Naturvårdsträd

• I första hand ska man lämna grova och gamla träd som naturvårdsträd.
• Lämpliga naturvårdsträd är också stora aspar, ädla lövträd, sälg, klibbal, hägg rönn, hålträd och träd som har ett avvikande utseende.
• Vresalm och skogsalm som uppkommit på naturlig väg är fridlysta enligt naturvårdslagen, det samma gäller vildapel. En bra princip är att sträva till att lämna träd av alla de trädslag som förekommer på avverkningsytan.
• Överlevnadsmöjligheterna för naturvårdsträden ökar om man väljer lövträd eller träd som är grova i förhållande till sin höjd som naturvårdsträd.
• Naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar ska alltid lämnas också vid senare avverkningar.
• Det är bra att tänka på vilka träd som ska lämnas som naturvårdsträd redan vid plantskogsvården och  gallringsavverkning eftersom man då väljer ut de träd som lämnas att växa, och kan gynna träd som i framtiden kan lämpa sig som naturvårdsträd.

• Ju större antalet och volymen av naturvårdsträden är, desto större nytta gör de med tanke på mångfalden. 
• Antalet naturvårdsträd som lämnas kan variera beroende på skogsägarens målsättningar, avverkningsområdets areal och om det finns några strukturdrag som är viktiga för mångfalden på själva området eller i anslutning till det. 
• Minimidiametern för naturvårdsträden kan igen variera beroende på objektets trädbestånd, med man bör sträva till att träden som lämnas är så grova som möjligt. 
• De skogsägare var skogar omfattas av ett skogscertifieringssystem (PEFC och/eller FSC) bör följa de minimikrav beträffande antal och grovlek som certifieringssystemet kräver. 

• Det lönar sig att koncentrera naturvårdsträden i en eller två grupper i alla skeden av skogsvården eftersom det är en kostnadseffektiv åtgärd både med tanke på både mångfalden och skogsbruksåtgärderna. 
• Man kan lämna flera grupper av naturvårdsträd om avverkningsområdet är flera hektar stort, om där förekommer värdefulla naturobjekt eller om man önskar att ett visst trädtäcke bibehålls med tanke på landskapet eller viltvården.
• På ställen som är svåra att komma åt vid virkesdrivning och förnyelseåtgärder är mycket lämpliga att lämna naturvårdsträd.
• Grupperna av naturvårdsträd bör lämnas oröjda och längs kanterna lämnas mindre träd för att skydda gruppen mot vindens påverkan.
• Även om naturvårdsträden normalt ska placeras i grupp, ska gärna träd som asp, sälg och trädslag som är ovanliga i regionen, träd med speciell form samt gamla och stora träd från den tidigare trädgenerationen lämnas, också om de inte ingår i en grupp.
• Om flera bestånd avverkas samtidigt kan det ofta vara befogat att koncentrera naturvårdsträden i större grupper till sådana delar av området där mångfalden också annars är högre än i den omkringliggande skogen, som naturobjekt, skyddszoner vid vattendrag, koncentrationer av död ved, förekomster av hotade arter eller rovfågelsbon.
• Naturvårdsträd ska inte lämnas i omedelbar närhet av viktiga strukturer som trafikleder, vandringsleder eller el- och telefonledningar.

Finlands skogscentral erbjuder ett verktyg(extern länk) som underlättar besluten om var man ska lämna naturvårdsträd. Verktyget hjälper till att på förhand planera in var naturvårdsträden ska placeras utgående från de ekologiska värdena på området och närmiljön. Med hjälp av verktyget kan man också välja mellan olika alternativ för placeringen.  Alternativen kan jämföras sinsemellan och sedan kan naturvårdsträden väljas ut utgående från skogsägarens mål.

• Vid markberedning lämnas en minst två meter bred skyddszon runt levande naturvårdsträd så att deras rötter inte skadas.
• Inslaget av andra trädslag kan ökas genom att göra sådd- eller planteringsförbandet glesare och/eller genom att lämna en del av förnyelseytan att förnyas på naturlig väg.

