädgrupper samtidigt eller genast efter varandra. Detta är ofta målet om trädgrupperna finns på samma förnyelseyta eller om de annars ligger nära varandra.  
• I karga skogar kan man göra en så kallad utarmningsbränning. En sådan bränning ger ingen skogsbruksmässig nytta, det primära målet är att trygga den biologiska mångfalden. Igenväxning av karga ståndorter är ett hot mot flera hotade arter. Före en utarmningsbränning utförs kan en del av träden tas till vara. Torrakor och lågor lämnas kvar på bränningsområdet. 

För att minska effekterna på vattendragen bör man lämna en minst fem meter bred skyddszon längs vattendrag och småvatten där man varken utför röjning, markberedning eller hyggesbränning. Skyddszonen minskar mängden näringsämnen som har frigjorts vid hyggesbränningen, närmast fosfor och kväve, från att nå vattendraget. 

Brandgatan runt området som ska brännas och de brandbrunnar som ställs i ordning för att få släckningsvatten placeras så att de inte står i direkt förbindelse med vattendrag eller småvatten.

På grundvattenområden som är viktiga för eller lämpar sig för vattentäkt rekommenderas inte hyggesbränning. Naturvårdsbränning kan i undantagsfall komma ifråga, till exempel bränning av solexponerade åsar, men man bör då försäkra sig om att det inte finns någon risk att grundvattnet ska ta skada. I sådana fall är det bäst att kontakta en sakkunnig på NTM-centralen.