• Vid plantskogsvården är det bra att bevara så många trädslag som möjligt som är värdefulla med tanke på mångfalden, som asp, sälg, rönn, al och ädla lövträd. Med tiden kan de utvecklas till värdefulla naturvårdsträd.
• Vid röjning kan man i luckor lämna också sådana träd som annars skulle röjas bort.  Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.
• Underväxten ska inte röjas i grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar.

• Vid beståndsvårdande avverkningar ska naturvårdsträden gärna lämnas i grupp. Grupperna kan märkas ut i terrängen genom att tillverka högstubbar eller genom att gallra kraftigare än vanligt runt gruppen. Gruppens läge kan också föras in i skogsdatabasen eller skogsbruksplanen i form av geodata.
• Också vid förnyelseavverkning ska naturvårdsträden helst ställas i grupper. Ju fler träd och trädslag som lämnas och ju grövre träden är, desto större är nyttan för mångfalden.
• Om ett träd har egenskaper som gynnar mångfalden, är det befogat att lämna det som naturvårdsträd, även om det står för sig självt.
• Också sådana träd som i normala fall skulle gallras ut kan lämnas som naturvårdsträd. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.
• Lövträd och tallar som skadats vid drivningen kan bra lämnas som naturvårdsträd eftersom de lätt utvecklar lyror och håligheter, och tickor börjar växa på dem.
• Man kan gärna lämna mer naturvårdsträd än vanligt om beståndet innehåller gott om asp, sälg, ädla lövträd, dödvedskoncentrationer, naturobjekt eller strandskog, eller om det angränsar till ett naturskyddsområde.
• Marken eller underväxten i en grupp av naturvårdsträd ska alltid lämnas utan åtgärder och gruppen ska permanent ställas utanför virkesproduktion. 
• Det lönar sig att placera grupper av naturvårdsträd där mångfalden redan är stor eller där drivningsförhållandena är svåra.
• Vid placeringen av grupper av naturvårdsträd bör man beakta eventuella el- och telefonledningar, trafikleder, säkerhetsfrågor samt insekts- och svampskador.

• Vid kontinuerlig beståndsvård ska naturvårdsträden helst ställas i grupper. Grupperna kan märkas ut i terrängen genom att tillverka högstubbar eller genom att gallra kraftigare än vanligt runt gruppen. Gruppens läge kan också föras in i skogsdatabasen eller skogsbruksplanen i form av geodata.
• Om ett träd har egenskaper som gynnar mångfalden, är det befogat att lämna det som naturvårdsträd, även om det står för sig självt.
• Också sådana träd som i normala fall skulle gallras ut kan lämnas som naturvårdsträd. Träd som har tjocka grenar, sprötkvistar eller har förgrenad stam kan bli utmärkta som naturvårdsträd.
• Lövträd och tallar som skadats vid drivningen kan bra lämnas som naturvårdsträd eftersom de lätt utvecklar lyror och håligheter, och tickor börjar växa på dem.
• En grupp av naturvårdsträd ska alltid lämnas utan åtgärder och gruppen ska permanent ställas utanför virkesproduktion. 
• Det lönar sig att placera grupper av naturvårdsträd där mångfalden redan är stor eller som är problematiska ur virkesdrivnings- eller förnyelsesynpunkt.
• Vid placeringen av grupper av naturvårdsträd bör man beakta eventuella el- och telefonledningar, trafikleder, säkerhetsfrågor samt insekts- och svampskador.

Vid gallrings- och slutavverkning och vid drivning av energived lämnas både levande och döda naturvårdsträd permanent kvar på behandlingsytan för att trygga mångfalden i skogsekosystemet.
 Mångfalden och skogslevande arter ska också gynnas genom att bevara blandbestånd och viltbuskage.

Indikatorer

Antalet permanent kvarlämnade naturvårdsträd ska efter en avverkning i medeltal uppgå till minst 10 st/ha och dessutom ska i medeltal minst 10 stycken döda träd lämnas per hektar. Träd som nyligen skadats i samband med en skogsskada kan räknas med i antalet träd så att det totala antalet skadade, levande och döda träd som lämnas uppgår till minst 20 st/ha. Naturvårdsträden kan koncentreras inom en stämplingspost som består av flera beståndsfigurer. Om det inte finns tillräckligt med död ved inom stämplingsposten skapas minst 2–5 högstubbar per hektar, särskilt av lövträd.

För att trygga levnadsförhållandena för en mångfald av arter, inkluderande viltet, bör man vid alla skeden i beståndsbehandlingen lämna viltbuskage och upprätthålla en trädslagsblandning då en sådan förekommer naturligt på figuren och om inslaget av andra trädslag inte äventyrar utvecklingen hos huvudträdslagen.

Definitioner

Naturvårdsträden ska bestå av levande träd som hör till landets naturliga flora. Som naturvårdsträd lämnas

• boträd för rovfåglar
• stora enar
• gamla träd med brandlyra
• grova träd från en tidigare trädgeneration
• träd som har ett avvikande utseende
• ädla lövträd
• stora aspar
• trädformade sälgar, häggar och rönnar
• klibbalar
• hålträd
• tallar som identifierats som tjädertallar.

Ifall ovanstående saknas ska i stället lämnas sådana naturvårdsträd som gynnar mångfalden och som är minst 15 cm grova på brösthöjd och som har goda förutsättningar att utvecklas till gamla träd.

Naturvårdsträden ställs i första hand i grupper och i omedelbar närhet av värdefulla livsmiljöer, nära skyddszoner intill öppen torvmark eller vattendrag och småvatten. Träd i skyddszoner kan räknas med i antalet naturvårdsträd om de fyller diameterkravet för naturvårdsträden.

I grupperna av naturvårdsträd som lämnats hålls marken intakt och underväxten röjs inte.

Av säkerhetsskäl bör naturvårdsträd inte lämnas i omedelbar närhet av viktiga strukturer som trafikleder eller el- och telefonledningar och inte heller på fornminnen.

Med död ved avses döda, stående eller liggande stammar och högstubbar med en brösthöjdsdiameter på minst 20 cm.  Som död ved räknas inte avsiktligt tillverkade torrfuror och inte heller död ved av barrträd i sådana fall där det enligt skogsskadelagen (1087/2013) är lagstridigt att lämna stammarna kvar i skogen.

Med stämplingspost avses ett skogsområde som ägs av en och samma markägare och som avgränsats för virkesdrivning. En stämplingspost kan bestå av flera beståndsfigurer som kan avverkas vid olika tillfällen.

Högstubbar är stående trädstammar som kapats av 2-5 meter från marken. Vid slutavverkning tillverkas högstubbar av träd med en brösthöjdsdiameter på minst 15 cm.

Viltbuskage är små grupper av träd där olika arter kan söka skydd. Ett viltbuskage ska helst bestå av flera trädslag, innehålla granar och ha en areal på minst 10 m². Grupper av naturvårdsträd som lämnats oröjda fungerar som viltbuskage.

Trädslagsblandning innebär att det förekommer minst ett annat trädslag än huvudträdslaget i ett bestånd, och detta ska helst vara ett lövträdslag.

Organisationen ska lämna naturvårdsträd i samband med skogsbruksåtgärder. Naturvårdsträden kan koncentreras till stämplingsposter som avverkas samtidigt inom en cirkel med 1 km diameter.

• Också träd av huvudträdslaget lämnas som naturvårdsträd. Utländska trädslag godtas inte som naturvårdsträd, förutom lärk. 
• Levande naturvårdsträd som lämnats kvar vid tidigare avverkningar avlägsnas inte och räknas fortfarande som naturvårdsträd vid senare avverkningar, förutsatt att de fortfarande lever.
• Som naturvårdsträd räknas sådana levande träd som lämnats att stå kvar och som har betydelse med tanke på mångfalden, om deras diameter uppnår minimidiameterkraven för naturvårdsträd. 
• En del av naturvårdsträden (högst 5 per hektar) kan användas att tillverka högstubbar av om de berörda träden inte är träd med särskilt värde för mångfalden. Den del av stammen som har kapats av lämnas på marken i det fall högstubben räknas med i antalet naturvårdsträd.
• I grupperna av naturvårdsträd som lämnats på en förnyelseyta hålls marken intakt och underväxten röjs inte. 

Vid förnyelseavverkning lämnas minst 10 träd per hektar med en minsta brösthöjdsdiameter på 20 cm i södra Finland och 15 cm i norra Finland. Vid förnyelseavverkning lämnas dessutom minst 10 naturvårdsträd per hektar träd med en minsta brösthöjdsdiameter på 10 cm. Detta krav tillämpas inte om minst 5 naturvårdsträd per hektar har en brösthöjdsdiameter på minst 30 cm i södra Finland och minst 25 cm i norra Finland. 

Vid annan avverkning i bestånd vars huvudbestånd motsvarar grövre gallringsskog lämnas naturvårdsträd som eventuellt lämnats vid tidigare avverkningar och säkerställs att objektet efter avverkningen kommer att ha minst 10 träd per hektar med en minsta brösthöjdsdiameter på 20 cm i södra Finland och 15 cm i norra Finland. 

Följande levande träd av värde för den biologiska mångfalden bevaras vid alla skogsbruksåtgärder:

• fridlysta trädslag (enligt lag, oavsett trädets diameter) 
• enskilda träd eller små grupper av träd vars brösthöjdsdiameter är minst: 
• tall, gran och björk: 60 cm 
• övriga inhemska trädslag: 40 cm. 
• trädformade och pelarartade enar 
• aspar med en brösthöjdsdiameter på minst 40 cm: i barrträdsdominerad skog lämnas minst 20 st/ha eller samtliga om antalet är mindre än detta 
• hålträd
• kända boträd för rovfåglar 
• tallar med brandlyra; i norra Finland på sådana områden där det är gott om brandskadade träd lämnas minst 10 brandskadade träd per hektar. 

Följande slags levande träd av värde för mångfalden lämnas vid förnyelseavverkning och vid annan avverkning av bestånd där huvudbeståndet utgörs av ett grövre gallringsbestånd:

• ekar vars brösthöjdsdiameter är:
• minst 20 cm i den hemiboreala zonen
• minst 10 cm i övriga Finland.
• övriga ädla lövträd, sälgar och andra trädartade viden, häggar, rönnar och klibbalar med en brösthöjdsdiameter på 10 cm eller mer.

Vid avverkning i bestånd som domineras av ung skog och vid plantskogsvård ska av ovan nämnda träd lämnas minst 20 per hektar, eller alla träd som uppfyller ovanstående krav om det förekommer färre av dem än 20 per hektar. Vid valet av träd som ska lämnas bör de grövsta träden och olika trädslag prioriteras.

Organisationen lämnar döda träd med en brösthöjdsdiameter på mer än 10 cm alltid när de påträffas i området, såvida inte lagen om bekämpning av skogsskador kräver att de avlägsnas. Om det uppstår mer än 20 m³/ha av död ved på objektet, får den andel som överstiger detta avlägsnas (även om tröskeln enligt skogsskadelagen inte överskrids). I odlade lövträdsbestånd av utvecklingsklass 02 får den andel av nyligen död ved (rötklass 1) som överskrider 10 m3/ha avlägsnas.

Organisationen ser till att andelen lövträd inte minskar till mindre än 10 % av det totala stamantalet i samband med gallring eller plantskogsvård. Om andelen lövträd är mindre än 10 % av det totala stamantalet före åtgärden, lämnas alla lövträd, utom då det är klart skadligt för barrträdens utveckling. Vid plantskogsvården ska också lämnas sådana lövträdslag som har betydelse med tanke på mångfalden.

Vid plantskogsvård och gallringsavverkning lämnas buskage och lövträd som är viktiga för viltet.